Julkalendrar!
Om jag skall vara ärlig så har jag faktiskt inte sett ett enda avsnitt av årets julkalender. Det är väl kanske lite dåligt av mig för jag tycker ändå att man faktiskt kan kosta på sig att se åtminstone ett avsnitt. Men jag får väl helt enkelt finlira lite och slå på stort på julafton och se La Grande finale eller Creme de la creme av julkalendern.
Julkalendern är ju någonting som engagerar alla! För alla i det här landet har sett en eller flera julkalendrar och alla har också väldigt spridda åsikter om vilken julkalender som är den bästa. Jag skall faktiskt oavsett hur svårt det är försöka ranka de julkalendrarna jag har sett. Man brukar ju alltid ha en eller två favoriter, men sen blir det svårare tycker jag för flera julkalendrar ligger ju på ungefär samam nivå men här kommer i alla fall mitt utlåtande över de bästa julkalendrarna som jag har sett.
På plats nr 1:
Sunes Jul! 1991
Denna julkalender är helt genial så till vida att den verkligen återspeglar en typisk Svenssonfamiljs (dock aningen skruvad) förberedelser inför jul och julfirande. Författarna Anders Jacobsson och Sören Olsson kommer rakt in på den svenska "radhussjälen", vilket gör att den heller inte kommer bli omodern, med en humor som når ut till alla oavsett ålder. Skådespeleriet är på topp och briljerar gör Andreas Hoffer som Sune, Gabriel Odenhammar som Håkan, Peter Haber som pappa Rudolf och Carina Lidbom som mamma Karin. Ett litet plus är väl också Gaby Stenberg som den elake och snöbollskastande grannen, Tant Gunnarsson. Ingen annan litterär figur har betytt så mycket för min barndom som Sune!
På plats nr 2:
Jul i Kapernaum! 1995
En mystisk berättelse om en stjärna som störtat för längesen och ligger under staden Kapernaum och påverkar dess väderklimat. Ingen snö har fallit över staden sen den dagen stjärnan föll och värmde upp jordskorpan. Får jag tillägga att ämnet känns ganska så modernt och insiktsfullt. Den här julkalendern flyttar oss i alla fall tillbaka till en fiktiv tid i en stad där SVT verkligen har kostat på sig i kulissbygget. Staden är extremt välbyggd och kuriosan och interiören kring staden gör verkligen att man får en härlig känsla i kroppen. Hade det delats ut guldbaggar i kategorin julkalendrar så hade denna julkalender sannolikt fått det för kostym och interiör. Här är det också genomgående gott skådespel och briljerar här gör Stefan Ekman (Gösta "Sickan" Ekmans bror) i rollen som Klopstock (bilden), Per Sandberg i rollen som den klantige Krampus, Eva Widgren, flickan som vann mitt hjärta då det begav sig i rollen som flickan Amanda, Peter Harrysson som den elake pantbanksägaren Assar Skoog och till slut Lena-Pia Bernhardsson som den bittra tant Innocentia. Till sist får vi inte glömma de sköna docksketcherna som avslutade varje avsnitt med bland annat Magister Munter och Bio Rio.
Plats nr 3:
Mysteriet på Greveholm! 1996
Återigen en god skildring av en Svenssonfamilj men inte riktigt lika träffsäker som i Sunes Jul. Det roliga med familjens sammansättning är väl egentligen att alla familjemedlemmar pratar utpräglad skånska, men tycks komma från var sin del av Skåne för ingen tycks ha helt samma dialekt, framförallt inte dotter Lillan som nog troligen hör hemma runt Båstadtrakten eller i Lund. Här bjuds vi i alla fall på en härlig känsla av äventyr med spöken och humor. De två spökena Sean och Staffan, Sven Ahlström och Pierre Lindstedt, är julkalenderns stora behållning och lyfter hela storyn med sin humor och sitt skådespel. Bäst annars är pappa Leif som gestaltas av Peter Fridh, en Rudolf Andersson-karaktär i skånsk tappning. Barnen gör en helt ok insats även om dialogen svajar lite ibland och alla präglas av att de hela tiden ser ut som frågetecken. Men storyn är mysig och visst var man rädd som fasen för SKELETTET, Greve Von Dy!
