Att vara den som gör det oväntade!
Tänk dig att du är en talang i fotboll. Du är ung, lovande och boende i Göteborg. Plötsligt så hör IFK Göteborg av sig och helt plötsligt spelar du i deras juniorlag. Du gör sedan allt för att försöka nå A-laget och bli en stjärna, nu när du har fått förutsättningarna.
Men, det kommer fler talanger och till slut hamnar du i ett mindre lag eftersom du inte riktigt kunde ta chansen.
Precis det hände fotbollsspelaren Hannes Stiller. En lite kantig fotbollsspelare, utan den stora tekniska begåvningen. En gammal centerforward av den gamla skolan, lite tung och kraftfull, men en kille som vet vart målet står. Han gör sällan det där lilla extra och han kommer inte att lobba in en boll från 20m. Men han är en kämpe av rätt kaliber.
Säsongen 2009 spelade Hannes i Qviding, en klubb som ständigt överpresterar med tanke på sina förutsättningar. Dock har de aldrig nått bättre än att vara ett halvbra lag i superettan, den näst högsta serien i svensk herrfotboll. Med andra ord blev inte Hannes direkt rik på sitt fotbollsspelande, utan arbetade extra som fritidspedagog.
Men, 2009 var IFK Göteborg inne i en guldfajt ånyo. Några spelare hade lämnat truppen under säsongen och man behövde fylla på med nya spelare. Plötsligt kom någon att tänka på Hannes Stiller, som tidigare hette Tobiasson. Killen som tidigare var uträknad i IFK.
Han lånades in helt oväntat från Qviding, som då slogs i bottenstriden av superettan. Hannes var tvungen att begära om tjänstledigt på sin skola. Nu skulle han helt plötsligt spela svensk toppfotboll som 31-åring. Många var det som undrade varför blåvitt lånade in en 31-årig forward från ett bottenlag i en lägre serie. Det skulle dock visa sig att det var ett succélån. Hannes petade in 6 mål den halva säsongen och var i allra högsta grad delaktig till att IFK så när vann guldet 2009.
4 säsonger senare har killen varit med i blåvitt och varvat mellan att vara ordinarie och sitta på bänken. Han har varit skadad och uträknad på grund av sin ålder. Inför säsongen värvade IFK en hel drös med dyra nyförvärv, som jag tidigare skrivit. Hannes syntes med andra ord vara längre ifrån en startplats. Mycket riktigt har han inte fått chansen att starta den här säsongen, utan gjort små enstaka inhopp. Tills....
...Det har gått lite grus i masikenriet för IFK under inledningen av säsongen, bland både backar och forwards. Det har varit svårt att få in bollen och efter att jättetalangen Robin Söder har spelat väldigt fin fotboll, men visat upp en usel förmåga att göra mål, fick till slut Hannes Stiller chansen från start mot Åtvidaberg.
Vad tror ni den 33-årige, uträknade fritidsledaren, gör? Han går in och gör 2 mål och vinner matchen för IFK Göteborg!
Man är nog aldrig för gammal om man bara har viljan. Killen som kallas för Killer Stiller har mycket kvar att ge i IFK Göteborg.
Men, det kommer fler talanger och till slut hamnar du i ett mindre lag eftersom du inte riktigt kunde ta chansen.
Precis det hände fotbollsspelaren Hannes Stiller. En lite kantig fotbollsspelare, utan den stora tekniska begåvningen. En gammal centerforward av den gamla skolan, lite tung och kraftfull, men en kille som vet vart målet står. Han gör sällan det där lilla extra och han kommer inte att lobba in en boll från 20m. Men han är en kämpe av rätt kaliber.
Säsongen 2009 spelade Hannes i Qviding, en klubb som ständigt överpresterar med tanke på sina förutsättningar. Dock har de aldrig nått bättre än att vara ett halvbra lag i superettan, den näst högsta serien i svensk herrfotboll. Med andra ord blev inte Hannes direkt rik på sitt fotbollsspelande, utan arbetade extra som fritidspedagog.
