fredriksperspektiv

Idag kändes det verkligen som att jag skulle ut och springa. Det var liksom som någonting som bara lyfte ut mig för att springa.

Hade en helt otrolig känsla i kroppen som liksom inte går att beskriva riktigt, men det kändes som att jag sprang och smålog hela tiden och att det bara kom positiva tankar. Jag hade en planerad runda som jag tänkte springa men efter ett tag så kände jag att jag minsann skulle ta halva rundan ett extravarv. Det kändes verkligen hur bra som helst. När jag hade avslutat den andra rundan kändes det som att jag säkert hade kunant springa ett varv till men hjärnan talade om för mig att bättre att spara den kraften och hellre gå ut och springa imorgon också.

Hur som haver så gick löpturen genom den kolsvarta bokskogen som löper längs med Nissan och nedanför all bebyggelse. Med andra ord var det enda som "lyste" upp skogsvägen månljuset. Det tar en stund för ögonen att vänja sig men kan man slingan så. Känslan av att springa där helt ensam med enbart konturer upplysta av månen var en helt fantastisk känsla. Någon minusgrad i luften och enda ljudet utöver min ipod var mina fötter som bröt igenom lätt frusen lera.... Frihet!!!

Föresten för de som inte har gjort det förut, att gå/springa på den slingan och se ångan stiga ur Nissan mot himmelen är nästan lite lätt religiöst. Jag vet i alla fall att jag älskar hösten och höstkvällar!