Fars dag!
Befinner över 30 mil ifrån min käre far och det är lite svårt att närvara på en fars dag då. Jag hoppas att han tog min oplanerade närvaro vid middag på allhelgonaafton som ett slags bevis på att jag tycker om honom.
För visst har vi våra likheter du och jag pappa!
För er som känner både min pappa och mig behöver jag inte påpeka hurpass lika vi är som personer, för er som följt min blogg under en längre tid behöver heller inte tveka på att min pappa och jag har många gemensamma intressen och att han ständigt var en slags mental "push" under de åren jag for land och rike runt med min friidrott. Detta sagt utan att förringa min mamma som alltid ställt upp för mig med rent praktiska saker så att jag kunde kombinera ett ganska stressigt liv undder tonåren, med fem-sex-sju dagar i veckan, skola och jobb. Nästan alltid såg mamma till att det fanns mat till mig efter skolan, eller anpassade mattider efter mina träningar och tävlingar, var självklart närvarande vid tävlingar och den jag alltid vänt mig till i de tyngsta stunderna.
Men till rollen som min pappa hade under mina ungdomsår och vårt gemensamma intresse för friidrott. Farsan var väldigt mån om att ställa upp på mig om jag behövde hans hjälp och som friidrottare är man individualist, som tävlingsmänniska. Jag daltade ganska mycket med min pappa på tävlingar utan att ens tänka på det.
Säga vad man vill om Viljo Nousiainen som människa och all skit han har gjort mot människor, förstår jag ändå när jag läste Patrik Sjöbergs bok en del av relationen "pappa" och son i friidrottsammanshang.
Jag kunde ha ganska stort tunnelseende när jag var ute på tävlingsarenan och pappa var ju ständigt där och han fick ofta bli offret för en del utskällningar och tjurskallighet från min sida. Tränare har jag alltid haft stor respekt för, det har ju varit mina mentorer. Min pappa fick därför bli katalysatorn där glädje, sorg och förtvivlan fick nå en måltavla. Troligtvis ganska vanligt för många ungdomar inom idrottens värld.
Farsan ställde alltid upp och han var mitt redskap. Skulle någon ta varvtider inne på friidrottens hus eller nere i Malmö var det min farsa som skulle göra det och hans röst överröstade alltid alla andras... "29 SEKUNDER PÅ FÖRSTA VARVET FREDRIK!!!" Vem från den tiden har inte hört min pappas röst?
Inför en tävling i Uddevalla en sommar, när jag kan ha varit 12 år, hade jag fått höra av min tränare att jag måste lyfta blicken snett uppåt när jag gör min längdhoppsansats. I en analytsik 12-årings hjärna, efter de kunskaper och de erfarenheter man besitter i den åldern, kom jag snabbt på att det kan vara bra att ha ett riktmärke att fästa blicken på. Såhär i efterhand och efter flera år som tränare förstår jag ju att det där med att lyfta blicken enbart är ett trick för att jag skall få fram bålen och höften i ansatslöpningen, för att få ett bättre och kraftigare avstamp. Här hade jag dock tolkat det som att jag 100% skulle fokuser min blick på en bestämd punkt, det var det viktigaste. Resultatet blir ju dessvärre att man glömmer av resten av själva hoppet eftersom jag springer och fokuserar på något helt annat än själva längdhoppet, vilket jag återkommer till.
Framför längdhoppsgropen på Rimnersvallen i uddevalla finns i alla fall en betongläktare och en lyktstolpe, olyckligtvis för min del var lykstolpen placerad 2m för långt åt sidan från gropen sett, vilket hade lett till att jag hade sprungit med sned blick. Vad skulle jag göra? Min pappa! Han skulle hjälpa mig.
Jag gick fram till farsan som stod vid sidan av och förklarade för honom hur nödvändigt det var att jag behövde ha något att fästa blicken på och att han genast skulle upp och ställa sig på en lämplig höjd på läktarn framför länghoppsgropen så att jag kunde fästa blicken på honom. Självklart kan han inte se hur det ser ut från mitt håll och han ställde sig ganska långt upp. Jag fäste min blick på hans ansikte och hade blicken väldigt långt upp i förhållande till gropen, det måste sett ganska komiskt ut när jag gjorde min ansatslöpning. Ett uselt längdhopp, såklart! Frustrationen gick ut över farsan som i min värld givetvis skulle ha ställt sig längre ner. Han fick därför snällt gå o ställa sig längre ner. Jag fäste blicken på honom och påbörjade min ansatslöpning och det blev uselt igen.
