Ett stycke professionalism
1993 var ett sådant där kaosartat år i melodifestivalen. Telefonomröstningen hade ju ännu inte införts, utan det var jurygrupperna som fortfarande enbart satte poäng på låtarna, trodde alla! Tills programledare trion Triple & Touch, med en gipsad Lasse Kronér för övrigt, avslöjade mitt under sändningen att folket skulle få ringa in och rösta dessutom. Juryns röster lades fram och vinnaren hos juryn var Nick Borgen med "We are all the winners", uppbackad av friidrottarna Erica Johansson (längdhopp), Frida Johansson (400m häck) och Maria Akraka (800m) i kören. Hade 1992 års regler gällt det året hade alltså Nick Borgen fått vara segrare, men icke! Folket fick som sagt rösta och alla vet vi väl att fyra unga killar från Partille och Kungälv drog det längsta strået och inledde sen en makalös storhetsperiod som höll sig hela 90-talet. Arvingarna vann med "Eloise".
Från vänster: Erica Johansson, Maria Akraka, Nick Borgen och Frida Johansson
Arvingarna då det begav sig
Det var till och med så att där jag växte upp fick man liksom göra en distinktion, antingen så gillade man Arvingarna eller så gillade man Roxette främst. "Alla killar" gillade Roxette och "alla tjejer" och jag, tydligen också min vän Patrik Söderström som jag har fått veta i efterhand, gillade Arvingarna. Det finns en väldigt talande bild i Göteborgspostens Grafittisidor från 1995. Grafittisidorna är för alla ickegöteborgare ungdomssidorna i Göteborgsposten. Hur som haver är där en bild ifrån ett utsålt Kungälvsparken där Arvingarna står i sina scenkläder omsvärmad av tjejer som tittar på dem, precis så som fotografen bad dem att göra. Det finns bara en person som på allvar sticker ut i den bilden, det står en liten kort kille rakt framför med kritvitt hår och pottfrilla som stirrar rakt in i kameran. Självklart är denna klantskalle, jag själv!
För att då knyta ann till rubriken ovan så är det egentligen inte varken 1-an eller 2-an som jag vill lyfta fram den här gången. Det är kvinnan som kom på plats nummer 3. Körsångerskan Pernilla Emme slutade på tredjeplats med kanonlåten "I dina ögon". Några har kanske hört den, men notera vilken makalös röstkapacitet som den korta lilla kvinnan besitter, vilket register! Visserligen sjunger hon i halsen, vilket kan irritera en del men OJ! En annan intressant detalj är ju att det är orkester med och en dirigent (Curt-Erik Holmkvist). När Pernilla väl laddar inför den tredje refrängen och tonartshöjningen så går hon fram till dirigenten och tar fram ett glas vatten och dricker en klunk för att ladda halsen för en rejäl tonartshöjning. Sen bränner hon till slut av refrängen utan dess like. Ett rent stycke professionalism, och om inte annat så kaxigt att helt sonika gå och dricka ett glas vatten mitt under låten. Det hade aldrig hänt idag i melodifestivalen då är allt är så minutiöst inövat. Men titta i alla fall på det här klippet och njut av det spontana sättet hon visar när hon går fram till dirigenten. Någonting som Filip och Fredrik helt har missat bland alla sina klipp och sina 100 höjdare.
http://www.youtube.com/watch?v=1mLzBED_iBg <---- Pernilla Emme - I dina ögon 1993
Från vänster: Erica Johansson, Maria Akraka, Nick Borgen och Frida Johansson
Arvingarna då det begav sig
Det var till och med så att där jag växte upp fick man liksom göra en distinktion, antingen så gillade man Arvingarna eller så gillade man Roxette främst. "Alla killar" gillade Roxette och "alla tjejer" och jag, tydligen också min vän Patrik Söderström som jag har fått veta i efterhand, gillade Arvingarna. Det finns en väldigt talande bild i Göteborgspostens Grafittisidor från 1995. Grafittisidorna är för alla ickegöteborgare ungdomssidorna i Göteborgsposten. Hur som haver är där en bild ifrån ett utsålt Kungälvsparken där Arvingarna står i sina scenkläder omsvärmad av tjejer som tittar på dem, precis så som fotografen bad dem att göra. Det finns bara en person som på allvar sticker ut i den bilden, det står en liten kort kille rakt framför med kritvitt hår och pottfrilla som stirrar rakt in i kameran. Självklart är denna klantskalle, jag själv!
För att då knyta ann till rubriken ovan så är det egentligen inte varken 1-an eller 2-an som jag vill lyfta fram den här gången. Det är kvinnan som kom på plats nummer 3. Körsångerskan Pernilla Emme slutade på tredjeplats med kanonlåten "I dina ögon". Några har kanske hört den, men notera vilken makalös röstkapacitet som den korta lilla kvinnan besitter, vilket register! Visserligen sjunger hon i halsen, vilket kan irritera en del men OJ! En annan intressant detalj är ju att det är orkester med och en dirigent (Curt-Erik Holmkvist). När Pernilla väl laddar inför den tredje refrängen och tonartshöjningen så går hon fram till dirigenten och tar fram ett glas vatten och dricker en klunk för att ladda halsen för en rejäl tonartshöjning. Sen bränner hon till slut av refrängen utan dess like. Ett rent stycke professionalism, och om inte annat så kaxigt att helt sonika gå och dricka ett glas vatten mitt under låten. Det hade aldrig hänt idag i melodifestivalen då är allt är så minutiöst inövat. Men titta i alla fall på det här klippet och njut av det spontana sättet hon visar när hon går fram till dirigenten. Någonting som Filip och Fredrik helt har missat bland alla sina klipp och sina 100 höjdare.
http://www.youtube.com/watch?v=1mLzBED_iBg <---- Pernilla Emme - I dina ögon 1993
Hallonsylt en klassfråga?
I förrgår stekte jag pannkakor och var självklart tvungen att gå och köpa sylt. Eftersom jag älskar hallon mer än allt annat på jorden höll jag på att säga. Alla som känner mig vet att jag har en viss svaghet för ananas också, fråga min farmor och farfar som gav mig en stor burk i julklapp för några år sedan.
Det där med sylt är verkligen en hel djungel! Det är ju inte bara smaken det handlar om. Det är ekologiska sorter och billiga sorter och rättvisemärkta sorter och sorter som är lätta att trycka ut och sorter för barn och sorter med mindre socker. (Socker som för övrigt är ett sånt där roligt svenskt ord som måste vara underbart kul för en nyanländ invandrare att lära sig eftersom det lika gärna dialektalt kan syfta till ett par strumpor)
Sen är det ju smakfrågan också, i mitt fall är det enkelt eftersom jag älskar hallon. Men jag menar det finns Hjortron, jordgubbar och blåbär osv. Då har jag heller inte nämnt alla blandsorter som finns med den klassiska Drottningsylten som en absolut numbero uno. Den där sylten där man har klämt ner alla sorter man hittar från björnbär till hallon och smält på en logga på ett slott och kallat den för drottningsylt. Nämnde jag att den var god förresten?