Plats Nr 4:
Klasses Julkalender! 1992
Klasse Möllberg briljerar i den mest juliga julkalendern hittills. Han spelar alla karaktärer helt själv från Klasse Kock (bilden) till Tomtenissen som bodde på vinden och gick ut och öppnade luckor på grenarna till en jättehög gran. Den enorma granen är väl föresten det man minns allra mest för högt upp i granen ligger den stugan där Klasse Möllberg huserar. Julkalendern är verkligen genial i sin enkelhet och mycket fyndigheter finns i stugan hos Klasse och det bästa av allt är att mer än halva julkalendern sänds live. Flertalet tävlingar i rena "Jullovsmorgonkaraktär" dyker upp och barn ringer in och tävlar. Den innehåller dessutom fler än 24 avsnitt eftersom den börjar 1:a advent. Det enda minuset med denna julkalendern är att det blir lite väl mycket sång ibland, men en av höjdpunkterna är helt klart lilla vinter-os med Pernilla Wiberg (skidstjärnan), Lasse Åberg (Stig-Helmer) och Klasse Möllberg.
Ture Sventon! 1989
En udda serie om den märklige privatdetektiven Ture Sventon som inte kan säga S och byter därför ut S i alla ord mot bokstaven T, med andra ord heter han egentligen Sture Svensson. Det lustiga som jag alltid tänkt på i alla år är dock varför han inte heter Ture Tventon i så fall. Helge Skoog gör i vilket fall en härlig gestaltning av Ture och visst blir man sugen av alla underbara semlor (temlor) som Herr Sventon trycker i sig under hela serien. Jag minns inte så mycket av själva storyn i just denna julkalendern eftersom jag endast var 2 år när den här julkalendern rullade och att jag enbart har sett ensilka avsnitt i repris genom åren. Vad jag minns helt klart är i alla fall Johan Ulvessons klockrena gestaltning av den sliskige skurken och ärkefienden, Ville Vessla. Vesslas kännetecken är att han alltid bär spetsiga skor, vilket ständigt avslöjar honom när han många gånger försöker förklä sig för att lura Sventon. En annan karaktär som man lär sig att tycka om och hata på samma gång är Herr Omar, Nils Moritz, som är så genuint genomtrevlig ständigt o jämnt så att det går till överdrift. Denna julkalendern präglas inte alls i första hand av julkänsla utan av ett härligt äventyr med mycket humor.
Plats nr 5:
Albert och Herbert! 1982
Den här julkalendern borde egentligen inte alls vara rolig för det handlar om en gammal gubbe och hans vuxne son som bor i ett hus som liknar en soptipp, men den är på sina ställen sanslöst rolig. Det är extremt hög kultfaktor här och denna julkalendern är verkligen så urgöteborgsk som den kan bli. Göteborgshumorn är genomgående igenom hela julkalendern, vilket märks direkt i vinjetten där Sten-Åke Cederhök (Albert) har placerat ett hjul framför dörren till sitt hus och hävdar att "Hjulen står för dörren". Herbert, Tomas von Brömsen är egentligen skittrött på sin allt för stolta pappa och får ständigt lyssna till den klassiska repliken "Hebbe lelle", men på något sätt så tycker han ju ändå om sin far. Underbara scener ur den här julkalendern är när Herbert skall åka skidor, när Albert har fått i sig anabola steroider eller analoga stenciler som han själv säger och när de till slut tröttnar så mycket på varandra att de drar ett vitt sträck genom hela huset med var sin del där den andre inte får vistas. Humorn befinner sig visserligen på yppersta "gubbnivå" men det är jäkligt roligt för en riktig göteborgare när Albert fäller repliker som att "Herkules e den starkaste hästen i hele Haga" och "kila opp till kärringa i mjölkaffären".
