Vart tog de vägen?
Jag har en sådan tanke som dykt upp lite då och då i huvudet när man är inne på exempelvis Maxi och står i godisavdelningen. Alla vi som är uppvuxna i min generation vet att gå till exempelvis Munkeboden och handla när man var liten var ungefär detsamma som att på förhand säga att man skall komma hem med minst 4st tuggummi.
För visst var det ju så i slutet på 80-talet och början på 90-talet att Tuggummi kan ha varit den absolut mest exponerade produkten vid kassan i alla mindre Livs-butiker och, inte i lika stor utsträckning men ändå i några av de större butikerna.
Tuggummi var ju exponerat ungefär som dagens lösgodis och det fanns verkligen hur många sorter och varianter som helst. Säkert 5 olika varianter av cola-smak. En lite surare, en lite sötare, en mer ren coca-cola-smak osv... Och alla hade olika namn och förpackningar. En del hade en pilbåge, andra en isbjörn, en tredje en borrmaskin.
Så fortsatte det ju 5-olika varianter av Lakrits, 5 av hallon osv...
Den största grejen var ju att alla kostade 50 öre styck, utom "lyxtuggummin" som BUGG som kostade 1 krona styck. Det hända dock om man hade tur på vissa småkiosker att man inte hade riktigt koll på prissättningen på BUGG så de kunde ibland slinka med för 50 öre de också.
Sen har vi ju alla de tuggummin som kostade 1 krona som smakade exakt samma smak, någon torr fejkad vaniljsmak men som innehöll något alldeles extra, KLISTERMÄRKEN! Klistermärken var nog för våran generation lika viktigt som Tuggummi-hysterin. Min gissning är att det är en direkt effekt av Tuggummiförsäljningens framgångar. Klistermärkena var ju extremt högt samlarvärde på inom kompiskretsar. Det fanns ju så många sorter, Turtles, Disney och inför fotbolls-EM 1996 kom det karikatyrer av olika kända och mindre kända fotbollsspelare. Jag vet att jag stolt lyckades få tag i min idol i klistermärke, "Youri Djorkaeff".
Klistermärken blev ju som en direkt följd av detta, precis som de tuggumina som innehöll en tatuering, en självklar dekorationssymbol och en statusmarkör. Som ett barn gärna tänker så utgår man ju också så ofta från att ju fler desto bättre. Därför var det ingen ovanlig syn att en sommardag vid havet att få se en 9-åring med armarna fyllda av bleka vattenpåklistrade tatueringar. För att inte tala om att komma hem till en 9-årings sovrum. Om Planscher ur okejtidningar var totalt överexponerade i barnrum på 80-talet så tog klistermärkena överhanden på 90-talet. Planscherna levde förstås kvar men klistermärkena fanns in absurdum. Mängder av Ikea-möbler såsom skrivbord, lampor och nattduksbord förstördes av min generations klistermärkshysteri. Hos vissa kunde man även finna att stolar och som i mitt fall, även dörrar blivit utsatta för klistermärkshysterin. Någonting som också inte var helt ovanligt var ju förstås lysknappen till taklampan. Dessa kunde dock i många rum, särskillt tjejer ha prytts med ett "lite finare" klistermärke, med någon nallebjörn som var självlysande i mörkret eller något liknande.
Jag vill härmed konstatera att Tuggummiförsäljningen och klistermärkshysterin har ett klart och tydligt samband. Att många, framförallt skrivbord och bokhyllor har fått åka till tippen långt innan pensionsdatum på grund av 90-talets klistermärkshysteri. En annan rolig effekt som tuggumiförsäljningen startade i och med klistermärkena som fanns i tuggumipaketen var ju att ju fler klistermärken man hade desto bättre var det, och det fick till följden av att man satte upp klistermärken som inte bara nödvändigtvis kom från tuggummin. Andra företag hade ju fattat att det där med klistermärken var gångbart och det delades ut klistermärken lite här och var och man var inte sen i att hänga på. Så jag vet själv att hemma i mitt rum blandades fotbollsspelare med klistermärken som "Idre 1993", ICA-loggan, Kungälvs roddklubb. Det kunde ju vara groteskt stora också upp till 2dm.
Knappast en ovanlig syn i en 9-årings rum på 90-talet!
Och knappast någon ovanlig syn för de föräldrar, med barn i klistermärksgenerationen, som faktiskt ville rädda möblerna för eftervärlden.
Så vad jag undrar är egentligen hur kunde det dö ut? Vart tog de vägen? Uppskattar inte barn tuggumin längre eller sjönk försäljningssiffrorna när vår generation började bli äldre? Eller är det bara så enkelt att de kan ha varit de mest lättsnattade produkterna i en butik någonsin som unisont fick småbutiker att inse att vi lägger ner och köper in det här.
Kan det verkligen vara så att vår generation var en klistermärksgeneration och att vi om 20-år kan se tillbaka på det, efter att någon har givit ut en nostalgibok om tuggumin och klistermärken, och konstatera att vår generation faktiskt hade lite udda utmärkande drag.
I min kompiskrets var det till och med status att äga tomma tuggummikartonger!
Undrar vilka företag som låg bakom hysterin och vad de tillverkar idag?
En sak är säker i alla fall vi minns Jenka, Shake och BUGG med ett leende och som en slags symboler för vår egen generation!