Mitt val slutade på ekologisk hallonsylt från Björnekulla som tydligen inte har konserveringsmedel i sig och har tydligen vuxit tillräckligt ifrån en odling för att märkas med etiketten "Vildhallon". 25:- för 400 gram sylt, jag vet inte vad som är standardpris men jag kan lova att min spann med 1,5 kg hallonsylt från Euroshopper där hemma troligen inte kan ha kostat mer än 40:-. Den är säkert fylld med alla E-nummer som finns tillgängliga eftersom den räcker i minst ett år för en "normal" student. Normal i det här hänseendet att man inte äter traditionsenliga pannkakor varje torsdag. Hur som helst jag käkar helt enkelt vilket som egentligen.
Men det finns en viss komik i att det finns så otroligt många aktörer inom just syltbranschen i Sverige och att alla tävlar om att få hamna på våra pannkakor och våfflor. Jag tror alltså att det finns en möjlighet att se över människors socioekonomiska situation bara genom att titta in i deras kylskåp och se vad de har för sylt. Om man nu missat att man klev in i en lägenhet, radhus eller herrgård när man kom in farstun då vill säga.
Nämnde jag att det finns äppelmos också? Då hade vi kunnat göra en utläggning till som jag inte känner för att dra nu, men ni fattar själva! Eller det bästa av allt, Marmelad! Jag vet inte hur ni tänker med marmelad men för mig är det ett smörgåspålägg och utomlands däremot och beställer in våfflor eller pannkakor så får man lik förbannat en marmelad till. Så där har vi säkert 10 valmöjligheter till minst!
Konstaterat är att sylt är en klassfråga!
Vilken sylt är du? Vad jobbar du med? Hur bor du? Vad får du ut i månaden efter att alla fasta utgifter är betalda?
Skvallrar ditt syltval om din socioekonomiska bakgrund?
Det där med sylt är verkligen en hel djungel! Det är ju inte bara smaken det handlar om. Det är ekologiska sorter och billiga sorter och rättvisemärkta sorter och sorter som är lätta att trycka ut och sorter för barn och sorter med mindre socker. (Socker som för övrigt är ett sånt där roligt svenskt ord som måste vara underbart kul för en nyanländ invandrare att lära sig eftersom det lika gärna dialektalt kan syfta till ett par strumpor)
Sen är det ju smakfrågan också, i mitt fall är det enkelt eftersom jag älskar hallon. Men jag menar det finns Hjortron, jordgubbar och blåbär osv. Då har jag heller inte nämnt alla blandsorter som finns med den klassiska Drottningsylten som en absolut numbero uno. Den där sylten där man har klämt ner alla sorter man hittar från björnbär till hallon och smält på en logga på ett slott och kallat den för drottningsylt. Nämnde jag att den var god förresten?
Mitt val slutade på ekologisk hallonsylt från Björnekulla som tydligen inte har konserveringsmedel i sig och har tydligen vuxit tillräckligt ifrån en odling för att märkas med etiketten "Vildhallon". 25:- för 400 gram sylt, jag vet inte vad som är standardpris men jag kan lova att min spann med 1,5 kg hallonsylt från Euroshopper där hemma troligen inte kan ha kostat mer än 40:-. Den är säkert fylld med alla E-nummer som finns tillgängliga eftersom den räcker i minst ett år för en "normal" student. Normal i det här hänseendet att man inte äter traditionsenliga pannkakor varje torsdag. Hur som helst jag käkar helt enkelt vilket som egentligen.
Men det finns en viss komik i att det finns så otroligt många aktörer inom just syltbranschen i Sverige och att alla tävlar om att få hamna på våra pannkakor och våfflor. Jag tror alltså att det finns en möjlighet att se över människors socioekonomiska situation bara genom att titta in i deras kylskåp och se vad de har för sylt. Om man nu missat att man klev in i en lägenhet, radhus eller herrgård när man kom in farstun då vill säga.
Nämnde jag att det finns äppelmos också? Då hade vi kunnat göra en utläggning till som jag inte känner för att dra nu, men ni fattar själva! Eller det bästa av allt, Marmelad! Jag vet inte hur ni tänker med marmelad men för mig är det ett smörgåspålägg och utomlands däremot och beställer in våfflor eller pannkakor så får man lik förbannat en marmelad till. Så där har vi säkert 10 valmöjligheter till minst!
Konstaterat är att sylt är en klassfråga!
Vilken sylt är du? Vad jobbar du med? Hur bor du? Vad får du ut i månaden efter att alla fasta utgifter är betalda?
Skvallrar ditt syltval om din socioekonomiska bakgrund?
Lik någon?
Har ni det inte också så ibland att ni får kommentarer av folk att ni liknar någon? Vissa är dessutom likare någon än någon annan. Vi kan ta min kompis Marcus Kristensen exempelvis som ofta får höra att han är lik Alexander Rybak. De gångerna han inte får höra det direkt så hjälper ju jag till förstås med kommentaren "Är inte han väldigt lik Alexander Rybak?".
För min egen del då? Då är det några ständigt återkommande namn som dyker upp. Det är lite generationsbetingat i och för sig. Men vi kan väl börja med att min "Göteborgsdialekt" brukar folk placera någonstans i närheten av Mölnlycke. Det vill säga lite drygt 2 mil strax öster om Göteborg och i en helt annan ända än där jag kommer ifrån. Vem vet jag är ju född i Mölndal som ligger snäppet närmare, det kanske satte sina spår.
Igår däremot fick jag väl den skönaste kommentaren någonsin just kring min dialekt. "Fredrik, du har sån där underbar Kungälvsdialekt, sån där riktig Bjarne-Lundqvist-dialekt." Det var nog den mest träffande och roliga kommentaren jag har hört om min egen dialekt. För er som inte vet vem Bjarne Lundqvist var så är han en gammal känd Kungälvs och dansbandsprofil som spelat med och sjungit i både Streaplers och Flamingokvintetten (Som han var med och grundade). Skall jag ge ännu mera exakt så sjunger han en av Streaplers mest kända låtar "Vad har du under blusen Rut?".
http://www.youtube.com/watch?v=NIxoHTnePxg <---- Mr Bjarne Lundqvist in action med "Vad har du under blusen Rut" på stora scenen på Liseberg.
Över till det rent utseendemässiga då. Då finns det två ålderskategorier människor som kommenterar mitt utseende både onyktra och inte. De som är över 40 år brukar säga oftast fråga en sak och de som är 40 och neråt säger en helt annan. Det är kanske heller inte så konstigt eftersom det är lite generationsbetingat. Hur som helst de som är över 40 och som brukar kommentera mitt utseende brukar ställa mig frågan om inte jag är släkt med bröderna Herreys? Det vill säga de som tog Sveriges andra seger i Eurovision song contest någonsin 1984 med "Diggi-loo, diggi-ley".
