De spontana besöken, de bästa!
Igår gick jag och Marcus från min mammas lägenhet efter att jag lämnade av hennes bil som jag lånat över helgen. Jag, Marcus och Erik har hållit ihop sedan många år tillbaka och vi är alla uppvuxna i samma stadsdel. Mammas lägenhet ligger så att jag ser taket på Eriks hus från hennes fönster. Både jag och Erik har bott i varsitt land sedan augusti, Erik i Tyskland och jag i Norge.
När jag och Marcus kommer i närheten av Eriks hus får han tanken att Erik kanske kommit hem från Tyskland precis. Varken jag eller Marcus hade koll på exakt datum. Ja, det kanske han har... vi får väl gå och kolla, säger jag och börjar promenera in på Eriks lilla entrégång. Jag knackar på dörren (väldigt löst fick jag höra) och Eriks pappa öppnar dörren med en väldigt lurig min.... han säger inte så mycket och sen vänder han sig om och ropar in mot vardagsrummet, det var visst till dig Erik!
Snacka om att han blev förvånad och positivt överraskad! Vi också, vi gjorde ju bara en chansning. Han hade trots allt bara varit hemma i drygt två timmar. Men visst är det speciellt när någon man tycker om eller en vän bara spontant kommer för att se om man är hemma.
Sådär som man gjorde när man var liten! Man ringd einte och frågade först utan det var på något sätt självklart att man abra gick och knackade på och var personen hemma så var den. Idag är nog 90% av alla möten vänner emellan planerade, eller i alla fall kontrollerade på så sätt att man har skickat sms innan eller ringt och kontrollerat att personen verkligen är hemma.
Sommaren 2008 när jag nyligen hade träffat Linda och jag var mitt inne i en arbetsvecka på Liseberg, jag slutade kl 21 på kvällen och hade min egna bil. Som vanligt, när jag slutade vid den tiden på kvällen, ringde jag Linda för att prata en stund. Hon var van vid att prata med mig när jag satt och pratade telefon i bilen på väg hem från jobbet, inga konstigheter med det.
Vad hon inte visste, var att jag istället för att köra hem mot lilla Romelanda, befann jag mig på motorvägen i riktning mot Falkenberg, det vill säga 12 mils sträcka på väg hem till henne.
Vi pratade på och jag närmade mig utan att hon förstod någonting. Det kan bero på att jag brukade sitta kvar i bilen en stund också och prata i telefon på parkeringen hemma hos min pappa, för att inte väcka folk när jag klev innanför dörren.
Då rullade jag i alla fall in med bilen på en parkering som ligger en bit ifrån Lindas hus. För övrigt var det en väldigt vacker sommarkväll, bästa möjliga väder och värme. Sen traskar jag en liten promenad på kanske 50-60m från parkeringen till deras garageuppfart och hon hade sitt fönster på gaveln fast åt sidan, med andra ord kunde jag riskfritt traska fram till hennes garageuppfart och se hennes vidöppna fönster samtidigt utan att hon såg mig.
"Tänk om jag kunde vara hos dig nu!", säger jag. "Ja, det hade jag också velat", svarade Linda. "Du får väl blunda med ögonen och önska", sa jag. "Ok, då men det kommer ju inte hjälpa! Se det gick inte!"
"Är du säker?", svarade jag och sen tog jag något steg åt sidan och ropade Linda upp mot hennes fönster. Ut tittar Linda med världens största förvånade leende och sen springer ner genom huset och ut genom dörren och möter mig på garageuppfarten.
En vacker sommarkväll inbjuder till spontana besök?
Vad jag menar är att har vi blivit så alternerade från varandra idag att vi inte bara spontant kan överraska varandra längre med ett spontant besök? Förr var det en självklarhet, idag är det nästan ett privilegium!
När jag var mindre hade jag en barnslig dröm om att den tjejen man tyckte om skulle sitta och vänta på mig utanför min dörr en dag när jag kom hem från skolan, eller träningen. Ju, äldre jag blir desto mindre tror jag att det där kommer att bli verklighet. Men hur glad hade man inte blivit när en människa tagit sig tid för att gå hem till dig och vänta tills du kommer hem utan att förvarana... är det inte ett fint bevis på att man bryr sig om eller tycker om någon?
