Eurovisionsspektaklet!
Efter att ha kikat på "The Dictator" med Fredrik Strandner blev det Eurovision song contest hemma hos mig. För övrigt se "The Dictator" som går på bio nu, finns som vanligt geniala budskap paketerade i Sascha Baron Cohens sjuka humor!
Få saker får en att tycka så mycket som just Eurovision song contest. Låtarna, artisterna, programledarna, sändningen osv...
Appropå programledarna, är det inte helt underbart med en manlig programledare som pratar engelska med helt fel satsmelodi? Eller när en av de kvinliga programledarna skall göra en spontan intervju med den San Marinesiska artisten och båda är så dåliga på engelska att de knappt får sagt ett vettigt ord till varandra. Ett sånt där läge där programledaren måste ha tänkt, skulle jag verkligen ha gjort det här, samtidigt som hon pratar.
Men kvällens stora fråga såklart, skall vi skratta eller gråta åt ryska tanter som hoppar runt på scen och sjunker om hundar och katter? Nej, vi ska älska det!!! Många gånger är Eurovision Song Contest ett enda stort spektakel där mass idioter med dålig humor gör allt för att vara sämre än varandra. Detta är ju dock inte dåligt, av den enkla anledningen att det är genuint, det är tanter som bjuder på sig själva på riktigt utan att försöka vara roliga för sakens skull. De märker att folk tycker att de är roliga och bjuder på det. Så med andra ord hade det inte varit en förlust för tävlingen om de faktiskt gick och vann hela alltet, om ni frågar mig. Det är bara en sak som jag har emot att de vinner och det är att Sverige för första gången på många år faktiskt har en riktigt jäkla bra låt som är helt outstanding!
Andra reflektioner från kvällen:
När tävlingen var slut var klockan 3 borta i Baku och det syntes på en hel del av artisterna att ögonen gick i kors. Den rumänska sångerskan orkade knappt bli glad när deras låt gick vidare. Extremt mycket humor i det faktiskt, bara för att länderna Tyskland, Frankrike, England osv, skall få Eurovision på prime-time! Undrar om de har mage att ifrågasätta demokratin i Azerbajdzjan efter att ha reflekterat över det?
Fy fan rent ut sagt för att vakna upp breve den albanska sångerskan efter en krognatt med minnesluckor. Jag hade blivit livrädd av att finna henne breve mig i sängen och råka trassla in mig i hennes dreadlocks! Sjunga kunde hon dock på allvar!
Sorgligt för Belgien, det där var ju faktiskt bra!
Kul med Moldavien som lyckades fånga in ledmotivet till tecknade "Kommissarie Gadget".
Gadget kanske kan placera sig högt?
Få saker får en att tycka så mycket som just Eurovision song contest. Låtarna, artisterna, programledarna, sändningen osv...
Appropå programledarna, är det inte helt underbart med en manlig programledare som pratar engelska med helt fel satsmelodi? Eller när en av de kvinliga programledarna skall göra en spontan intervju med den San Marinesiska artisten och båda är så dåliga på engelska att de knappt får sagt ett vettigt ord till varandra. Ett sånt där läge där programledaren måste ha tänkt, skulle jag verkligen ha gjort det här, samtidigt som hon pratar.
Men kvällens stora fråga såklart, skall vi skratta eller gråta åt ryska tanter som hoppar runt på scen och sjunker om hundar och katter? Nej, vi ska älska det!!! Många gånger är Eurovision Song Contest ett enda stort spektakel där mass idioter med dålig humor gör allt för att vara sämre än varandra. Detta är ju dock inte dåligt, av den enkla anledningen att det är genuint, det är tanter som bjuder på sig själva på riktigt utan att försöka vara roliga för sakens skull. De märker att folk tycker att de är roliga och bjuder på det. Så med andra ord hade det inte varit en förlust för tävlingen om de faktiskt gick och vann hela alltet, om ni frågar mig. Det är bara en sak som jag har emot att de vinner och det är att Sverige för första gången på många år faktiskt har en riktigt jäkla bra låt som är helt outstanding!
Andra reflektioner från kvällen:
När tävlingen var slut var klockan 3 borta i Baku och det syntes på en hel del av artisterna att ögonen gick i kors. Den rumänska sångerskan orkade knappt bli glad när deras låt gick vidare. Extremt mycket humor i det faktiskt, bara för att länderna Tyskland, Frankrike, England osv, skall få Eurovision på prime-time! Undrar om de har mage att ifrågasätta demokratin i Azerbajdzjan efter att ha reflekterat över det?
Fy fan rent ut sagt för att vakna upp breve den albanska sångerskan efter en krognatt med minnesluckor. Jag hade blivit livrädd av att finna henne breve mig i sängen och råka trassla in mig i hennes dreadlocks! Sjunga kunde hon dock på allvar!
Sorgligt för Belgien, det där var ju faktiskt bra!
Kul med Moldavien som lyckades fånga in ledmotivet till tecknade "Kommissarie Gadget".
Gadget kanske kan placera sig högt?
Saker som förändras!
Jag kom att tänka på en sak häromdagen. När jag svarar i telefonen svarar jag alltid på samma sätt i stort sett. Det är mer nyanskillnader av samma svar.
"Ja, det är Fredrik" alternativt "Aa, de är Fredrik"
Eftersom i stort sett alla människor i Sverige idag har mobiltelefon så är alla nummer också individuellt anpassade. Med andra ord att ringa mitt nummer innebär också att man förväntar sig att det är jag som svarar, varpå jag inte behöver svara med mitt efternamn.
Men hur var det när jag var liten? Då när man ringde hem till en familj istället, på hemtelefonen. Då svarade jag alltid enbart "Haraldsson" när folk ringde. Då räckte det inte att svara "Ja, det är Fredrik" eftersom någon utifrån som sökte någon annan i familjen inte kunde vara säker på att det bodde en som heter Fredrik där. Individuellt anpassad svarsteknik kunde även förbrylla en själv om man skulle ringa hem till en snygg tjej eller bara tjuvringa. Man hade ju inte i beräkningarna att det kunde finnas en äldre storebror, pappa eller mamma som svarade i telefonen. Vilket ofta kunde leda till att man helt enkelt bara lade på luren utan att säga ett ord. Där hade man som 10-11-åring kanske tagit sig samman för att faktiskt ringa till den där tjejen och så svarade en storebror eller pappa och luften gick ur en, det blev helt plötsligt pinsamt.
Men ju mer mobiltelefonerna tar över, desto mindre hemtelefoner kommer att finnas och framförallt kommer svar med efternamn att försvinna. Det hade ni kanske inte tänkt på?
En annan rolig typ av dialog över telefonen kommer också att försvinna. Skall vi kalla det ett 90-talsfenomen? Då när alla hade en egen hemtelefon och det fanns ett telefonjack i varenda rum.
Känner ni igen er i det här exemplet?
Jag ringer och någon svarar:
"Schöndell!"
"Hej det är Fredrik är Björn hemma?"
"Jag tror det, vänta lite skall jag se efter..."
I bakgrunden hörs ett rop från nedervåningen till övervåningen... "Bjöööörn!!! Det är telefon"
Samtidigt så lyfter Björn på telefonen i sitt rum och vi är nu tre personer på linjen samtidigt och Björn ropar med telefonluren ner till nedervåningen så att det ekar i hela min telefonlur. "Läägggg pååååå!!!"
Så hör man sedan att samtalet bryts i ena änden följt av Björns svar:
"Hej det är Björn."
