Även mäktiga män blir svaga!
Ikväll fick jag njuta av internationell topp-fotboll på Ullevi tillsammans med farsan. Vi var där och såg Manchester United mot Barcelona i en vänskapsmatch, tillsammans med 47000 till. Det kanske inte var den mest välspelade matchen så sett, men o andra sidan gällde den ju inte så mycket som arrangörerna gärna ville göra sken av.
En händelse som gjorde avtryck av mig inträffade i vart fall vid baren inne på Ullevi. Rätt som det är, när jag står vid väggen nära baren kommer en man gåendes mot mig. En man som en gång i tiden var en av Europas absolut mäktigaste män och som fortfarande har en röst som människor lyssnar till. En man som märkt av stroke och tecken på att åldern börjat göra sig påmind även på honom.
Rakt emot mig kom Lennart Johansson, den före detta UEFA-presidenten. För er som inte vet är UEFA Europeiska fotbollsförbundet, han var alltså boss över Fotbolls-EM Champions League osv....
Märkt av sviter efter sin stroke gick han sakta, sakta med stöd av sin käpp. Så sakta att när han gick rakt mot mig såg han mig rakt i ögonen. Och eftersom det tog ungefär ytterligare en halvminut för honom att transportera sig de fem metrarna fram och förbi mig, uppstod situationen att han helt enkelt inte kunde göra annat än att titta på mig och heja på mig. Jag besvarade honom artigt med ett leende och nickade tillbaka. Hans blick såg på mig ungefär som när en morfar ser en i ögonen och är stolt och tänker att dig kommer det minsann bli något stort av. Det lyste liksom någonting i hans ögon och han stannade upp kanske 20cm framför mig och bara såg mig rakt i ögonen.
I det läget hade det varit helt naturligt att ta i hand. Men en viss respekt har jag ändå för att jag, vem som helst, inte riktigt skall tro att jag kan göra vad som helst. Dessutom hade det varit som att jag antydde att jag var tvungen att ta honom i hand och klappa honom på ryggen ungefär som att, ja det här går bra!
Han tittade verkligen på mig med ett leende och det såg ut som att han ville säga, va stolt över dig själv du som är ung och frisk. Den känslan fick jag.
Sedan nickade han åt mig och passerade vidare tills någon man, som plötsligt dök upp nära mig, stannade honom och gjorde det som jag inte gjorde. Tog honom i hand och sa roligt att du är du är här.
Tänk att en så mäktig och välkänd man kan förvandlas till en snäll morfar på det sättet. Det är nog ett tecken på att inuti honom finns en genuin man som trots allt inte försöker se sig som så mycket mera för världen när allt kommer om kring. Även mäktiga män blir svaga de också, vare sig de vill det eller ej. Lennart däremot har nog accepterat sin lott och att ödet är detsamma för oss alla...
En händelse som gjorde avtryck av mig inträffade i vart fall vid baren inne på Ullevi. Rätt som det är, när jag står vid väggen nära baren kommer en man gåendes mot mig. En man som en gång i tiden var en av Europas absolut mäktigaste män och som fortfarande har en röst som människor lyssnar till. En man som märkt av stroke och tecken på att åldern börjat göra sig påmind även på honom.
Rakt emot mig kom Lennart Johansson, den före detta UEFA-presidenten. För er som inte vet är UEFA Europeiska fotbollsförbundet, han var alltså boss över Fotbolls-EM Champions League osv....
Märkt av sviter efter sin stroke gick han sakta, sakta med stöd av sin käpp. Så sakta att när han gick rakt mot mig såg han mig rakt i ögonen. Och eftersom det tog ungefär ytterligare en halvminut för honom att transportera sig de fem metrarna fram och förbi mig, uppstod situationen att han helt enkelt inte kunde göra annat än att titta på mig och heja på mig. Jag besvarade honom artigt med ett leende och nickade tillbaka. Hans blick såg på mig ungefär som när en morfar ser en i ögonen och är stolt och tänker att dig kommer det minsann bli något stort av. Det lyste liksom någonting i hans ögon och han stannade upp kanske 20cm framför mig och bara såg mig rakt i ögonen.
I det läget hade det varit helt naturligt att ta i hand. Men en viss respekt har jag ändå för att jag, vem som helst, inte riktigt skall tro att jag kan göra vad som helst. Dessutom hade det varit som att jag antydde att jag var tvungen att ta honom i hand och klappa honom på ryggen ungefär som att, ja det här går bra!
Han tittade verkligen på mig med ett leende och det såg ut som att han ville säga, va stolt över dig själv du som är ung och frisk. Den känslan fick jag.
Sedan nickade han åt mig och passerade vidare tills någon man, som plötsligt dök upp nära mig, stannade honom och gjorde det som jag inte gjorde. Tog honom i hand och sa roligt att du är du är här.
Tänk att en så mäktig och välkänd man kan förvandlas till en snäll morfar på det sättet. Det är nog ett tecken på att inuti honom finns en genuin man som trots allt inte försöker se sig som så mycket mera för världen när allt kommer om kring. Även mäktiga män blir svaga de också, vare sig de vill det eller ej. Lennart däremot har nog accepterat sin lott och att ödet är detsamma för oss alla...
Kommentarer
Postat av: Curre Ljung
Mycket fint skrivit !!!
Postat av: Fredrik
Tack för det Curre!
Trackback
