fredriksperspektiv

Jag har ett oerhört sug efter att se Scarface igen. En fantastisk film som har allt. Bra skådespel, bra musik, bra story, action, humor, Al Pacino och en vacker Michelle Pfeiffer. Men precis när jag skulle sätta mig ner och välja bland mina filmer så gick det plötsligt upp för mig att jag äger en annan film med Al Pacino som jag ännu inte har sett. "En kvinnas doft" från 1993, en film med Al Pacino i en av huvudrollerna, som han dessutom vann en Oscar för. En intressant titel, och med en text på baksidan som lockar till att se filmen.

Tilläggas i det här fallet är att jag anser att Scarface måste man verkligen titta på när man verkligen, verkligen vill det. Det är en alldeles för bra film för att ligga och slötitta på. Varpå valet föll på "En kvinnas doft".



Vi får följa en ung student, Charlie (Chris O'Donnell), som är i behov av pengar eftersom han går på en dyr privatskola. Han är en arbetarson som egentligen inte har råd att hävda sig bland de andra killarna på skolan med fina familjeförhållanden och rika fädrar. I början av filmen så ser han en lapp där någon erbjuder en möjlighet till att jobba genom att hjälpa en äldre man. Mannen visar sig vara Al Pacinos karaktär Frank, en man som tidigare var högt uppsatt inom armén och efter en olycka förlorade synen. När Charlie möter Frank har han blivit en bitter alkoholiserad som ständigt slänger ur sig grova saker om allt och alla. Charlie får jobbet som Franks assistent.

Det Charlie inte vet när han kommer över till Frank på Thanks giving är att Frank har bokat in dem på ett flyg till New York. Där Frank har bokat rum på Walldorf Astoria och de äter på alla de dyraste restaurangerna, åker Limousine överallt, dricker dyr whiskey osv. allting för att Frank har i helighet planerat att göra allt han någonsin vill få ut av livet innan han skall skjuta sig i huvudet iklädd sin gamla uniform. Han behöver egentligen bara Charlies sällskap och hjälp så att han kan få uppleva en toppenhelg innan han tar sitt liv. 

Självklart hindrar Charlie honom från att ta livet av sig och givetvis får Frank så sakta upp ögonen för livet igen tack vare Charlie. Som tack dyker sen Frank upp på Charlies skola och talar gott för honom inför disciplinkomittén eftersom Charlie råkade illa ut i skolan innan de åkte iväg till New York eftersom han råkade se hur några killar förberedde en förnedrande fälla för rektorn på skolan. Felet Charlie gjorde var att han inte ville vara någon som tjallar på folk. 

Jag säger egentligen kort och gott, fy fan vilken skitfilm!

Filmen berättas så trevande att man blir sömnig ganska omgående. Jag tror att första scenen när Charlie möter Frank, där Frank sitter och slänger ur sig spydigheter och dricker sprit, är nära 10-15min lång. Det är så att man börjar vrida på sig till slut. Hela filmen lider rakt igenom av det sega berättandet med långa , långa dialogscener där Al Pacinos rollfigur ständigt försöker leverera råa visdommar som ligger så rätt i amerikanska öron att det är näst intill onödigt att se den som europé. Charlie som karaktär är så genomylle och tråkig att kemin mellan de båda karaktärerna fallierar omgående. Vi har sett betydligt bättre typer av den här sortens par med en äldre man som levt och har erfarenhet och en ung man med nya fräscha idéer. Varav det bästa exemplet som jag genast kommer att tänka på är Gordon Gekko (Michael Douglas) vs Bud Fox (Charlie Sheen) i filmen "Wall Street" från 1987. Där är dialogen dem emellan genial och deras rollkaraktärer betydligt mera intressanta. Det var också Michael Douglas som spontant dök upp i mitt huvud när jag började se karaktären Frank. Inte för att Al Pacino gör en dålig rolltolkning, absolut inte, han fick ju till och med en Oscar för rollen. Det är bara det att Michael Douglas troligen hade gjort karaktären avsevärt mera intressant och levande.


En Michael Douglas i högform hade utklassat Al Pacino i rollen som Frank!

En Oscar fick filmen som sagt och det fick den knappast för manuset. Det händer gentligen i stort sätt ingenting i filmen som rakt igenom är en transportsträcka på 2 timmar och 30 minuter. Ett försök till action blir det när Frank försöker skjuta sig själv och Charlie på hotellrummet, en scen som dock blir väldigt lätt överspelad av moralpredikningar och där Charlie till slut grinar och säger att han minsann kan skjuta honom också eftersom hela hans liv är förstört eftersom han ändå hamnat i disciplinnämnden på skolan 17 år gammal för att inte berättat vilka det var han såg som hällde mjölk på rektorns Jaguar. Så rakt igenom fjantigt och korkat.

En enda scen lyfter på allvar filmen, det är när den blinde Frank skall visa hur man raggar upp en attraktiv ung kvinna och han får henne att dansa tango med honom trots att hon säger att hon inte kan. Den tangon de dansar är dock tillräckligt avancerad för att det inte skall räcka att hon enbart följer när han för. Dessutom försvinner kvinnan som introducerats för Charlie via Frank ur filmen lika fort som hon kom. Med andra ord tillförde hon ingenting till filmen mer än att Al Pacino skulle visa hur bra han kunde dansa tango trots att han var blind. Visst lite fler av den typen av scener i filmen och filmen hade kunnat bli mycket bättre, men man får hålla till godo med den scenen helt enkelt.



Det som inte riktigt går ihop i mitt huvud är att över 55000 personer har röstat fram ett genomsnittsbetyg på 7,8 av 10 på den här filmen på IMDB.com, Internet movie database. "En kvinnas doft" är dock en film som MAXI exempelvis kastar på dig för 39:- vid kassan eller något annat strategiskt ställe i butiken. När jag köpte filmen trodde jag att jag hade gjort ett kap eftersom filmen lovade mer och priset var kalasbra. Jag får nog ändå sålla mig för åsikten att priset också talar om hur bra filmen är. 39:- hade gärna kunant bli betyget 3,9 på en 10-gradig skala. Mitt tips, se inte filmen!