Den typen av konversation känner nog de flesta igen. Jag vill bara upplysa er om att den är utrotningshotad, för inom 10-20 år är den helt död!
Saker förändras, saker man inte ens tänker på!
"Ja, det är Fredrik" alternativt "Aa, de är Fredrik"
Eftersom i stort sett alla människor i Sverige idag har mobiltelefon så är alla nummer också individuellt anpassade. Med andra ord att ringa mitt nummer innebär också att man förväntar sig att det är jag som svarar, varpå jag inte behöver svara med mitt efternamn.
Men hur var det när jag var liten? Då när man ringde hem till en familj istället, på hemtelefonen. Då svarade jag alltid enbart "Haraldsson" när folk ringde. Då räckte det inte att svara "Ja, det är Fredrik" eftersom någon utifrån som sökte någon annan i familjen inte kunde vara säker på att det bodde en som heter Fredrik där. Individuellt anpassad svarsteknik kunde även förbrylla en själv om man skulle ringa hem till en snygg tjej eller bara tjuvringa. Man hade ju inte i beräkningarna att det kunde finnas en äldre storebror, pappa eller mamma som svarade i telefonen. Vilket ofta kunde leda till att man helt enkelt bara lade på luren utan att säga ett ord. Där hade man som 10-11-åring kanske tagit sig samman för att faktiskt ringa till den där tjejen och så svarade en storebror eller pappa och luften gick ur en, det blev helt plötsligt pinsamt.
Men ju mer mobiltelefonerna tar över, desto mindre hemtelefoner kommer att finnas och framförallt kommer svar med efternamn att försvinna. Det hade ni kanske inte tänkt på?
En annan rolig typ av dialog över telefonen kommer också att försvinna. Skall vi kalla det ett 90-talsfenomen? Då när alla hade en egen hemtelefon och det fanns ett telefonjack i varenda rum.
Känner ni igen er i det här exemplet?
Jag ringer och någon svarar:
"Schöndell!"
"Hej det är Fredrik är Björn hemma?"
"Jag tror det, vänta lite skall jag se efter..."
I bakgrunden hörs ett rop från nedervåningen till övervåningen... "Bjöööörn!!! Det är telefon"
Samtidigt så lyfter Björn på telefonen i sitt rum och vi är nu tre personer på linjen samtidigt och Björn ropar med telefonluren ner till nedervåningen så att det ekar i hela min telefonlur. "Läägggg pååååå!!!"
Så hör man sedan att samtalet bryts i ena änden följt av Björns svar:
"Hej det är Björn."
Den typen av konversation känner nog de flesta igen. Jag vill bara upplysa er om att den är utrotningshotad, för inom 10-20 år är den helt död!
Saker förändras, saker man inte ens tänker på!
Trender eller?
En sak som jag har hakat upp mig på är trenden med Power-Walking. Det är verkligen ett jättespännande fenomen och som verkar vara det allra bästa sättet att visa hur trendig och hälsosam man är.
Nu för tiden läser man dagligen facebook-uppdateringar om, framförallt, tjejer som har varit ute och power-walkat själva eller med sina vänner. Det man gör är också just power-walking, det vill säga gå i hög hastighet. Jag tycker själv om att vara ute och gå långa, långa promenader och framförallt på kvällen. Jag har dock aldrig kallat det för power-walking, detta trots att jag normalt sätt promenerar i ganska så hög hastighet. För de som känner till mig vet att jag har både löparbakgrund och spring i benen. Så ta promenader i relativt hög hastighet är någonting jag har gjort i säkert 12-13 år. Hade någon trendmänniska sett mig komma gåendes idag, skulle den personen kanske fundera på om jag var ute och power-walkade. Nej jag är ute på en helt vanlig långpromenad, som jag alltid har gjort. Det blir inte mer power i den bara för att jag gör det 2012, istället för 2002.
Min poäng är att power-walkat har många människor gjort genom alla tider, men det är först nu det har blivit ett begrepp och en trend. Det är lite som att de människorna som uppdaterar sin status med att nu har jag varit ute och power-walkat tror att de gör någonting helt nytt och trendigt.
Min gamla barndomskamrat Joachim Larsson, hans föräldrar är nog bland de människor som jag känner till mest som promenerat mest mil. Dem kunde man möta på i stort sett överallt och när som helst under flera års tid, för de var alltid ute och gick långa promenader. God motion och de gjorde de relativt regelbundet. Men det är precis som att det skulle vara lite fult att vara ute på en långpromenad, kallar jag det power-walking så låter det direkt mycket häftigare och mer spännande. Jag kan dock sätta mig att få personer skulle hänga med alla gånger då Joachims föräldrar varit ute och promenerat lika långt och lika regelbundet.
Skulle långpromenader vara ett 90-talsfenomen? För i början på 00-talet kom ju någonting som kallades för gåing. Där man startade tjejgåing och min morsa höll på väldigt mycket med det. Det arrangerades motionslopp i gåing och det blev en trend. Men vad man egentligen gjorde var att man promenerade i hög hastighet. Efter det kom stavgång, då promenerade man i hög hastighet och adderade stavarna för att få ut maximal kroppsfunktion och förbränning.
Nu på 10-talet då power-walkar man! Precis samma sak som gåing och stavgång fast utan stavar. Precis samma som de promenader i relativt högt tempo som jag och säkerligen många med mig alltid har gjort. Men det är först nu det är power-walking eller?
Tävlingsgång har ju annars existerat väldigt länge och är ju om möjligt ännu mera fettförbränning och konditionsbyggande än just power-walking. Men gångsporten är ju så långt ifrån trendighet som det bara går. Frågan är ju bara vad gångarna gör? Jo, de går i så högt tempo som möjligt, det vill säga både fortare, längre och intensivare än de som power-walkar gör. Varför inte börja med gång då?
Nej man måste falla för trender, alltid skall man vara hippast och hänga med och känna sig uppdaterad. Fråga samma människor om 20-år om de fortfarande är ute och power-walkar?
Sorry killar, den sporten ni håller på med är totalt stendöd.
Ni får ge vika för samhällets farligaste samhällsgrupp kvinnor 15-35, de som sätter agendan för mycket av det som är trendigt. Tycker ni jag har fel där? Ställ er då frågorna, hur gamla är de kvinnorna som skriver stora bloggar? Läser ni och reflekterar ni över dem?
Vissa bilder blir perfekta!
Håll med om att vissa bilder man tar ibland bara blir helt perfekta! Bilder där man verkligen lyckats fånga känslan av hur det verkligen var.
För att exeplifiera vad jag menar så bjuder jag på en underbar bild jag tog i Vemdalen när jag var där tidigare i år.
Passa på att njut av denna vykortsbild!
Härligt va?
För att exeplifiera vad jag menar så bjuder jag på en underbar bild jag tog i Vemdalen när jag var där tidigare i år.
Passa på att njut av denna vykortsbild!
Härligt va?
En berättelse med omsorg!
1989 dök det upp något så ovanligt som en svensk tecknad långfilm på biograferna. Visserligen skall det nämnas att en del norrmän också var inblandade i produktionen, men filmen var riktad till den svenska marknaden och innehöll idel svenska toppskådespelare som lånade ut sina röster.
Mannen bakom den tecknade filmen, vars penseldrag är genomgående och lätta att känna igen, var Per Åhlin. Samme man som givit oss Karl-Bertil Jonssons julafton bland annat. Denna film kallade han "Resan till Melonia".