Det vill säga dessa herrar. Jag tror att de flesta syftar på han till vänster på bilden, Rickard Herrey.
Faktum är att jag har tävlat när jag tävlade i friidrott mot deras systerson, som dessutom är son till Bo Gustafsson som både var manager för Herreys och tog ett OS-silver på 50km gång i OS i Los Angeles 1984.
Den andra personen som de allra flesta brukar vräka ur sig om är en betydligt mera dagsaktuell känd människa. Det är ena halvan av journalistduon Filip och Fredrik.
Alltså mannen nederst i bild, Filip Hammar.
Det roligaste med dessa kommentarerna är att de dyker oftast upp när jag sparat lite skägg också. I höstas fick jag höra en av de skönaste kommentarerna någonsin när jag och Andreas Österberg traskade hem lagom onyktra genom Halmstads gator. "Titta, va fan går Horace Engdahl och Filip Hammar tillsammans i Halmstad för?".
Tydligen så är jag lik dessa människor, även när jag åker Lisebergsbanan?
En liten rolig avslutning är ändå min kära syssling Johan Östh som är en sådan där människa som alltid får höra att han är lik någon som någon känner men de kan aldrig komma på vem det är. Det spelar inte riktigt någon roll vart man är med honom för det dyker upp den kommentaren om honom allt som oftast. "Du är så lik någon jag känner", "du är lik någon i min gamla klass".
För min egen del då? Då är det några ständigt återkommande namn som dyker upp. Det är lite generationsbetingat i och för sig. Men vi kan väl börja med att min "Göteborgsdialekt" brukar folk placera någonstans i närheten av Mölnlycke. Det vill säga lite drygt 2 mil strax öster om Göteborg och i en helt annan ända än där jag kommer ifrån. Vem vet jag är ju född i Mölndal som ligger snäppet närmare, det kanske satte sina spår.
Igår däremot fick jag väl den skönaste kommentaren någonsin just kring min dialekt. "Fredrik, du har sån där underbar Kungälvsdialekt, sån där riktig Bjarne-Lundqvist-dialekt." Det var nog den mest träffande och roliga kommentaren jag har hört om min egen dialekt. För er som inte vet vem Bjarne Lundqvist var så är han en gammal känd Kungälvs och dansbandsprofil som spelat med och sjungit i både Streaplers och Flamingokvintetten (Som han var med och grundade). Skall jag ge ännu mera exakt så sjunger han en av Streaplers mest kända låtar "Vad har du under blusen Rut?".
http://www.youtube.com/watch?v=NIxoHTnePxg <---- Mr Bjarne Lundqvist in action med "Vad har du under blusen Rut" på stora scenen på Liseberg.
Över till det rent utseendemässiga då. Då finns det två ålderskategorier människor som kommenterar mitt utseende både onyktra och inte. De som är över 40 år brukar säga oftast fråga en sak och de som är 40 och neråt säger en helt annan. Det är kanske heller inte så konstigt eftersom det är lite generationsbetingat. Hur som helst de som är över 40 och som brukar kommentera mitt utseende brukar ställa mig frågan om inte jag är släkt med bröderna Herreys? Det vill säga de som tog Sveriges andra seger i Eurovision song contest någonsin 1984 med "Diggi-loo, diggi-ley".
Det vill säga dessa herrar. Jag tror att de flesta syftar på han till vänster på bilden, Rickard Herrey.
Faktum är att jag har tävlat när jag tävlade i friidrott mot deras systerson, som dessutom är son till Bo Gustafsson som både var manager för Herreys och tog ett OS-silver på 50km gång i OS i Los Angeles 1984.
Den andra personen som de allra flesta brukar vräka ur sig om är en betydligt mera dagsaktuell känd människa. Det är ena halvan av journalistduon Filip och Fredrik.
Alltså mannen nederst i bild, Filip Hammar.
Det roligaste med dessa kommentarerna är att de dyker oftast upp när jag sparat lite skägg också. I höstas fick jag höra en av de skönaste kommentarerna någonsin när jag och Andreas Österberg traskade hem lagom onyktra genom Halmstads gator. "Titta, va fan går Horace Engdahl och Filip Hammar tillsammans i Halmstad för?".
Tydligen så är jag lik dessa människor, även när jag åker Lisebergsbanan?
En liten rolig avslutning är ändå min kära syssling Johan Östh som är en sådan där människa som alltid får höra att han är lik någon som någon känner men de kan aldrig komma på vem det är. Det spelar inte riktigt någon roll vart man är med honom för det dyker upp den kommentaren om honom allt som oftast. "Du är så lik någon jag känner", "du är lik någon i min gamla klass".
Tynar bort...
Det är så overkligt att se en människa som alltid varit så frisk och aktiv sjunka ihop till en så liten svag människa. Åldrandet drabbar oss alla och det går fort. En människa man älskar kan bli så svag och bara bli en skugga av den människa den en gång varit. Att betrakta en människa och se hur svag denne har blivit...
Tänk att livet går i tre faser, en utvecklingsfas, en livsfas och en tillbakagång. Så overkligt men samtidigt så sant. När tillbakagångsfasen blir så tydlig är det först då man förstår att den finns. Man kan aldrig tänka sig själv i samma sammanhang men likväl finns den där.
Livet är lika orättvist som rättvist.
Livets utveckling är egentligen bara en enda lång uppförsbacke på väg mot den oundvikliga nerförsbacken.
Tänk att livet går i tre faser, en utvecklingsfas, en livsfas och en tillbakagång. Så overkligt men samtidigt så sant. När tillbakagångsfasen blir så tydlig är det först då man förstår att den finns. Man kan aldrig tänka sig själv i samma sammanhang men likväl finns den där.
Livet är lika orättvist som rättvist.
Livets utveckling är egentligen bara en enda lång uppförsbacke på väg mot den oundvikliga nerförsbacken.
En kvinnas doft!
Jag har ett oerhört sug efter att se Scarface igen. En fantastisk film som har allt. Bra skådespel, bra musik, bra story, action, humor, Al Pacino och en vacker Michelle Pfeiffer. Men precis när jag skulle sätta mig ner och välja bland mina filmer så gick det plötsligt upp för mig att jag äger en annan film med Al Pacino som jag ännu inte har sett. "En kvinnas doft" från 1993, en film med Al Pacino i en av huvudrollerna, som han dessutom vann en Oscar för. En intressant titel, och med en text på baksidan som lockar till att se filmen.
Tilläggas i det här fallet är att jag anser att Scarface måste man verkligen titta på när man verkligen, verkligen vill det. Det är en alldeles för bra film för att ligga och slötitta på. Varpå valet föll på "En kvinnas doft".
