Saker som förändras!
Jag kom att tänka på en sak häromdagen. När jag svarar i telefonen svarar jag alltid på samma sätt i stort sett. Det är mer nyanskillnader av samma svar.
"Ja, det är Fredrik" alternativt "Aa, de är Fredrik"
Eftersom i stort sett alla människor i Sverige idag har mobiltelefon så är alla nummer också individuellt anpassade. Med andra ord att ringa mitt nummer innebär också att man förväntar sig att det är jag som svarar, varpå jag inte behöver svara med mitt efternamn.
Men hur var det när jag var liten? Då när man ringde hem till en familj istället, på hemtelefonen. Då svarade jag alltid enbart "Haraldsson" när folk ringde. Då räckte det inte att svara "Ja, det är Fredrik" eftersom någon utifrån som sökte någon annan i familjen inte kunde vara säker på att det bodde en som heter Fredrik där. Individuellt anpassad svarsteknik kunde även förbrylla en själv om man skulle ringa hem till en snygg tjej eller bara tjuvringa. Man hade ju inte i beräkningarna att det kunde finnas en äldre storebror, pappa eller mamma som svarade i telefonen. Vilket ofta kunde leda till att man helt enkelt bara lade på luren utan att säga ett ord. Där hade man som 10-11-åring kanske tagit sig samman för att faktiskt ringa till den där tjejen och så svarade en storebror eller pappa och luften gick ur en, det blev helt plötsligt pinsamt.
Men ju mer mobiltelefonerna tar över, desto mindre hemtelefoner kommer att finnas och framförallt kommer svar med efternamn att försvinna. Det hade ni kanske inte tänkt på?
En annan rolig typ av dialog över telefonen kommer också att försvinna. Skall vi kalla det ett 90-talsfenomen? Då när alla hade en egen hemtelefon och det fanns ett telefonjack i varenda rum.
Känner ni igen er i det här exemplet?
Jag ringer och någon svarar:
"Schöndell!"
"Hej det är Fredrik är Björn hemma?"
"Jag tror det, vänta lite skall jag se efter..."
I bakgrunden hörs ett rop från nedervåningen till övervåningen... "Bjöööörn!!! Det är telefon"
Samtidigt så lyfter Björn på telefonen i sitt rum och vi är nu tre personer på linjen samtidigt och Björn ropar med telefonluren ner till nedervåningen så att det ekar i hela min telefonlur. "Läägggg pååååå!!!"
Så hör man sedan att samtalet bryts i ena änden följt av Björns svar:
"Hej det är Björn."
Den typen av konversation känner nog de flesta igen. Jag vill bara upplysa er om att den är utrotningshotad, för inom 10-20 år är den helt död!
Saker förändras, saker man inte ens tänker på!
"Ja, det är Fredrik" alternativt "Aa, de är Fredrik"
Eftersom i stort sett alla människor i Sverige idag har mobiltelefon så är alla nummer också individuellt anpassade. Med andra ord att ringa mitt nummer innebär också att man förväntar sig att det är jag som svarar, varpå jag inte behöver svara med mitt efternamn.
Men hur var det när jag var liten? Då när man ringde hem till en familj istället, på hemtelefonen. Då svarade jag alltid enbart "Haraldsson" när folk ringde. Då räckte det inte att svara "Ja, det är Fredrik" eftersom någon utifrån som sökte någon annan i familjen inte kunde vara säker på att det bodde en som heter Fredrik där. Individuellt anpassad svarsteknik kunde även förbrylla en själv om man skulle ringa hem till en snygg tjej eller bara tjuvringa. Man hade ju inte i beräkningarna att det kunde finnas en äldre storebror, pappa eller mamma som svarade i telefonen. Vilket ofta kunde leda till att man helt enkelt bara lade på luren utan att säga ett ord. Där hade man som 10-11-åring kanske tagit sig samman för att faktiskt ringa till den där tjejen och så svarade en storebror eller pappa och luften gick ur en, det blev helt plötsligt pinsamt.
Men ju mer mobiltelefonerna tar över, desto mindre hemtelefoner kommer att finnas och framförallt kommer svar med efternamn att försvinna. Det hade ni kanske inte tänkt på?
En annan rolig typ av dialog över telefonen kommer också att försvinna. Skall vi kalla det ett 90-talsfenomen? Då när alla hade en egen hemtelefon och det fanns ett telefonjack i varenda rum.
Känner ni igen er i det här exemplet?
Jag ringer och någon svarar:
"Schöndell!"
"Hej det är Fredrik är Björn hemma?"
"Jag tror det, vänta lite skall jag se efter..."
I bakgrunden hörs ett rop från nedervåningen till övervåningen... "Bjöööörn!!! Det är telefon"
Samtidigt så lyfter Björn på telefonen i sitt rum och vi är nu tre personer på linjen samtidigt och Björn ropar med telefonluren ner till nedervåningen så att det ekar i hela min telefonlur. "Läägggg pååååå!!!"
Så hör man sedan att samtalet bryts i ena änden följt av Björns svar:
"Hej det är Björn."
Den typen av konversation känner nog de flesta igen. Jag vill bara upplysa er om att den är utrotningshotad, för inom 10-20 år är den helt död!
Saker förändras, saker man inte ens tänker på!
Kommentarer
Trackback