En saga om en ö som var så grönskande och vacker, där allt levde i frid och harmoni under överinseende av trollkarlen Prospero. Många av nyckelkaraktärerna i filmen bär namn efter Shakespeares karaktärer i spelet "The Tempest" från 1611. Berättelsen är också starkt inspirerat av stormen som driver iland hemska män från den förstörda och motoriserade ön Plutonia. Män med avsikten att ta över och industrialisera även Melonia för att kunna tjäna ännu mera pengar. Plutonia liknar på många sätt Jules Vernes maskinön.
Vad Per Åhlin gör med filmen "Resan till Melonia" är att han lyfter fram en berättelse som hade fått självaste Charles Dickens att känna sig stolt. "Resan till Melonia" berättar på precis samma sätt om de hemska otäcka industrierna som förslavade människor, likt den verklighet som Dickens levde i. Under ett sent 1700-tal och under hela 1800-talet då kol och farlig rök var en del av vardagen för många människor.
Plutonia industriön där man tillverkar bomber!
I kontrast till det, paradiset med fria människor där ingen härskar över någon, där allting är till för alla. Ett slags socialistiskt pathos, som kännetecknar en stor mängd människor som likt Per Åhlin är född på 30-talet. De som växte upp i ett Sverige då det enbart var ett parti i Sverige som kunde vara ett tänkbart regeringsalternativ och där majoriteten aav partirösterna landade på på Socialdemokraterna, där visionen om socialt ansvarstagande och ett Sverige där vi levde i ett folkhem där alla hade möjlighet att bo, leva, och arbeta under goda förutsättningar. Så nog är det vi en aningen socialistiskt vinklad historia vi ser. Men som med de flesta berättelser av Dickensk falang, finnes där de tidiga socialistiska och liberala dragen. Om friheten för individen i symbios med kollektivet.
Oavsett om man gör en politisk djupdykning i "Resan till Melonia" eller ej, bjuds man i vart fall på en berättelse med vackra och finurligt tecknade miljöer. Alla karaktärerna har sina egna drag och lyfts av de väl valda rösterna. Idag kan man många gånger känna att röstskådespelare i tecknade filmer kanske inte riktigt har hamnat på rätt plats. Här är dock skådespelarna valda med omsorg och ger en trovärdighet åt karaktärerna. I gardet hör vi skådespelare som Ernst Günther, Allan Edwall, Tomas Von Brömsen, Olle Sarri och Eva Rydberg. Addera sen självaste sångerskan Robyn i rollen som Miranda, och filmen i sig borde vara ett samlarobjekt för vilket Robyn-fan som helst.
Jag vet i vart fall att nästa gång jag och min systerson Leon får chansen att se på film tillsammans så är det "Resan till Melonia" som gäller. Kan jag erbjuda honom att upptäcka en riktigt välgjord tecknad film som fortfarande håller är det bara positivt.
Som avslutning bjuder jag på ledmotivet till filmen, skriven av den otrolige Björn Isfält som bl.a. skrev musiken till Ronja Rövardotter. Sjunger gör Maritza Horn, mamma till en viss dagsaktuell Melissa Horn.
Mannen bakom den tecknade filmen, vars penseldrag är genomgående och lätta att känna igen, var Per Åhlin. Samme man som givit oss Karl-Bertil Jonssons julafton bland annat. Denna film kallade han "Resan till Melonia".
En saga om en ö som var så grönskande och vacker, där allt levde i frid och harmoni under överinseende av trollkarlen Prospero. Många av nyckelkaraktärerna i filmen bär namn efter Shakespeares karaktärer i spelet "The Tempest" från 1611. Berättelsen är också starkt inspirerat av stormen som driver iland hemska män från den förstörda och motoriserade ön Plutonia. Män med avsikten att ta över och industrialisera även Melonia för att kunna tjäna ännu mera pengar. Plutonia liknar på många sätt Jules Vernes maskinön.
Vad Per Åhlin gör med filmen "Resan till Melonia" är att han lyfter fram en berättelse som hade fått självaste Charles Dickens att känna sig stolt. "Resan till Melonia" berättar på precis samma sätt om de hemska otäcka industrierna som förslavade människor, likt den verklighet som Dickens levde i. Under ett sent 1700-tal och under hela 1800-talet då kol och farlig rök var en del av vardagen för många människor.
Plutonia industriön där man tillverkar bomber!
I kontrast till det, paradiset med fria människor där ingen härskar över någon, där allting är till för alla. Ett slags socialistiskt pathos, som kännetecknar en stor mängd människor som likt Per Åhlin är född på 30-talet. De som växte upp i ett Sverige då det enbart var ett parti i Sverige som kunde vara ett tänkbart regeringsalternativ och där majoriteten aav partirösterna landade på på Socialdemokraterna, där visionen om socialt ansvarstagande och ett Sverige där vi levde i ett folkhem där alla hade möjlighet att bo, leva, och arbeta under goda förutsättningar. Så nog är det vi en aningen socialistiskt vinklad historia vi ser. Men som med de flesta berättelser av Dickensk falang, finnes där de tidiga socialistiska och liberala dragen. Om friheten för individen i symbios med kollektivet.
Oavsett om man gör en politisk djupdykning i "Resan till Melonia" eller ej, bjuds man i vart fall på en berättelse med vackra och finurligt tecknade miljöer. Alla karaktärerna har sina egna drag och lyfts av de väl valda rösterna. Idag kan man många gånger känna att röstskådespelare i tecknade filmer kanske inte riktigt har hamnat på rätt plats. Här är dock skådespelarna valda med omsorg och ger en trovärdighet åt karaktärerna. I gardet hör vi skådespelare som Ernst Günther, Allan Edwall, Tomas Von Brömsen, Olle Sarri och Eva Rydberg. Addera sen självaste sångerskan Robyn i rollen som Miranda, och filmen i sig borde vara ett samlarobjekt för vilket Robyn-fan som helst.
Jag vet i vart fall att nästa gång jag och min systerson Leon får chansen att se på film tillsammans så är det "Resan till Melonia" som gäller. Kan jag erbjuda honom att upptäcka en riktigt välgjord tecknad film som fortfarande håller är det bara positivt.
Som avslutning bjuder jag på ledmotivet till filmen, skriven av den otrolige Björn Isfält som bl.a. skrev musiken till Ronja Rövardotter. Sjunger gör Maritza Horn, mamma till en viss dagsaktuell Melissa Horn.
Att vara den som gör det oväntade!
Tänk dig att du är en talang i fotboll. Du är ung, lovande och boende i Göteborg. Plötsligt så hör IFK Göteborg av sig och helt plötsligt spelar du i deras juniorlag. Du gör sedan allt för att försöka nå A-laget och bli en stjärna, nu när du har fått förutsättningarna.
Men, det kommer fler talanger och till slut hamnar du i ett mindre lag eftersom du inte riktigt kunde ta chansen.
Precis det hände fotbollsspelaren Hannes Stiller. En lite kantig fotbollsspelare, utan den stora tekniska begåvningen. En gammal centerforward av den gamla skolan, lite tung och kraftfull, men en kille som vet vart målet står. Han gör sällan det där lilla extra och han kommer inte att lobba in en boll från 20m. Men han är en kämpe av rätt kaliber.
Säsongen 2009 spelade Hannes i Qviding, en klubb som ständigt överpresterar med tanke på sina förutsättningar. Dock har de aldrig nått bättre än att vara ett halvbra lag i superettan, den näst högsta serien i svensk herrfotboll. Med andra ord blev inte Hannes direkt rik på sitt fotbollsspelande, utan arbetade extra som fritidspedagog.
