Inofficiell Officialism!
Sveriges ambassadör i Oslo heter Ingrid Hjelt af Trolle. Hon har varit ambassadör i flertalet länder och jobbat i både New York, Bryssel, Islamabad osv.
Det som är så genialt med Ingrid är att hon ju har en väldigt ärofylld titel i sin roll som ambassadör. Men kommer hon ner i matsalen på ambassaden försöker hon inte ta mer plats än någon annan och har en väldigt human inställning till sig själv och sin yrkesroll. En kvinna som jag har lärt mig mycket av, genom att få följa henne och bistå henne i hennes arbete. Man kan vara officiell och inofficiell samtidigt, det handlar mer om att vara professionell.
Därför blir den här bilden så underbar! Sveriges högsta officiella företrädare i Norge hjälper barnen att hänga upp julgranskulor i granen. Hon är Sveriges ambassadör, men hon är lika mycket Ingrid. Hade det varit en amerikansk ambassadör som hade gjort samma, då hade man nog också sätt till att bilderna kom ut i tidningarna, titta vilken human ambassadör vi har. Tänk exempelvis bilderna på John F. Kennedy som "leker" med sina barn i ovala rummet i Vita Huset!
Det som är så genialt med Ingrid är att hon ju har en väldigt ärofylld titel i sin roll som ambassadör. Men kommer hon ner i matsalen på ambassaden försöker hon inte ta mer plats än någon annan och har en väldigt human inställning till sig själv och sin yrkesroll. En kvinna som jag har lärt mig mycket av, genom att få följa henne och bistå henne i hennes arbete. Man kan vara officiell och inofficiell samtidigt, det handlar mer om att vara professionell.
Därför blir den här bilden så underbar! Sveriges högsta officiella företrädare i Norge hjälper barnen att hänga upp julgranskulor i granen. Hon är Sveriges ambassadör, men hon är lika mycket Ingrid. Hade det varit en amerikansk ambassadör som hade gjort samma, då hade man nog också sätt till att bilderna kom ut i tidningarna, titta vilken human ambassadör vi har. Tänk exempelvis bilderna på John F. Kennedy som "leker" med sina barn i ovala rummet i Vita Huset!
Vart tog de vägen sen?
I övergången sent 80-tal/tidigt 90-tal, dök ett helt pärlband av duktiga svenska sångerskor upp och fick några hitar, för att sedan försvinna från rampljuset.
Det roliga är ändå att det bara är i Sverige en artist kan få en stor internationell hit och sen totalt försvinna och 10-15 år senare arbeta på arbetsförmedlingen, eller på konsum. Ett bevis på hur liten artistscenen är i Sverige.
I Tyskland, Storbritannien, Frankrike och framförallt i USA kan en artist, som bara får en och annan hit, fortsätta turnera hela livet och livnära sig på det. Där är finns fortfarande en efterfrågan efter artisten beroende på att befolkningen i dessa länder är såpass stora.
http://www.youtube.com/watch?v=CQFFE_EAPk8
Towe Jaarnek, en typisk symbol för det här fenomenet. Hon slog igenom stort med låten "Ett liv med dig" ovan, som slutade på 2:a plats i melodifestivalen 1991. Helt plötsligt fick hon sjunga invigningslåten, "More than a game", till fotbolls-EM 1992 i Sverige, tillsammans med Peter Jöback. Om man bortser för kvalitén på liveframträdandet på youtubeklippet och ser till CD-versionen av "Ett liv med dig", så är det en fruktansvärt bra låt. Duetten med Jöback tillhör också en av de bästa invigningslåtarna jag har hört, med en tillhörande musikvideo som jag letat mig blind efter i flera år. Har sett den två gånger i mitt liv och vill väldigt gärna se den igen. För övrigt äger jag en ep-singel med hennes låt "Barcelona", som var en mindre hit 1992 och från skivan "Towe". Den låten som Lasse Holm tyvärr nödrimmade sönder med texten "För till Barcelona är det många 100mil så jag hoppas att du flyger för det tar flera dygn med bil". Kanske var det den textraden som gjorde ridå för Towe Jaarneks lovande karriär? Hon släppte en kanonskiva 2008, men då hade hon mer eller mindre varit helt tyst på de stora scenerna i många år.
http://www.youtube.com/watch?v=LqXaid5Xee0
Lizette Pålsson dök upp i slutet av 80-talet i den så kallade supergruppen, Stage Four, innehållande utöver henne själv, Andreas Lundstedt, Lisa Nilsson och hör o häpna, hennes dåvarande pojkvän, Peter Jöback. Sedan fick hon chansen i melodifestivalen 1990 med "sången över havet", hör henne sjunga den på engelska "a song across the ocean" och låten hade förtjänat ett bra mycket bättre öde! Revansch fick hon ändå 1992 när hon slutade 2:a i samma tävling tillsammans med dansgruppen Bizazz, i ett av de snyggast framförda bidragen i melodifestivalens historia. Sen blev det turnerande i ännu en supergrupp kallad Musical Express, bestående av Pernilla Wahlgren, Karl Dyall och Peter Jöback. Idag syns Lizette inte alls på de stora scenerna och är mest känd som duktig barnfilmsdubbare och bästa vän med Pernilla Wahlgren. Ridå Pålsson efter ett samarbete även hon med Jöback ironiskt nog!