Vi får följa en ung student, Charlie (Chris O'Donnell), som är i behov av pengar eftersom han går på en dyr privatskola. Han är en arbetarson som egentligen inte har råd att hävda sig bland de andra killarna på skolan med fina familjeförhållanden och rika fädrar. I början av filmen så ser han en lapp där någon erbjuder en möjlighet till att jobba genom att hjälpa en äldre man. Mannen visar sig vara Al Pacinos karaktär Frank, en man som tidigare var högt uppsatt inom armén och efter en olycka förlorade synen. När Charlie möter Frank har han blivit en bitter alkoholiserad som ständigt slänger ur sig grova saker om allt och alla. Charlie får jobbet som Franks assistent.
Det Charlie inte vet när han kommer över till Frank på Thanks giving är att Frank har bokat in dem på ett flyg till New York. Där Frank har bokat rum på Walldorf Astoria och de äter på alla de dyraste restaurangerna, åker Limousine överallt, dricker dyr whiskey osv. allting för att Frank har i helighet planerat att göra allt han någonsin vill få ut av livet innan han skall skjuta sig i huvudet iklädd sin gamla uniform. Han behöver egentligen bara Charlies sällskap och hjälp så att han kan få uppleva en toppenhelg innan han tar sitt liv.
Självklart hindrar Charlie honom från att ta livet av sig och givetvis får Frank så sakta upp ögonen för livet igen tack vare Charlie. Som tack dyker sen Frank upp på Charlies skola och talar gott för honom inför disciplinkomittén eftersom Charlie råkade illa ut i skolan innan de åkte iväg till New York eftersom han råkade se hur några killar förberedde en förnedrande fälla för rektorn på skolan. Felet Charlie gjorde var att han inte ville vara någon som tjallar på folk.
Jag säger egentligen kort och gott, fy fan vilken skitfilm!
Filmen berättas så trevande att man blir sömnig ganska omgående. Jag tror att första scenen när Charlie möter Frank, där Frank sitter och slänger ur sig spydigheter och dricker sprit, är nära 10-15min lång. Det är så att man börjar vrida på sig till slut. Hela filmen lider rakt igenom av det sega berättandet med långa , långa dialogscener där Al Pacinos rollfigur ständigt försöker leverera råa visdommar som ligger så rätt i amerikanska öron att det är näst intill onödigt att se den som europé. Charlie som karaktär är så genomylle och tråkig att kemin mellan de båda karaktärerna fallierar omgående. Vi har sett betydligt bättre typer av den här sortens par med en äldre man som levt och har erfarenhet och en ung man med nya fräscha idéer. Varav det bästa exemplet som jag genast kommer att tänka på är Gordon Gekko (Michael Douglas) vs Bud Fox (Charlie Sheen) i filmen "Wall Street" från 1987. Där är dialogen dem emellan genial och deras rollkaraktärer betydligt mera intressanta. Det var också Michael Douglas som spontant dök upp i mitt huvud när jag började se karaktären Frank. Inte för att Al Pacino gör en dålig rolltolkning, absolut inte, han fick ju till och med en Oscar för rollen. Det är bara det att Michael Douglas troligen hade gjort karaktären avsevärt mera intressant och levande. 
En Michael Douglas i högform hade utklassat Al Pacino i rollen som Frank!
En Oscar fick filmen som sagt och det fick den knappast för manuset. Det händer gentligen i stort sätt ingenting i filmen som rakt igenom är en transportsträcka på 2 timmar och 30 minuter. Ett försök till action blir det när Frank försöker skjuta sig själv och Charlie på hotellrummet, en scen som dock blir väldigt lätt överspelad av moralpredikningar och där Charlie till slut grinar och säger att han minsann kan skjuta honom också eftersom hela hans liv är förstört eftersom han ändå hamnat i disciplinnämnden på skolan 17 år gammal för att inte berättat vilka det var han såg som hällde mjölk på rektorns Jaguar. Så rakt igenom fjantigt och korkat.
En enda scen lyfter på allvar filmen, det är när den blinde Frank skall visa hur man raggar upp en attraktiv ung kvinna och han får henne att dansa tango med honom trots att hon säger att hon inte kan. Den tangon de dansar är dock tillräckligt avancerad för att det inte skall räcka att hon enbart följer när han för. Dessutom försvinner kvinnan som introducerats för Charlie via Frank ur filmen lika fort som hon kom. Med andra ord tillförde hon ingenting till filmen mer än att Al Pacino skulle visa hur bra han kunde dansa tango trots att han var blind. Visst lite fler av den typen av scener i filmen och filmen hade kunnat bli mycket bättre, men man får hålla till godo med den scenen helt enkelt.
Det som inte riktigt går ihop i mitt huvud är att över 55000 personer har röstat fram ett genomsnittsbetyg på 7,8 av 10 på den här filmen på IMDB.com, Internet movie database. "En kvinnas doft" är dock en film som MAXI exempelvis kastar på dig för 39:- vid kassan eller något annat strategiskt ställe i butiken. När jag köpte filmen trodde jag att jag hade gjort ett kap eftersom filmen lovade mer och priset var kalasbra. Jag får nog ändå sålla mig för åsikten att priset också talar om hur bra filmen är. 39:- hade gärna kunant bli betyget 3,9 på en 10-gradig skala. Mitt tips, se inte filmen!
Sedär ja!
En dag olik många andra på många sätt. En utav dagens höjdpunkter är dock när en liten kritblond kille kommer fram i kassan i butiken. Han påminner så mycket om mig själv så att man började fundera en aning. Vips, så börjar han öppna munnen och börjar fråga ut mig om James Bond-filmer. Totalt insnöad var han på James Bond-filmer, som jag själv varit en gång i tiden. Han kunde allt om skådespelare, vilken film det var osv. Han köpte"Diamonds are forever" med Sean Connery som Bond. Vilken besvikelse det lär bli för honom när han ser den, jag rankar den själv som en utav de sämre bondfilmerna.
Hur som haver så frågade jag ut honom om vilken som var den bästa Bondskådisen. Hans svar var ju givetvis Daniel Craig. Det är väl klart att man som barn är präglad i största del av sin samtid. Han hade Pierce Brosnan på andra plats och Sean Connery som nummer tre. För egen del vill jag göra följande uttalande gällande Bondskådisar:
1: Roger Moore
2: Pierce Brosnan
3: Timothy Dalton
4: Sean Connery
5: George Lazenby
Tilläggas bör här, för alla Bondnördar, att jag enbart väljer skådisar ur det etablerade filmerna. Sean Connery må vara den riktiga James Bond men han har enligt mig inte lyckats ge fullt ut för karaktären. Roger Moores tolkning ger en betydligt intressantare Bond.