Men, 2009 var IFK Göteborg inne i en guldfajt ånyo. Några spelare hade lämnat truppen under säsongen och man behövde fylla på med nya spelare. Plötsligt kom någon att tänka på Hannes Stiller, som tidigare hette Tobiasson. Killen som tidigare var uträknad i IFK.
Han lånades in helt oväntat från Qviding, som då slogs i bottenstriden av superettan. Hannes var tvungen att begära om tjänstledigt på sin skola. Nu skulle han helt plötsligt spela svensk toppfotboll som 31-åring. Många var det som undrade varför blåvitt lånade in en 31-årig forward från ett bottenlag i en lägre serie. Det skulle dock visa sig att det var ett succélån. Hannes petade in 6 mål den halva säsongen och var i allra högsta grad delaktig till att IFK så när vann guldet 2009.
4 säsonger senare har killen varit med i blåvitt och varvat mellan att vara ordinarie och sitta på bänken. Han har varit skadad och uträknad på grund av sin ålder. Inför säsongen värvade IFK en hel drös med dyra nyförvärv, som jag tidigare skrivit. Hannes syntes med andra ord vara längre ifrån en startplats. Mycket riktigt har han inte fått chansen att starta den här säsongen, utan gjort små enstaka inhopp. Tills....
...Det har gått lite grus i masikenriet för IFK under inledningen av säsongen, bland både backar och forwards. Det har varit svårt att få in bollen och efter att jättetalangen Robin Söder har spelat väldigt fin fotboll, men visat upp en usel förmåga att göra mål, fick till slut Hannes Stiller chansen från start mot Åtvidaberg.
Vad tror ni den 33-årige, uträknade fritidsledaren, gör? Han går in och gör 2 mål och vinner matchen för IFK Göteborg!
Man är nog aldrig för gammal om man bara har viljan. Killen som kallas för Killer Stiller har mycket kvar att ge i IFK Göteborg.
Men, det kommer fler talanger och till slut hamnar du i ett mindre lag eftersom du inte riktigt kunde ta chansen.
Precis det hände fotbollsspelaren Hannes Stiller. En lite kantig fotbollsspelare, utan den stora tekniska begåvningen. En gammal centerforward av den gamla skolan, lite tung och kraftfull, men en kille som vet vart målet står. Han gör sällan det där lilla extra och han kommer inte att lobba in en boll från 20m. Men han är en kämpe av rätt kaliber.
Säsongen 2009 spelade Hannes i Qviding, en klubb som ständigt överpresterar med tanke på sina förutsättningar. Dock har de aldrig nått bättre än att vara ett halvbra lag i superettan, den näst högsta serien i svensk herrfotboll. Med andra ord blev inte Hannes direkt rik på sitt fotbollsspelande, utan arbetade extra som fritidspedagog.
Men, 2009 var IFK Göteborg inne i en guldfajt ånyo. Några spelare hade lämnat truppen under säsongen och man behövde fylla på med nya spelare. Plötsligt kom någon att tänka på Hannes Stiller, som tidigare hette Tobiasson. Killen som tidigare var uträknad i IFK.
Han lånades in helt oväntat från Qviding, som då slogs i bottenstriden av superettan. Hannes var tvungen att begära om tjänstledigt på sin skola. Nu skulle han helt plötsligt spela svensk toppfotboll som 31-åring. Många var det som undrade varför blåvitt lånade in en 31-årig forward från ett bottenlag i en lägre serie. Det skulle dock visa sig att det var ett succélån. Hannes petade in 6 mål den halva säsongen och var i allra högsta grad delaktig till att IFK så när vann guldet 2009.
4 säsonger senare har killen varit med i blåvitt och varvat mellan att vara ordinarie och sitta på bänken. Han har varit skadad och uträknad på grund av sin ålder. Inför säsongen värvade IFK en hel drös med dyra nyförvärv, som jag tidigare skrivit. Hannes syntes med andra ord vara längre ifrån en startplats. Mycket riktigt har han inte fått chansen att starta den här säsongen, utan gjort små enstaka inhopp. Tills....
...Det har gått lite grus i masikenriet för IFK under inledningen av säsongen, bland både backar och forwards. Det har varit svårt att få in bollen och efter att jättetalangen Robin Söder har spelat väldigt fin fotboll, men visat upp en usel förmåga att göra mål, fick till slut Hannes Stiller chansen från start mot Åtvidaberg.
Vad tror ni den 33-årige, uträknade fritidsledaren, gör? Han går in och gör 2 mål och vinner matchen för IFK Göteborg!
Man är nog aldrig för gammal om man bara har viljan. Killen som kallas för Killer Stiller har mycket kvar att ge i IFK Göteborg.
Förväxlingar?
Idag blev det klart att staden Lidköping inte kommer att genomföra sitt planerade namnbyte. Man hade planer på att byta namn på hela staden från bara Lidköing till Lidköping vid Vänern. Med andra ord göra en liten mening av stadsnamnet. Anledningen till att man ville byta namn var helt enkelt att man har blivit så trötta på att bli förxälade med den större staden i Östergötland, Linköping.
Jag måste säga att det är riktigt mycket humor i kommunledningen i Lidköping som gått i tankar i stil med, kan inte berget komma till Muhamed så får Muhamed komma till berget. Man var alltså ute efter att tillmötesgå folksdumdristighet och rätta sig efter den. Fantastiskt roligt om det hade gått igenom. Lite som i Tyskland där det finns två Frankfurt, Am Mein och Die Oder.
Nu gick beslutet alltså inte igenom och Lidköping kommer även i fortsättningen att få brottas med att stå i skuggan av Linköping. Härligt att vara turistchef i den kommunen!
Linköping?
Lidköping?
Vem vet?
Det vackra med OS!
Just nu pågår en tävling på SVT:s hemsida där man kan vinna biljetter till friidrotten i OS i London och se bl.a. 100m-finalen. Gissa om jag hade velat vinna de biljetterna?
För att vinna biljetterna skulle man rösta fram det största idrottsögonblicket i OS-historien genom tiderna. Sportredaktionen hade själv redan plockat fram några klipp som man fick rösta på. Självklart finns det så många flera vackra och stora ögonblick utöver de som fanns tillgängliga. Jag tänker främst på Niklas Jonssons OS-silver i Nagano 1998, Herrarnas stafett-guld 4X10km längdåkning vid OS i Vancouver 2010. Jan-Ove Waldners väg fram till OS-silvret i Sydney 2000 i pingisen, Jörgen Perssons väg fram till 4:e platsen i pingis vid OS i Peking 2008 och herrarna Thomas Johansson och Simon Aspelins magiska kämpainsats i semi-finalen vid tennisdubbeln vid OS i Peking 2008. Ur svenska ögon är minnena många för min del!
Men det starkaste minnet ligger utanför det direkt sportsliga. Det var när Muhamed Ali tände den olympiska elden vid OS i Atlanta 1996. Att han skulle stå där och tända elden var så oväntat att Katarina Hultling och Jacob Hård blev riktigt förvånade när de kommenterade. Men det är ju såklart inte det som gör det ögonblicket så starkt och så vackert.