http://www.youtube.com/watch?v=xDtaCe9flBM
Ankie Bagger körade bakom Lili & Susie i låten "Oh mama!" från 1986. Det ledde till att Ankie Bagger fick en egen karriär signerat Ola Håkansson och Alexander Bard bland annat. Det började med att de plankade bröderna Herreys "Varje liten droppe regn" och gav ut den med Bagger och engelsk titel "People say it's in the air", innehållande ett spektakulärt synthintro. Sedan plankades Kiss låt "I was made for lovin' you baby" och Ankie hade enkelt fått sig en internationell solokarriär. Störst blev nog ändå hiten ovan, "Where were you last night" och Ankie drog till Japan och blev megstjärna. Efter några tappra försök blev det ridå för Ankie Bagger.
Ena stunden stjärna, nästa stund konsumtant eller undersköterska?
Vart tog tjejerna vägen sen kan man ju undra?
Då har jag ändå inte nämnt tjejerna i Angel "Sommaren i City", tjejerna i Troll "Jimmie dean", Millas Mirakel "Rytmen av en rengnig natt".
Vem vet kanske är det en f.d. svensk popstjärna som sitter i ICA-kassan där du bor, är lärare på din skola, arbetar som simlärare eller tar hand om dina äldre familjemedlemmar på ett ålderdomshem?
För precis så funkar det i Sverige och framförallt då tycks det som.
Det enda liknande fenomenet som överlevde till dags dato utan att spotta ur sig någon vidare stor musik är Anna Book! Vem vet det kanske var så enkelt att hon aldrig samarbetade med Peter Jöback? Fråga Myrra Malmberg "Jasmine" i tecknade disneyfilmen "Aladin" om vart hon håller hus!
Visst har hon en karriär Myrra, Att samarbeta med Peter Jöback är början till slutet?
men för gemene man är hon okänd!
Det roliga är ändå att det bara är i Sverige en artist kan få en stor internationell hit och sen totalt försvinna och 10-15 år senare arbeta på arbetsförmedlingen, eller på konsum. Ett bevis på hur liten artistscenen är i Sverige.
I Tyskland, Storbritannien, Frankrike och framförallt i USA kan en artist, som bara får en och annan hit, fortsätta turnera hela livet och livnära sig på det. Där är finns fortfarande en efterfrågan efter artisten beroende på att befolkningen i dessa länder är såpass stora.
http://www.youtube.com/watch?v=CQFFE_EAPk8
Towe Jaarnek, en typisk symbol för det här fenomenet. Hon slog igenom stort med låten "Ett liv med dig" ovan, som slutade på 2:a plats i melodifestivalen 1991. Helt plötsligt fick hon sjunga invigningslåten, "More than a game", till fotbolls-EM 1992 i Sverige, tillsammans med Peter Jöback. Om man bortser för kvalitén på liveframträdandet på youtubeklippet och ser till CD-versionen av "Ett liv med dig", så är det en fruktansvärt bra låt. Duetten med Jöback tillhör också en av de bästa invigningslåtarna jag har hört, med en tillhörande musikvideo som jag letat mig blind efter i flera år. Har sett den två gånger i mitt liv och vill väldigt gärna se den igen. För övrigt äger jag en ep-singel med hennes låt "Barcelona", som var en mindre hit 1992 och från skivan "Towe". Den låten som Lasse Holm tyvärr nödrimmade sönder med texten "För till Barcelona är det många 100mil så jag hoppas att du flyger för det tar flera dygn med bil". Kanske var det den textraden som gjorde ridå för Towe Jaarneks lovande karriär? Hon släppte en kanonskiva 2008, men då hade hon mer eller mindre varit helt tyst på de stora scenerna i många år.
http://www.youtube.com/watch?v=LqXaid5Xee0
Lizette Pålsson dök upp i slutet av 80-talet i den så kallade supergruppen, Stage Four, innehållande utöver henne själv, Andreas Lundstedt, Lisa Nilsson och hör o häpna, hennes dåvarande pojkvän, Peter Jöback. Sedan fick hon chansen i melodifestivalen 1990 med "sången över havet", hör henne sjunga den på engelska "a song across the ocean" och låten hade förtjänat ett bra mycket bättre öde! Revansch fick hon ändå 1992 när hon slutade 2:a i samma tävling tillsammans med dansgruppen Bizazz, i ett av de snyggast framförda bidragen i melodifestivalens historia. Sen blev det turnerande i ännu en supergrupp kallad Musical Express, bestående av Pernilla Wahlgren, Karl Dyall och Peter Jöback. Idag syns Lizette inte alls på de stora scenerna och är mest känd som duktig barnfilmsdubbare och bästa vän med Pernilla Wahlgren. Ridå Pålsson efter ett samarbete även hon med Jöback ironiskt nog!