Vad det gäller vilka filmer som är bäst så ser det ut på följande sätt enligt mig:
Den överlägset bästa Bondfilmen. med bland andra svenskan Maud Adams (Bilden)
1: Octopussy
2: Goldeneye
3: Mannen med den gyllene pistolen
4: Iskallt uppdrag
5: Casino Royale
Roger Moore är och förblir James Bond för mig. Jag väljer dock att citera Timothy Dalton som Bond som avslutning. "I almost scare the living Daylights of her"
Hur som haver så frågade jag ut honom om vilken som var den bästa Bondskådisen. Hans svar var ju givetvis Daniel Craig. Det är väl klart att man som barn är präglad i största del av sin samtid. Han hade Pierce Brosnan på andra plats och Sean Connery som nummer tre. För egen del vill jag göra följande uttalande gällande Bondskådisar:
1: Roger Moore
2: Pierce Brosnan
3: Timothy Dalton
4: Sean Connery
5: George Lazenby
Tilläggas bör här, för alla Bondnördar, att jag enbart väljer skådisar ur det etablerade filmerna. Sean Connery må vara den riktiga James Bond men han har enligt mig inte lyckats ge fullt ut för karaktären. Roger Moores tolkning ger en betydligt intressantare Bond.
Vad det gäller vilka filmer som är bäst så ser det ut på följande sätt enligt mig:
Den överlägset bästa Bondfilmen. med bland andra svenskan Maud Adams (Bilden)
1: Octopussy
2: Goldeneye
3: Mannen med den gyllene pistolen
4: Iskallt uppdrag
5: Casino Royale
Roger Moore är och förblir James Bond för mig. Jag väljer dock att citera Timothy Dalton som Bond som avslutning. "I almost scare the living Daylights of her"
Rotlös!
Vagabondlivet börjar så sakta närma sig... Visionerna finns i horisonten. Frågan är bara om det är meningen att man skall titta längst bort i horisonten först, i det lite mera okända eller om man skall ta det som ligger ett ögonblick närmare?
Tillvaron börjar så sakta bli stressig och ganska så snart så sitter jag med två jobb, en kandidatuppsats och en lägenhet som jag snart flyttar ut ur.
Jag har hjärtat och hjärnan på flera ställen just nu men vissa pusselbitar börjar ändå så smått falla på plats i hjärnan på mig. Jag tror att jag lyckas i alla fall oavsett vart jag väljer att ta vägen i höst. För jag har en känsla inom mig som inte går att ta bort ifrån mig, en känsla som har följt mig sedan jag var liten. Jag kommer att lyckas med det jag gör! Så är det bara, det ska vara så. Det gäller bara att vara öppen för rätt möjligheter. Knyta näven i fickan och gå ut och vara den bästa Fredrik Haraldsson som jag kan vara. Kan Evy Palm övervinna sig själv så kan jag också göra det.
En rad till Caroline Högardh, jag vet att du har stått för ett minst lika jobbigt val som jag just nu och du var tvungen att fatta ett tufft beslut. Du gjorde det och snart börjar resan till det universitetet i USA du valde. Måste säga att du inspirerar mig att tänka att vad jag än väljer så lär jag göra det bästa valet utifrån mig själv. Jag tror på dig Caroline att du kommer att lyckas i USA och jag tar inspiration från dig och går in med samma tänk för min egen höst!
Sommaren då? Fylld av jobb, men roligt kommer det bli att återigen få gå tillbaka till Liseberg igen efter 3 års frånvaro. Finns självklart en inneboende saknad till mitt nuvarande jobb på Hemmakväll i Halmstad också. Det har varit en fantastisk arbetsplats för mig och jag har verkligen uppskattat mitt jobb på det stora hela. Men i sommar blir det vagabondlivet och jag går in i en ny period i mitt liv. "The Paul Young era" kan vi kalla den och med ett citat från honom så lär jag sammanfatta min sommar 2011. Rätt kul med tanke på att jag alltid tyckt att Paul Young representerar vad jag kallar lite ironiskt för "VM i sådärmusik". Men uppenbarligen är även jag öppen för förändringar och eftertänksamhet som gör att man tar till sig saker på ett nytt sätt. Känslor för någonting är nog inte helt oberoende av vilken del av livet man befinner sig i.
Så....
"WHEREVER I LAY MY HAT (THAT'S MY HOME)"
Paul Young
http://www.youtube.com/watch?v=ju_a2-Pve4g
Tillvaron börjar så sakta bli stressig och ganska så snart så sitter jag med två jobb, en kandidatuppsats och en lägenhet som jag snart flyttar ut ur.
Jag har hjärtat och hjärnan på flera ställen just nu men vissa pusselbitar börjar ändå så smått falla på plats i hjärnan på mig. Jag tror att jag lyckas i alla fall oavsett vart jag väljer att ta vägen i höst. För jag har en känsla inom mig som inte går att ta bort ifrån mig, en känsla som har följt mig sedan jag var liten. Jag kommer att lyckas med det jag gör! Så är det bara, det ska vara så. Det gäller bara att vara öppen för rätt möjligheter. Knyta näven i fickan och gå ut och vara den bästa Fredrik Haraldsson som jag kan vara. Kan Evy Palm övervinna sig själv så kan jag också göra det.
En rad till Caroline Högardh, jag vet att du har stått för ett minst lika jobbigt val som jag just nu och du var tvungen att fatta ett tufft beslut. Du gjorde det och snart börjar resan till det universitetet i USA du valde. Måste säga att du inspirerar mig att tänka att vad jag än väljer så lär jag göra det bästa valet utifrån mig själv. Jag tror på dig Caroline att du kommer att lyckas i USA och jag tar inspiration från dig och går in med samma tänk för min egen höst!
Sommaren då? Fylld av jobb, men roligt kommer det bli att återigen få gå tillbaka till Liseberg igen efter 3 års frånvaro. Finns självklart en inneboende saknad till mitt nuvarande jobb på Hemmakväll i Halmstad också. Det har varit en fantastisk arbetsplats för mig och jag har verkligen uppskattat mitt jobb på det stora hela. Men i sommar blir det vagabondlivet och jag går in i en ny period i mitt liv. "The Paul Young era" kan vi kalla den och med ett citat från honom så lär jag sammanfatta min sommar 2011. Rätt kul med tanke på att jag alltid tyckt att Paul Young representerar vad jag kallar lite ironiskt för "VM i sådärmusik". Men uppenbarligen är även jag öppen för förändringar och eftertänksamhet som gör att man tar till sig saker på ett nytt sätt. Känslor för någonting är nog inte helt oberoende av vilken del av livet man befinner sig i.
Så....
"WHEREVER I LAY MY HAT (THAT'S MY HOME)"
Paul Young
http://www.youtube.com/watch?v=ju_a2-Pve4g
Mesta mästarna och Mästarnas mästare!