När jag och Marcus kommer i närheten av Eriks hus får han tanken att Erik kanske kommit hem från Tyskland precis. Varken jag eller Marcus hade koll på exakt datum. Ja, det kanske han har... vi får väl gå och kolla, säger jag och börjar promenera in på Eriks lilla entrégång. Jag knackar på dörren (väldigt löst fick jag höra) och Eriks pappa öppnar dörren med en väldigt lurig min.... han säger inte så mycket och sen vänder han sig om och ropar in mot vardagsrummet, det var visst till dig Erik!
Snacka om att han blev förvånad och positivt överraskad! Vi också, vi gjorde ju bara en chansning. Han hade trots allt bara varit hemma i drygt två timmar. Men visst är det speciellt när någon man tycker om eller en vän bara spontant kommer för att se om man är hemma.
Sådär som man gjorde när man var liten! Man ringd einte och frågade först utan det var på något sätt självklart att man abra gick och knackade på och var personen hemma så var den. Idag är nog 90% av alla möten vänner emellan planerade, eller i alla fall kontrollerade på så sätt att man har skickat sms innan eller ringt och kontrollerat att personen verkligen är hemma.
Sommaren 2008 när jag nyligen hade träffat Linda och jag var mitt inne i en arbetsvecka på Liseberg, jag slutade kl 21 på kvällen och hade min egna bil. Som vanligt, när jag slutade vid den tiden på kvällen, ringde jag Linda för att prata en stund. Hon var van vid att prata med mig när jag satt och pratade telefon i bilen på väg hem från jobbet, inga konstigheter med det.
Vad hon inte visste, var att jag istället för att köra hem mot lilla Romelanda, befann jag mig på motorvägen i riktning mot Falkenberg, det vill säga 12 mils sträcka på väg hem till henne.
Vi pratade på och jag närmade mig utan att hon förstod någonting. Det kan bero på att jag brukade sitta kvar i bilen en stund också och prata i telefon på parkeringen hemma hos min pappa, för att inte väcka folk när jag klev innanför dörren.
Då rullade jag i alla fall in med bilen på en parkering som ligger en bit ifrån Lindas hus. För övrigt var det en väldigt vacker sommarkväll, bästa möjliga väder och värme. Sen traskar jag en liten promenad på kanske 50-60m från parkeringen till deras garageuppfart och hon hade sitt fönster på gaveln fast åt sidan, med andra ord kunde jag riskfritt traska fram till hennes garageuppfart och se hennes vidöppna fönster samtidigt utan att hon såg mig.
"Tänk om jag kunde vara hos dig nu!", säger jag. "Ja, det hade jag också velat", svarade Linda. "Du får väl blunda med ögonen och önska", sa jag. "Ok, då men det kommer ju inte hjälpa! Se det gick inte!"
"Är du säker?", svarade jag och sen tog jag något steg åt sidan och ropade Linda upp mot hennes fönster. Ut tittar Linda med världens största förvånade leende och sen springer ner genom huset och ut genom dörren och möter mig på garageuppfarten.
En vacker sommarkväll inbjuder till spontana besök?
Vad jag menar är att har vi blivit så alternerade från varandra idag att vi inte bara spontant kan överraska varandra längre med ett spontant besök? Förr var det en självklarhet, idag är det nästan ett privilegium!
När jag var mindre hade jag en barnslig dröm om att den tjejen man tyckte om skulle sitta och vänta på mig utanför min dörr en dag när jag kom hem från skolan, eller träningen. Ju, äldre jag blir desto mindre tror jag att det där kommer att bli verklighet. Men hur glad hade man inte blivit när en människa tagit sig tid för att gå hem till dig och vänta tills du kommer hem utan att förvarana... är det inte ett fint bevis på att man bryr sig om eller tycker om någon?
Kommentarer
Postat av: Marie Christiansson
Ja du Fredrik! Tänk om någon vän satt utanför dörren och väntade tills man kommer hem!!! En utopi tror jag tyvärr i detta stressade samhälle. Men tanken är väldigt fin.
Trackback