Plats nr 6:
Trolltider! 1979 och 1985
Ja, som sagt denna julkalendern var så bra att den faktiskt fick gå i repris igen 1985 som julkalender. Här klaffar allt, musiken, den söta sagan, de söta karaktärerna, humorn och framförallt skådespelerska som är hämtade från Sveriges dåvarande revyelit. Här ser vi Lena-Pia Bernhardsson igen fast den här gången som den elaka häxan Mara. Två andra karaktärer som verkligen utmärker sig här är Eva Rydberg som Kleva och allas vår Birgitta Andersson (Teskedsgumman och Doris i Jönssonligan), som Tova. De två är centralgestalter i serien som handlar om gemenskap och folktro. Handlingen är lite barnsligt socialistisk när den hela tiden försöker lyfta fram det underliggande temat att alla människor behövs oavsett deras personliga egenskaper, för när faran hotar i form av Bergatrollet, Sigge Fürst, så kan allas egenskaper plötsligt bli en fördel utifrån vilken situation man hamnar i. Dialogen är bra och det dyker upp mycket söta sånger, sagokänslan är mer påtaglig än julstämningen. En skådespelare vi ofta får se i lite mera machoroller, Ted Åström, spelar här en barnslig liten karaktär som kallas för Kotte.
Plats nr 7:
Pelle Svanslös! 1997
Här fick SVT verkligen slå på stort när rollbesättningen gjordes för hela julkalendern kryddas av svensk skådespelar elit från då det begav sig. Skådespelet går med andra ord inte att klaga på. Här gör verkligen Björn Kjellmans släpiga röst i rollen som Pelle Svanslös sig helt till rätta, för det lyfter bara fram karaktärsdragen hos den försiktige och något bortkomne Pelle. Cecilia Ljung är utomordentligt söt som Maja Gräddnos, helt klädd i vitt. En minnesvärd pusscen mellan Pelle och Maja dyker genast upp i mitt huvud när jag tänker på den här julkalendern. Vi får också se Brasse Brännström (Magnus och Brasse) som den sympatiske barägaren Trisse. Stjäl showen gör dock Christer Fant som spelar Elake Måns, troligen Christer Fants största gestaltning på film någonsin och enligt mig gör han Elake Måns så bra här att det är en av de bästa karaktärerna någonsin i svensk julkalenderhistoria. Han backas upp av det korkade radarparet Bill och Bull, Leif Andrée och Göran Thorell, som är riktigt roliga. En härlig scen är när de skall tävla i löpning mot bland annat Pelle och startmannen säger "klara, färdiga, gå!", vilket leder till att Bill och Bull enas om att startmannen faktiskt sa gå och börjar gå istället för att springa. Peter Harrysson spelar den underbart barska och hemska hunden Pettersson. Självklart så är Lena-Pia Bernhardsson med även i den här julkalendern med rollen som Majas mamma. Handlingen ramas in av den härliga berättarrösten av Gösta Prüzelius (Reidar Dahlén och Bagheera i Djungelboken).
Plats nr 8:
Herkules Jonssons storverk! 1969
Det här en story som håller även idag. Mamman i serien, Gun Holmqvist, kommer av en slump på en ramsa när hon skriver fel på sin skrivmaskin, "överliggande kramaxel, kalasvev och bubbla förknasare". Ramsan visar sig vara en trollformel som förvandlar familjens 7-årige son Herman, James Dickson, till superhjälten Herkules och familjens far, Tage Danielsson till en 7-årig pojke. Tage Danielssons gestaltning av en 7-årig pojke hamnar farligt nära hans karaktär "Knorrhane" i Saltkråkan, som han gjorde 2 år tidigare. Herman är en typisk "Stockholmstalande" söderunge som varit urtypen för barn i svensk film fram till långt in på 70-talet. Herman tuggar på med sitt charmigt lillgamla sätt att prata. De mest minnesvärda är just själva förvandlingsscenerna där mamman ibland använder sig av ett trollspö. Den här jukalendern är verkligen svenskt 60-tal så det bara sjunger om det och den är filmad ungefär som med en hemmakamera. Den stora behållningen är den lille charmige Herman som tilltalar sin far Jonsson hela tiden.