Men, 2009 var IFK Göteborg inne i en guldfajt ånyo. Några spelare hade lämnat truppen under säsongen och man behövde fylla på med nya spelare. Plötsligt kom någon att tänka på Hannes Stiller, som tidigare hette Tobiasson. Killen som tidigare var uträknad i IFK.
Han lånades in helt oväntat från Qviding, som då slogs i bottenstriden av superettan. Hannes var tvungen att begära om tjänstledigt på sin skola. Nu skulle han helt plötsligt spela svensk toppfotboll som 31-åring. Många var det som undrade varför blåvitt lånade in en 31-årig forward från ett bottenlag i en lägre serie. Det skulle dock visa sig att det var ett succélån. Hannes petade in 6 mål den halva säsongen och var i allra högsta grad delaktig till att IFK så när vann guldet 2009.
4 säsonger senare har killen varit med i blåvitt och varvat mellan att vara ordinarie och sitta på bänken. Han har varit skadad och uträknad på grund av sin ålder. Inför säsongen värvade IFK en hel drös med dyra nyförvärv, som jag tidigare skrivit. Hannes syntes med andra ord vara längre ifrån en startplats. Mycket riktigt har han inte fått chansen att starta den här säsongen, utan gjort små enstaka inhopp. Tills....
...Det har gått lite grus i masikenriet för IFK under inledningen av säsongen, bland både backar och forwards. Det har varit svårt att få in bollen och efter att jättetalangen Robin Söder har spelat väldigt fin fotboll, men visat upp en usel förmåga att göra mål, fick till slut Hannes Stiller chansen från start mot Åtvidaberg.
Vad tror ni den 33-årige, uträknade fritidsledaren, gör? Han går in och gör 2 mål och vinner matchen för IFK Göteborg!
Man är nog aldrig för gammal om man bara har viljan. Killen som kallas för Killer Stiller har mycket kvar att ge i IFK Göteborg.
Förväxlingar?
Idag blev det klart att staden Lidköping inte kommer att genomföra sitt planerade namnbyte. Man hade planer på att byta namn på hela staden från bara Lidköing till Lidköping vid Vänern. Med andra ord göra en liten mening av stadsnamnet. Anledningen till att man ville byta namn var helt enkelt att man har blivit så trötta på att bli förxälade med den större staden i Östergötland, Linköping.
Jag måste säga att det är riktigt mycket humor i kommunledningen i Lidköping som gått i tankar i stil med, kan inte berget komma till Muhamed så får Muhamed komma till berget. Man var alltså ute efter att tillmötesgå folksdumdristighet och rätta sig efter den. Fantastiskt roligt om det hade gått igenom. Lite som i Tyskland där det finns två Frankfurt, Am Mein och Die Oder.
Nu gick beslutet alltså inte igenom och Lidköping kommer även i fortsättningen att få brottas med att stå i skuggan av Linköping. Härligt att vara turistchef i den kommunen!
Linköping?
Lidköping?
Vem vet?
Det vackra med OS!
Just nu pågår en tävling på SVT:s hemsida där man kan vinna biljetter till friidrotten i OS i London och se bl.a. 100m-finalen. Gissa om jag hade velat vinna de biljetterna?
För att vinna biljetterna skulle man rösta fram det största idrottsögonblicket i OS-historien genom tiderna. Sportredaktionen hade själv redan plockat fram några klipp som man fick rösta på. Självklart finns det så många flera vackra och stora ögonblick utöver de som fanns tillgängliga. Jag tänker främst på Niklas Jonssons OS-silver i Nagano 1998, Herrarnas stafett-guld 4X10km längdåkning vid OS i Vancouver 2010. Jan-Ove Waldners väg fram till OS-silvret i Sydney 2000 i pingisen, Jörgen Perssons väg fram till 4:e platsen i pingis vid OS i Peking 2008 och herrarna Thomas Johansson och Simon Aspelins magiska kämpainsats i semi-finalen vid tennisdubbeln vid OS i Peking 2008. Ur svenska ögon är minnena många för min del!
Men det starkaste minnet ligger utanför det direkt sportsliga. Det var när Muhamed Ali tände den olympiska elden vid OS i Atlanta 1996. Att han skulle stå där och tända elden var så oväntat att Katarina Hultling och Jacob Hård blev riktigt förvånade när de kommenterade. Men det är ju såklart inte det som gör det ögonblicket så starkt och så vackert.
