Inception!
Har fått höra av många nu att filmen Inception skall vara helt sanslöst bra. Som videobutiksarbetare bör man väl faktiskt ha sett en sådan film. Det gjordes i alla fall idag i sällskap med Erik Larsson, Malin Gustafsson och Patrik Eriksson. Patrik hade dessutom tillbringat en trevlig eftermiddag med mig inne i Göteborg för att införskaffa nyårskläder.
Hur som haver måste jag säga att filmen Inception faktiskt är väldigt fängslande. Kopplingen till MATRIX är inte långt borta i en film som utspelas i dubbelvärldar och slutligen i tvådubbelvärldar samtidigt. Det gäller med andra ord att hålla sig vaken och verkligen sätta sig in i filmen för att förstå i vilken värld man befinner sig i. Huvudrollen som drömexperten Mr Cobb spelas av Leonardo Dicaprio, som agerar i rena Matt Damonstilen. Han har förmågan att kunna söva ner människors drömmar och stjäla deras tankar. Den här gången får han dock ett uppdrag av en stor multimiljardär vid namn Saito att istället plantera en idé i det omedvetna hos hans främste rivals son, som är ämnad att ta över faderns företagsimperium. Idén som skall planteras inne i sonens, Mr Robert Fischers, omedvetna är tanken att när han ärver faderns företagsimperium så skall han sälja av det bit för bit, varpå Saito blir ensam kvar störst på marknaden. Så långt en intressant story om att kunna påverka människors omedvetna.
Logiken i filmen bygger på att man kan söva ner folk med riktigt tunga droger och sen seriekoppla varandra med hjälp av en väska med en konstruktion så att de agerar medvetet i en drömvärld som framstår som äkta, man kan även söva ner någon i en drömvärld och på så sätt nå ytterligare en drömvärld osv. Dör man i en drömvärld går man vidare i nästa exempelvis. Helt klart en smart uttänkt story som håller bra genom filmen tills det börjar dyka upp många missar tyvärr.
Miss nummer ett, Mr Saito som är Robert Fischers fars största rival sedan länge, dyker upp i Mr Fischers drömvärld och agerar mot slutet sida vid sida med honom utan att Robert Fischer varken ifrågasätter eller har den minsta aning om vem han är. Med tanke på Mr Saitos förhållande till hans far så borde han veta vem han är.
Miss nummer två, Mr Saito skjuts i drömvärld ett och lever sedan vidare i drömvärld två och tre dock aningen skadad av det tidigare skottet. Dessutom ju mer han blöder i drömvärld ett ju mer påverkas han i de andra drömvärldarna. Fullt rimligt, bara det att Robert Fischer blir också skjuten i drömvärld tre och dör men är fullt återställd i drömvärld fyra. Totalt ologiskt!
Miss nummer tre, när Mr Cobbs fru tar livet av sig på riktigt så gör hon det genom att hoppa från ett fönster på ett hotell efter att ha klättrat ut genom ett fönster i deras bröllopssvit. Det märkliga är att hon inte sitter utanför bröllopssvitens fönster när hon skall hoppa utan på byggnaden mitt emot ur ett öppet fönster som är upplyst. I fönstret på bröllopssviten sitter Mr Cobb och det är säkert 10m mellan dem. Hur fasen tog hon sig till andra byggnaden, flög hon dit? Eller gick hon in och bokade ett rum där också som råkade vara ledigt precis mitt emot? Eller klättrade hon över, och i så fall vad gjorde personerna som redan var i sviten?
Miss nummer fyra, Mr Cobb och hans fru har två barn som inte kan vara mer än 5 och 7 år gamla, men de har spenderat ungefär 50 år av sitt liv i drömvärldarna. I filmen beskrivs det att 1 timme i drömmarnas värld är 5 min i verkliga livet. 50 år á la 5min i verkliga livet, slå ut den ekvationen i huvudet om ni kan så förstår ni att de lär inte ha varit några direkt närvarandra föräldrar under barnens uppväxt. Sen senare anges olika tidsangivelser för hur lång tiden är mellan olika drömvärldar. Skillnaden mellan drömvärld två och tre skall vara att fya minuter i drömvärld två är tjugo minuter i drömvärld tre. Det går inte alls ihop när det sen sägs att en verklig timme skulle kunna vara tio år eller något liknande i någon av drömvärldarna.
