Barn, de sanna kosmopoliterna!
En väldigt märklig sak hände härom dagen när jag stod och arbetade på ponnykarusellen på Liseberg. En sak som endast är märklig i den vuxna världen, men som kan förefalla helt självklar i barnens värld. Det var knappt någon som ville åka den karusellen efter 9-tiden på kvällen. Jag stod och funderade för mig själv om jag inte hade upplevt årets första höstdag trots allt. Då kommer det en rysk mamma med ett barn som de enda gästerna som vill åka.
Mamman går och sätter sitt barn i en av de två elefanterna och vill sedan gå t för att barnet skall åka själv. Samtidigt som jag skall släppa ut mamman kommer en ny liten kille springandes som jag sen släpper in. En liten kille av dansk nationalitet som har hela karusellen att välja på. Vad gör han då? Här drabbas inte barnet av det välkända buss-syndromet, där alla går och sätter sig på sin egen plats och helst så långt ifrån varandra som möjligt. Nejdå han springer in, gör en snabb koll och klättrar sedan upp i samma elefant som den ryske pojken sitter i, till mammans stora förvåning. Jag skall strax starta när en pappa med sin son kommer springandes in i köfållan, ett ganska vanligt scenario en lugn kväll på den karusellen. Farsan såg ut och pratade med mig som att han vore av persiskt ursprung, han kunde alltså inte svenska och inte heller hans lille son förstod vad jag sa. Med andra ord så utgår jag från att den lille killen var iranier. De båda stannar upp framför karusellen för att titta vart han skall sätta sig och killen tittar runt en stund innan han pekar på elefanten där det redan sitter två för honom okända killar. Han springer dit och kliver upp i samma elefant och pappan går sedan ut från området. Jag startar till slut karusellen och i den sitter endast tre killar av varsin nationalitet i en elefant.
Det dröjer inte länge innan killarna försöker börja prata med varandra och ingen av dem förstår den andre. Men på något sätt lyckas de göra sig förstådda ändå och en lek uppstår. De är elefantförare och jagar någonting. När åkturen sen är slut springer alla i full galopp ut från området och in i köfållan igen. Nu skall alla de tre nyfunna vännerna åka hästar tillsammans och den danske killen hjälper den ryske killen upp på sin häst.
Samma procedur pågår i två tre turer till, tills föräldrarna oförstående splittrar den nya trion. Den iranske killen vinkar till de andra två när hans pappa släpar iväg med honom och den danske killen frågar den ryske killen på danska om de inte skall leka imorgon. Mamman till den ryske pojken förstår givetvis ingenting och bara nickar och skrattar och går iväg med sin son i motsatt riktning.
Jag är en av många förespråkare som vill hävda att språket är en barriär människor emellan, och det gäller exempelvis även inom ett land med människor som har nationalitetens språk som modersmål men som har helt skillda ordförråd och förståelse för språket.
Men för barn är inte språket primärt. Här var leken primärt och leka kunde alla göra oavsett ursprung. Leken enade barnen trots de sociala normer och de sociala konstruktioner som vi har satt upp i samhället. För inte skulle väl Dimitri Medvedev, Lars Lökke Rasmussen och Mahmoud Ahmadinejad hoppa ner i varsinn båt och åka runt och tjöta bara för skojs skull!
Mamman går och sätter sitt barn i en av de två elefanterna och vill sedan gå t för att barnet skall åka själv. Samtidigt som jag skall släppa ut mamman kommer en ny liten kille springandes som jag sen släpper in. En liten kille av dansk nationalitet som har hela karusellen att välja på. Vad gör han då? Här drabbas inte barnet av det välkända buss-syndromet, där alla går och sätter sig på sin egen plats och helst så långt ifrån varandra som möjligt. Nejdå han springer in, gör en snabb koll och klättrar sedan upp i samma elefant som den ryske pojken sitter i, till mammans stora förvåning. Jag skall strax starta när en pappa med sin son kommer springandes in i köfållan, ett ganska vanligt scenario en lugn kväll på den karusellen. Farsan såg ut och pratade med mig som att han vore av persiskt ursprung, han kunde alltså inte svenska och inte heller hans lille son förstod vad jag sa. Med andra ord så utgår jag från att den lille killen var iranier. De båda stannar upp framför karusellen för att titta vart han skall sätta sig och killen tittar runt en stund innan han pekar på elefanten där det redan sitter två för honom okända killar. Han springer dit och kliver upp i samma elefant och pappan går sedan ut från området. Jag startar till slut karusellen och i den sitter endast tre killar av varsin nationalitet i en elefant.
Det dröjer inte länge innan killarna försöker börja prata med varandra och ingen av dem förstår den andre. Men på något sätt lyckas de göra sig förstådda ändå och en lek uppstår. De är elefantförare och jagar någonting. När åkturen sen är slut springer alla i full galopp ut från området och in i köfållan igen. Nu skall alla de tre nyfunna vännerna åka hästar tillsammans och den danske killen hjälper den ryske killen upp på sin häst.
Samma procedur pågår i två tre turer till, tills föräldrarna oförstående splittrar den nya trion. Den iranske killen vinkar till de andra två när hans pappa släpar iväg med honom och den danske killen frågar den ryske killen på danska om de inte skall leka imorgon. Mamman till den ryske pojken förstår givetvis ingenting och bara nickar och skrattar och går iväg med sin son i motsatt riktning.
Jag är en av många förespråkare som vill hävda att språket är en barriär människor emellan, och det gäller exempelvis även inom ett land med människor som har nationalitetens språk som modersmål men som har helt skillda ordförråd och förståelse för språket.
Men för barn är inte språket primärt. Här var leken primärt och leka kunde alla göra oavsett ursprung. Leken enade barnen trots de sociala normer och de sociala konstruktioner som vi har satt upp i samhället. För inte skulle väl Dimitri Medvedev, Lars Lökke Rasmussen och Mahmoud Ahmadinejad hoppa ner i varsinn båt och åka runt och tjöta bara för skojs skull!
Kommentarer
Trackback