Där stod han, Muhamed Ali. Mannen med nerver av stål och en rebellisk attityd. Han som talade om för hela världen att han var "The greatest". Skillnaden var att det nu var en gammal man, märkt av det pris idrottsutövande under flera år på elitnivå inom boxningen. Ärrad fysiskt av den idrott som gjort honom odödlig. I vita kläder, med en arm som skakade av den parkinsons sjukdom som han lider av och med den flammande facklan i handen i ett skakigt grepp mot den mörka Atlantanatten. Han säger inte ett ljud, han är helt tyst och hans blick är nästan tårögd. Det är i det ögonblicket när han står där med facklan i hand som han på allvar blir "The greatset", det är där och då man inser vilken otrolig idrottsman han var som liksom många idrottsmän och kvinnor, offrat hela sitt liv för idrotten. Han ville bli bäst, han blev det och han fick betala ett högt pris för det. Men med allvaret i blicken tänder han elden och aldrig har idrotten på något sätt känts mera rättvis. Han var bäst, han gjorde invigningen enbart med sin närvaro. Det är för mig det starkaste och vackraste ögonblicket från ett OS. Där och då mer än vid något tillfälle, kunde man förstå att OS är så mycket mer än bara de idrotter som pågår just då.
Se själva, från 5min in på klippet om ni inte vill se hela. Det är så starkt!
För att vinna biljetterna skulle man rösta fram det största idrottsögonblicket i OS-historien genom tiderna. Sportredaktionen hade själv redan plockat fram några klipp som man fick rösta på. Självklart finns det så många flera vackra och stora ögonblick utöver de som fanns tillgängliga. Jag tänker främst på Niklas Jonssons OS-silver i Nagano 1998, Herrarnas stafett-guld 4X10km längdåkning vid OS i Vancouver 2010. Jan-Ove Waldners väg fram till OS-silvret i Sydney 2000 i pingisen, Jörgen Perssons väg fram till 4:e platsen i pingis vid OS i Peking 2008 och herrarna Thomas Johansson och Simon Aspelins magiska kämpainsats i semi-finalen vid tennisdubbeln vid OS i Peking 2008. Ur svenska ögon är minnena många för min del!
Men det starkaste minnet ligger utanför det direkt sportsliga. Det var när Muhamed Ali tände den olympiska elden vid OS i Atlanta 1996. Att han skulle stå där och tända elden var så oväntat att Katarina Hultling och Jacob Hård blev riktigt förvånade när de kommenterade. Men det är ju såklart inte det som gör det ögonblicket så starkt och så vackert.
Där stod han, Muhamed Ali. Mannen med nerver av stål och en rebellisk attityd. Han som talade om för hela världen att han var "The greatest". Skillnaden var att det nu var en gammal man, märkt av det pris idrottsutövande under flera år på elitnivå inom boxningen. Ärrad fysiskt av den idrott som gjort honom odödlig. I vita kläder, med en arm som skakade av den parkinsons sjukdom som han lider av och med den flammande facklan i handen i ett skakigt grepp mot den mörka Atlantanatten. Han säger inte ett ljud, han är helt tyst och hans blick är nästan tårögd. Det är i det ögonblicket när han står där med facklan i hand som han på allvar blir "The greatset", det är där och då man inser vilken otrolig idrottsman han var som liksom många idrottsmän och kvinnor, offrat hela sitt liv för idrotten. Han ville bli bäst, han blev det och han fick betala ett högt pris för det. Men med allvaret i blicken tänder han elden och aldrig har idrotten på något sätt känts mera rättvis. Han var bäst, han gjorde invigningen enbart med sin närvaro. Det är för mig det starkaste och vackraste ögonblicket från ett OS. Där och då mer än vid något tillfälle, kunde man förstå att OS är så mycket mer än bara de idrotter som pågår just då.
Se själva, från 5min in på klippet om ni inte vill se hela. Det är så starkt!
Ekorrhjul?
Har ni någon gång fått känslan av att ni möter på samma människor hela tiden? Att det verkar som att vissa människor verkar ha samma scheman som ni har?