Där stod han, Muhamed Ali. Mannen med nerver av stål och en rebellisk attityd. Han som talade om för hela världen att han var "The greatest". Skillnaden var att det nu var en gammal man, märkt av det pris idrottsutövande under flera år på elitnivå inom boxningen. Ärrad fysiskt av den idrott som gjort honom odödlig. I vita kläder, med en arm som skakade av den parkinsons sjukdom som han lider av och med den flammande facklan i handen i ett skakigt grepp mot den mörka Atlantanatten. Han säger inte ett ljud, han är helt tyst och hans blick är nästan tårögd. Det är i det ögonblicket när han står där med facklan i hand som han på allvar blir "The greatset", det är där och då man inser vilken otrolig idrottsman han var som liksom många idrottsmän och kvinnor, offrat hela sitt liv för idrotten. Han ville bli bäst, han blev det och han fick betala ett högt pris för det. Men med allvaret i blicken tänder han elden och aldrig har idrotten på något sätt känts mera rättvis. Han var bäst, han gjorde invigningen enbart med sin närvaro. Det är för mig det starkaste och vackraste ögonblicket från ett OS. Där och då mer än vid något tillfälle, kunde man förstå att OS är så mycket mer än bara de idrotter som pågår just då.
Se själva, från 5min in på klippet om ni inte vill se hela. Det är så starkt!
För att vinna biljetterna skulle man rösta fram det största idrottsögonblicket i OS-historien genom tiderna. Sportredaktionen hade själv redan plockat fram några klipp som man fick rösta på. Självklart finns det så många flera vackra och stora ögonblick utöver de som fanns tillgängliga. Jag tänker främst på Niklas Jonssons OS-silver i Nagano 1998, Herrarnas stafett-guld 4X10km längdåkning vid OS i Vancouver 2010. Jan-Ove Waldners väg fram till OS-silvret i Sydney 2000 i pingisen, Jörgen Perssons väg fram till 4:e platsen i pingis vid OS i Peking 2008 och herrarna Thomas Johansson och Simon Aspelins magiska kämpainsats i semi-finalen vid tennisdubbeln vid OS i Peking 2008. Ur svenska ögon är minnena många för min del!
Men det starkaste minnet ligger utanför det direkt sportsliga. Det var när Muhamed Ali tände den olympiska elden vid OS i Atlanta 1996. Att han skulle stå där och tända elden var så oväntat att Katarina Hultling och Jacob Hård blev riktigt förvånade när de kommenterade. Men det är ju såklart inte det som gör det ögonblicket så starkt och så vackert.
Där stod han, Muhamed Ali. Mannen med nerver av stål och en rebellisk attityd. Han som talade om för hela världen att han var "The greatest". Skillnaden var att det nu var en gammal man, märkt av det pris idrottsutövande under flera år på elitnivå inom boxningen. Ärrad fysiskt av den idrott som gjort honom odödlig. I vita kläder, med en arm som skakade av den parkinsons sjukdom som han lider av och med den flammande facklan i handen i ett skakigt grepp mot den mörka Atlantanatten. Han säger inte ett ljud, han är helt tyst och hans blick är nästan tårögd. Det är i det ögonblicket när han står där med facklan i hand som han på allvar blir "The greatset", det är där och då man inser vilken otrolig idrottsman han var som liksom många idrottsmän och kvinnor, offrat hela sitt liv för idrotten. Han ville bli bäst, han blev det och han fick betala ett högt pris för det. Men med allvaret i blicken tänder han elden och aldrig har idrotten på något sätt känts mera rättvis. Han var bäst, han gjorde invigningen enbart med sin närvaro. Det är för mig det starkaste och vackraste ögonblicket från ett OS. Där och då mer än vid något tillfälle, kunde man förstå att OS är så mycket mer än bara de idrotter som pågår just då.
Se själva, från 5min in på klippet om ni inte vill se hela. Det är så starkt!
Ekorrhjul?
Har ni någon gång fått känslan av att ni möter på samma människor hela tiden? Att det verkar som att vissa människor verkar ha samma scheman som ni har?
Jag kan säga att det har jag, i alla fall en person! Då skall jag tillföra bakgrundsinformationen att jag har inte haft något speciellt rutinstyrt liv de närmaste 5 åren, eftersom jag både pluggat, bott på olika ställen, praktiserat, osv.
Just nu exempelvis är jag nere i Halmstad ibland, slumpvisa dagar och olika tider. Jag är på kommunen ibland, vilket också faller sig slumpvis.
Trots det, trots att jag bodde i Oslo och Halmstad tidigare, så möter jag den här mannen minst 2-3 gånger i månaden ibland. Det spelar heller ingen roll vilken tid på dygnet det är, eller vart jag befinner mig. Han bara är där och det är på gränsen till komiskt. Jag skall inte hänga ut någon genom att säga vem det är och andra sidan är det ju inget fel på honom. Jag vet vem det är, eftersom han har bott på samma område som jag under uppväxtåren. För er som är lite detektiver har han samma namn som en viss ljushårig landslagsback i IFK Göteborg, som dominerade ute i Europa vid tiden för min födelse.
Hans namne!
Det komiska här är att det här har pågått i säkert 4 års tid. När jag åker buss är han antingen redan på bussen, väntar på bussen oavsett riktning, kliver på bussen. Det spelar ingen roll när jag dyker upp på dygnet, jag kan möta han ungefär när som helst. När jag bodde i Halmstad och var hemma och hälsade på någon gång ibland, då var han självklart där och skulle med precis samma buss. Eller när jag skulle åka hem igen, då stod han och väntade på samma buss. När jag har varit och simmat med mina kompisar, vem tror ni är där och simmar på precis samma tid? Alternativt bara dyker upp i simhallen. När jag sitter och käkar pizza i Kungälv, vem kommer inte in genom dörren? Nr jag går och handlar på MAXI. Eller som igår jag åker bussen hem från stan klockan 01:30 ungefär, vem fasen kommer inte gåendes och skall med samma buss?
Det är nästan kusligt hur vi måste ha något liknande socialt schema han och jag. Han måste dessutom ha noterat det själv och tänkt, va fasen han den där Fredrik Haraldsson är ju precis överallt!
Jag kan säga att det har jag, i alla fall en person! Då skall jag tillföra bakgrundsinformationen att jag har inte haft något speciellt rutinstyrt liv de närmaste 5 åren, eftersom jag både pluggat, bott på olika ställen, praktiserat, osv.
Just nu exempelvis är jag nere i Halmstad ibland, slumpvisa dagar och olika tider. Jag är på kommunen ibland, vilket också faller sig slumpvis.
Trots det, trots att jag bodde i Oslo och Halmstad tidigare, så möter jag den här mannen minst 2-3 gånger i månaden ibland. Det spelar heller ingen roll vilken tid på dygnet det är, eller vart jag befinner mig. Han bara är där och det är på gränsen till komiskt. Jag skall inte hänga ut någon genom att säga vem det är och andra sidan är det ju inget fel på honom. Jag vet vem det är, eftersom han har bott på samma område som jag under uppväxtåren. För er som är lite detektiver har han samma namn som en viss ljushårig landslagsback i IFK Göteborg, som dominerade ute i Europa vid tiden för min födelse.
Hans namne!
Det komiska här är att det här har pågått i säkert 4 års tid. När jag åker buss är han antingen redan på bussen, väntar på bussen oavsett riktning, kliver på bussen. Det spelar ingen roll när jag dyker upp på dygnet, jag kan möta han ungefär när som helst. När jag bodde i Halmstad och var hemma och hälsade på någon gång ibland, då var han självklart där och skulle med precis samma buss. Eller när jag skulle åka hem igen, då stod han och väntade på samma buss. När jag har varit och simmat med mina kompisar, vem tror ni är där och simmar på precis samma tid? Alternativt bara dyker upp i simhallen. När jag sitter och käkar pizza i Kungälv, vem kommer inte in genom dörren? Nr jag går och handlar på MAXI. Eller som igår jag åker bussen hem från stan klockan 01:30 ungefär, vem fasen kommer inte gåendes och skall med samma buss?