Allra först vill jag bara säga att SVT verkligen har ett fantastiskt program i Mästarnas Mästare. Det är en stor ära att få se dessa fantastiska idrottsmänniskor och få komma närmare in på djupet på dem. Man får en så mycket djupare förståelse kring deras prestationer och till vad som krävs för att lyckas med det ofattbara.
SVT dukar upp en bra blandning av olika idrottsmän och kvinnor för oss där alla har någonting fantastiskt och unikt kring sig.
Vem kan inte känna med otroliga Evy Palm som 67-åring går in och vinner uthållighetstävlingar, sätts på tuffa prov och överglänser människor som är 20-25 år yngre än henne. Det skall inte vara möjligt för en 67-årig kvinna. Men ingenting är tydligen omöjligt för Evy Palm som satte svenskt rekord i marathon vid 47-års ålder och kom i samma lopp trea i London Marathon. Alla ni som skall springa Göteborgsvarvet i år, tänk på att Evy Palm gjorde 1.11.18 som 46-åring och 1.27.37 som 56-åring. Har ni sprungit långsammare än det på Göteborgsvarvet så vet ni att ni hade blivit slagen av en kärring!
Evy Palm!
Min personliga favorit utöver Evy är dock Billan Östlund, en så vacker kvinna på 45-år som varken varit fotomodell eller artist. Utan bara kort och gott längdåkare och oerhört charmig!
Billan!
IFK Göteborg mesta mästarna i svensk herrfotboll går däremot inte lika bra.
Nu har jag varit på två matcher denna säsong, både hemmapremiären och bortapremiären. Förlust mot Örebro med 0-1 hemma.
Idag däremot kom jag in som siste man på Rambergsvallen och märk väl att jag faktiskt var den sista för det fanns en biljett kvar och den köpte jag... så sisådär 200-300 personer fick snopet gå därifrån när Rambergsvallen var fullsatt och jag fick sittplats på VIP-läktaren. Vilket dock knappast är att betrakta som en VIP-läktare.
Tur skall man ha ibland! Men vad fick jag se? Ett IFK Göteborg som efter en kvart spelar strålande fotboll och tar ledningen med 1-0 genom Tobias Hysén och har två bollar i stolpen signerade Hysén och Andreas Drugge. Blåvitt hade lekstuga.
Andra halvlek var Mr Hyde i jämförelse med den första. Det gick fem minuter sen hade Häcken fixat 1-1 med en riktig pärla. Blåvitt föll sen ihop totalt och förlorade med 1-3 och det fanns bud även på 1-4. Detta trots att man i slutet spelade med endast 3 backar och satte in alla forwards man äger på plan. Det blev ändå helt stillastående anfall.
Bli inte förvånade om tränare Jonas Olsson får lämna under denna säsongen!
SVT dukar upp en bra blandning av olika idrottsmän och kvinnor för oss där alla har någonting fantastiskt och unikt kring sig.
Vem kan inte känna med otroliga Evy Palm som 67-åring går in och vinner uthållighetstävlingar, sätts på tuffa prov och överglänser människor som är 20-25 år yngre än henne. Det skall inte vara möjligt för en 67-årig kvinna. Men ingenting är tydligen omöjligt för Evy Palm som satte svenskt rekord i marathon vid 47-års ålder och kom i samma lopp trea i London Marathon. Alla ni som skall springa Göteborgsvarvet i år, tänk på att Evy Palm gjorde 1.11.18 som 46-åring och 1.27.37 som 56-åring. Har ni sprungit långsammare än det på Göteborgsvarvet så vet ni att ni hade blivit slagen av en kärring!
Evy Palm!
Min personliga favorit utöver Evy är dock Billan Östlund, en så vacker kvinna på 45-år som varken varit fotomodell eller artist. Utan bara kort och gott längdåkare och oerhört charmig!
Billan!
IFK Göteborg mesta mästarna i svensk herrfotboll går däremot inte lika bra.
Nu har jag varit på två matcher denna säsong, både hemmapremiären och bortapremiären. Förlust mot Örebro med 0-1 hemma.
Idag däremot kom jag in som siste man på Rambergsvallen och märk väl att jag faktiskt var den sista för det fanns en biljett kvar och den köpte jag... så sisådär 200-300 personer fick snopet gå därifrån när Rambergsvallen var fullsatt och jag fick sittplats på VIP-läktaren. Vilket dock knappast är att betrakta som en VIP-läktare.
Tur skall man ha ibland! Men vad fick jag se? Ett IFK Göteborg som efter en kvart spelar strålande fotboll och tar ledningen med 1-0 genom Tobias Hysén och har två bollar i stolpen signerade Hysén och Andreas Drugge. Blåvitt hade lekstuga.
Andra halvlek var Mr Hyde i jämförelse med den första. Det gick fem minuter sen hade Häcken fixat 1-1 med en riktig pärla. Blåvitt föll sen ihop totalt och förlorade med 1-3 och det fanns bud även på 1-4. Detta trots att man i slutet spelade med endast 3 backar och satte in alla forwards man äger på plan. Det blev ändå helt stillastående anfall.
Bli inte förvånade om tränare Jonas Olsson får lämna under denna säsongen!
Underbara vårdag!
Nu är det verkligen vår! Äntligen, jag traskar runt i en stad som snart flyttar tillbaka till igen och känner mig hemma.
Saker och ting rör på sig och en underbar vårdag som den här kan bara göra en lycklig.
Tack Erik Larsson för en underbar promenad. Mycket uppskattat!
Jag börjar förresten tro att det är tydligare än vad man kan tro att jag är Leons morbror!
Saker och ting rör på sig och en underbar vårdag som den här kan bara göra en lycklig.
Tack Erik Larsson för en underbar promenad. Mycket uppskattat!
Jag börjar förresten tro att det är tydligare än vad man kan tro att jag är Leons morbror!
Snart skiner Poseidon!
Ikväll är det äntligen dags igen!
Allsvenskan startar för blåvitts del med match på Gamla Ullevi mot Örebro.
I sällskap med Marcus Kristensen och Marcus Kadfors kommer vi följa hela matchen på plats!
Hur det går i matchen? 2-1 till IFK Göteborg
Målskyttar? Tobias Hysén och Robin Söder!
"Snart skiner Poseidon"!
Heja Blåvitt!
Allsvenskan startar för blåvitts del med match på Gamla Ullevi mot Örebro.
I sällskap med Marcus Kristensen och Marcus Kadfors kommer vi följa hela matchen på plats!
Hur det går i matchen? 2-1 till IFK Göteborg
Målskyttar? Tobias Hysén och Robin Söder!
"Snart skiner Poseidon"!
Heja Blåvitt!
Fotbollsallsvenskan Herrar 2011!
Jag brukar inte vara helt oäven på att tippa på saker, jag är dock inofficiell på att komma så nära sanningen som möjligt när jag tippar VM och EM verkar det som.