Sådär fortsatte det hela tävlingen och jag genomförde 6 hopp, var tvärilsk på min pappa och flyttade runt honom på läktaren mellan varje hopp. Det var ju hans fel att jag inte hoppade bra tyckte jag eftersom han inte stod på rätt ställe!
En bok som alla bör läsa är "Mot nya mål" av Torbjörn Nilsson, en av Sveriges bästa fotbollsspelare och tränare någonsin. Han berättar där i en episod att någon sa till honom inför en match att akta sig för nummer 3, med reservation för numret, i motståndarlaget, eftersom han var forward sprang han hela tiden för att inte ligga nära nummer 3 i motståndarförsvaret. Resultatet fiasko, han sprang bara runt hela matchen och tillförde ingenting till speler då han kom i fel lägen hela tiden. Lite samma situation som min. Jag fokuserade enbart på att jag skulle lyfta blicken och glömde av hur man faktiskt hoppar längdhopp.
Summa sumarum var att jag kastade friidrottskläder och spikskor runt omkring mig och skällde ut min pappa, grät och talade om för honom att jag skulle fan i mig aldrig tävla igen!
Lyckligtvis lyckades min pappa tala mig till rätta med lite hjälp av Ann Högberg, som var på samma tävling, SM-medaljör i Höjdhopp på 90-talet och gift med min pappas kusin.
Min farsdagpresent till dig pappa blir det här omnämnadet. Det kommer en dag när jag har slutat studera och skaffat mig ett jobb och ett hem. Den dagen är det min tur att ställa upp på dig och morsan, med glädje.
Fram tills dess vill jag att ni skall veta att jag värdesätter det du och morsan har gjort för mig!
För visst har vi våra likheter du och jag pappa!
För er som känner både min pappa och mig behöver jag inte påpeka hurpass lika vi är som personer, för er som följt min blogg under en längre tid behöver heller inte tveka på att min pappa och jag har många gemensamma intressen och att han ständigt var en slags mental "push" under de åren jag for land och rike runt med min friidrott. Detta sagt utan att förringa min mamma som alltid ställt upp för mig med rent praktiska saker så att jag kunde kombinera ett ganska stressigt liv undder tonåren, med fem-sex-sju dagar i veckan, skola och jobb. Nästan alltid såg mamma till att det fanns mat till mig efter skolan, eller anpassade mattider efter mina träningar och tävlingar, var självklart närvarande vid tävlingar och den jag alltid vänt mig till i de tyngsta stunderna.
Men till rollen som min pappa hade under mina ungdomsår och vårt gemensamma intresse för friidrott. Farsan var väldigt mån om att ställa upp på mig om jag behövde hans hjälp och som friidrottare är man individualist, som tävlingsmänniska. Jag daltade ganska mycket med min pappa på tävlingar utan att ens tänka på det.
Säga vad man vill om Viljo Nousiainen som människa och all skit han har gjort mot människor, förstår jag ändå när jag läste Patrik Sjöbergs bok en del av relationen "pappa" och son i friidrottsammanshang.
Jag kunde ha ganska stort tunnelseende när jag var ute på tävlingsarenan och pappa var ju ständigt där och han fick ofta bli offret för en del utskällningar och tjurskallighet från min sida. Tränare har jag alltid haft stor respekt för, det har ju varit mina mentorer. Min pappa fick därför bli katalysatorn där glädje, sorg och förtvivlan fick nå en måltavla. Troligtvis ganska vanligt för många ungdomar inom idrottens värld.
Farsan ställde alltid upp och han var mitt redskap. Skulle någon ta varvtider inne på friidrottens hus eller nere i Malmö var det min farsa som skulle göra det och hans röst överröstade alltid alla andras... "29 SEKUNDER PÅ FÖRSTA VARVET FREDRIK!!!" Vem från den tiden har inte hört min pappas röst?
