Ett litet minne!
Det var i slutet på november 1997, jag vill lägga in en brask på att det var 1998 också jag har inte uppgifterna tillgängliga. Men det borde ha varit 1997. Jag hade börjat träna friidrott på sommaren 1996 och då hade jag väntat och väntat och väntat enda sedan friidrotts-VM i Göteborg 1995 på att få börja träna friidrott.
http://www.youtube.com/watch?v=aN6Xp3J5btw <---- Första sändningen från friidrotts-VM 1995.
Friidrottsintresset i mitten på 90-talet var generellt lågt i Sverige och uteblivna framgångar och åldrade stjärnor som inte presterade vad folket hade hoppats på under hemma-VM 1995 i Göteborg. Ett friidrotts-VM som för övrigt blev en fantastisk föreställning både på löparbanorna som såväl i Göteborg som stad. Vädret visade sig från sin absolut bästa sida och hela Göteborg lyste upp till en folkfest som troligen aldrig kommer att upplevas igen i denna stad. Folk från hela världen njöt av ett Sommarsverige som fick folk att le. I en del utländska tidningar skrevs det till och med att Sverige är inget land man skall åka till på sommaren eftersom det är för varmt.
Jonathan Edwards magiska världsrekordhopp i friidrotts-VM 1995.
http://www.youtube.com/watch?v=8VSziEiOIHs <----- Drömhoppet! Notera den usla landningen.
Mitt i den festen stod jag 8år med stora ögon och bara beundrade alla människor som kom och gick mellan Ullevi och Heden. Så många människor från så många olika länder. Jag fick nummerlappar, autografer och framförallt Nya Zeeländska landslagets uppvärmningströja. När jag inte var inne i Göteborg så tittade jag på allt jag kunde av friidrotten på TV. Jag minns att jag under loppen sprang vid sidan av TV:n så att det skulle kännas att jag också var med och sprang.
Så såg Ullevi ut med alla världens märkliga länders flaggor på toppen.
Där och då föddes mitt friidrottsintresse, ett intresse som kom att förändra mitt liv.
Tillbaka till november 1997 och tävlingen adventsspelen i Friidrottens hus i Göteborg. Jag hade efter att ha varit en ganska hopplös aktiv ganska snabbt blivit hyfsat duktig i friidrott och min största merit var ett silver på Lilla Sävedalsspelen i längdhopp 1997, som jag också var oerhört stolt över. Det hade dock börjat gå upp för mig att jag kanske inte riktigt hade vad som krävdes för att vinna utan att den där silverplatsen skulle vara det närmaste jag kunde komma en vinst. Fjärdeplatser var dessutom någonting jag radade upp, den där snöpliga platsen strax utanför pallen som den gamle häcklöparen Sven Nylander abonnerade på under sin karriär. Hans självbiografi kallade han humoristiskt nog för "Den fjärde mannen".
Sven Nylander under friidrotts-VM 1995.
http://www.youtube.com/watch?v=ICxR7hmeNjw <----- Michael Johnsons 200m-lopp 1995, se stämningen inne på Ullevi.
Eftersom Adventsspelen var, och är, en tvådagarstävling så tävlade jag båda dagarna. Jag hade hoppat höjdhopp på lördagen och gjort det ganska så bra men slutat 4-a i vanlig ordning och vinnaren var en liten rödhårig kille som saxade över alla höjder vilket grämde mig fruktansvärt mycket att jag hade förlorat mot en kille som faktiskt inte kunde hoppa med floppstilen. Som lite extra salt i såret klarade han vinnarhöjden på ett helt ofattbart sätt. Han saxade över och klippte ribban med hälen så att ribban studsade upp och var på väg ner och touchade sidan på låret och la sig till rätt igen och låg kvar och dallrade men föll aldrig ner.
Med den besvikelsen åkte jag hem för att sen bryta ihop totalt på kvällen. Det hade som sagt gått upp för mig att jag inte var tillräckligt bra för att vinna någonting, jag kunde bara komma fyra och i bästa fall trea. men aldrig något guld, ALDRIG! Jag grät och grät och var så ursinnigt förbannad och sa att jag aldrig mer skulle tävla i friidrott eftersom jag ändå inte var lika bra som de andra. Det var för övrigt inte sista gången jag skulle göra det under min friidrottskarriär. Jag låg i mammas och pappas säng och skrek och sa att jag absolut inte skulle åka in och tävla i 600m dagen efter. Då bestämdes det att jag inte skulle göra det och där skulle min friidrottskarriär ta slut, om inte....