Exempel VM 1998 var första gången som jag tippade på riktigt. Jag hade en stor idol och det var fransmannen Youri Djorkaeff. Ganska snabbt blev hela franska landslaget även mitt lag och jag tippade mycket riktigt guld till Frankrike över Brasilien i VM-finalen. Jag tipapde dock att Djorkaeff skulel göra mål självklart, istället fick vi se 2 nickmål av Zinedine Zidane framspelat av Djorkaeff. Bonusfakta är att Emanuel Petit satte slutresultatet 3-0 till Frankrike.
Youri Djorkaeff
Fotbolls-VM 2002 lyckades jag ta mina största skalp när jag tippade att England skulle försvinna ut mot Brasilien och att Irland mot alla odds skulle ta sig vidare från gruppspelet. I finalen där hade jag dock satt Frankrike - Tyskland såklart och vinst för Fransmännen. Fransmännen gjorde inte ett enda mål i det VM-et och det var också sista gången vi fick se Djorkaeff i landslagströjan. Tyskland kom mycket riktigt tvåa med Brasilien vann ju.
EM-2004 publicerade jag offentligt, på den tiden var det lunarstorm, efter premiärmatchen att Grekland skulle vinna alltihopa och att den grekiske anfallaren Angelos Charisteas skulle bli skyttekung. Grekerna tog en sensationsvinst men Angelos Charisteas blev inte skyttekung, han avgjorde EM-finalen däremot!
VM 2006 tippade jag Frankrike igen i final fast mot Italien. Denna gången var det dock kusligt för jag hade i detalj sagt att Frankrike skulle vinna med 2-1 och att Zidane skulle göra första målet på straff. Vi fick en final mellan Frankrike och Italien, vad hände då? Zinedine Zidane fick en straff och satte 1-0 till Frankrike. Ett antal SMS-gick iväg till vänner om att "titta vad var det jag sa". Italien kvitterade sedan till 1-1 och länge, länge hade frankrike bud på 2-1 och mina sms fortsatte att trackassera mina vänner. Sen ni som kan fotbollshistoria och var nyktra vid tillfället vet alla att i förlängningen skamme Zidane försvararen Marco Materazzi och fick rött kort. Där vände matchen och Italien tog hem det hela på straffar.
Zidanes minst glamourösa dag i karriären.
VM 2010 hade jag tippat följande trio på medaljplatser. Holland guld, Spanien silver och England brons. En final blev det och stenhård var den mellan Holland och Spanien, med spanjackerna som segrare. Här får jag dock framhålla min låtsasbror Jonas Dahlin som istället prickade in helt rätt trio Spanien guld, Holland silver och Tyskland brons!
Med detta i ryggen skall jag nu försöka mig på att tippa en av världens mest ojämna och svåraste ligor att tippa, eftersom de senaste tio åren har bara Djurgården lyckats vinan två år i följd. Nya segrare annars hela tiden.
Jag håller som alla redan vet på IFK Göteborg men jag får inte göra mig själv otjänsten att vara orealistisk för det!
Här är min allsvenska tabell 2011, såhär går det:
1. Helsingborgs IF
2. IF Elfsborg
3. Örebro SK
4. IFK Göteborg
5. Malmö FF
6. Kalmar FF
7. GAIS
8. Trelleborg FF
9. BK Häcken
10. Mjällby AIS
11. AIK Solna
12. Halmstad BK
13. Djurgården IF
14. Syrianska FC
15. IFK Norrköping
16. Gefle IF
Seger för Helsingborgs IF alltså!
Exempel VM 1998 var första gången som jag tippade på riktigt. Jag hade en stor idol och det var fransmannen Youri Djorkaeff. Ganska snabbt blev hela franska landslaget även mitt lag och jag tippade mycket riktigt guld till Frankrike över Brasilien i VM-finalen. Jag tipapde dock att Djorkaeff skulel göra mål självklart, istället fick vi se 2 nickmål av Zinedine Zidane framspelat av Djorkaeff. Bonusfakta är att Emanuel Petit satte slutresultatet 3-0 till Frankrike.
Youri Djorkaeff
Fotbolls-VM 2002 lyckades jag ta mina största skalp när jag tippade att England skulle försvinna ut mot Brasilien och att Irland mot alla odds skulle ta sig vidare från gruppspelet. I finalen där hade jag dock satt Frankrike - Tyskland såklart och vinst för Fransmännen. Fransmännen gjorde inte ett enda mål i det VM-et och det var också sista gången vi fick se Djorkaeff i landslagströjan. Tyskland kom mycket riktigt tvåa med Brasilien vann ju.
EM-2004 publicerade jag offentligt, på den tiden var det lunarstorm, efter premiärmatchen att Grekland skulle vinna alltihopa och att den grekiske anfallaren Angelos Charisteas skulle bli skyttekung. Grekerna tog en sensationsvinst men Angelos Charisteas blev inte skyttekung, han avgjorde EM-finalen däremot!
VM 2006 tippade jag Frankrike igen i final fast mot Italien. Denna gången var det dock kusligt för jag hade i detalj sagt att Frankrike skulle vinna med 2-1 och att Zidane skulle göra första målet på straff. Vi fick en final mellan Frankrike och Italien, vad hände då? Zinedine Zidane fick en straff och satte 1-0 till Frankrike. Ett antal SMS-gick iväg till vänner om att "titta vad var det jag sa". Italien kvitterade sedan till 1-1 och länge, länge hade frankrike bud på 2-1 och mina sms fortsatte att trackassera mina vänner. Sen ni som kan fotbollshistoria och var nyktra vid tillfället vet alla att i förlängningen skamme Zidane försvararen Marco Materazzi och fick rött kort. Där vände matchen och Italien tog hem det hela på straffar.
Zidanes minst glamourösa dag i karriären.
VM 2010 hade jag tippat följande trio på medaljplatser. Holland guld, Spanien silver och England brons. En final blev det och stenhård var den mellan Holland och Spanien, med spanjackerna som segrare. Här får jag dock framhålla min låtsasbror Jonas Dahlin som istället prickade in helt rätt trio Spanien guld, Holland silver och Tyskland brons!
Med detta i ryggen skall jag nu försöka mig på att tippa en av världens mest ojämna och svåraste ligor att tippa, eftersom de senaste tio åren har bara Djurgården lyckats vinan två år i följd. Nya segrare annars hela tiden.
Jag håller som alla redan vet på IFK Göteborg men jag får inte göra mig själv otjänsten att vara orealistisk för det!
Här är min allsvenska tabell 2011, såhär går det:
1. Helsingborgs IF
2. IF Elfsborg
3. Örebro SK
4. IFK Göteborg
5. Malmö FF
6. Kalmar FF
7. GAIS
8. Trelleborg FF
9. BK Häcken
10. Mjällby AIS
11. AIK Solna
12. Halmstad BK
13. Djurgården IF
14. Syrianska FC
15. IFK Norrköping
16. Gefle IF
Seger för Helsingborgs IF alltså!