Inför en tävling i Uddevalla en sommar, när jag kan ha varit 12 år, hade jag fått höra av min tränare att jag måste lyfta blicken snett uppåt när jag gör min längdhoppsansats. I en analytsik 12-årings hjärna, efter de kunskaper och de erfarenheter man besitter i den åldern, kom jag snabbt på att det kan vara bra att ha ett riktmärke att fästa blicken på. Såhär i efterhand och efter flera år som tränare förstår jag ju att det där med att lyfta blicken enbart är ett trick för att jag skall få fram bålen och höften i ansatslöpningen, för att få ett bättre och kraftigare avstamp. Här hade jag dock tolkat det som att jag 100% skulle fokuser min blick på en bestämd punkt, det var det viktigaste. Resultatet blir ju dessvärre att man glömmer av resten av själva hoppet eftersom jag springer och fokuserar på något helt annat än själva längdhoppet, vilket jag återkommer till.
Framför längdhoppsgropen på Rimnersvallen i uddevalla finns i alla fall en betongläktare och en lyktstolpe, olyckligtvis för min del var lykstolpen placerad 2m för långt åt sidan från gropen sett, vilket hade lett till att jag hade sprungit med sned blick. Vad skulle jag göra? Min pappa! Han skulle hjälpa mig.
Jag gick fram till farsan som stod vid sidan av och förklarade för honom hur nödvändigt det var att jag behövde ha något att fästa blicken på och att han genast skulle upp och ställa sig på en lämplig höjd på läktarn framför länghoppsgropen så att jag kunde fästa blicken på honom. Självklart kan han inte se hur det ser ut från mitt håll och han ställde sig ganska långt upp. Jag fäste min blick på hans ansikte och hade blicken väldigt långt upp i förhållande till gropen, det måste sett ganska komiskt ut när jag gjorde min ansatslöpning. Ett uselt längdhopp, såklart! Frustrationen gick ut över farsan som i min värld givetvis skulle ha ställt sig längre ner. Han fick därför snällt gå o ställa sig längre ner. Jag fäste blicken på honom och påbörjade min ansatslöpning och det blev uselt igen.
Sådär fortsatte det hela tävlingen och jag genomförde 6 hopp, var tvärilsk på min pappa och flyttade runt honom på läktaren mellan varje hopp. Det var ju hans fel att jag inte hoppade bra tyckte jag eftersom han inte stod på rätt ställe!
En bok som alla bör läsa är "Mot nya mål" av Torbjörn Nilsson, en av Sveriges bästa fotbollsspelare och tränare någonsin. Han berättar där i en episod att någon sa till honom inför en match att akta sig för nummer 3, med reservation för numret, i motståndarlaget, eftersom han var forward sprang han hela tiden för att inte ligga nära nummer 3 i motståndarförsvaret. Resultatet fiasko, han sprang bara runt hela matchen och tillförde ingenting till speler då han kom i fel lägen hela tiden. Lite samma situation som min. Jag fokuserade enbart på att jag skulle lyfta blicken och glömde av hur man faktiskt hoppar längdhopp.
Summa sumarum var att jag kastade friidrottskläder och spikskor runt omkring mig och skällde ut min pappa, grät och talade om för honom att jag skulle fan i mig aldrig tävla igen!
Lyckligtvis lyckades min pappa tala mig till rätta med lite hjälp av Ann Högberg, som var på samma tävling, SM-medaljör i Höjdhopp på 90-talet och gift med min pappas kusin.
Min farsdagpresent till dig pappa blir det här omnämnadet. Det kommer en dag när jag har slutat studera och skaffat mig ett jobb och ett hem. Den dagen är det min tur att ställa upp på dig och morsan, med glädje.
Fram tills dess vill jag att ni skall veta att jag värdesätter det du och morsan har gjort för mig!
Kommentarer
Postat av: Jonathan Arnet
Fan vad härlig text Fredrik, ett tag tänkte jag, hur orkar jag läsa hela denna romanen.. Men jag fastnade och körde igenom den. Härligt! Ska försöka hitta den boken av Torbjörn Nilsson du snacka om, kan vara intressant läsning. Ha de bra så länge Fredrik!
Postat av: Fredrik
Kul o Höra Jonathan! Jag har en tendens att skriva lite romaner ibland :P Men, jag hoppas att jag har någonting att säga också :)
Därför är det kul att folk tar sig tid och faktiskt läser!
Trackback