Plats nr 9:
Kaspar i Nudådalen! 2001
En riktig julig julkalender som är inspelad uppe i Norrland för att innehålla rikligt med snö. Nudådalen är en liten norrländsk by långt ifrån storstadens bebyggelse där 8-årige Kaspar, Axel Zuber, bor med sin morfar Albert, Per Oscarsson. Axel Zuber spelar oerhört bra som Kaspar och visade redan året innan i Lukas Moodyssons film "Tillsammans" att han var en duktig barnskådespelare med den underbara repliken, "Jävla Fascist". Här briljerar dock Johan Ulvesson i rollen som "Atom-Ragnar" som äger en affär och är mycket snål. Mikael Riesbäck gör också en bra roll som den inte helt begåvade men omtänksamme Greger. Här hade inte Riesbäck riktigt släppt sin Doktor Kosmos-roll, vilket syns en aning. Bäst av alla är ändå Per Oscarsson som spelar sympatisk morfar och man kan inte annat än älska herr Oscarsson och jag tror alla hade velat ha en Morfar som honom. Det roligaste för Oscarssons del är väl egentligen att han faktiskt fick briljera två gånger den julen eftersom han alltid dyker upp i filmen "Kan du vissla Johanna" direkt efter Kalle Anka, där han också är genial som morfar. Bästa och mest minensvärda scenen måste ändå vara när Kaspar slickar på trappräcket in till Atom-Ragnars affär och fastnar med tungan.
Plats nr 10:
Tomtemaskinen! 1993
Pettson och Findus i tomtemaskinen lyfter fram de två klassiska sagokaraktärerna till en spelfilm. Pettson har lovat att det skall komma en tomte till jul och Findus är som vanligt extremt otålig. Petsson uppfinner i hemlighet en tomtemaskin för att inte göra Findus besviken. Gubben Petsson spelas av Ingvar Hirdvall, grannen i Beck. Men denna julkalenders klart lysande stjärna är ju såklart Findus som gestaltas av Ika Nord. Ika känner vi ju igen från det läskiga barnprogrammet "Ika i rutan". Med det barnprogrammet som en starkt obehaglig upplevelse i minnet från barndomen är det svårt att inte fatta att det är Ika som spelar Findus eftersom ju hennes dialekt är så starkt förknippad med "Ika i rutan". En unik form av Halländska, Halmstaddialekt, som får henne nästan att låta som invandrad polack. Således blir Findusgestaltningen också lite läskig, men också helt underbar. För ingen kan säga att "Ika i rutan" var dåligt. Det mest minnesvärda är egentligen kameravinklarna som användes för att hela tiden filma Ika på långt håll för att framstå som så mycket mindre eller att båda skådespelarna fick göra senerna helt ensamma för att sen klippa ihop det till en scen.
Hoppas att ni hade en rolig läsning och jag antar att era listor skulle se helt annorlunda ut!
God Jul
Julkalendern är ju någonting som engagerar alla! För alla i det här landet har sett en eller flera julkalendrar och alla har också väldigt spridda åsikter om vilken julkalender som är den bästa. Jag skall faktiskt oavsett hur svårt det är försöka ranka de julkalendrarna jag har sett. Man brukar ju alltid ha en eller två favoriter, men sen blir det svårare tycker jag för flera julkalendrar ligger ju på ungefär samam nivå men här kommer i alla fall mitt utlåtande över de bästa julkalendrarna som jag har sett.
På plats nr 1:
Sunes Jul! 1991
Denna julkalender är helt genial så till vida att den verkligen återspeglar en typisk Svenssonfamiljs (dock aningen skruvad) förberedelser inför jul och julfirande. Författarna Anders Jacobsson och Sören Olsson kommer rakt in på den svenska "radhussjälen", vilket gör att den heller inte kommer bli omodern, med en humor som når ut till alla oavsett ålder. Skådespeleriet är på topp och briljerar gör Andreas Hoffer som Sune, Gabriel Odenhammar som Håkan, Peter Haber som pappa Rudolf och Carina Lidbom som mamma Karin. Ett litet plus är väl också Gaby Stenberg som den elake och snöbollskastande grannen, Tant Gunnarsson. Ingen annan litterär figur har betytt så mycket för min barndom som Sune!
På plats nr 2:
Jul i Kapernaum! 1995
En mystisk berättelse om en stjärna som störtat för längesen och ligger under staden Kapernaum och påverkar dess väderklimat. Ingen snö har fallit över staden sen den dagen stjärnan föll och värmde upp jordskorpan. Får jag tillägga att ämnet känns ganska så modernt och insiktsfullt. Den här julkalendern flyttar oss i alla fall tillbaka till en fiktiv tid i en stad där SVT verkligen har kostat på sig i kulissbygget. Staden är extremt välbyggd och kuriosan och interiören kring staden gör verkligen att man får en härlig känsla i kroppen. Hade det delats ut guldbaggar i kategorin julkalendrar så hade denna julkalender sannolikt fått det för kostym och interiör. Här är det också genomgående gott skådespel och briljerar här gör Stefan Ekman (Gösta "Sickan" Ekmans bror) i rollen som Klopstock (bilden), Per Sandberg i rollen som den klantige Krampus, Eva Widgren, flickan som vann mitt hjärta då det begav sig i rollen som flickan Amanda, Peter Harrysson som den elake pantbanksägaren Assar Skoog och till slut Lena-Pia Bernhardsson som den bittra tant Innocentia. Till sist får vi inte glömma de sköna docksketcherna som avslutade varje avsnitt med bland annat Magister Munter och Bio Rio.