.... Alla som känner mig väl vet att jag inte är någon långsint människa. Jag har svårt att vara arg för saker eller på människor under en längre tid. Jag blir väldigt sällan arg över huvudtaget, både på gott och ont. Men får jag sova på saken så är det många gånger glömt dagen efter. Precis så var det i det här fallet, jag var tidigt uppe ur sängen och började förbereda mig för att åka in och tävla och förvånade både mamma och pappa. "Skulle inte du sluta att tävla?", undrade dom. Men icke då, jag skulle tävla, jag skulle vara som dom på TV.
En av ungdomsfriidrottens allra duktigaste friidrottare just då hette Emil Ryberg och tävlade för Majorna, en evig antagonist och senare vän. Han var väldigt talangfull och vann de mesta löpgrenar han ställde upp i, allt från 600m till Lilla Göteborgsvarvet. Där fanns också den duktiga orienterarkillen Robert Lindh från Sävedalen och den mångsidige Kristoffer Hagstedt från Ullevi. Ett bra gäng killar som nog ingen och inte heller min dåvarande tränare Tommy Palm trodde att jag skulle kunna rå på. Vi kan väl lägga till historien att jag hade väldigt svårt att koncentrera mig på en sak när jag var liten. Tommy brukade ha som vana att ta mig till sig så att jag stod med ryggen mot honom och höll armen om mig och tittade på mig uppifrån rakt ner i ansiktet så att jag såg honom nerifrån. Allt för att han skulle få mig att lugna ner mig och prata med mig så att jag kunde fokusera. Jag minns hur tydligt han alltid talade rakt i ögonen till mig och hur det luktade kramsnus om honom.
Starten gick och jag var ivrig och sprang rakt upp i rygg på Emil Ryberg. Inte alls som vi hade planerat och en stor suck måste ha gått genom Tommys huvud den gången. Jag hade så många gånger på träning visat att jag kanske inte riktigt gjorde saker som var för mitt eget bästa och detta kan ju lätt ha betraktats som en sådan sak. 600m inomhus är 3 varv eftersom en inomhusbana är 200m i omkrets. När vi sen passerar vid 260m sprungna så gör jag det som jag absolut inte borde göra, jag går upp i täten FÖRE EMIL RYBERG!. Nu var väl ändå loppet helt kört, eftersom jag knappast skulle kunna mäta mig med den duktigaste löparen i våran årskull. Vad händer vid klockringningen och 200m kvar, jo jag börjar spurta och dra ifrån allihopa. Så bra att det håller hela vägen in i mål och jag vann! Min allra första seger, jag som bestämde mig för att sluta dagen innan. Jag var så jäkla glad och Tommy var eld och lågor. Farsan stod som vanligt i kurvan vid målet och skrek "Kom igen nu Fredrik" så att det ekade i hela Friidrottens hus. I takt med mina framtida segrar så blev min farsa ett lika välbekant ansikte i Friidrottens hus som jag själv, som den nervöse och gapande pappan. Min mamma vågade som vanligt knappt ens att titta och kunde inte tro att det var sant.
Från ingenstans kom alltså en seger och jag förlorade sen inte ett lopp på flera år och taktiken att gå upp och köra mot slutet och sen spurta ner mina konkurrenter blev ett signum, där tyvärr Emil Ryberg ständigt fick bli den som fick dra i täten första 1,5 varven. Adventsspelen vann jag sen 4 eller 5 år i rad. Kan man applicera det på verkligheten genom att man aldrig skall ge upp?
Från en tävling några år senare, notera Emil Ryberg till höger om mig, bytt klubb till Ullevi. Killen som han skakar hand med är Robin Höglund från Lerum en annan duktig löpare.
http://www.youtube.com/watch?v=aN6Xp3J5btw <---- Första sändningen från friidrotts-VM 1995.
