Debuten
Ja någon gång skall ju vara den första. Nu har jag helt plötsligt bestämt mig för att jag skall skriva blogg, kanske lika bra eftersom jag är ganska känd för att slänga ur mig saker som jag tycker och tänker till höger och vänster. Så varför inte då skriva ner tankarna istället?
Första gången som sagt. Vi får se vad det blir av det här projektet. Skönt o känna att man har Lindas stöd i alla fall. "Det är klart att du ska skriva Fredrik", ja det är ju det jag tycker om, tack älskling.
Det där med första gången är ju alltid speciellt vad det än gäller, första gången är ju väldigt ofta så långt ifrån vad som blir efterhand som man kan komma.
En första gång att minnas:
Min allra första friidrottsträning.
När friidrotts-VM kom till Göteborg 1995 öppnade sig en helt ny värld för mig. Hela världen hälsade på i Göteborg och hela jag fick en riktig aha-upplevelse. Då var jag 8år och totalt ointresserad av allt vad idrott hette och tro mig nog att betrakta som lätt disfunktionell. Kordination, kondition och kontroll, knappast ord som kunde beskriva mig då. Men den underbart varma sommaren när jag fick åka in till Göteborg med mamma och pappa, syrran mina kusiner och deras föräldrar och titta på damernas marathon. Det var något helt extremt i min lilla värld att få spatsera bland alla friidrottarna på väg mellan Ullevi och Heden och få autografer från kända och okända friidrottare som man inte hade en aning om vilka det var. Varje gång jag fick en autograf var det dessutom väldigt viktigt att säga "Fanks" för det hade syrran lärt mig. Hahaha, tänk er själva en kritvitblond kille med ett autografblogg från fiskeföretaget Festab och en penna från Kraft Foods som gick runt och sa "Fanks" och såg lycklig ut. Det måste ha funkat oerhört bra i alla fall för att jag fick många autografer med mig hem den gången, och en Nya Zeeländsk landslagströja och diverse nummerlappar.
Summa sumarum av allt blev i alla fall att jag hade definitivt bestämt mig för att jag skulle träna friidrott. Morsan fick ringa upp den lokala friidrottsklubben dagen efter och fick reda på att året efter skulle jag få chansen att gå på Kongahälla AIKs friidrottsskola.
Med ett års förväntan och tankarna om att jag minsann skulle kunna bli en världsstjärna i friidrott skulle jag få börja att träna friidrott. Vad händer då? Dag ett, jag ligger hemma i feber. Dag två jag blir frisk och mamma kkan inte hindra mig att stanna hemma utan jag skulle hänga på syrran ner till Kongevi den morgonen och träna friidrott, så var det bara. Väl nere på Kongevi är det kanonväder och jag har glömt vattenflaska, matsäck träningskläder och löparskor. Men jag var där i alla fall och inget kunde stoppa mig.
Min allra första friidrottsträning genomförde jag i Jeans och t-shirt med några halvslitna gummiskor. Ganska långt från den verkligheten jag befann mig i när jag var Sverige-etta i min åldersklass på 800m och 1000m några år senare.
Den viktigaste lärdomen fick jag både 1997 och 1998 när inbjudan till de årens friidrottskolor gick ut. "Glöm inte att ta med er vattenflaskor och tänk på att ta med er träningskläder att genomföra en träning i jeans är ingen bra idé. Skulle det vara så att ni mot förmodan har glömt kläder och ändå vill komma, passa då hellre på att titta på. Hälsningar tränarna".
Jag tror inte att jag kommer att bli bäst i Sverige på att skriva blogg eller vinna några guldmedaljer. Men jag hoppas ändå att min blogg skall vara bättre än att träna friidrott i jeans.
Avslutningsvis stort tack till Ing-Marie Nilsson som kom på 17:e plats i damernas marathon i Göteborg 1995. Jag hade ingen aning vem du var innan, men när du gick i mål i Sveriges landslagsdräkt och sen ägnade 10min efter målgången av ditt livs lopp att prata med mig, det gav mig den slutgiltiga drömmen att få träna friidrott. Det var det mästerskapets största händelse för mig.