Sorry! Sparelefanter!
Nu har jag inte skrivit någonting på två veckor och jag ber otroligt om ursäkt till alla som följer det jag skriver! Det är många som har uppmärksammat mig på detta faktum!
Jag vill dock passa på att påpeka att jag åkte ifrån min dator av misstag i en vecka och sen har mitt eget internet mer eller mindre varit nere för räkning. Men nu är jag tillbaka igen!
Jag följde med min klasskamrat Torbjörn Sandebert på banken häomdagen. Han har visserligen Nordea och jag Swedbank men jag fick en viss nostalgikänsla över mig när jag såg marmortrappan upp till andra våningen inne på banken. Den startade i ena hörnet av lokalen och leder gissningsvis upp till både kontor och personalrum. Men i Kungälv, på Föreningsbanken, på Västra Gatan, där har minsann den trappan som finns där inne alltid varit mytomspunnen för mig.
Föreningsbanken heter ju idag precis som alla andra Swedbank så för er Kungälvsbor som inte vet vilken bank jag menar så menar jag den som ligger i början på Västra Gatan mitt emot SEB.
Varför är den trappan så speciell för? Svaret är enkelt insättningsdagarna på gamla Föreningsbanken i början på 90-talet när jag var liten!
Jag måste bara lyfta fram en bild här för att fler skall förstå vad jag menar:
Jag antar att de flesta känner igen den här elefanten. Föreningsbankens gamla sparelefant som stod i var o vartannat barnrum under 90-talet. Det är på många sätt en helt genial indirekt reklam, för vem har inte sett den? När det väl var dags för insättningsdagar på Föreningsbanken så var det anordnat som familjedagar. Jag och syrran likt hur många barn som helst, kändes det som, stod i kö med våra sparelefanter som man tyckte vägde hur mycket som helst och innehöll en förmögenhet! Kön tog låååång tid men det var riktigt spännande att se alla barn hälla ner sina pengar i den stora myntmaskinen som rasslade rejält och räknade pengar digitalt. Lite Fångarna-på-Fortet-känsla över det hela.
Till slut så var man då framme vid den stora myntmaskinen med sin sparelefant i ena handen och sin bankbok, som man hade på den tiden, i den andra handen. Det var förövrigt enda gången man hade tillåtelse att få hålla i sin egen bankbok av morsan. När jag väl fyllde 18 sen och ville veta vad som stått i den där bankboken då var den mer eller mindre värdelös eftersom internet tagit över.
Myntmaskinen var placerad under den där mytomspunna trappan som man inte visste vart den ledde. Men på insättningsdagarna då var det tillåtet att gå upp för den där trappan eftersom det var "Öppet hus" och när man väl kom upp för trappan så var det gratis saft och bullar. GRATIS BULLAR! Den som känner mig väl vet att det under några år av mitt liv gått att mer eller mindre muta mig den den sortens vara. Bullpassionen lever fortfarande kan jag väl dessutom informera.
Därför var det ju omöjligt för mig att traska in på Nordea i Halmstad slå sig ner, snegla bort på den trappan och sen undra vart den ledde? Bullpassionen kom smygandes men jag lyckades att sansa den. Så var dock inte fallet under de åtskilliga timmar man har spenderat väntandes på Föreningsbankens eviga köer med mamma och pappa under 90-talet. Mer än en gång har jag smitit iväg när jag var yngre för att gå upp för den där trappan för att se efter om det inte fanns gratis saft och bullar. Ständigt lika besviken av att enbart finna en stor konferenslokal!
Jag vill dock passa på att påpeka att jag åkte ifrån min dator av misstag i en vecka och sen har mitt eget internet mer eller mindre varit nere för räkning. Men nu är jag tillbaka igen!
Jag följde med min klasskamrat Torbjörn Sandebert på banken häomdagen. Han har visserligen Nordea och jag Swedbank men jag fick en viss nostalgikänsla över mig när jag såg marmortrappan upp till andra våningen inne på banken. Den startade i ena hörnet av lokalen och leder gissningsvis upp till både kontor och personalrum. Men i Kungälv, på Föreningsbanken, på Västra Gatan, där har minsann den trappan som finns där inne alltid varit mytomspunnen för mig.
Föreningsbanken heter ju idag precis som alla andra Swedbank så för er Kungälvsbor som inte vet vilken bank jag menar så menar jag den som ligger i början på Västra Gatan mitt emot SEB.
Varför är den trappan så speciell för? Svaret är enkelt insättningsdagarna på gamla Föreningsbanken i början på 90-talet när jag var liten!
Jag måste bara lyfta fram en bild här för att fler skall förstå vad jag menar:
Jag antar att de flesta känner igen den här elefanten. Föreningsbankens gamla sparelefant som stod i var o vartannat barnrum under 90-talet. Det är på många sätt en helt genial indirekt reklam, för vem har inte sett den? När det väl var dags för insättningsdagar på Föreningsbanken så var det anordnat som familjedagar. Jag och syrran likt hur många barn som helst, kändes det som, stod i kö med våra sparelefanter som man tyckte vägde hur mycket som helst och innehöll en förmögenhet! Kön tog låååång tid men det var riktigt spännande att se alla barn hälla ner sina pengar i den stora myntmaskinen som rasslade rejält och räknade pengar digitalt. Lite Fångarna-på-Fortet-känsla över det hela.
Till slut så var man då framme vid den stora myntmaskinen med sin sparelefant i ena handen och sin bankbok, som man hade på den tiden, i den andra handen. Det var förövrigt enda gången man hade tillåtelse att få hålla i sin egen bankbok av morsan. När jag väl fyllde 18 sen och ville veta vad som stått i den där bankboken då var den mer eller mindre värdelös eftersom internet tagit över.
Myntmaskinen var placerad under den där mytomspunna trappan som man inte visste vart den ledde. Men på insättningsdagarna då var det tillåtet att gå upp för den där trappan eftersom det var "Öppet hus" och när man väl kom upp för trappan så var det gratis saft och bullar. GRATIS BULLAR! Den som känner mig väl vet att det under några år av mitt liv gått att mer eller mindre muta mig den den sortens vara. Bullpassionen lever fortfarande kan jag väl dessutom informera.
Därför var det ju omöjligt för mig att traska in på Nordea i Halmstad slå sig ner, snegla bort på den trappan och sen undra vart den ledde? Bullpassionen kom smygandes men jag lyckades att sansa den. Så var dock inte fallet under de åtskilliga timmar man har spenderat väntandes på Föreningsbankens eviga köer med mamma och pappa under 90-talet. Mer än en gång har jag smitit iväg när jag var yngre för att gå upp för den där trappan för att se efter om det inte fanns gratis saft och bullar. Ständigt lika besviken av att enbart finna en stor konferenslokal!