Jag kan säga att det har jag, i alla fall en person! Då skall jag tillföra bakgrundsinformationen att jag har inte haft något speciellt rutinstyrt liv de närmaste 5 åren, eftersom jag både pluggat, bott på olika ställen, praktiserat, osv.
Just nu exempelvis är jag nere i Halmstad ibland, slumpvisa dagar och olika tider. Jag är på kommunen ibland, vilket också faller sig slumpvis.
Trots det, trots att jag bodde i Oslo och Halmstad tidigare, så möter jag den här mannen minst 2-3 gånger i månaden ibland. Det spelar heller ingen roll vilken tid på dygnet det är, eller vart jag befinner mig. Han bara är där och det är på gränsen till komiskt. Jag skall inte hänga ut någon genom att säga vem det är och andra sidan är det ju inget fel på honom. Jag vet vem det är, eftersom han har bott på samma område som jag under uppväxtåren. För er som är lite detektiver har han samma namn som en viss ljushårig landslagsback i IFK Göteborg, som dominerade ute i Europa vid tiden för min födelse.
Hans namne!
Det komiska här är att det här har pågått i säkert 4 års tid. När jag åker buss är han antingen redan på bussen, väntar på bussen oavsett riktning, kliver på bussen. Det spelar ingen roll när jag dyker upp på dygnet, jag kan möta han ungefär när som helst. När jag bodde i Halmstad och var hemma och hälsade på någon gång ibland, då var han självklart där och skulle med precis samma buss. Eller när jag skulle åka hem igen, då stod han och väntade på samma buss. När jag har varit och simmat med mina kompisar, vem tror ni är där och simmar på precis samma tid? Alternativt bara dyker upp i simhallen. När jag sitter och käkar pizza i Kungälv, vem kommer inte in genom dörren? Nr jag går och handlar på MAXI. Eller som igår jag åker bussen hem från stan klockan 01:30 ungefär, vem fasen kommer inte gåendes och skall med samma buss?
Det är nästan kusligt hur vi måste ha något liknande socialt schema han och jag. Han måste dessutom ha noterat det själv och tänkt, va fasen han den där Fredrik Haraldsson är ju precis överallt!
Jag kan säga att det har jag, i alla fall en person! Då skall jag tillföra bakgrundsinformationen att jag har inte haft något speciellt rutinstyrt liv de närmaste 5 åren, eftersom jag både pluggat, bott på olika ställen, praktiserat, osv.
Just nu exempelvis är jag nere i Halmstad ibland, slumpvisa dagar och olika tider. Jag är på kommunen ibland, vilket också faller sig slumpvis.
Trots det, trots att jag bodde i Oslo och Halmstad tidigare, så möter jag den här mannen minst 2-3 gånger i månaden ibland. Det spelar heller ingen roll vilken tid på dygnet det är, eller vart jag befinner mig. Han bara är där och det är på gränsen till komiskt. Jag skall inte hänga ut någon genom att säga vem det är och andra sidan är det ju inget fel på honom. Jag vet vem det är, eftersom han har bott på samma område som jag under uppväxtåren. För er som är lite detektiver har han samma namn som en viss ljushårig landslagsback i IFK Göteborg, som dominerade ute i Europa vid tiden för min födelse.
Hans namne!
Det komiska här är att det här har pågått i säkert 4 års tid. När jag åker buss är han antingen redan på bussen, väntar på bussen oavsett riktning, kliver på bussen. Det spelar ingen roll när jag dyker upp på dygnet, jag kan möta han ungefär när som helst. När jag bodde i Halmstad och var hemma och hälsade på någon gång ibland, då var han självklart där och skulle med precis samma buss. Eller när jag skulle åka hem igen, då stod han och väntade på samma buss. När jag har varit och simmat med mina kompisar, vem tror ni är där och simmar på precis samma tid? Alternativt bara dyker upp i simhallen. När jag sitter och käkar pizza i Kungälv, vem kommer inte in genom dörren? Nr jag går och handlar på MAXI. Eller som igår jag åker bussen hem från stan klockan 01:30 ungefär, vem fasen kommer inte gåendes och skall med samma buss?
