fredriksperspektiv

Jag var funktionär på finnkampen igår! Det är lika spännande varje gång man är funktionär tycker jag. Spciellt om man som jag då brukar arbeta i Calling.

Calling innebär att vi tar emot de aktiva innan tävling, går igenom att deras utrustning stämmer, nummerlappar finns och är korrekta och framförallt att de är där. Sedan lotsar vi ut dem på arenan. Det betyder med andra ord att jag i stort sätt träffar alla aktiva friidrottare under en finnkamp exempelvis.

Igår var det Carolina Klüfts absolut sista tävling någonsin. En sådan ära att få dela en liten stund av den med henne. Få vara en del av det där allra sista. Det kan ju aldrig bli något mer än en sista? Därför är det ju alltid unikt. Jag hjälpte henne med hennes utrustning och hon var så grymt fokuserad. Jag verkligen såg på henne att hon hade kunnat borra igenom väggar med bara ögonen om hon så ville.

Jag kunde inte låta bli:

- Carolina jag vill inte störa, men en sista signatur innan din allra sista tävling?

Jag fick inget svar, hon bara reste sig upp och skrev en stilig autograf på mindre än en sekund, bestämt och satte sig lika fort och gick in i sin egen värld igen.

Kommer hon ens att minnas att hon skrev den autografen, några få sekunder av en av hennes livs mest avgörande stunder.

Senare på dagen kom höjdhopperskan Victoria Dronsfield in för att hämta sin mobil som jag hade förvarat åt henne. Dessförinnan hade hon gjort en halvmedioker tävling, med sina mått mätt, ute på höjdhoppsbanan.

Eftersom vi hade TV inne i rummet där vi var såg jag en tjej som inte kunde sluta le inför varje hopp. Leendet blev större och större ju närmare hon kom att starta sin ansats.

Därför sa jag till henne att ingen har nog sett en så lycklig friidrottare någon gång. Med ett så stort leende.

Hennes svar:

- Jag är bara så himla glad att få vara med! Så firade hon av ett minst lika stort leende igen.

Samma tävling, men så helt olika preferenser!