Plats nr 3:
Mysteriet på Greveholm! 1996
Återigen en god skildring av en Svenssonfamilj men inte riktigt lika träffsäker som i Sunes Jul. Det roliga med familjens sammansättning är väl egentligen att alla familjemedlemmar pratar utpräglad skånska, men tycks komma från var sin del av Skåne för ingen tycks ha helt samma dialekt, framförallt inte dotter Lillan som nog troligen hör hemma runt Båstadtrakten eller i Lund. Här bjuds vi i alla fall på en härlig känsla av äventyr med spöken och humor. De två spökena Sean och Staffan, Sven Ahlström och Pierre Lindstedt, är julkalenderns stora behållning och lyfter hela storyn med sin humor och sitt skådespel. Bäst annars är pappa Leif som gestaltas av Peter Fridh, en Rudolf Andersson-karaktär i skånsk tappning. Barnen gör en helt ok insats även om dialogen svajar lite ibland och alla präglas av att de hela tiden ser ut som frågetecken. Men storyn är mysig och visst var man rädd som fasen för SKELETTET, Greve Von Dy!
Plats Nr 4:
Klasses Julkalender! 1992
Klasse Möllberg briljerar i den mest juliga julkalendern hittills. Han spelar alla karaktärer helt själv från Klasse Kock (bilden) till Tomtenissen som bodde på vinden och gick ut och öppnade luckor på grenarna till en jättehög gran. Den enorma granen är väl föresten det man minns allra mest för högt upp i granen ligger den stugan där Klasse Möllberg huserar. Julkalendern är verkligen genial i sin enkelhet och mycket fyndigheter finns i stugan hos Klasse och det bästa av allt är att mer än halva julkalendern sänds live. Flertalet tävlingar i rena "Jullovsmorgonkaraktär" dyker upp och barn ringer in och tävlar. Den innehåller dessutom fler än 24 avsnitt eftersom den börjar 1:a advent. Det enda minuset med denna julkalendern är att det blir lite väl mycket sång ibland, men en av höjdpunkterna är helt klart lilla vinter-os med Pernilla Wiberg (skidstjärnan), Lasse Åberg (Stig-Helmer) och Klasse Möllberg.
Ture Sventon! 1989
En udda serie om den märklige privatdetektiven Ture Sventon som inte kan säga S och byter därför ut S i alla ord mot bokstaven T, med andra ord heter han egentligen Sture Svensson. Det lustiga som jag alltid tänkt på i alla år är dock varför han inte heter Ture Tventon i så fall. Helge Skoog gör i vilket fall en härlig gestaltning av Ture och visst blir man sugen av alla underbara semlor (temlor) som Herr Sventon trycker i sig under hela serien. Jag minns inte så mycket av själva storyn i just denna julkalendern eftersom jag endast var 2 år när den här julkalendern rullade och att jag enbart har sett ensilka avsnitt i repris genom åren. Vad jag minns helt klart är i alla fall Johan Ulvessons klockrena gestaltning av den sliskige skurken och ärkefienden, Ville Vessla. Vesslas kännetecken är att han alltid bär spetsiga skor, vilket ständigt avslöjar honom när han många gånger försöker förklä sig för att lura Sventon. En annan karaktär som man lär sig att tycka om och hata på samma gång är Herr Omar, Nils Moritz, som är så genuint genomtrevlig ständigt o jämnt så att det går till överdrift. Denna julkalendern präglas inte alls i första hand av julkänsla utan av ett härligt äventyr med mycket humor.