Det är nästan kusligt hur vi måste ha något liknande socialt schema han och jag. Han måste dessutom ha noterat det själv och tänkt, va fasen han den där Fredrik Haraldsson är ju precis överallt!
Rökarnas paradis?
Jag har funderat en del på det där med kollektiva fenomen. För ett sådant fenomen som blir lika påtagligt varje gång jag hoppar av bussen vid Lilla Bommen i Göteborg och styr stegen mot Nordstans lilla ingång. Den ingången där man har Fiskarbröderna precis framför sig när man kommer in. Utanför den dörren är en Sveriges största kollektiva rökplatser. Varför?
Det står i stort sett alltid en eller flera människor och röker utanför den dörren. Det är inte samma människor men lik förbannat står det folk där och röker. Det är inte direkt den mysigaste platsen i Göteborg att stå på, det är skuggsida och det blir väldigt fort kallt. Men så går det upp för mig att det är ett kollektivt fenomen som ingen egentligen kan förklara. Det bara händer att människor röker där för att andra människor gör det. Jag tror inte ens att det är medvetet och ingen vet nog vem det var som började heller för att det är bara en impulsgrej som faller rökare på att röka just där.
Skulle förklaringen vara att rökare gärna tänder en cigarett så fort de lämnar trängseln i Nordstan. Jag har ju självt levt med en rökare och vet att över huvudtaget lämna byggnader, där man vistats i mer än en timme, utan att tända en cigarett tar sig nästan komiska propotioner ibland. Men om förklaringen vore så enkel så skulle det stå och hängas och rökas utanför varje dörr i Nordstan på samma sätt... och det gör det ju inte!
Det allra mest komiska är när man ser människor komma ut genom dörren, noterar medvetet eller omedvetet de andra som röker och på 5 sekunder är cigarettpaktet framme. Den platsen signalerar helt enkelt att här skall man röka. Vilken tur att jag inte pendlar mer än vad jag gör och passerar där så ofta. Vem vet kanske hade jag till slut övervägt ett sådant där munskydd som de har i Tokyo?
Det står i stort sett alltid en eller flera människor och röker utanför den dörren. Det är inte samma människor men lik förbannat står det folk där och röker. Det är inte direkt den mysigaste platsen i Göteborg att stå på, det är skuggsida och det blir väldigt fort kallt. Men så går det upp för mig att det är ett kollektivt fenomen som ingen egentligen kan förklara. Det bara händer att människor röker där för att andra människor gör det. Jag tror inte ens att det är medvetet och ingen vet nog vem det var som började heller för att det är bara en impulsgrej som faller rökare på att röka just där.
Skulle förklaringen vara att rökare gärna tänder en cigarett så fort de lämnar trängseln i Nordstan. Jag har ju självt levt med en rökare och vet att över huvudtaget lämna byggnader, där man vistats i mer än en timme, utan att tända en cigarett tar sig nästan komiska propotioner ibland. Men om förklaringen vore så enkel så skulle det stå och hängas och rökas utanför varje dörr i Nordstan på samma sätt... och det gör det ju inte!
Det allra mest komiska är när man ser människor komma ut genom dörren, noterar medvetet eller omedvetet de andra som röker och på 5 sekunder är cigarettpaktet framme. Den platsen signalerar helt enkelt att här skall man röka. Vilken tur att jag inte pendlar mer än vad jag gör och passerar där så ofta. Vem vet kanske hade jag till slut övervägt ett sådant där munskydd som de har i Tokyo?
Kvinnligt med former?
Jag har någon form av teori om att kvinnor över lag älskar mat som görs i former av olika slag. Tänk er själv om ni går iväg på middag hemma hos en kvinna eller där det är en kvinna som har lagat maten. Har det aldrig hänt att ni har blivit bjuden på en paj?
Jag har nog aldrig sett en man ställa sig och göra paj för att han skall få besök. Det är klart att det finns, men kvinnor kan laga allt från kycklingpaj, räkpaj, skink och ostpaj, vegetarisk paj osv...