Det är nästan kusligt hur vi måste ha något liknande socialt schema han och jag. Han måste dessutom ha noterat det själv och tänkt, va fasen han den där Fredrik Haraldsson är ju precis överallt!
Rökarnas paradis?
Jag har funderat en del på det där med kollektiva fenomen. För ett sådant fenomen som blir lika påtagligt varje gång jag hoppar av bussen vid Lilla Bommen i Göteborg och styr stegen mot Nordstans lilla ingång. Den ingången där man har Fiskarbröderna precis framför sig när man kommer in. Utanför den dörren är en Sveriges största kollektiva rökplatser. Varför?
Det står i stort sett alltid en eller flera människor och röker utanför den dörren. Det är inte samma människor men lik förbannat står det folk där och röker. Det är inte direkt den mysigaste platsen i Göteborg att stå på, det är skuggsida och det blir väldigt fort kallt. Men så går det upp för mig att det är ett kollektivt fenomen som ingen egentligen kan förklara. Det bara händer att människor röker där för att andra människor gör det. Jag tror inte ens att det är medvetet och ingen vet nog vem det var som började heller för att det är bara en impulsgrej som faller rökare på att röka just där.
Skulle förklaringen vara att rökare gärna tänder en cigarett så fort de lämnar trängseln i Nordstan. Jag har ju självt levt med en rökare och vet att över huvudtaget lämna byggnader, där man vistats i mer än en timme, utan att tända en cigarett tar sig nästan komiska propotioner ibland. Men om förklaringen vore så enkel så skulle det stå och hängas och rökas utanför varje dörr i Nordstan på samma sätt... och det gör det ju inte!
Det allra mest komiska är när man ser människor komma ut genom dörren, noterar medvetet eller omedvetet de andra som röker och på 5 sekunder är cigarettpaktet framme. Den platsen signalerar helt enkelt att här skall man röka. Vilken tur att jag inte pendlar mer än vad jag gör och passerar där så ofta. Vem vet kanske hade jag till slut övervägt ett sådant där munskydd som de har i Tokyo?
Det står i stort sett alltid en eller flera människor och röker utanför den dörren. Det är inte samma människor men lik förbannat står det folk där och röker. Det är inte direkt den mysigaste platsen i Göteborg att stå på, det är skuggsida och det blir väldigt fort kallt. Men så går det upp för mig att det är ett kollektivt fenomen som ingen egentligen kan förklara. Det bara händer att människor röker där för att andra människor gör det. Jag tror inte ens att det är medvetet och ingen vet nog vem det var som började heller för att det är bara en impulsgrej som faller rökare på att röka just där.
Skulle förklaringen vara att rökare gärna tänder en cigarett så fort de lämnar trängseln i Nordstan. Jag har ju självt levt med en rökare och vet att över huvudtaget lämna byggnader, där man vistats i mer än en timme, utan att tända en cigarett tar sig nästan komiska propotioner ibland. Men om förklaringen vore så enkel så skulle det stå och hängas och rökas utanför varje dörr i Nordstan på samma sätt... och det gör det ju inte!
Det allra mest komiska är när man ser människor komma ut genom dörren, noterar medvetet eller omedvetet de andra som röker och på 5 sekunder är cigarettpaktet framme. Den platsen signalerar helt enkelt att här skall man röka. Vilken tur att jag inte pendlar mer än vad jag gör och passerar där så ofta. Vem vet kanske hade jag till slut övervägt ett sådant där munskydd som de har i Tokyo?
Kvinnligt med former?
Jag har någon form av teori om att kvinnor över lag älskar mat som görs i former av olika slag. Tänk er själv om ni går iväg på middag hemma hos en kvinna eller där det är en kvinna som har lagat maten. Har det aldrig hänt att ni har blivit bjuden på en paj?
Jag har nog aldrig sett en man ställa sig och göra paj för att han skall få besök. Det är klart att det finns, men kvinnor kan laga allt från kycklingpaj, räkpaj, skink och ostpaj, vegetarisk paj osv...
Lunchrestauranger som serverar pajer har dessutom garanterat kvinnliga besökare i regel. För övrigt är det ett rätt intressant fenomen det där med paj eftersom det är rätt så kontraproduktivt om man som kvinna försöker tänka på figuren och sedan kalasa på en paj med grönsaker och ost i, som till 60% består av deg! Det vill säga bara rena kolhydrater som inte fyller en endaste funktion.
Om jag då utvecklar teorin till mer saker än pajer. Då får vi fram ugnsformarna där det kan göras allt från fiskgratänger till potatisgratäng, vilket är en annan riktig kvinnofavorit. Vid en grillmiddag hemma hos ett par kan jag lite cyniskt säga att mannen i första hand bryr sig om hur mört köttet var, medan kvinnan hoppas på att få beröm för sin potatisgratäng. Blev det för mycket eller för lite grädde? Glömde jag salta osv...
Ni får gärna ha åsikter om detta, men det bygger på min empiriska undersökning genom livet som snart 25år gammal. Så slutsatsen kan tyckas vara förhastad, eller inte! Jag menar det är väl kvinnligt med former?
Jag har nog aldrig sett en man ställa sig och göra paj för att han skall få besök. Det är klart att det finns, men kvinnor kan laga allt från kycklingpaj, räkpaj, skink och ostpaj, vegetarisk paj osv...
Lunchrestauranger som serverar pajer har dessutom garanterat kvinnliga besökare i regel. För övrigt är det ett rätt intressant fenomen det där med paj eftersom det är rätt så kontraproduktivt om man som kvinna försöker tänka på figuren och sedan kalasa på en paj med grönsaker och ost i, som till 60% består av deg! Det vill säga bara rena kolhydrater som inte fyller en endaste funktion.
Om jag då utvecklar teorin till mer saker än pajer. Då får vi fram ugnsformarna där det kan göras allt från fiskgratänger till potatisgratäng, vilket är en annan riktig kvinnofavorit. Vid en grillmiddag hemma hos ett par kan jag lite cyniskt säga att mannen i första hand bryr sig om hur mört köttet var, medan kvinnan hoppas på att få beröm för sin potatisgratäng. Blev det för mycket eller för lite grädde? Glömde jag salta osv...
Ni får gärna ha åsikter om detta, men det bygger på min empiriska undersökning genom livet som snart 25år gammal. Så slutsatsen kan tyckas vara förhastad, eller inte! Jag menar det är väl kvinnligt med former?
Sommaren i city 1990.... och sen då?
Bland mina vinylsinglar återfinns en svensk popplåga från tidigt 90-tal. Fyra tjejer på framsidan som troligen lyssnat på The Bangles genom hela tonårsperioden och som säkert kunnat relatera minst ett romantiskt minne till "Eternal Flame". Banglesifieringen är tydlig på omslaget för alla oss som känner till det bandet. De valde att kalla sig Angel, kanske var det en producent som valde det, men lek med tanken att de själva ville heta The Angels och låta lite som the Bangles. Någon producent som sa att nej flickor Angel duger gott!
I vart fall fick de en superhit 1991 med låten "Sommaren i city 1990". Vem har inte hört den? Hur många tjejer har inte mimat till den låten som liten? Med andra ord är det en låt som alltid förljer med sedan den dagen och en låt man har fört ett 4-siffrigt antal gånger och troligen lär höra ytterligare ett 100-tal gånger innan man stämplar ut från livets fabrik.