Friidrottsintresset i mitten på 90-talet var generellt lågt i Sverige och uteblivna framgångar och åldrade stjärnor som inte presterade vad folket hade hoppats på under hemma-VM 1995 i Göteborg. Ett friidrotts-VM som för övrigt blev en fantastisk föreställning både på löparbanorna som såväl i Göteborg som stad. Vädret visade sig från sin absolut bästa sida och hela Göteborg lyste upp till en folkfest som troligen aldrig kommer att upplevas igen i denna stad. Folk från hela världen njöt av ett Sommarsverige som fick folk att le. I en del utländska tidningar skrevs det till och med att Sverige är inget land man skall åka till på sommaren eftersom det är för varmt.
Jonathan Edwards magiska världsrekordhopp i friidrotts-VM 1995.
http://www.youtube.com/watch?v=8VSziEiOIHs <----- Drömhoppet! Notera den usla landningen.
Mitt i den festen stod jag 8år med stora ögon och bara beundrade alla människor som kom och gick mellan Ullevi och Heden. Så många människor från så många olika länder. Jag fick nummerlappar, autografer och framförallt Nya Zeeländska landslagets uppvärmningströja. När jag inte var inne i Göteborg så tittade jag på allt jag kunde av friidrotten på TV. Jag minns att jag under loppen sprang vid sidan av TV:n så att det skulle kännas att jag också var med och sprang.
Så såg Ullevi ut med alla världens märkliga länders flaggor på toppen.
Där och då föddes mitt friidrottsintresse, ett intresse som kom att förändra mitt liv.
Tillbaka till november 1997 och tävlingen adventsspelen i Friidrottens hus i Göteborg. Jag hade efter att ha varit en ganska hopplös aktiv ganska snabbt blivit hyfsat duktig i friidrott och min största merit var ett silver på Lilla Sävedalsspelen i längdhopp 1997, som jag också var oerhört stolt över. Det hade dock börjat gå upp för mig att jag kanske inte riktigt hade vad som krävdes för att vinna utan att den där silverplatsen skulle vara det närmaste jag kunde komma en vinst. Fjärdeplatser var dessutom någonting jag radade upp, den där snöpliga platsen strax utanför pallen som den gamle häcklöparen Sven Nylander abonnerade på under sin karriär. Hans självbiografi kallade han humoristiskt nog för "Den fjärde mannen".
Sven Nylander under friidrotts-VM 1995.
http://www.youtube.com/watch?v=ICxR7hmeNjw <----- Michael Johnsons 200m-lopp 1995, se stämningen inne på Ullevi.
Eftersom Adventsspelen var, och är, en tvådagarstävling så tävlade jag båda dagarna. Jag hade hoppat höjdhopp på lördagen och gjort det ganska så bra men slutat 4-a i vanlig ordning och vinnaren var en liten rödhårig kille som saxade över alla höjder vilket grämde mig fruktansvärt mycket att jag hade förlorat mot en kille som faktiskt inte kunde hoppa med floppstilen. Som lite extra salt i såret klarade han vinnarhöjden på ett helt ofattbart sätt. Han saxade över och klippte ribban med hälen så att ribban studsade upp och var på väg ner och touchade sidan på låret och la sig till rätt igen och låg kvar och dallrade men föll aldrig ner.
Med den besvikelsen åkte jag hem för att sen bryta ihop totalt på kvällen. Det hade som sagt gått upp för mig att jag inte var tillräckligt bra för att vinna någonting, jag kunde bara komma fyra och i bästa fall trea. men aldrig något guld, ALDRIG! Jag grät och grät och var så ursinnigt förbannad och sa att jag aldrig mer skulle tävla i friidrott eftersom jag ändå inte var lika bra som de andra. Det var för övrigt inte sista gången jag skulle göra det under min friidrottskarriär. Jag låg i mammas och pappas säng och skrek och sa att jag absolut inte skulle åka in och tävla i 600m dagen efter. Då bestämdes det att jag inte skulle göra det och där skulle min friidrottskarriär ta slut, om inte....
.... Alla som känner mig väl vet att jag inte är någon långsint människa. Jag har svårt att vara arg för saker eller på människor under en längre tid. Jag blir väldigt sällan arg över huvudtaget, både på gott och ont. Men får jag sova på saken så är det många gånger glömt dagen efter. Precis så var det i det här fallet, jag var tidigt uppe ur sängen och började förbereda mig för att åka in och tävla och förvånade både mamma och pappa. "Skulle inte du sluta att tävla?", undrade dom. Men icke då, jag skulle tävla, jag skulle vara som dom på TV.