http://www.youtube.com/watch?v=xDtaCe9flBM
Ankie Bagger körade bakom Lili & Susie i låten "Oh mama!" från 1986. Det ledde till att Ankie Bagger fick en egen karriär signerat Ola Håkansson och Alexander Bard bland annat. Det började med att de plankade bröderna Herreys "Varje liten droppe regn" och gav ut den med Bagger och engelsk titel "People say it's in the air", innehållande ett spektakulärt synthintro. Sedan plankades Kiss låt "I was made for lovin' you baby" och Ankie hade enkelt fått sig en internationell solokarriär. Störst blev nog ändå hiten ovan, "Where were you last night" och Ankie drog till Japan och blev megstjärna. Efter några tappra försök blev det ridå för Ankie Bagger.
Ena stunden stjärna, nästa stund konsumtant eller undersköterska?
Vart tog tjejerna vägen sen kan man ju undra?
Då har jag ändå inte nämnt tjejerna i Angel "Sommaren i City", tjejerna i Troll "Jimmie dean", Millas Mirakel "Rytmen av en rengnig natt".
Vem vet kanske är det en f.d. svensk popstjärna som sitter i ICA-kassan där du bor, är lärare på din skola, arbetar som simlärare eller tar hand om dina äldre familjemedlemmar på ett ålderdomshem?
För precis så funkar det i Sverige och framförallt då tycks det som.
Det enda liknande fenomenet som överlevde till dags dato utan att spotta ur sig någon vidare stor musik är Anna Book! Vem vet det kanske var så enkelt att hon aldrig samarbetade med Peter Jöback? Fråga Myrra Malmberg "Jasmine" i tecknade disneyfilmen "Aladin" om vart hon håller hus!
Visst har hon en karriär Myrra, Att samarbeta med Peter Jöback är början till slutet?
men för gemene man är hon okänd!
Min idol, han jag såg upp till!
Definitionen av vad en idol är, är väldigt olika. För mig är definitionen av en idol, en person som har åstadkommit någonting som har berört mitt liv. En person som har förändrat sättet jag ser på världen.
Jag har många idoler, men bara en verklig idol som jag har haft direkt personlig koppling till.
Erland Christiansson är min stora idol. Vem var han då?
Han var en man som alla talade väl om och som jag aldrig har hört någon säga ett ont ord om. Det var han som för en stund kunde bli alla barns idol, när han helt plötsligt kunde stanna när han var ute och gick och såg några barn som behövde hjälp. Han var en person som alltid försökte hjälpa till och satte andra människor i första rummet och legitimerade lycka i andra människors lycka.
En vardagshjälte och filosof som kunde spara sångtexter i plånboken och läsa dem för sig själv i svåra stunder. En person som alltid satta rättvisa först och inte accepterade orättvisor. En socialdemokrat av den gamla skolan som endast kunde bli förbannad om folk pratade politik i hans omgivning. Politik var någonting som inte skulle diskuteras på kalas eller liknande.
Erland Christiansson för mig är personen jag kröp upp breve i sängen när jag var liten och läste tidningen med. Det var han som berättade allt för mig om Andra världskriget och varför folket i Afrika svälter, vad olja, diamanter och guld innebär för världsekonomin. Tack vare honom kunde jag alla världens länder när jag började andra klass och i stort sett alla huvudstäder. Det är tack vare honom som jag har ett sånt brinnande intresse för samhällsfrågor. I en lång förlängning är det tack vare honom jag har en Fil Kand i statsvetenskap.
Han har påverkat mig att bli den person jag är och många av de intressena jag har. Utöver det lärde han mig gå, han lärde mig simma och knyta skorna. Utan honom hade det tagit längre tid för mig att lära mig många saker.
Erland Christiansson var min morfar och dog när jag bara var 9 år gammal. I 9 år påverkade han det som kommer att bli resten av mitt liv. Han påverkade inte för att han ville påverka mig, han påverkade mig för att jag ville bli påverkad av honom. För jag såg upp till min morfar, jag ville vara som honom.
Någon dag innan han skulle läggas in på sjukhuset för det som kom att bli hans sista tid i livet, tog han med mig, min syster och mina kusiner på cirkus. Han ville aldrig tillåta sig själv att vara sjuk, han älskade livet. Inga sjukdomar skulle få hindra honom, trots att han var jättesjuk!
Min morfar Erland Christiansson dog 1996. Idag skulle han ha fyllt 90år.
