Varför man engagerar sig ideellt!
Allting man gör kan inte värderas i pengar. Det finns vissa saker i livet man gör helt ideellt och helt frivilligt utan ersättning. Åtminstone är det så i min värld. En belöning för det man gör behöver inte alltid mätas i pengar!
I helgen hjälpte jag till vid ungdoms-SM i friidrott i Göteborg. Mitt uppdrag var att ta hand om de aktiva innan de skall in på arenan, se till att de har nummerlapp, rätt tävlingskläder, reglementsenliga spikskor, att de kommer in på tävlingsområdet i rätt tid så att de får chansen att värma upp tillräckligt länge innan de skall starta.
Ganska många procedurer och väldigt mycket att hålla reda på för någon som tävlar i sitt första friidrotts-SM. Många är nervösa och andra är helt coollugna.
I det arbetet jag hade fick jag möjligheten att träffa och se alla aktiva innan de skulle in och tävla, eftersom alla måste passera calling-zonen. Det är lätt hänt att det blir väldigt rutinmässigt och man går där helt fokuserad på att allt ska vara korrekt och att tider hålls. Allt för att förutsättningarna skall vara så optimala som möjligt för de tävlande att kunna göra bra ifrån sig. Jag kan lova att det finns en hel del lovande svenska friidrottstjejer och killar i åldrarna 15-16 som kan se till att svensk friidrott även framöver kommer att ha fina år framför sig även i fortsättningen.
Det finns fortfarande många som har potentailen att bli en blivande Carolina Klüft!
Jag hade inte möjligheten att se speciellt mycket av själva tävlingen av förklarliga skäl, men en del fantastiska resultat fick jag i alla fall se! Det var dock inte något av alla de där superresultaten som fastnade i minnet eller på näthinnan den här gången.
Det är lördag och jag står med ett heat med tjejer, F16 som skall springa 400m försök, inne i den avspärrade zonen som är den sista de passerar innan jag leder ut dem till tävlingsarenan. Alla har sin olika uppladdningsstil och en del ser hur avslappnade och lugna ut som helst. Någon står och ser nästan lite sömnig ut och en Helsingborgstjej går fram och tillbaka hela tiden och kan inte vara tyst, hela hon utstrålar nervositet. Helt plötsligt tittar hon på mig och undrar om inte dom skall få gå in snart och om de inte kommer missa sin start och vilken bana hon har osv.
Jag svarar henne att hon bara kan vara lugn och jag har stenkoll på tider och läget och att hon får lika mycket tid på sig att värma upp som alla andra. Sen är det dags att gå in i ett gemensamt led för att de skall få värma upp inne på arenan. Hon stannar till och tittar på mig och är hur nervös som helst och säger är det vi som ska springa nu direkt?
Jag tar tag i hennes axlar, tittar henne i ögonen och säger, lugna ner dig du har minst 10min på dig att värma upp och du har god tid på dig att samla dig.
Alla är inte lika coola och oberörda som Usain Bolt innan en start. Men till och med han kan misslyckas och vara övertänd, minns tjuvstarten i VM-finalen på 100m förra året.
Senare när vi börjar packa ihop för dagen, kommer hon tillbaka till vår zon för att hämta sina grejer med världens största leende och säger att det gick hur bra som helst och att det var tack vare mig. Jag skrattar och säger ja, vad var det jag sa då fixar du resten imorgon då utan om problem. I steget slänger hon iväg en sylvass kommentar sådär i förbifarten som bara en lite småkaxig tonårstjej kan göra "Ja, om du är här så fixar jag det", med glimten i ögat.
På söndagen är hon tillbaka igen, och knappt hälften så nervös som hon var dagen innan. Nu var det dags för 60m. Det skulle visa sig att det inte alls gick lika bra som 400m försök och hon kommer tillbaka till zonen med en riktigt uppgiven och besviken min och säger på samma sätt som dagen innan, fast med en mindre glad ton i rösten, "Det var ditt fel att det gick dåligt". Sen säger hon att hon ska hoppa över 400m-finalen för att allt kändes skit. Jag säger att det ska hon inte alls göra, hon skall försöka igen. Sen går hon iväg.
Strax innan jag går och skall äta min lunch ser jag henne stå vid sin tränare och säger att hon inte vill springa 400m. Jag går fram till henne och tar tag i hennes axlar igen och tittar på henne och säger, men du använd den där aggressionen du har nu till 400m-loppet istället, det är nu det är SM, det är det här du har gått och väntat på i flera veckor och det är nu du har chansen, det är ju final! Hennes tränare vänder sig om och tittar på mig med en tacksam blick.