En av ungdomsfriidrottens allra duktigaste friidrottare just då hette Emil Ryberg och tävlade för Majorna, en evig antagonist och senare vän. Han var väldigt talangfull och vann de mesta löpgrenar han ställde upp i, allt från 600m till Lilla Göteborgsvarvet. Där fanns också den duktiga orienterarkillen Robert Lindh från Sävedalen och den mångsidige Kristoffer Hagstedt från Ullevi. Ett bra gäng killar som nog ingen och inte heller min dåvarande tränare Tommy Palm trodde att jag skulle kunna rå på. Vi kan väl lägga till historien att jag hade väldigt svårt att koncentrera mig på en sak när jag var liten. Tommy brukade ha som vana att ta mig till sig så att jag stod med ryggen mot honom och höll armen om mig och tittade på mig uppifrån rakt ner i ansiktet så att jag såg honom nerifrån. Allt för att han skulle få mig att lugna ner mig och prata med mig så att jag kunde fokusera. Jag minns hur tydligt han alltid talade rakt i ögonen till mig och hur det luktade kramsnus om honom.
Starten gick och jag var ivrig och sprang rakt upp i rygg på Emil Ryberg. Inte alls som vi hade planerat och en stor suck måste ha gått genom Tommys huvud den gången. Jag hade så många gånger på träning visat att jag kanske inte riktigt gjorde saker som var för mitt eget bästa och detta kan ju lätt ha betraktats som en sådan sak. 600m inomhus är 3 varv eftersom en inomhusbana är 200m i omkrets. När vi sen passerar vid 260m sprungna så gör jag det som jag absolut inte borde göra, jag går upp i täten FÖRE EMIL RYBERG!. Nu var väl ändå loppet helt kört, eftersom jag knappast skulle kunna mäta mig med den duktigaste löparen i våran årskull. Vad händer vid klockringningen och 200m kvar, jo jag börjar spurta och dra ifrån allihopa. Så bra att det håller hela vägen in i mål och jag vann! Min allra första seger, jag som bestämde mig för att sluta dagen innan. Jag var så jäkla glad och Tommy var eld och lågor. Farsan stod som vanligt i kurvan vid målet och skrek "Kom igen nu Fredrik" så att det ekade i hela Friidrottens hus. I takt med mina framtida segrar så blev min farsa ett lika välbekant ansikte i Friidrottens hus som jag själv, som den nervöse och gapande pappan. Min mamma vågade som vanligt knappt ens att titta och kunde inte tro att det var sant.
Från ingenstans kom alltså en seger och jag förlorade sen inte ett lopp på flera år och taktiken att gå upp och köra mot slutet och sen spurta ner mina konkurrenter blev ett signum, där tyvärr Emil Ryberg ständigt fick bli den som fick dra i täten första 1,5 varven. Adventsspelen vann jag sen 4 eller 5 år i rad. Kan man applicera det på verkligheten genom att man aldrig skall ge upp?
Från en tävling några år senare, notera Emil Ryberg till höger om mig, bytt klubb till Ullevi. Killen som han skakar hand med är Robin Höglund från Lerum en annan duktig löpare.
Kommentarer
Postat av: Marie Christiansson
Kan fortfarande känna nervositeten och kan fortfarande känna om du hade tänkt vinna eller inte, det såg man direkt på dig t o m innan du började springa. Och när du sprang om som du säger ofta i sista kurvan!!! så var det som en extra växel satte i och din stackars motståndare bara kapitulerade, ett fruktansvärt psykkrig som gav din kära mor många dallriga nerver och hes röst. Men Kul var det att få vara med om alla dina bravader, gick så gärna upp vråltidigt på morgonen bara för att få närvara. Friidrott är ju dessutom något som jag verkligen tycker är väldigt kul att titta på. Du ska verkligen vara stolt över dig själv att du har varit Sverige-etta på 1000 m det är det inte alla som har varit. <3<3<3
Kram Mamma
Trackback