Morfar, jag hoppas att du är stolt över mig.
Jag har många idoler, men bara en verklig idol som jag har haft direkt personlig koppling till.
Erland Christiansson är min stora idol. Vem var han då?
Han var en man som alla talade väl om och som jag aldrig har hört någon säga ett ont ord om. Det var han som för en stund kunde bli alla barns idol, när han helt plötsligt kunde stanna när han var ute och gick och såg några barn som behövde hjälp. Han var en person som alltid försökte hjälpa till och satte andra människor i första rummet och legitimerade lycka i andra människors lycka.
En vardagshjälte och filosof som kunde spara sångtexter i plånboken och läsa dem för sig själv i svåra stunder. En person som alltid satta rättvisa först och inte accepterade orättvisor. En socialdemokrat av den gamla skolan som endast kunde bli förbannad om folk pratade politik i hans omgivning. Politik var någonting som inte skulle diskuteras på kalas eller liknande.
Erland Christiansson för mig är personen jag kröp upp breve i sängen när jag var liten och läste tidningen med. Det var han som berättade allt för mig om Andra världskriget och varför folket i Afrika svälter, vad olja, diamanter och guld innebär för världsekonomin. Tack vare honom kunde jag alla världens länder när jag började andra klass och i stort sett alla huvudstäder. Det är tack vare honom som jag har ett sånt brinnande intresse för samhällsfrågor. I en lång förlängning är det tack vare honom jag har en Fil Kand i statsvetenskap.
Han har påverkat mig att bli den person jag är och många av de intressena jag har. Utöver det lärde han mig gå, han lärde mig simma och knyta skorna. Utan honom hade det tagit längre tid för mig att lära mig många saker.
Erland Christiansson var min morfar och dog när jag bara var 9 år gammal. I 9 år påverkade han det som kommer att bli resten av mitt liv. Han påverkade inte för att han ville påverka mig, han påverkade mig för att jag ville bli påverkad av honom. För jag såg upp till min morfar, jag ville vara som honom.
Någon dag innan han skulle läggas in på sjukhuset för det som kom att bli hans sista tid i livet, tog han med mig, min syster och mina kusiner på cirkus. Han ville aldrig tillåta sig själv att vara sjuk, han älskade livet. Inga sjukdomar skulle få hindra honom, trots att han var jättesjuk!
Min morfar Erland Christiansson dog 1996. Idag skulle han ha fyllt 90år.
Morfar, jag hoppas att du är stolt över mig.
Vara känd på St Helena!
St Helena är en ö mellan Afrika och Sydamerika där det bor ca 5200 invånare. De har fortfarande inte fått någon flygplats och enda sättet att ta sig till och från ön med färja till Afrikanska västkusten. Det tar med andra ord några dagar att ta sig därifrån.
Det är lite frågor som dyker upp i samband med förutsättningarna. Folk som inte kan ta sig ifrån sin egen ö så lätt, lever nog troligtvis större delen av sina liv på ön. Det borde med andra ord inte vara så svårt att bli kändis på St Helena. Vad krävs egentligen?
Rent ironiskt skulle det ju nästan räcka med att måla om staketet rosa, för att bli känd som "han med det rosa staketet" på hela ön. Har man väl träffat en tjej eller kille, är det nog troligen inte så stor idé att försöka vara otrogen eller ens försöka byta förhållande. Utbudet bör ju knappast vara så stort!
St Helena har faktiskt två konkurerande dagstidningar dessutom, The St Helena independent är en av dom. Det måste ju ständigt vara samma människor som figurerar i pressen och om inte annat har väl alla människor varit med minst en eller två gånger på ett år. Det kan inte lätt att vara trendsättare heller, eftersom utbudet på kläder lär vara ganska begränsat.
Vilken tur ändå att man inte lever på en isolerad ö någonstans!
Det är lite frågor som dyker upp i samband med förutsättningarna. Folk som inte kan ta sig ifrån sin egen ö så lätt, lever nog troligtvis större delen av sina liv på ön. Det borde med andra ord inte vara så svårt att bli kändis på St Helena. Vad krävs egentligen?
Rent ironiskt skulle det ju nästan räcka med att måla om staketet rosa, för att bli känd som "han med det rosa staketet" på hela ön. Har man väl träffat en tjej eller kille, är det nog troligen inte så stor idé att försöka vara otrogen eller ens försöka byta förhållande. Utbudet bör ju knappast vara så stort!
St Helena har faktiskt två konkurerande dagstidningar dessutom, The St Helena independent är en av dom. Det måste ju ständigt vara samma människor som figurerar i pressen och om inte annat har väl alla människor varit med minst en eller två gånger på ett år. Det kan inte lätt att vara trendsättare heller, eftersom utbudet på kläder lär vara ganska begränsat.
Vilken tur ändå att man inte lever på en isolerad ö någonstans!
Man ska inte döma folk efter namn!