Vad som slår mig med de här tjejerna är ju egentligen inte gruppen eller låten i sig, utan snarare hur ett antal tjejers stämmor kan vara så välkända hos en befolkning, när inte ens ens 1% av befolkningen vet hur de ser ut. De skulle kort och gott kunna passera förbi totalt obemärkta på stan, stå framför dig i kön på ICA, vara din egen hårfrisör eller bo granne med dig. Vi som kan låten strof efter strof är i majoritet men de som känner till tjejerna som sjunger är försvinnande få. Helt otroligt egentligen! Kännar de fortfarande några pengar på låten? Vad gör de här tjejerna idag?
På baksidan fodralet står det att Angel är: Linda Gustavsson, Linda Jansson, Jessica Larsson, Maria Zaring. Min nyfikenhet gjorde att jag fastnade för att göra en facebooksökning på den senare och sen med hopp om att också finna de andra tre, men ingen Zaring inte. Dead end i jakten på att få reda på historien om tjejerna i Angel som fick leva ut sin tonårsdröm och bli ihågkomna till stämmor med ett helt folk utan att bli noterade på gatan. Inte ens TV-program som "Allsång på Skansen" eller "Så ska det låta" har förbarmat sig över dessa tjejer. Jag hittade visserligen ett klipp från 2007 och tv4:s "Sommarkrysset" där de tydligen skall ha uppträtt. Men ändå, de lever i den totala anonymiteten trots att deras stämmor gjort avtryck i minst tre generationer. De dök ju upp i melodifestivalen 1992 och tävlade med låten "Venus Butterfly", och Bert Karlsson har själv sagt att det var då bandet Angel dog. Här får de i alla fall lite upprättelse!
Titta och njut av de coolaste tjejerna i Göteborg 1991, som ingen minns idag!
Jämför musikvideon och denna bilden av The Bangles och märk att det finns räta linjer mellan Angels tonårsperioder och Popikonerna från andra sidan Atlanten!
I vart fall fick de en superhit 1991 med låten "Sommaren i city 1990". Vem har inte hört den? Hur många tjejer har inte mimat till den låten som liten? Med andra ord är det en låt som alltid förljer med sedan den dagen och en låt man har fört ett 4-siffrigt antal gånger och troligen lär höra ytterligare ett 100-tal gånger innan man stämplar ut från livets fabrik.
Vad som slår mig med de här tjejerna är ju egentligen inte gruppen eller låten i sig, utan snarare hur ett antal tjejers stämmor kan vara så välkända hos en befolkning, när inte ens ens 1% av befolkningen vet hur de ser ut. De skulle kort och gott kunna passera förbi totalt obemärkta på stan, stå framför dig i kön på ICA, vara din egen hårfrisör eller bo granne med dig. Vi som kan låten strof efter strof är i majoritet men de som känner till tjejerna som sjunger är försvinnande få. Helt otroligt egentligen! Kännar de fortfarande några pengar på låten? Vad gör de här tjejerna idag?
På baksidan fodralet står det att Angel är: Linda Gustavsson, Linda Jansson, Jessica Larsson, Maria Zaring. Min nyfikenhet gjorde att jag fastnade för att göra en facebooksökning på den senare och sen med hopp om att också finna de andra tre, men ingen Zaring inte. Dead end i jakten på att få reda på historien om tjejerna i Angel som fick leva ut sin tonårsdröm och bli ihågkomna till stämmor med ett helt folk utan att bli noterade på gatan. Inte ens TV-program som "Allsång på Skansen" eller "Så ska det låta" har förbarmat sig över dessa tjejer. Jag hittade visserligen ett klipp från 2007 och tv4:s "Sommarkrysset" där de tydligen skall ha uppträtt. Men ändå, de lever i den totala anonymiteten trots att deras stämmor gjort avtryck i minst tre generationer. De dök ju upp i melodifestivalen 1992 och tävlade med låten "Venus Butterfly", och Bert Karlsson har själv sagt att det var då bandet Angel dog. Här får de i alla fall lite upprättelse!
Titta och njut av de coolaste tjejerna i Göteborg 1991, som ingen minns idag!
Jämför musikvideon och denna bilden av The Bangles och märk att det finns räta linjer mellan Angels tonårsperioder och Popikonerna från andra sidan Atlanten!
Tydligen fler som delar mina åsikter!
Ville bara påpeka att Åtvidabergs kampsång inför den här säsongen är klockren. Lyssna på texten också när de ifrågasätter vad Hjalmar Jonsson och Erik Lund gör i ett IFK Göteborg som satsar?
Passa på att kika på Åtvids sång!
Passa på att kika på Åtvids sång!
Smärta i ett IFK-hjärta!
Efter att ha sett storsatsande IFK Göteborg i säsongens första match mot bottentippade Syrianska FC värker det på allvar i ett blåvitthjärta. Jag får hoppas att detta var generalrepetitionen som man inte kan dra allt för stora växlar av. En generalrepetiotion där man trodde att alla saker fanns på plats, men insåg att det saknades detaljer i sceninredningen för att det skall se riktigt trovärdigt och bra ut.
Nu fick vi se ett skådespel av ett lag som glömde tajmingen i replikerna och inte upptäckte missarna i sceninredningen. "Det skulle ha varit någonting där" är väl meningen man får sammanfatta matchen med som slutade med 2-1 till Södertäljes bidrag till Fotbollssverige. Ett tillägg skall vara att IFK ledde matchen i halvlek med 0-1 och övertygade stundtals, men hade lika gärna kunnat släppa in en boll.
I andra halvlek saknades det både skruvar och muttrar i spelet som inte höll alls när det utsattes och utsatte sig självt för press. Två komponenter som har funnits med bland skådespelarna i flera föreställningar utan att bidra till föreställningens trovärdighet. Erik Lund, med bollbehandling som en 10-åring i många lägen, och Hjalmar Jonsson som för flera år sedan skulle ha lämnat laget. Där har vi de två största faktorerna till att IFK Göteborg förlorar matchen idag. Avsaknaden av tajming beror istället helt och hållet på att IFK förfogar över allsvenskans kanske långsammaste backlinje, där backarna ständigt måste hålla tungan i mun för att inte få leka följa John med motståndarnas offensiva krafter.
Anledningen till varför inte IFK vinner matchen är enkel att se i den här matchen. IFK förfogade över 13 avslut på mål, varav ett gick i mål, utöver dessa hade man 11 hörnor och 14 frisparkar varav i princip ingen gick på mål. Lägg därtill antalet 30-tal inlägg av långbollskaraktär som ingen gjorde någonting med.
IFK var länge precis lika stillastående och gjorde precis likadana misstag i pressade stunder som IFK har gjort i en 10-årsperiod när inte spelet stämmer.
Tack Daniel Sobralense för målet. Men snälla IFK ge oss den riktiga föreställningen på måndag och se över skådespelaruppsättningen är ni snälla!
Tack så mycket Erik Lund för dagens insats, vi behöver dig lika lite i startelvan denna säsongen som föregående säsonger!
Nu fick vi se ett skådespel av ett lag som glömde tajmingen i replikerna och inte upptäckte missarna i sceninredningen. "Det skulle ha varit någonting där" är väl meningen man får sammanfatta matchen med som slutade med 2-1 till Södertäljes bidrag till Fotbollssverige. Ett tillägg skall vara att IFK ledde matchen i halvlek med 0-1 och övertygade stundtals, men hade lika gärna kunnat släppa in en boll.