Lite senare stöter jag på henne igen och hon tittar på mig med världens leende och säger "nu taggar vi!". När hon sen kommer till callingen är hon totalt fokuserad, hon är helt tyst och är helt inne i sin egen värld. Djupt koncentrerad och fokuserad på vad som väntar. Inte förens det är dags att gå in på arenan kommer nervositeten och hon tittar på mig och ser nästan livrädd ut och frågar, är det vi nu direkt? Nej, svarar jag ni kommer att ha minst 15min på er att värma upp.
I lagom tid innan loppet passar jag på att ställa mig i startkurvan för att se hennes lopp. Hon är helt inne i sig själv och jag minns precis hur jag själv kände när jag stod på startlinjen. Hon såg inte att jag stod 10m rakt framför henne i princip eftersom kurvan svänger. Så inne i sin egen värld är man faktiskt vid starten på ett viktigt lopp. Starten går och hon springer på och kommer till slut i mål som resulterar i ett brons och en SM-medalj för henne. Hon faller ihop helt slut efter målgången och hennes tränare är direkt framme med ispåsar och kyler ner baksidorna på låren. Hon har tagit ut sig totalt.
Efter en stund när hon rest sig upp och blivit gratulerad av föräldrar, tränare och vänner går hon fram till mig och har världens största leende och visar upp tre fingrar och ger mig en kram.
Det är därför man engagerar sig som tränare. Det är därför man ställer upp ideellt för andra människor. För att det finns glädje som ligger utanför mig själv som kan beröra mig precis lika mycket som min egen glädje. Jag är övertygad om att hon hade sprungit finalen även utan att jag sa det till henne, men jag vet att jag hjälpte henne att plocka bort en del av hennes nervositet. Jag vet själv hur nervositet innan ett viktigt lopp nästan kan få en att bara vilja ställa sig och säga "nej, nu ger jag upp!". Att få vara en liten del av en persons resa till att ta den där SM-medaljen. Få känna en del av den där glädjen. Det måste inte vara en medalj, eller att vara bäst, utan det är just det där att få vara en del av en persons resa mot att nå just det där målet. Det är betalning nog, det gör att jag kan gå vidare och lägga nya timmar på att träna de barnen ajg tränar och försöka få dom att känna att de utvecklas. Idrott är förbannat kul!
Frida Grindheim, du är en ny idol!
I helgen hjälpte jag till vid ungdoms-SM i friidrott i Göteborg. Mitt uppdrag var att ta hand om de aktiva innan de skall in på arenan, se till att de har nummerlapp, rätt tävlingskläder, reglementsenliga spikskor, att de kommer in på tävlingsområdet i rätt tid så att de får chansen att värma upp tillräckligt länge innan de skall starta.
Ganska många procedurer och väldigt mycket att hålla reda på för någon som tävlar i sitt första friidrotts-SM. Många är nervösa och andra är helt coollugna.
I det arbetet jag hade fick jag möjligheten att träffa och se alla aktiva innan de skulle in och tävla, eftersom alla måste passera calling-zonen. Det är lätt hänt att det blir väldigt rutinmässigt och man går där helt fokuserad på att allt ska vara korrekt och att tider hålls. Allt för att förutsättningarna skall vara så optimala som möjligt för de tävlande att kunna göra bra ifrån sig. Jag kan lova att det finns en hel del lovande svenska friidrottstjejer och killar i åldrarna 15-16 som kan se till att svensk friidrott även framöver kommer att ha fina år framför sig även i fortsättningen.
Det finns fortfarande många som har potentailen att bli en blivande Carolina Klüft!
Jag hade inte möjligheten att se speciellt mycket av själva tävlingen av förklarliga skäl, men en del fantastiska resultat fick jag i alla fall se! Det var dock inte något av alla de där superresultaten som fastnade i minnet eller på näthinnan den här gången.
Det är lördag och jag står med ett heat med tjejer, F16 som skall springa 400m försök, inne i den avspärrade zonen som är den sista de passerar innan jag leder ut dem till tävlingsarenan. Alla har sin olika uppladdningsstil och en del ser hur avslappnade och lugna ut som helst. Någon står och ser nästan lite sömnig ut och en Helsingborgstjej går fram och tillbaka hela tiden och kan inte vara tyst, hela hon utstrålar nervositet. Helt plötsligt tittar hon på mig och undrar om inte dom skall få gå in snart och om de inte kommer missa sin start och vilken bana hon har osv.