Många känner väl till apartheidregimen i Sydafrika som som inleddes 1948 och slutade så sent som 1994. Det vill säga att ett land hade ett rent rasitiskt styre, där man skilde på svarta och vita människor ända in til mitten på 90-talet. De är lika ofattbart som att ett land mitt i Europa var delat med en mur fram till 1989. Historien är trots allt inte så långt bort ändå?
Vad jag skulle komma fram till är att Sydafrikas premiärminister mellan 1939 och 1948, var en rik vit man vid namn Jan Smuts. Han ville ogärna gå i krig med Tyskland och han representerade den vita Boerminoriteten i Sydafrika, som redan hade en viss apartheidregim under perioden då han blev premiärminister.
Saken var den att Jan Smuts var motståndare till apartheidreglerna, trots att han var representant för folket som upprätthöll den. Allt talade för att Jan Smuts var en man som skulle upprätthålla en sådan regim, men inte Smuts själv. Han tyckte inte att systemet var rimligt.
Efter en massa kontroverser förlorar han premiärministervalet 1948 mot Daniel Malan och när Smuts dör 1950 finns det egentligen ingen inom den styrande rika befolkningen som är emot apartheidregimen och den drar igång på allvar. Nästan 50 år av förtryck, misshandel, diskriminering och vidrig behandling följde för Sydafrikas svarta majoritetsbefolkning, innan Nelson Mandela väljs till premiärminister och avskaffar apartheidregimen 1994.
Vem kan idag tro att den vite och rike mannen Jan SMUTS är den som har rent mjöl i påsen?
Jan Smuts var minsann ren om både fingrar och samvete!
Fars dag!
Befinner över 30 mil ifrån min käre far och det är lite svårt att närvara på en fars dag då. Jag hoppas att han tog min oplanerade närvaro vid middag på allhelgonaafton som ett slags bevis på att jag tycker om honom.
För visst har vi våra likheter du och jag pappa!
För er som känner både min pappa och mig behöver jag inte påpeka hurpass lika vi är som personer, för er som följt min blogg under en längre tid behöver heller inte tveka på att min pappa och jag har många gemensamma intressen och att han ständigt var en slags mental "push" under de åren jag for land och rike runt med min friidrott. Detta sagt utan att förringa min mamma som alltid ställt upp för mig med rent praktiska saker så att jag kunde kombinera ett ganska stressigt liv undder tonåren, med fem-sex-sju dagar i veckan, skola och jobb. Nästan alltid såg mamma till att det fanns mat till mig efter skolan, eller anpassade mattider efter mina träningar och tävlingar, var självklart närvarande vid tävlingar och den jag alltid vänt mig till i de tyngsta stunderna.
Men till rollen som min pappa hade under mina ungdomsår och vårt gemensamma intresse för friidrott. Farsan var väldigt mån om att ställa upp på mig om jag behövde hans hjälp och som friidrottare är man individualist, som tävlingsmänniska. Jag daltade ganska mycket med min pappa på tävlingar utan att ens tänka på det.
Säga vad man vill om Viljo Nousiainen som människa och all skit han har gjort mot människor, förstår jag ändå när jag läste Patrik Sjöbergs bok en del av relationen "pappa" och son i friidrottsammanshang.
Jag kunde ha ganska stort tunnelseende när jag var ute på tävlingsarenan och pappa var ju ständigt där och han fick ofta bli offret för en del utskällningar och tjurskallighet från min sida. Tränare har jag alltid haft stor respekt för, det har ju varit mina mentorer. Min pappa fick därför bli katalysatorn där glädje, sorg och förtvivlan fick nå en måltavla. Troligtvis ganska vanligt för många ungdomar inom idrottens värld.
Farsan ställde alltid upp och han var mitt redskap. Skulle någon ta varvtider inne på friidrottens hus eller nere i Malmö var det min farsa som skulle göra det och hans röst överröstade alltid alla andras... "29 SEKUNDER PÅ FÖRSTA VARVET FREDRIK!!!" Vem från den tiden har inte hört min pappas röst?
Inför en tävling i Uddevalla en sommar, när jag kan ha varit 12 år, hade jag fått höra av min tränare att jag måste lyfta blicken snett uppåt när jag gör min längdhoppsansats. I en analytsik 12-årings hjärna, efter de kunskaper och de erfarenheter man besitter i den åldern, kom jag snabbt på att det kan vara bra att ha ett riktmärke att fästa blicken på. Såhär i efterhand och efter flera år som tränare förstår jag ju att det där med att lyfta blicken enbart är ett trick för att jag skall få fram bålen och höften i ansatslöpningen, för att få ett bättre och kraftigare avstamp. Här hade jag dock tolkat det som att jag 100% skulle fokuser min blick på en bestämd punkt, det var det viktigaste. Resultatet blir ju dessvärre att man glömmer av resten av själva hoppet eftersom jag springer och fokuserar på något helt annat än själva längdhoppet, vilket jag återkommer till.