I andra halvlek saknades det både skruvar och muttrar i spelet som inte höll alls när det utsattes och utsatte sig självt för press. Två komponenter som har funnits med bland skådespelarna i flera föreställningar utan att bidra till föreställningens trovärdighet. Erik Lund, med bollbehandling som en 10-åring i många lägen, och Hjalmar Jonsson som för flera år sedan skulle ha lämnat laget. Där har vi de två största faktorerna till att IFK Göteborg förlorar matchen idag. Avsaknaden av tajming beror istället helt och hållet på att IFK förfogar över allsvenskans kanske långsammaste backlinje, där backarna ständigt måste hålla tungan i mun för att inte få leka följa John med motståndarnas offensiva krafter.
Anledningen till varför inte IFK vinner matchen är enkel att se i den här matchen. IFK förfogade över 13 avslut på mål, varav ett gick i mål, utöver dessa hade man 11 hörnor och 14 frisparkar varav i princip ingen gick på mål. Lägg därtill antalet 30-tal inlägg av långbollskaraktär som ingen gjorde någonting med.
IFK var länge precis lika stillastående och gjorde precis likadana misstag i pressade stunder som IFK har gjort i en 10-årsperiod när inte spelet stämmer.
Tack Daniel Sobralense för målet. Men snälla IFK ge oss den riktiga föreställningen på måndag och se över skådespelaruppsättningen är ni snälla!
Tack så mycket Erik Lund för dagens insats, vi behöver dig lika lite i startelvan denna säsongen som föregående säsonger!
En lördagsmorgon 1995!
Lördagar har länge varit en speciell dag i många olika kulturer. Som barn är lördagar ofta förknippade med lördagsgodis och veckopeng. För någon annan är det Premier League-fotboll på TV, för en tredje är det V75. För en fjärde är det fest och för en femte är det parmiddag.
För mig har lördagen alltid haft en särställning i livet. Lördagen är känslan av att något speciellt, på lördag infinner sig en känsla av glädje. Det är klart att veckopengen och lördagsgodiset hägrade även för mig när jag var liten. Men om man skall slumpa ut hur en lördag kunde se ut hemma hos familjen Haraldsson 1995 så förstår man vad känslan av glädje bygger på.
Klockan 8 eller halv 9 vaknade jag, i stort sätt alltid varje lördag. Det berodde inte på att jag vaknade vid den tiden av egen maskin i första hand utan att jag vaknade av musik som strömmade från nedervåningen. Ett perfekt sätt att vakna på, en känsla av att vakna med ett leende och energi. Min 3 år äldre syster delade inte riktigt samma uppfattning i den frågan.
Musiken från nedervåningen strömmade från stereoanläggningen som, min vanligtvis lördagspigga, pappa redan varit uppe och redan matat med cd-skivor eller vinyler. För mig innebar det att bara kila ner för trappan och sätta sig i soffan och lyssna en stund. För mamma innebar det att hon gick upp och ner i köket och började förbereda frukost. För min stackars storasyster innebar det att försöka sova igen och krypa ner under huvudkudden.
Vid 9-tiden stod frukosten på bordet och eftersom mamma och pappa alltid åt olika youghurtsorter kunde man ibland få se en rolig syn. Det kändes som att den utspelade sig nästan varje lördag. Mamma hade sina naturella och vaniljyoughurtar och över farsans skål stod det nästan alltid, som jag upplevde det, ett youghurtpaket upp och ner av björnbärssmak. Den hade stått så i säkert tio minuter för att det absolut sista ur paketet skulle nå ut på tallriken.
En känsla av familjetrygghet och rutiner. Man kunde känna igen sig från lördag till lördag och jag uppskattade det, jag värdesatte det då som jag gör nu.
Här kommer ett litet axplock ur hur det kunde låta när man vaknade hemma hos familjen Haraldsson 1995 en lördagsmorgon. Här är de klassiska lördagsmorgonlåtarna:
http://www.youtube.com/watch?v=FbYExvuFwuw <----- Carlene Carter - Every little thing
http://www.youtube.com/watch?v=UuQrh3-wiX4 <------ Celine Dion - Pour que tu m'aimes encore
http://www.youtube.com/watch?v=DEZjJh3QWqM <----- Eros Ramazzotti - Piu bella cosa
http://www.youtube.com/watch?v=nIKwEkXu_CM <----- Wizex - Dansa i månens sken
http://www.youtube.com/watch?v=u7-AixjYBZU <------ Grönwalls - Du har det där som andra saknar
http://www.youtube.com/watch?v=ntH16ByburY&feature=relmfu <---- Streaplers - Jag kan se i dina ögon
Två väldigt vanliga syner hemma hos oss!
För mig har lördagen alltid haft en särställning i livet. Lördagen är känslan av att något speciellt, på lördag infinner sig en känsla av glädje. Det är klart att veckopengen och lördagsgodiset hägrade även för mig när jag var liten. Men om man skall slumpa ut hur en lördag kunde se ut hemma hos familjen Haraldsson 1995 så förstår man vad känslan av glädje bygger på.
Klockan 8 eller halv 9 vaknade jag, i stort sätt alltid varje lördag. Det berodde inte på att jag vaknade vid den tiden av egen maskin i första hand utan att jag vaknade av musik som strömmade från nedervåningen. Ett perfekt sätt att vakna på, en känsla av att vakna med ett leende och energi. Min 3 år äldre syster delade inte riktigt samma uppfattning i den frågan.
Musiken från nedervåningen strömmade från stereoanläggningen som, min vanligtvis lördagspigga, pappa redan varit uppe och redan matat med cd-skivor eller vinyler. För mig innebar det att bara kila ner för trappan och sätta sig i soffan och lyssna en stund. För mamma innebar det att hon gick upp och ner i köket och började förbereda frukost. För min stackars storasyster innebar det att försöka sova igen och krypa ner under huvudkudden.
Vid 9-tiden stod frukosten på bordet och eftersom mamma och pappa alltid åt olika youghurtsorter kunde man ibland få se en rolig syn. Det kändes som att den utspelade sig nästan varje lördag. Mamma hade sina naturella och vaniljyoughurtar och över farsans skål stod det nästan alltid, som jag upplevde det, ett youghurtpaket upp och ner av björnbärssmak. Den hade stått så i säkert tio minuter för att det absolut sista ur paketet skulle nå ut på tallriken.
En känsla av familjetrygghet och rutiner. Man kunde känna igen sig från lördag till lördag och jag uppskattade det, jag värdesatte det då som jag gör nu.
Här kommer ett litet axplock ur hur det kunde låta när man vaknade hemma hos familjen Haraldsson 1995 en lördagsmorgon. Här är de klassiska lördagsmorgonlåtarna:
http://www.youtube.com/watch?v=FbYExvuFwuw <----- Carlene Carter - Every little thing
http://www.youtube.com/watch?v=UuQrh3-wiX4 <------ Celine Dion - Pour que tu m'aimes encore
http://www.youtube.com/watch?v=DEZjJh3QWqM <----- Eros Ramazzotti - Piu bella cosa
http://www.youtube.com/watch?v=nIKwEkXu_CM <----- Wizex - Dansa i månens sken
http://www.youtube.com/watch?v=u7-AixjYBZU <------ Grönwalls - Du har det där som andra saknar
http://www.youtube.com/watch?v=ntH16ByburY&feature=relmfu <---- Streaplers - Jag kan se i dina ögon
Två väldigt vanliga syner hemma hos oss!