Lunchrestauranger som serverar pajer har dessutom garanterat kvinnliga besökare i regel. För övrigt är det ett rätt intressant fenomen det där med paj eftersom det är rätt så kontraproduktivt om man som kvinna försöker tänka på figuren och sedan kalasa på en paj med grönsaker och ost i, som till 60% består av deg! Det vill säga bara rena kolhydrater som inte fyller en endaste funktion.
Om jag då utvecklar teorin till mer saker än pajer. Då får vi fram ugnsformarna där det kan göras allt från fiskgratänger till potatisgratäng, vilket är en annan riktig kvinnofavorit. Vid en grillmiddag hemma hos ett par kan jag lite cyniskt säga att mannen i första hand bryr sig om hur mört köttet var, medan kvinnan hoppas på att få beröm för sin potatisgratäng. Blev det för mycket eller för lite grädde? Glömde jag salta osv...
Ni får gärna ha åsikter om detta, men det bygger på min empiriska undersökning genom livet som snart 25år gammal. Så slutsatsen kan tyckas vara förhastad, eller inte! Jag menar det är väl kvinnligt med former?
Jag har nog aldrig sett en man ställa sig och göra paj för att han skall få besök. Det är klart att det finns, men kvinnor kan laga allt från kycklingpaj, räkpaj, skink och ostpaj, vegetarisk paj osv...
Lunchrestauranger som serverar pajer har dessutom garanterat kvinnliga besökare i regel. För övrigt är det ett rätt intressant fenomen det där med paj eftersom det är rätt så kontraproduktivt om man som kvinna försöker tänka på figuren och sedan kalasa på en paj med grönsaker och ost i, som till 60% består av deg! Det vill säga bara rena kolhydrater som inte fyller en endaste funktion.
Om jag då utvecklar teorin till mer saker än pajer. Då får vi fram ugnsformarna där det kan göras allt från fiskgratänger till potatisgratäng, vilket är en annan riktig kvinnofavorit. Vid en grillmiddag hemma hos ett par kan jag lite cyniskt säga att mannen i första hand bryr sig om hur mört köttet var, medan kvinnan hoppas på att få beröm för sin potatisgratäng. Blev det för mycket eller för lite grädde? Glömde jag salta osv...
Ni får gärna ha åsikter om detta, men det bygger på min empiriska undersökning genom livet som snart 25år gammal. Så slutsatsen kan tyckas vara förhastad, eller inte! Jag menar det är väl kvinnligt med former?
Sommaren i city 1990.... och sen då?
Bland mina vinylsinglar återfinns en svensk popplåga från tidigt 90-tal. Fyra tjejer på framsidan som troligen lyssnat på The Bangles genom hela tonårsperioden och som säkert kunnat relatera minst ett romantiskt minne till "Eternal Flame". Banglesifieringen är tydlig på omslaget för alla oss som känner till det bandet. De valde att kalla sig Angel, kanske var det en producent som valde det, men lek med tanken att de själva ville heta The Angels och låta lite som the Bangles. Någon producent som sa att nej flickor Angel duger gott!
I vart fall fick de en superhit 1991 med låten "Sommaren i city 1990". Vem har inte hört den? Hur många tjejer har inte mimat till den låten som liten? Med andra ord är det en låt som alltid förljer med sedan den dagen och en låt man har fört ett 4-siffrigt antal gånger och troligen lär höra ytterligare ett 100-tal gånger innan man stämplar ut från livets fabrik.
Vad som slår mig med de här tjejerna är ju egentligen inte gruppen eller låten i sig, utan snarare hur ett antal tjejers stämmor kan vara så välkända hos en befolkning, när inte ens ens 1% av befolkningen vet hur de ser ut. De skulle kort och gott kunna passera förbi totalt obemärkta på stan, stå framför dig i kön på ICA, vara din egen hårfrisör eller bo granne med dig. Vi som kan låten, strof efter strof, är i majoritet men de som känner till tjejerna som sjunger är försvinnande få. Helt otroligt egentligen! Tjänar de fortfarande några pengar på låten? Vad gör de här tjejerna idag?