Framför längdhoppsgropen på Rimnersvallen i uddevalla finns i alla fall en betongläktare och en lyktstolpe, olyckligtvis för min del var lykstolpen placerad 2m för långt åt sidan från gropen sett, vilket hade lett till att jag hade sprungit med sned blick. Vad skulle jag göra? Min pappa! Han skulle hjälpa mig.
Jag gick fram till farsan som stod vid sidan av och förklarade för honom hur nödvändigt det var att jag behövde ha något att fästa blicken på och att han genast skulle upp och ställa sig på en lämplig höjd på läktarn framför länghoppsgropen så att jag kunde fästa blicken på honom. Självklart kan han inte se hur det ser ut från mitt håll och han ställde sig ganska långt upp. Jag fäste min blick på hans ansikte och hade blicken väldigt långt upp i förhållande till gropen, det måste sett ganska komiskt ut när jag gjorde min ansatslöpning. Ett uselt längdhopp, såklart! Frustrationen gick ut över farsan som i min värld givetvis skulle ha ställt sig längre ner. Han fick därför snällt gå o ställa sig längre ner. Jag fäste blicken på honom och påbörjade min ansatslöpning och det blev uselt igen.
Sådär fortsatte det hela tävlingen och jag genomförde 6 hopp, var tvärilsk på min pappa och flyttade runt honom på läktaren mellan varje hopp. Det var ju hans fel att jag inte hoppade bra tyckte jag eftersom han inte stod på rätt ställe!
En bok som alla bör läsa är "Mot nya mål" av Torbjörn Nilsson, en av Sveriges bästa fotbollsspelare och tränare någonsin. Han berättar där i en episod att någon sa till honom inför en match att akta sig för nummer 3, med reservation för numret, i motståndarlaget, eftersom han var forward sprang han hela tiden för att inte ligga nära nummer 3 i motståndarförsvaret. Resultatet fiasko, han sprang bara runt hela matchen och tillförde ingenting till speler då han kom i fel lägen hela tiden. Lite samma situation som min. Jag fokuserade enbart på att jag skulle lyfta blicken och glömde av hur man faktiskt hoppar längdhopp.
Summa sumarum var att jag kastade friidrottskläder och spikskor runt omkring mig och skällde ut min pappa, grät och talade om för honom att jag skulle fan i mig aldrig tävla igen!
Lyckligtvis lyckades min pappa tala mig till rätta med lite hjälp av Ann Högberg, som var på samma tävling, SM-medaljör i Höjdhopp på 90-talet och gift med min pappas kusin.
Min farsdagpresent till dig pappa blir det här omnämnadet. Det kommer en dag när jag har slutat studera och skaffat mig ett jobb och ett hem. Den dagen är det min tur att ställa upp på dig och morsan, med glädje.
Fram tills dess vill jag att ni skall veta att jag värdesätter det du och morsan har gjort för mig!
För visst har vi våra likheter du och jag pappa!
För er som känner både min pappa och mig behöver jag inte påpeka hurpass lika vi är som personer, för er som följt min blogg under en längre tid behöver heller inte tveka på att min pappa och jag har många gemensamma intressen och att han ständigt var en slags mental "push" under de åren jag for land och rike runt med min friidrott. Detta sagt utan att förringa min mamma som alltid ställt upp för mig med rent praktiska saker så att jag kunde kombinera ett ganska stressigt liv undder tonåren, med fem-sex-sju dagar i veckan, skola och jobb. Nästan alltid såg mamma till att det fanns mat till mig efter skolan, eller anpassade mattider efter mina träningar och tävlingar, var självklart närvarande vid tävlingar och den jag alltid vänt mig till i de tyngsta stunderna.
Men till rollen som min pappa hade under mina ungdomsår och vårt gemensamma intresse för friidrott. Farsan var väldigt mån om att ställa upp på mig om jag behövde hans hjälp och som friidrottare är man individualist, som tävlingsmänniska. Jag daltade ganska mycket med min pappa på tävlingar utan att ens tänka på det.
Säga vad man vill om Viljo Nousiainen som människa och all skit han har gjort mot människor, förstår jag ändå när jag läste Patrik Sjöbergs bok en del av relationen "pappa" och son i friidrottsammanshang.
Jag kunde ha ganska stort tunnelseende när jag var ute på tävlingsarenan och pappa var ju ständigt där och han fick ofta bli offret för en del utskällningar och tjurskallighet från min sida. Tränare har jag alltid haft stor respekt för, det har ju varit mina mentorer. Min pappa fick därför bli katalysatorn där glädje, sorg och förtvivlan fick nå en måltavla. Troligtvis ganska vanligt för många ungdomar inom idrottens värld.
