Vemdalen!
Befinner mig i Vemdalen och åker skidor med den ena halvan av familjen. Jag var här 1997 senaste gången, den gången blev det dock bara endagsbesök. Nu är vi här en vecka och jag kan säga att jag inte minns särskilt mycket från första gången. Den gången var jag 10år och rädd för allt.
14år senare är jag tillbaka och snarare lite för orädd. Det stormar rejält här och framförallt på toppen. Jag skojar inte när jag säger att när vi skulle köra ner för en backe så var det knappt styrfart framåt i början på grund av blåsten. Resultatet är att de två största liftarna är stängda och man kan itne ta sig upp till toppen på det ena fjället. Det irriterande är att vi bor på det fjället där den ena liften är avstängd och för att kunna ta sig upp till våran stuga, måste man komma upp till toppen för att sen åka ner i en lång backe som går förbi utanför stugan. Med andra ord är det omöjligt att ta sig den vägen och vi måste bli hämtade med bil för att ta oss upp till stugan.
Sagt och gjort så tog jag Jonas och Anders på oss uppdraget att försöka hitta en väg hem genom skogen. Well, liften rätt upp snedda genom skogen och ut i avstängd svart backe. För att där inse att vi inte kunde snedda mer. Min idé, vi går upp till toppen. Fy fan, vilken promenad. Genomsvett och med en bit kvar till toppen inser vi att vår lilla promenad är bara att lägga ner. På med skidorna igen, trodde jag. Eftersom ingen åkt i backen på hela dagen så var den ju helt nypistad och ishal i det glatta föret. Där stod jag högst upp av oss tre på det brantaste stället och fick med nöd och näppe på mig ena skidan. Men att försöka få på sig andra skidan, när den hela tiden var påväg ner för backen, var lönlöst. Jag försökte lägga mig ner i lutningen och trycka på mig min skida, men icke. Skidan gled iväg och jag kastade den andra skidan efter och tänkte att jag går ner och hämtar dom.
Då brister det lilla fästet jag har under pjäxorna och kanar hela vägen nerför branten i hög hastighet och på ren is. Jag försökte bromsa mig själv med pjäxorna med resultatet att jag fick ett stort snömoln i ansiktet och att jag började kränga. Jag kunde helt enkelt inte få stopp och ömsom for jag på mage och ömsom på rygg i desperata försök att parrera verkan som försökte dra runt kroppen så att jag hamnade med huvudet före. Det lyckades till slut att få stopp och det precis innan jag var på väg in i skogen bland träden.
Jag kanske skall hitta någon form av mellanting mellan för försiktig och allt för orädd?
Åka kana ner för Vemdalens branter med kroppen istället för skidor är inte att rekomendera.
14år senare är jag tillbaka och snarare lite för orädd. Det stormar rejält här och framförallt på toppen. Jag skojar inte när jag säger att när vi skulle köra ner för en backe så var det knappt styrfart framåt i början på grund av blåsten. Resultatet är att de två största liftarna är stängda och man kan itne ta sig upp till toppen på det ena fjället. Det irriterande är att vi bor på det fjället där den ena liften är avstängd och för att kunna ta sig upp till våran stuga, måste man komma upp till toppen för att sen åka ner i en lång backe som går förbi utanför stugan. Med andra ord är det omöjligt att ta sig den vägen och vi måste bli hämtade med bil för att ta oss upp till stugan.
Sagt och gjort så tog jag Jonas och Anders på oss uppdraget att försöka hitta en väg hem genom skogen. Well, liften rätt upp snedda genom skogen och ut i avstängd svart backe. För att där inse att vi inte kunde snedda mer. Min idé, vi går upp till toppen. Fy fan, vilken promenad. Genomsvett och med en bit kvar till toppen inser vi att vår lilla promenad är bara att lägga ner. På med skidorna igen, trodde jag. Eftersom ingen åkt i backen på hela dagen så var den ju helt nypistad och ishal i det glatta föret. Där stod jag högst upp av oss tre på det brantaste stället och fick med nöd och näppe på mig ena skidan. Men att försöka få på sig andra skidan, när den hela tiden var påväg ner för backen, var lönlöst. Jag försökte lägga mig ner i lutningen och trycka på mig min skida, men icke. Skidan gled iväg och jag kastade den andra skidan efter och tänkte att jag går ner och hämtar dom.
Då brister det lilla fästet jag har under pjäxorna och kanar hela vägen nerför branten i hög hastighet och på ren is. Jag försökte bromsa mig själv med pjäxorna med resultatet att jag fick ett stort snömoln i ansiktet och att jag började kränga. Jag kunde helt enkelt inte få stopp och ömsom for jag på mage och ömsom på rygg i desperata försök att parrera verkan som försökte dra runt kroppen så att jag hamnade med huvudet före. Det lyckades till slut att få stopp och det precis innan jag var på väg in i skogen bland träden.
Jag kanske skall hitta någon form av mellanting mellan för försiktig och allt för orädd?
Åka kana ner för Vemdalens branter med kroppen istället för skidor är inte att rekomendera.
Kommentarer
Postat av: Marie Christiansson
Det låter som om ni ska se till att få skjuts hela tiden, sådana där äventyr är inte att rekommendera!!! Har åkt på plastpåse ner för en brant backe i St Anton en gång och det gick så in i vassen fort, jag förstår hur du rutschade iväg. Att åka med huvudet före är kanske inte det bästa sättet att ta sig nerför heller liksom!!! Man sätter dessutom på sig skidorna på "skrå" och inte nerför!!! Jag blir rädd för er, ni ska komma hem hela hoppas jag.
Trackback