Jag svarar henne att hon bara kan vara lugn och jag har stenkoll på tider och läget och att hon får lika mycket tid på sig att värma upp som alla andra. Sen är det dags att gå in i ett gemensamt led för att de skall få värma upp inne på arenan. Hon stannar till och tittar på mig och är hur nervös som helst och säger är det vi som ska springa nu direkt?
Jag tar tag i hennes axlar, tittar henne i ögonen och säger, lugna ner dig du har minst 10min på dig att värma upp och du har god tid på dig att samla dig.
Alla är inte lika coola och oberörda som Usain Bolt innan en start. Men till och med han kan misslyckas och vara övertänd, minns tjuvstarten i VM-finalen på 100m förra året.
Senare när vi börjar packa ihop för dagen, kommer hon tillbaka till vår zon för att hämta sina grejer med världens största leende och säger att det gick hur bra som helst och att det var tack vare mig. Jag skrattar och säger ja, vad var det jag sa då fixar du resten imorgon då utan om problem. I steget slänger hon iväg en sylvass kommentar sådär i förbifarten som bara en lite småkaxig tonårstjej kan göra "Ja, om du är här så fixar jag det", med glimten i ögat.
På söndagen är hon tillbaka igen, och knappt hälften så nervös som hon var dagen innan. Nu var det dags för 60m. Det skulle visa sig att det inte alls gick lika bra som 400m försök och hon kommer tillbaka till zonen med en riktigt uppgiven och besviken min och säger på samma sätt som dagen innan, fast med en mindre glad ton i rösten, "Det var ditt fel att det gick dåligt". Sen säger hon att hon ska hoppa över 400m-finalen för att allt kändes skit. Jag säger att det ska hon inte alls göra, hon skall försöka igen. Sen går hon iväg.
Strax innan jag går och skall äta min lunch ser jag henne stå vid sin tränare och säger att hon inte vill springa 400m. Jag går fram till henne och tar tag i hennes axlar igen och tittar på henne och säger, men du använd den där aggressionen du har nu till 400m-loppet istället, det är nu det är SM, det är det här du har gått och väntat på i flera veckor och det är nu du har chansen, det är ju final! Hennes tränare vänder sig om och tittar på mig med en tacksam blick.
Lite senare stöter jag på henne igen och hon tittar på mig med världens leende och säger "nu taggar vi!". När hon sen kommer till callingen är hon totalt fokuserad, hon är helt tyst och är helt inne i sin egen värld. Djupt koncentrerad och fokuserad på vad som väntar. Inte förens det är dags att gå in på arenan kommer nervositeten och hon tittar på mig och ser nästan livrädd ut och frågar, är det vi nu direkt? Nej, svarar jag ni kommer att ha minst 15min på er att värma upp.
I lagom tid innan loppet passar jag på att ställa mig i startkurvan för att se hennes lopp. Hon är helt inne i sig själv och jag minns precis hur jag själv kände när jag stod på startlinjen. Hon såg inte att jag stod 10m rakt framför henne i princip eftersom kurvan svänger. Så inne i sin egen värld är man faktiskt vid starten på ett viktigt lopp. Starten går och hon springer på och kommer till slut i mål som resulterar i ett brons och en SM-medalj för henne. Hon faller ihop helt slut efter målgången och hennes tränare är direkt framme med ispåsar och kyler ner baksidorna på låren. Hon har tagit ut sig totalt.
Efter en stund när hon rest sig upp och blivit gratulerad av föräldrar, tränare och vänner går hon fram till mig och har världens största leende och visar upp tre fingrar och ger mig en kram.
Det är därför man engagerar sig som tränare. Det är därför man ställer upp ideellt för andra människor. För att det finns glädje som ligger utanför mig själv som kan beröra mig precis lika mycket som min egen glädje. Jag är övertygad om att hon hade sprungit finalen även utan att jag sa det till henne, men jag vet att jag hjälpte henne att plocka bort en del av hennes nervositet. Jag vet själv hur nervositet innan ett viktigt lopp nästan kan få en att bara vilja ställa sig och säga "nej, nu ger jag upp!". Att få vara en liten del av en persons resa till att ta den där SM-medaljen. Få känna en del av den där glädjen. Det måste inte vara en medalj, eller att vara bäst, utan det är just det där att få vara en del av en persons resa mot att nå just det där målet. Det är betalning nog, det gör att jag kan gå vidare och lägga nya timmar på att träna de barnen ajg tränar och försöka få dom att känna att de utvecklas. Idrott är förbannat kul!
Frida Grindheim, du är en ny idol!
Kommentarer
Trackback
