fredriksperspektiv

Det finns en gräsmatta borta i det området där jag växte upp. En gräsmatta som är vinkelrät till formen och som sluttar först lätt för att senare bli brantare. Den är också omgiven av hus längs den yttre sidan och rakt framför finns en parkeringsplats där det ständigt står bilar, på den andra sidan av gräsmattan står kvarterslokalen och en lekplats. En väldigt begränsad yta med andra ord men ett ställe som blev en oas för oss barn på sommaren.

Gräsmattan gick i vardagligt tal under namnet "gröna ängen". Att benämna den vid just ordet äng är en fundamental överdrift av den värre skolan, men att den är grön det går banne mig inte att ta miste på för det är nog fasiken en av de mest klippta gräsmattorna jag vet. Jag minns hur det fanns ett nitiskt schema, och säkert fortfarande gör, vilken familjs tur det var att klippa den där gräsmattan varje vecka. Jag har dock svårt att tro att man idag använder den i samma utsträckning så som vi gjorde, utan att man mest klipper den för att den ska klippas helt enkelt.

I vart fall var det här stället där det hände saker på sommaren när det var fint väder. Brännbollsmatcher var mer eller mindre utslutande det som spontant uppstod på den gräsmattan. Ni förstår själva av den kringliggande parkeringen och de kringliggande husen inte var någon idealisk plats för detta ändamål, men eftersom minst 5-6 stycken av de barnen som bodde i husen allra närmast oftast deltog i matcherna så klagade heller aldrig någon tillräckligt för att det skulle upphöra. Inte ens den stackars genomsnälle Boro som bor i huset mellan barnfamiljerna som ju har kanske Sveriges vackraste och mest välskötta trädgård på begränsad yta. Jag kanske skall nämna att han var även en av de som var tidiga med att glasa in sin altan innan det blev populärt och att han har en stor fascination för enorma rosenbuskar i alla dess färger. Ni förstår kanske själva med tanke på att Boros hus är placerat i den riktningen bollen ofta gick och kombinationen brännboll och rosenbuskar och inglasad altan att det ibland kunde uppstå lite mindre olyckor. Då hjälper det inte om man är barrikaderad med en stor häck alla gånger. 

Den stora initiativtagaren till brännbollen var väldigt ofta Jenny Olofsson som är i samma ålder som mig och en tjej som jag växte upp med. Hon bodde givetvis kring själva gräsmattan varför det förefaller naturligt att det var hon som drog igång brännbollen, gärna i sällskap med Emma Öhman en annan tjej på gården som vi växte upp med. En liten notis är kanske att hennes hus självklart inte låg i den riktningen vi slog åt. Det kan i och för sig ha att göra med lutningen på planen, men jag tror nog mest att det blev så eftersom själva idén utgick därifrån.  

De gångerna jag bidrog med racket och "konor" så kom jag, som son till Kaffemaths, alltid dragandes med något sponsorbrännbollsset. Oftast var det ett från Arla som vi använde med konor som såg ut som ostbitar som man borrade ner i marken och var extremt lättvälta.

Det gällde att sikta på parkeringen för dit var det långt att springa och det var ju asfalt så bollen kunde studsa hur mycket som helst. Hade man extra tur så rullade bollen ner på den utfarten som finns mellan de två garagelängorna. då var det ett givet rundslag eftersom bollen naturligtvis accelererade i den nerförsbacken.

En annan beprövad taktik var att sikta ner mot Fredrik Strandners hus som låg snett åt vänster från utslaget. Där sluttade det som mest och den kunde antingen hamna i buskaget framför huset, vilket kunde ta en evighet att leta igenom, eller in på Strandners tomt, vilket innebär att den som jagade bollen var tvungen att passera deras staket två gånger för att hämta bollen. Ett givet rundslag såklart. Det var ju givetvis mer ok att springa in på Strandners tomt de gångerna han själv var med och spelade.

Vi var i alla fall ett gott gäng som växte upp och spelade brännboll utan givna tider och poäng in tills sent på kvällarna när solen gick ner och även efter det ibland. Sällan kom någon förälder och sa nu måste ni gå hem för alla visste vart vi var någonstans, möjligtvis de mindre barnens föräldrar kudne bli oroliga. Alla som ville fick vara med och det var självklart att man gick förbi och såg att det spelades så var det bara att hoppa in i ett lag. Ibland bestämde man efter skolan om man skulle gå bort till "gröna ängen" och kolla om det fanns någon där. Så upprepade man det kanske två gånger till på dagen och till slut så var det alltid massa barn där.

Många av oss gick i samma klass dessutom och jag väljer att nämna 87-orna eftersom det är min årgång. Jenny Olofsson och Emma Öhman tjejerna som alltid drog igång brännbollen, Emelie Axelsson min granne och med i tjejligan, Fredrik Strandner en av mina närmaste vänner som dessutom lyckades knäcka nyckelbenet under en av brännbollsturneringarna, Victor Wallsten som jag växte upp med och var bra på allt, hans bollar hamnade oftast på parkeringen långt borta och frågan var oftast om han skulle pricka en bil eller inte, Mikael Englund en skön lirare som jag växte upp med och som kastade riktigt långt. Sen var det givetvis några till...

Hoppas att ni minns alla brännbollskvällar lika bra som jag och har det som ett fint barndomsminne inom er. För idag står gräsmattan kvar där den alltid har varit, lika grön och nyklippt men desto mindre äng och framförallt utan barn som leker på den...

Lite som på den här bilden, som dock är tagen någon annanstans och för mig okända människor.