På baksidan fodralet står det att Angel är: Linda Gustavsson, Linda Jansson, Jessica Larsson, Maria Zaring. Min nyfikenhet gjorde att jag fastnade för att göra en facebooksökning på den senare och sen med hopp om att också finna de andra tre, men ingen Zaring inte. Dead end i jakten på att få reda på historien om tjejerna i Angel som fick leva ut sin tonårsdröm och bli ihågkomna till stämmor med ett helt folk utan att bli noterade på gatan. Inte ens TV-program som "Allsång på Skansen" eller "Så ska det låta" har förbarmat sig över dessa tjejer. Jag hittade visserligen ett klipp från 2007 och tv4:s "Sommarkrysset" där de tydligen skall ha uppträtt. Men ändå, de lever i den totala anonymiteten trots att deras stämmor gjort avtryck i minst tre generationer. De dök ju upp i melodifestivalen 1992 och tävlade med låten "Venus Butterfly", och Bert Karlsson har själv sagt att det var då bandet Angel dog. Här får de i alla fall lite upprättelse!
Titta och njut av de coolaste tjejerna i Göteborg 1991, som ingen minns idag!
Jämför musikvideon och denna bilden av The Bangles och märk att det finns räta linjer mellan Angels tonårsperioder och Popikonerna från andra sidan Atlanten!
I vart fall fick de en superhit 1991 med låten "Sommaren i city 1990". Vem har inte hört den? Hur många tjejer har inte mimat till den låten som liten? Med andra ord är det en låt som alltid förljer med sedan den dagen och en låt man har fört ett 4-siffrigt antal gånger och troligen lär höra ytterligare ett 100-tal gånger innan man stämplar ut från livets fabrik.
Vad som slår mig med de här tjejerna är ju egentligen inte gruppen eller låten i sig, utan snarare hur ett antal tjejers stämmor kan vara så välkända hos en befolkning, när inte ens ens 1% av befolkningen vet hur de ser ut. De skulle kort och gott kunna passera förbi totalt obemärkta på stan, stå framför dig i kön på ICA, vara din egen hårfrisör eller bo granne med dig. Vi som kan låten, strof efter strof, är i majoritet men de som känner till tjejerna som sjunger är försvinnande få. Helt otroligt egentligen! Tjänar de fortfarande några pengar på låten? Vad gör de här tjejerna idag?
På baksidan fodralet står det att Angel är: Linda Gustavsson, Linda Jansson, Jessica Larsson, Maria Zaring. Min nyfikenhet gjorde att jag fastnade för att göra en facebooksökning på den senare och sen med hopp om att också finna de andra tre, men ingen Zaring inte. Dead end i jakten på att få reda på historien om tjejerna i Angel som fick leva ut sin tonårsdröm och bli ihågkomna till stämmor med ett helt folk utan att bli noterade på gatan. Inte ens TV-program som "Allsång på Skansen" eller "Så ska det låta" har förbarmat sig över dessa tjejer. Jag hittade visserligen ett klipp från 2007 och tv4:s "Sommarkrysset" där de tydligen skall ha uppträtt. Men ändå, de lever i den totala anonymiteten trots att deras stämmor gjort avtryck i minst tre generationer. De dök ju upp i melodifestivalen 1992 och tävlade med låten "Venus Butterfly", och Bert Karlsson har själv sagt att det var då bandet Angel dog. Här får de i alla fall lite upprättelse!
Titta och njut av de coolaste tjejerna i Göteborg 1991, som ingen minns idag!
Jämför musikvideon och denna bilden av The Bangles och märk att det finns räta linjer mellan Angels tonårsperioder och Popikonerna från andra sidan Atlanten!
Tydligen fler som delar mina åsikter!
Ville bara påpeka att Åtvidabergs kampsång inför den här säsongen är klockren. Lyssna på texten också när de ifrågasätter vad Hjalmar Jonsson och Erik Lund gör i ett IFK Göteborg som satsar?
Passa på att kika på Åtvids sång!
Passa på att kika på Åtvids sång!
Smärta i ett IFK-hjärta!
Efter att ha sett storsatsande IFK Göteborg i säsongens första match mot bottentippade Syrianska FC värker det på allvar i ett blåvitthjärta. Jag får hoppas att detta var generalrepetitionen som man inte kan dra allt för stora växlar av. En generalrepetiotion där man trodde att alla saker fanns på plats, men insåg att det saknades detaljer i sceninredningen för att det skall se riktigt trovärdigt och bra ut.