Miss nummer fem, vad som händer i drömvärlden som är innan den man befinner sig, inklusive det verkliga livet, påverkar varandra. I drömvärld ett sitter alla nersövda i en skåpbil som kör runt och blir attackerad och omvärlden i drömvärld två skakas radikalt när bilen blir påkörd i drömvärld ett. Dessutom försvinner gravitationen i drömvärld två när skåpbilen i drömvärld ett kör ut för en dro och befinner sig i luften. i Drömvärld tre däremot påverkas man inte alls av dessa fenomen utan springer runt och åker skidor på snön helt utan problem. Men en lavin bryter minsann ut just i det ögonblicket då skåpbilen krockar med räcket på bron.
Miss nummer sex, den där väskan som seriekopplar alla följer med in i alla drömvärldar utan att någon tar med sig den. Den dyker dessutom bara upp helt plötsligt när den behövs utan att någon har transporterat dit den. Den finsn bara liksom, som något självklart. Annars är det så att det enda som följer med in i drömvärldarna är personer och deras kläder.
Leonardo Dicaprio kan absolut göra fler bra insatser i filmer utöver Titanic!
Det finns ännu fler missar som jag inte minns just nu i filmen men nu lite märkligheter kring själva handlingen i filmen. Den utvecklas förstås till ett kärleksdrama mellan Mr Cobb och hans fru mot slutet av filmen och syftet med uppdraget försvinner näst intill helt och utvecklas till Mr Cobbs personliga vendetta med hans döda fru, som av någon märklig anledning kidnappar Robert Fischer i drömvärld fyra efter att hon dykt upp och skjutit honom i drömvärld tre. Han ligger som någon slags fånge på hennes veranda och jag förstår verkligen inte varför. Eftersom det är helt ologiskt med tanke på hur man tranporteras och dyker upp i nästa värld. En annan intressant detalj som också är en miss är att Robert Fischer dör i drömvärld fyra och vaknar sen åter upp i drömvärld tre vilket strider mot all logik som tidigare har varit, han skulle enligt den uppbyggda logiken ha hamnat i drömvärld fem. Ariadne tar sig också till drömvärld tre igen genom att ta livet av sig, eller undrar om hon inte kom till drömvärld ett eller två direkt. Är alltså drömvärld fyra den sista?
Sen utvecklas filmen till att man skall känna för Leonardo Dicaprios karaktär som vill träffa sina barn och älska sin fru igen. Men vilken vidrig typ är han inte egentligen? En riktig Kiviksmarknads skojare som blåser folk i deras drömmar och stjäl tankar och röjer runt i deras inre. Han vill tjäna pengar och komma tillbaka till USA och träffa sina barn igen, för att göra det hjälper han ett svin som vill förvrida hjärnan på sin rivals son och utnyttja läget att rivalen dör. Faktum är att han inte gör en ända god gärning i hela filmen och ändå läggs storyn upp så att man skall känna för honom. Synd är det ju egentligen om Robert Fischer vars far dör och de har ett ansträngt förhållande till varandra enda in på dödsbädden, plus att han blir utnyttjad av en skojare som drogar ohonm och tar sig in i hans tankar. Den vinklingen finns inte alls i filmen, Märkligt!
Edith Piaf, en kvinna som gärna får uppmärksammas mera!
Det bästa med filmen är i alla fall att den ständigt återkommande låten som används i filmen är Edith Piafs underbara "Non, je ne regrette rien" från 1960. Klockrent och helt underbart!
http://www.youtube.com/watch?v=Q3Kvu6Kgp88 <----- "Non, je ne regrette rien"
Mitt betyg på Inception blir 3 av 5 och det får den för att den är ganska fängslande och att handlingen är intressant och vältänkt till en början, men som sagt den brister extremt mycket!
Hur som haver måste jag säga att filmen Inception faktiskt är väldigt fängslande. Kopplingen till MATRIX är inte långt borta i en film som utspelas i dubbelvärldar och slutligen i tvådubbelvärldar samtidigt. Det gäller med andra ord att hålla sig vaken och verkligen sätta sig in i filmen för att förstå i vilken värld man befinner sig i. Huvudrollen som drömexperten Mr Cobb spelas av Leonardo Dicaprio, som agerar i rena Matt Damonstilen. Han har förmågan att kunna söva ner människors drömmar och stjäla deras tankar. Den här gången får han dock ett uppdrag av en stor multimiljardär vid namn Saito att istället plantera en idé i det omedvetna hos hans främste rivals son, som är ämnad att ta över faderns företagsimperium. Idén som skall planteras inne i sonens, Mr Robert Fischers, omedvetna är tanken att när han ärver faderns företagsimperium så skall han sälja av det bit för bit, varpå Saito blir ensam kvar störst på marknaden. Så långt en intressant story om att kunna påverka människors omedvetna.