Farsan ställde alltid upp och han var mitt redskap. Skulle någon ta varvtider inne på friidrottens hus eller nere i Malmö var det min farsa som skulle göra det och hans röst överröstade alltid alla andras... "29 SEKUNDER PÅ FÖRSTA VARVET FREDRIK!!!" Vem från den tiden har inte hört min pappas röst?
Inför en tävling i Uddevalla en sommar, när jag kan ha varit 12 år, hade jag fått höra av min tränare att jag måste lyfta blicken snett uppåt när jag gör min längdhoppsansats. I en analytsik 12-årings hjärna, efter de kunskaper och de erfarenheter man besitter i den åldern, kom jag snabbt på att det kan vara bra att ha ett riktmärke att fästa blicken på. Såhär i efterhand och efter flera år som tränare förstår jag ju att det där med att lyfta blicken enbart är ett trick för att jag skall få fram bålen och höften i ansatslöpningen, för att få ett bättre och kraftigare avstamp. Här hade jag dock tolkat det som att jag 100% skulle fokuser min blick på en bestämd punkt, det var det viktigaste. Resultatet blir ju dessvärre att man glömmer av resten av själva hoppet eftersom jag springer och fokuserar på något helt annat än själva längdhoppet, vilket jag återkommer till.
Framför längdhoppsgropen på Rimnersvallen i uddevalla finns i alla fall en betongläktare och en lyktstolpe, olyckligtvis för min del var lykstolpen placerad 2m för långt åt sidan från gropen sett, vilket hade lett till att jag hade sprungit med sned blick. Vad skulle jag göra? Min pappa! Han skulle hjälpa mig.
Jag gick fram till farsan som stod vid sidan av och förklarade för honom hur nödvändigt det var att jag behövde ha något att fästa blicken på och att han genast skulle upp och ställa sig på en lämplig höjd på läktarn framför länghoppsgropen så att jag kunde fästa blicken på honom. Självklart kan han inte se hur det ser ut från mitt håll och han ställde sig ganska långt upp. Jag fäste min blick på hans ansikte och hade blicken väldigt långt upp i förhållande till gropen, det måste sett ganska komiskt ut när jag gjorde min ansatslöpning. Ett uselt längdhopp, såklart! Frustrationen gick ut över farsan som i min värld givetvis skulle ha ställt sig längre ner. Han fick därför snällt gå o ställa sig längre ner. Jag fäste blicken på honom och påbörjade min ansatslöpning och det blev uselt igen.
Sådär fortsatte det hela tävlingen och jag genomförde 6 hopp, var tvärilsk på min pappa och flyttade runt honom på läktaren mellan varje hopp. Det var ju hans fel att jag inte hoppade bra tyckte jag eftersom han inte stod på rätt ställe!
En bok som alla bör läsa är "Mot nya mål" av Torbjörn Nilsson, en av Sveriges bästa fotbollsspelare och tränare någonsin. Han berättar där i en episod att någon sa till honom inför en match att akta sig för nummer 3, med reservation för numret, i motståndarlaget, eftersom han var forward sprang han hela tiden för att inte ligga nära nummer 3 i motståndarförsvaret. Resultatet fiasko, han sprang bara runt hela matchen och tillförde ingenting till speler då han kom i fel lägen hela tiden. Lite samma situation som min. Jag fokuserade enbart på att jag skulle lyfta blicken och glömde av hur man faktiskt hoppar längdhopp.
Summa sumarum var att jag kastade friidrottskläder och spikskor runt omkring mig och skällde ut min pappa, grät och talade om för honom att jag skulle fan i mig aldrig tävla igen!
Lyckligtvis lyckades min pappa tala mig till rätta med lite hjälp av Ann Högberg, som var på samma tävling, SM-medaljör i Höjdhopp på 90-talet och gift med min pappas kusin.
Min farsdagpresent till dig pappa blir det här omnämnadet. Det kommer en dag när jag har slutat studera och skaffat mig ett jobb och ett hem. Den dagen är det min tur att ställa upp på dig och morsan, med glädje.
Fram tills dess vill jag att ni skall veta att jag värdesätter det du och morsan har gjort för mig!
Det är såhär jag huserar!
Tänkte bara passa på att visa hur min arbetsplats ser ut. Väl värt ett minne för mig själv. Har ni inte tänkt på vad lite bilder man har från sin arbetsplats egentligen?
Synen jag möttes av första dagen på jobbet, mitt namn var redan uppe!
En lugn arbetsdag på kontoret, annars brukar mitt skrivbord vara belamrat med post-itlappar om massa olika möten! Jag är väl lite retro som vanligt!
Min favoritkastanj utanför mitt fönster och i korsningen på den minst sagt trafikerade Bygdøy Allé. Min morfars favoritträd för övrigt!
Utsikten från andra fönstret!
Som en avslutning mitt dagliga sällskapet av kungafamiljen som blickar ner över mig från sitt bröllopsfoto!