Nu fick vi se ett skådespel av ett lag som glömde tajmingen i replikerna och inte upptäckte missarna i sceninredningen. "Det skulle ha varit någonting där" är väl meningen man får sammanfatta matchen med som slutade med 2-1 till Södertäljes bidrag till Fotbollssverige. Ett tillägg skall vara att IFK ledde matchen i halvlek med 0-1 och övertygade stundtals, men hade lika gärna kunnat släppa in en boll.
I andra halvlek saknades det både skruvar och muttrar i spelet som inte höll alls när det utsattes och utsatte sig självt för press. Två komponenter som har funnits med bland skådespelarna i flera föreställningar utan att bidra till föreställningens trovärdighet. Erik Lund, med bollbehandling som en 10-åring i många lägen, och Hjalmar Jonsson som för flera år sedan skulle ha lämnat laget. Där har vi de två största faktorerna till att IFK Göteborg förlorar matchen idag. Avsaknaden av tajming beror istället helt och hållet på att IFK förfogar över allsvenskans kanske långsammaste backlinje, där backarna ständigt måste hålla tungan i mun för att inte få leka följa John med motståndarnas offensiva krafter.
Anledningen till varför inte IFK vinner matchen är enkel att se i den här matchen. IFK förfogade över 13 avslut på mål, varav ett gick i mål, utöver dessa hade man 11 hörnor och 14 frisparkar varav i princip ingen gick på mål. Lägg därtill antalet 30-tal inlägg av långbollskaraktär som ingen gjorde någonting med.
IFK var länge precis lika stillastående och gjorde precis likadana misstag i pressade stunder som IFK har gjort i en 10-årsperiod när inte spelet stämmer.
Tack Daniel Sobralense för målet. Men snälla IFK ge oss den riktiga föreställningen på måndag och se över skådespelaruppsättningen är ni snälla!
Tack så mycket Erik Lund för dagens insats, vi behöver dig lika lite i startelvan denna säsongen som föregående säsonger!
Nu fick vi se ett skådespel av ett lag som glömde tajmingen i replikerna och inte upptäckte missarna i sceninredningen. "Det skulle ha varit någonting där" är väl meningen man får sammanfatta matchen med som slutade med 2-1 till Södertäljes bidrag till Fotbollssverige. Ett tillägg skall vara att IFK ledde matchen i halvlek med 0-1 och övertygade stundtals, men hade lika gärna kunnat släppa in en boll.
I andra halvlek saknades det både skruvar och muttrar i spelet som inte höll alls när det utsattes och utsatte sig självt för press. Två komponenter som har funnits med bland skådespelarna i flera föreställningar utan att bidra till föreställningens trovärdighet. Erik Lund, med bollbehandling som en 10-åring i många lägen, och Hjalmar Jonsson som för flera år sedan skulle ha lämnat laget. Där har vi de två största faktorerna till att IFK Göteborg förlorar matchen idag. Avsaknaden av tajming beror istället helt och hållet på att IFK förfogar över allsvenskans kanske långsammaste backlinje, där backarna ständigt måste hålla tungan i mun för att inte få leka följa John med motståndarnas offensiva krafter.
Anledningen till varför inte IFK vinner matchen är enkel att se i den här matchen. IFK förfogade över 13 avslut på mål, varav ett gick i mål, utöver dessa hade man 11 hörnor och 14 frisparkar varav i princip ingen gick på mål. Lägg därtill antalet 30-tal inlägg av långbollskaraktär som ingen gjorde någonting med.
IFK var länge precis lika stillastående och gjorde precis likadana misstag i pressade stunder som IFK har gjort i en 10-årsperiod när inte spelet stämmer.
Tack Daniel Sobralense för målet. Men snälla IFK ge oss den riktiga föreställningen på måndag och se över skådespelaruppsättningen är ni snälla!
Tack så mycket Erik Lund för dagens insats, vi behöver dig lika lite i startelvan denna säsongen som föregående säsonger!