Logiken i filmen bygger på att man kan söva ner folk med riktigt tunga droger och sen seriekoppla varandra med hjälp av en väska med en konstruktion så att de agerar medvetet i en drömvärld som framstår som äkta, man kan även söva ner någon i en drömvärld och på så sätt nå ytterligare en drömvärld osv. Dör man i en drömvärld går man vidare i nästa exempelvis. Helt klart en smart uttänkt story som håller bra genom filmen tills det börjar dyka upp många missar tyvärr.
Miss nummer ett, Mr Saito som är Robert Fischers fars största rival sedan länge, dyker upp i Mr Fischers drömvärld och agerar mot slutet sida vid sida med honom utan att Robert Fischer varken ifrågasätter eller har den minsta aning om vem han är. Med tanke på Mr Saitos förhållande till hans far så borde han veta vem han är.
Miss nummer två, Mr Saito skjuts i drömvärld ett och lever sedan vidare i drömvärld två och tre dock aningen skadad av det tidigare skottet. Dessutom ju mer han blöder i drömvärld ett ju mer påverkas han i de andra drömvärldarna. Fullt rimligt, bara det att Robert Fischer blir också skjuten i drömvärld tre och dör men är fullt återställd i drömvärld fyra. Totalt ologiskt!
Miss nummer tre, när Mr Cobbs fru tar livet av sig på riktigt så gör hon det genom att hoppa från ett fönster på ett hotell efter att ha klättrat ut genom ett fönster i deras bröllopssvit. Det märkliga är att hon inte sitter utanför bröllopssvitens fönster när hon skall hoppa utan på byggnaden mitt emot ur ett öppet fönster som är upplyst. I fönstret på bröllopssviten sitter Mr Cobb och det är säkert 10m mellan dem. Hur fasen tog hon sig till andra byggnaden, flög hon dit? Eller gick hon in och bokade ett rum där också som råkade vara ledigt precis mitt emot? Eller klättrade hon över, och i så fall vad gjorde personerna som redan var i sviten?
Miss nummer fyra, Mr Cobb och hans fru har två barn som inte kan vara mer än 5 och 7 år gamla, men de har spenderat ungefär 50 år av sitt liv i drömvärldarna. I filmen beskrivs det att 1 timme i drömmarnas värld är 5 min i verkliga livet. 50 år á la 5min i verkliga livet, slå ut den ekvationen i huvudet om ni kan så förstår ni att de lär inte ha varit några direkt närvarandra föräldrar under barnens uppväxt. Sen senare anges olika tidsangivelser för hur lång tiden är mellan olika drömvärldar. Skillnaden mellan drömvärld två och tre skall vara att fya minuter i drömvärld två är tjugo minuter i drömvärld tre. Det går inte alls ihop när det sen sägs att en verklig timme skulle kunna vara tio år eller något liknande i någon av drömvärldarna.
Miss nummer fem, vad som händer i drömvärlden som är innan den man befinner sig, inklusive det verkliga livet, påverkar varandra. I drömvärld ett sitter alla nersövda i en skåpbil som kör runt och blir attackerad och omvärlden i drömvärld två skakas radikalt när bilen blir påkörd i drömvärld ett. Dessutom försvinner gravitationen i drömvärld två när skåpbilen i drömvärld ett kör ut för en dro och befinner sig i luften. i Drömvärld tre däremot påverkas man inte alls av dessa fenomen utan springer runt och åker skidor på snön helt utan problem. Men en lavin bryter minsann ut just i det ögonblicket då skåpbilen krockar med räcket på bron.
Miss nummer sex, den där väskan som seriekopplar alla följer med in i alla drömvärldar utan att någon tar med sig den. Den dyker dessutom bara upp helt plötsligt när den behövs utan att någon har transporterat dit den. Den finsn bara liksom, som något självklart. Annars är det så att det enda som följer med in i drömvärldarna är personer och deras kläder.