Plats nr 5:
Albert och Herbert! 1982
Den här julkalendern borde egentligen inte alls vara rolig för det handlar om en gammal gubbe och hans vuxne son som bor i ett hus som liknar en soptipp, men den är på sina ställen sanslöst rolig. Det är extremt hög kultfaktor här och denna julkalendern är verkligen så urgöteborgsk som den kan bli. Göteborgshumorn är genomgående igenom hela julkalendern, vilket märks direkt i vinjetten där Sten-Åke Cederhök (Albert) har placerat ett hjul framför dörren till sitt hus och hävdar att "Hjulen står för dörren". Herbert, Tomas von Brömsen är egentligen skittrött på sin allt för stolta pappa och får ständigt lyssna till den klassiska repliken "Hebbe lelle", men på något sätt så tycker han ju ändå om sin far. Underbara scener ur den här julkalendern är när Herbert skall åka skidor, när Albert har fått i sig anabola steroider eller analoga stenciler som han själv säger och när de till slut tröttnar så mycket på varandra att de drar ett vitt sträck genom hela huset med var sin del där den andre inte får vistas. Humorn befinner sig visserligen på yppersta "gubbnivå" men det är jäkligt roligt för en riktig göteborgare när Albert fäller repliker som att "Herkules e den starkaste hästen i hele Haga" och "kila opp till kärringa i mjölkaffären".
Plats nr 6:
Trolltider! 1979 och 1985
Ja, som sagt denna julkalendern var så bra att den faktiskt fick gå i repris igen 1985 som julkalender. Här klaffar allt, musiken, den söta sagan, de söta karaktärerna, humorn och framförallt skådespelerska som är hämtade från Sveriges dåvarande revyelit. Här ser vi Lena-Pia Bernhardsson igen fast den här gången som den elaka häxan Mara. Två andra karaktärer som verkligen utmärker sig här är Eva Rydberg som Kleva och allas vår Birgitta Andersson (Teskedsgumman och Doris i Jönssonligan), som Tova. De två är centralgestalter i serien som handlar om gemenskap och folktro. Handlingen är lite barnsligt socialistisk när den hela tiden försöker lyfta fram det underliggande temat att alla människor behövs oavsett deras personliga egenskaper, för när faran hotar i form av Bergatrollet, Sigge Fürst, så kan allas egenskaper plötsligt bli en fördel utifrån vilken situation man hamnar i. Dialogen är bra och det dyker upp mycket söta sånger, sagokänslan är mer påtaglig än julstämningen. En skådespelare vi ofta får se i lite mera machoroller, Ted Åström, spelar här en barnslig liten karaktär som kallas för Kotte.
Plats nr 7:
Pelle Svanslös! 1997
Här fick SVT verkligen slå på stort när rollbesättningen gjordes för hela julkalendern kryddas av svensk skådespelar elit från då det begav sig. Skådespelet går med andra ord inte att klaga på. Här gör verkligen Björn Kjellmans släpiga röst i rollen som Pelle Svanslös sig helt till rätta, för det lyfter bara fram karaktärsdragen hos den försiktige och något bortkomne Pelle. Cecilia Ljung är utomordentligt söt som Maja Gräddnos, helt klädd i vitt. En minnesvärd pusscen mellan Pelle och Maja dyker genast upp i mitt huvud när jag tänker på den här julkalendern. Vi får också se Brasse Brännström (Magnus och Brasse) som den sympatiske barägaren Trisse. Stjäl showen gör dock Christer Fant som spelar Elake Måns, troligen Christer Fants största gestaltning på film någonsin och enligt mig gör han Elake Måns så bra här att det är en av de bästa karaktärerna någonsin i svensk julkalenderhistoria. Han backas upp av det korkade radarparet Bill och Bull, Leif Andrée och Göran Thorell, som är riktigt roliga. En härlig scen är när de skall tävla i löpning mot bland annat Pelle och startmannen säger "klara, färdiga, gå!", vilket leder till att Bill och Bull enas om att startmannen faktiskt sa gå och börjar gå istället för att springa. Peter Harrysson spelar den underbart barska och hemska hunden Pettersson. Självklart så är Lena-Pia Bernhardsson med även i den här julkalendern med rollen som Majas mamma. Handlingen ramas in av den härliga berättarrösten av Gösta Prüzelius (Reidar Dahlén och Bagheera i Djungelboken).