Första gången som sagt. Vi får se vad det blir av det här projektet. Skönt o känna att man har Lindas stöd i alla fall. "Det är klart att du ska skriva Fredrik", ja det är ju det jag tycker om, tack älskling.
Det där med första gången är ju alltid speciellt vad det än gäller, första gången är ju väldigt ofta så långt ifrån vad som blir efterhand som man kan komma.
En första gång att minnas:
Min allra första friidrottsträning.
När friidrotts-VM kom till Göteborg 1995 öppnade sig en helt ny värld för mig. Hela världen hälsade på i Göteborg och hela jag fick en riktig aha-upplevelse. Då var jag 8år och totalt ointresserad av allt vad idrott hette och tro mig nog att betrakta som lätt disfunktionell. Kordination, kondition och kontroll, knappast ord som kunde beskriva mig då. Men den underbart varma sommaren när jag fick åka in till Göteborg med mamma och pappa, syrran mina kusiner och deras föräldrar och titta på damernas marathon. Det var något helt extremt i min lilla värld att få spatsera bland alla friidrottarna på väg mellan Ullevi och Heden och få autografer från kända och okända friidrottare som man inte hade en aning om vilka det var. Varje gång jag fick en autograf var det dessutom väldigt viktigt att säga "Fanks" för det hade syrran lärt mig. Hahaha, tänk er själva en kritvitblond kille med ett autografblogg från fiskeföretaget Festab och en penna från Kraft Foods som gick runt och sa "Fanks" och såg lycklig ut. Det måste ha funkat oerhört bra i alla fall för att jag fick många autografer med mig hem den gången, och en Nya Zeeländsk landslagströja och diverse nummerlappar.
Summa sumarum av allt blev i alla fall att jag hade definitivt bestämt mig för att jag skulle träna friidrott. Morsan fick ringa upp den lokala friidrottsklubben dagen efter och fick reda på att året efter skulle jag få chansen att gå på Kongahälla AIKs friidrottsskola.
Med ett års förväntan och tankarna om att jag minsann skulle kunna bli en världsstjärna i friidrott skulle jag få börja att träna friidrott. Vad händer då? Dag ett, jag ligger hemma i feber. Dag två jag blir frisk och mamma kkan inte hindra mig att stanna hemma utan jag skulle hänga på syrran ner till Kongevi den morgonen och träna friidrott, så var det bara. Väl nere på Kongevi är det kanonväder och jag har glömt vattenflaska, matsäck träningskläder och löparskor. Men jag var där i alla fall och inget kunde stoppa mig.
Min allra första friidrottsträning genomförde jag i Jeans och t-shirt med några halvslitna gummiskor. Ganska långt från den verkligheten jag befann mig i när jag var Sverige-etta i min åldersklass på 800m och 1000m några år senare.
Den viktigaste lärdomen fick jag både 1997 och 1998 när inbjudan till de årens friidrottskolor gick ut. "Glöm inte att ta med er vattenflaskor och tänk på att ta med er träningskläder att genomföra en träning i jeans är ingen bra idé. Skulle det vara så att ni mot förmodan har glömt kläder och ändå vill komma, passa då hellre på att titta på. Hälsningar tränarna".
Jag tror inte att jag kommer att bli bäst i Sverige på att skriva blogg eller vinna några guldmedaljer. Men jag hoppas ändå att min blogg skall vara bättre än att träna friidrott i jeans.
Avslutningsvis stort tack till Ing-Marie Nilsson som kom på 17:e plats i damernas marathon i Göteborg 1995. Jag hade ingen aning vem du var innan, men när du gick i mål i Sveriges landslagsdräkt och sen ägnade 10min efter målgången av ditt livs lopp att prata med mig, det gav mig den slutgiltiga drömmen att få träna friidrott. Det var det mästerskapets största händelse för mig.
Kommentarer
Postat av: Marie Christiansson
Ja du Fredrik, det var tider det;-) Och det var kul. Tur för mig att du valde just friidrott, vad hade jag gjort om det varit ishockey eller fotboll?
Kram "Morsan"
Postat av: Linda
Gullunge <3
Trackback