För visst var det ju så i slutet på 80-talet och början på 90-talet att Tuggummi kan ha varit den absolut mest exponerade produkten vid kassan i alla mindre Livs-butiker och, inte i lika stor utsträckning men ändå i några av de större butikerna.
Tuggummi var ju exponerat ungefär som dagens lösgodis och det fanns verkligen hur många sorter och varianter som helst. Säkert 5 olika varianter av cola-smak. En lite surare, en lite sötare, en mer ren coca-cola-smak osv... Och alla hade olika namn och förpackningar. En del hade en pilbåge, andra en isbjörn, en tredje en borrmaskin.
Så fortsatte det ju 5-olika varianter av Lakrits, 5 av hallon osv...
Den största grejen var ju att alla kostade 50 öre styck, utom "lyxtuggummin" som BUGG som kostade 1 krona styck. Det hända dock om man hade tur på vissa småkiosker att man inte hade riktigt koll på prissättningen på BUGG så de kunde ibland slinka med för 50 öre de också.
Sen har vi ju alla de tuggummin som kostade 1 krona som smakade exakt samma smak, någon torr fejkad vaniljsmak men som innehöll något alldeles extra, KLISTERMÄRKEN! Klistermärken var nog för våran generation lika viktigt som Tuggummi-hysterin. Min gissning är att det är en direkt effekt av Tuggummiförsäljningens framgångar. Klistermärkena var ju extremt högt samlarvärde på inom kompiskretsar. Det fanns ju så många sorter, Turtles, Disney och inför fotbolls-EM 1996 kom det karikatyrer av olika kända och mindre kända fotbollsspelare. Jag vet att jag stolt lyckades få tag i min idol i klistermärke, "Youri Djorkaeff".
Klistermärken blev ju som en direkt följd av detta, precis som de tuggumina som innehöll en tatuering, en självklar dekorationssymbol och en statusmarkör. Som ett barn gärna tänker så utgår man ju också så ofta från att ju fler desto bättre. Därför var det ingen ovanlig syn att en sommardag vid havet att få se en 9-åring med armarna fyllda av bleka vattenpåklistrade tatueringar. För att inte tala om att komma hem till en 9-årings sovrum. Om Planscher ur okejtidningar var totalt överexponerade i barnrum på 80-talet så tog klistermärkena överhanden på 90-talet. Planscherna levde förstås kvar men klistermärkena fanns in absurdum. Mängder av Ikea-möbler såsom skrivbord, lampor och nattduksbord förstördes av min generations klistermärkshysteri. Hos vissa kunde man även finna att stolar och som i mitt fall, även dörrar blivit utsatta för klistermärkshysterin. Någonting som också inte var helt ovanligt var ju förstås lysknappen till taklampan. Dessa kunde dock i många rum, särskillt tjejer ha prytts med ett "lite finare" klistermärke, med någon nallebjörn som var självlysande i mörkret eller något liknande.
Jag vill härmed konstatera att Tuggummiförsäljningen och klistermärkshysterin har ett klart och tydligt samband. Att många, framförallt skrivbord och bokhyllor har fått åka till tippen långt innan pensionsdatum på grund av 90-talets klistermärkshysteri. En annan rolig effekt som tuggumiförsäljningen startade i och med klistermärkena som fanns i tuggumipaketen var ju att ju fler klistermärken man hade desto bättre var det, och det fick till följden av att man satte upp klistermärken som inte bara nödvändigtvis kom från tuggummin. Andra företag hade ju fattat att det där med klistermärken var gångbart och det delades ut klistermärken lite här och var och man var inte sen i att hänga på. Så jag vet själv att hemma i mitt rum blandades fotbollsspelare med klistermärken som "Idre 1993", ICA-loggan, Kungälvs roddklubb. Det kunde ju vara groteskt stora också upp till 2dm.
Knappast en ovanlig syn i en 9-årings rum på 90-talet!
Och knappast någon ovanlig syn för de föräldrar, med barn i klistermärksgenerationen, som faktiskt ville rädda möblerna för eftervärlden.
Så vad jag undrar är egentligen hur kunde det dö ut? Vart tog de vägen? Uppskattar inte barn tuggumin längre eller sjönk försäljningssiffrorna när vår generation började bli äldre? Eller är det bara så enkelt att de kan ha varit de mest lättsnattade produkterna i en butik någonsin som unisont fick småbutiker att inse att vi lägger ner och köper in det här.
Kan det verkligen vara så att vår generation var en klistermärksgeneration och att vi om 20-år kan se tillbaka på det, efter att någon har givit ut en nostalgibok om tuggumin och klistermärken, och konstatera att vår generation faktiskt hade lite udda utmärkande drag.
I min kompiskrets var det till och med status att äga tomma tuggummikartonger!
Undrar vilka företag som låg bakom hysterin och vad de tillverkar idag?
En sak är säker i alla fall vi minns Jenka, Shake och BUGG med ett leende och som en slags symboler för vår egen generation!
Kommentarer
Postat av: Caroline Larsson
Hahaha, det här var ju skitkul att läsa! Och ja vart fan tog alla tuggummin vägen? Bugg var nog dyrare för att det gick att göra större bubblor med dem än med Jenka, Dance osv ;)
Take care!
Trackback