Plats nr 8:
Herkules Jonssons storverk! 1969
Det här en story som håller även idag. Mamman i serien, Gun Holmqvist, kommer av en slump på en ramsa när hon skriver fel på sin skrivmaskin, "överliggande kramaxel, kalasvev och bubbla förknasare". Ramsan visar sig vara en trollformel som förvandlar familjens 7-årige son Herman, James Dickson, till superhjälten Herkules och familjens far, Tage Danielsson till en 7-årig pojke. Tage Danielssons gestaltning av en 7-årig pojke hamnar farligt nära hans karaktär "Knorrhane" i Saltkråkan, som han gjorde 2 år tidigare. Herman är en typisk "Stockholmstalande" söderunge som varit urtypen för barn i svensk film fram till långt in på 70-talet. Herman tuggar på med sitt charmigt lillgamla sätt att prata. De mest minnesvärda är just själva förvandlingsscenerna där mamman ibland använder sig av ett trollspö. Den här jukalendern är verkligen svenskt 60-tal så det bara sjunger om det och den är filmad ungefär som med en hemmakamera. Den stora behållningen är den lille charmige Herman som tilltalar sin far Jonsson hela tiden.
Plats nr 9:
Kaspar i Nudådalen! 2001
En riktig julig julkalender som är inspelad uppe i Norrland för att innehålla rikligt med snö. Nudådalen är en liten norrländsk by långt ifrån storstadens bebyggelse där 8-årige Kaspar, Axel Zuber, bor med sin morfar Albert, Per Oscarsson. Axel Zuber spelar oerhört bra som Kaspar och visade redan året innan i Lukas Moodyssons film "Tillsammans" att han var en duktig barnskådespelare med den underbara repliken, "Jävla Fascist". Här briljerar dock Johan Ulvesson i rollen som "Atom-Ragnar" som äger en affär och är mycket snål. Mikael Riesbäck gör också en bra roll som den inte helt begåvade men omtänksamme Greger. Här hade inte Riesbäck riktigt släppt sin Doktor Kosmos-roll, vilket syns en aning. Bäst av alla är ändå Per Oscarsson som spelar sympatisk morfar och man kan inte annat än älska herr Oscarsson och jag tror alla hade velat ha en Morfar som honom. Det roligaste för Oscarssons del är väl egentligen att han faktiskt fick briljera två gånger den julen eftersom han alltid dyker upp i filmen "Kan du vissla Johanna" direkt efter Kalle Anka, där han också är genial som morfar. Bästa och mest minensvärda scenen måste ändå vara när Kaspar slickar på trappräcket in till Atom-Ragnars affär och fastnar med tungan.
Plats nr 10:
Tomtemaskinen! 1993
Pettson och Findus i tomtemaskinen lyfter fram de två klassiska sagokaraktärerna till en spelfilm. Pettson har lovat att det skall komma en tomte till jul och Findus är som vanligt extremt otålig. Petsson uppfinner i hemlighet en tomtemaskin för att inte göra Findus besviken. Gubben Petsson spelas av Ingvar Hirdvall, grannen i Beck. Men denna julkalenders klart lysande stjärna är ju såklart Findus som gestaltas av Ika Nord. Ika känner vi ju igen från det läskiga barnprogrammet "Ika i rutan". Med det barnprogrammet som en starkt obehaglig upplevelse i minnet från barndomen är det svårt att inte fatta att det är Ika som spelar Findus eftersom ju hennes dialekt är så starkt förknippad med "Ika i rutan". En unik form av Halländska, Halmstaddialekt, som får henne nästan att låta som invandrad polack. Således blir Findusgestaltningen också lite läskig, men också helt underbar. För ingen kan säga att "Ika i rutan" var dåligt. Det mest minnesvärda är egentligen kameravinklarna som användes för att hela tiden filma Ika på långt håll för att framstå som så mycket mindre eller att båda skådespelarna fick göra senerna helt ensamma för att sen klippa ihop det till en scen.
Hoppas att ni hade en rolig läsning och jag antar att era listor skulle se helt annorlunda ut!
God Jul
Kommentarer
Postat av: Sofia
oj, mysteriet på greveholm är klart bäst!
Postat av: Fredrik
Jag håller fast vid min lista ;)
Postat av: Anonym
du, den nalkas ´mot jul nu! jag har listan julkalendrar i bloggen, lust att se vad ja tycker och berätta om vad du tkr om julkalendrar? :)
Trackback