Synen jag möttes av första dagen på jobbet, mitt namn var redan uppe!
En lugn arbetsdag på kontoret, annars brukar mitt skrivbord vara belamrat med post-itlappar om massa olika möten! Jag är väl lite retro som vanligt!
Min favoritkastanj utanför mitt fönster och i korsningen på den minst sagt trafikerade Bygdøy Allé. Min morfars favoritträd för övrigt!
Utsikten från andra fönstret!
Som en avslutning mitt dagliga sällskapet av kungafamiljen som blickar ner över mig från sitt bröllopsfoto!
På förstasidan på Norwaycup.no!
Idag var jag och besökte administrationspersonalen för Norway Cup, en av världens största fotbollsturneringar.
Anledningen till mötet var att jag fick åka dit som representant för svenska ambassaden, då de ville ha hjälp med hur de skall locka fler svenska lag att besöka turneringen.
Det var ett väldigt intressant möte och det var givande för både mig och Maria Jacobsen som jag talade med.
Jag har en tanke om att anledningen till att de inte attraherar svenska fotbollslag i så stor utsträckning självklart beror mycket på Gothia Cup, men jag tror också att det är för att svenskar i allmänhet inte bryr sig så mycket om Norge och att kunskapen om Norge är ganska låg. Norge sneglar på Sverige oftare än vad Sverige sneglar på Norge.
Jag sa helt enkelt att skall man attrahera svenskar skall man börja att göra broschyrer på svenska och som riktar sig till ungdomar, det är ju faktsikt dom som skall spela i turneringen. Cupen måste vara mer än en fotbollsturnering, på samma sätt som Gothia Cup, att barn och ungdomar längtar tillbaka till nästa år.
Det var några av många tankar jag lade fram och jag blev väldigt väl mottagen.
Dessutom hamnade jag på Norway cups hemsida!
http://www.norwaycup.no/article.php?id=3146 <----- Länken för den som vill se bland annat vad jag sa om Norway Cup!
Anledningen till mötet var att jag fick åka dit som representant för svenska ambassaden, då de ville ha hjälp med hur de skall locka fler svenska lag att besöka turneringen.
Det var ett väldigt intressant möte och det var givande för både mig och Maria Jacobsen som jag talade med.
Jag har en tanke om att anledningen till att de inte attraherar svenska fotbollslag i så stor utsträckning självklart beror mycket på Gothia Cup, men jag tror också att det är för att svenskar i allmänhet inte bryr sig så mycket om Norge och att kunskapen om Norge är ganska låg. Norge sneglar på Sverige oftare än vad Sverige sneglar på Norge.
Jag sa helt enkelt att skall man attrahera svenskar skall man börja att göra broschyrer på svenska och som riktar sig till ungdomar, det är ju faktsikt dom som skall spela i turneringen. Cupen måste vara mer än en fotbollsturnering, på samma sätt som Gothia Cup, att barn och ungdomar längtar tillbaka till nästa år.
Det var några av många tankar jag lade fram och jag blev väldigt väl mottagen.
Dessutom hamnade jag på Norway cups hemsida!
http://www.norwaycup.no/article.php?id=3146 <----- Länken för den som vill se bland annat vad jag sa om Norway Cup!
Tragisk lyteskomik?
Norges största tidning Aftenposten berättar idag att man har ett moraliskt problem vid stundande rättegångar mot mannen bakom 22-juliattentatet, Anders Behring Breivik.
2009 beslutade det norska Stortinget, Norges riksdag, att man skulle göra förändringar i terroristlagstiftningen. En viktig punkt var att man höjde maxstraffet för terroristbrott från 21 år till 30 års fängelse.
Vi vet alla vilket hemskt öde som drabbade Oslo och Utøya 22 juli i år. Ganska troligt kommer Anders Behring Breivik att dömmas till maxstraff för sina handlingar, allt annat vore väl justitiemord. Vad är då det moraliska problemet?
Anders Behring Breivik!
Han kan inte bli dömd efter den nya terroristlagstiftningen och kan därmed sitta av 9 år mindre än vad tanken varit om han blir dömd till maxstraffet. Varför?
Det norska justitiedepartementet som har haft i uppdrag att utforma lagen har alldeles för omoderna datorer och programvaror för att kunna ta itu med och hantera den nya lagstiftningen, alltså har inte lagen kunnat fastställas. Den är fortfarande i behandlingsskede trots att det redan är beslutat.
Om man får rustat upp datorerna och datorsystemen kan lagen färdigställas och det beräknas ta ungefär ett år.
Mannen som utfört det värsta dåden i norsk historia kan alltså ungdå 9 års fängelse på grund av att ett av världens rikaste länder inte har investerat i bättre datorer och programvaror till justitiedepartementet.
Jag skall inte uttala mig, men jag lämnar frågan... är detta tragisk lyteskomik?