Leonardo Dicaprio kan absolut göra fler bra insatser i filmer utöver Titanic!
Det finns ännu fler missar som jag inte minns just nu i filmen men nu lite märkligheter kring själva handlingen i filmen. Den utvecklas förstås till ett kärleksdrama mellan Mr Cobb och hans fru mot slutet av filmen och syftet med uppdraget försvinner näst intill helt och utvecklas till Mr Cobbs personliga vendetta med hans döda fru, som av någon märklig anledning kidnappar Robert Fischer i drömvärld fyra efter att hon dykt upp och skjutit honom i drömvärld tre. Han ligger som någon slags fånge på hennes veranda och jag förstår verkligen inte varför. Eftersom det är helt ologiskt med tanke på hur man tranporteras och dyker upp i nästa värld. En annan intressant detalj som också är en miss är att Robert Fischer dör i drömvärld fyra och vaknar sen åter upp i drömvärld tre vilket strider mot all logik som tidigare har varit, han skulle enligt den uppbyggda logiken ha hamnat i drömvärld fem. Ariadne tar sig också till drömvärld tre igen genom att ta livet av sig, eller undrar om hon inte kom till drömvärld ett eller två direkt. Är alltså drömvärld fyra den sista?
Sen utvecklas filmen till att man skall känna för Leonardo Dicaprios karaktär som vill träffa sina barn och älska sin fru igen. Men vilken vidrig typ är han inte egentligen? En riktig Kiviksmarknads skojare som blåser folk i deras drömmar och stjäl tankar och röjer runt i deras inre. Han vill tjäna pengar och komma tillbaka till USA och träffa sina barn igen, för att göra det hjälper han ett svin som vill förvrida hjärnan på sin rivals son och utnyttja läget att rivalen dör. Faktum är att han inte gör en ända god gärning i hela filmen och ändå läggs storyn upp så att man skall känna för honom. Synd är det ju egentligen om Robert Fischer vars far dör och de har ett ansträngt förhållande till varandra enda in på dödsbädden, plus att han blir utnyttjad av en skojare som drogar ohonm och tar sig in i hans tankar. Den vinklingen finns inte alls i filmen, Märkligt!
Edith Piaf, en kvinna som gärna får uppmärksammas mera!
Det bästa med filmen är i alla fall att den ständigt återkommande låten som används i filmen är Edith Piafs underbara "Non, je ne regrette rien" från 1960. Klockrent och helt underbart!
http://www.youtube.com/watch?v=Q3Kvu6Kgp88 <----- "Non, je ne regrette rien"
Mitt betyg på Inception blir 3 av 5 och det får den för att den är ganska fängslande och att handlingen är intressant och vältänkt till en början, men som sagt den brister extremt mycket!
Julkalendrar!
Om jag skall vara ärlig så har jag faktiskt inte sett ett enda avsnitt av årets julkalender. Det är väl kanske lite dåligt av mig för jag tycker ändå att man faktiskt kan kosta på sig att se åtminstone ett avsnitt. Men jag får väl helt enkelt finlira lite och slå på stort på julafton och se La Grande finale eller Creme de la creme av julkalendern.
Julkalendern är ju någonting som engagerar alla! För alla i det här landet har sett en eller flera julkalendrar och alla har också väldigt spridda åsikter om vilken julkalender som är den bästa. Jag skall faktiskt oavsett hur svårt det är försöka ranka de julkalendrarna jag har sett. Man brukar ju alltid ha en eller två favoriter, men sen blir det svårare tycker jag för flera julkalendrar ligger ju på ungefär samam nivå men här kommer i alla fall mitt utlåtande över de bästa julkalendrarna som jag har sett.
På plats nr 1:
Sunes Jul! 1991
Denna julkalender är helt genial så till vida att den verkligen återspeglar en typisk Svenssonfamiljs (dock aningen skruvad) förberedelser inför jul och julfirande. Författarna Anders Jacobsson och Sören Olsson kommer rakt in på den svenska "radhussjälen", vilket gör att den heller inte kommer bli omodern, med en humor som når ut till alla oavsett ålder. Skådespeleriet är på topp och briljerar gör Andreas Hoffer som Sune, Gabriel Odenhammar som Håkan, Peter Haber som pappa Rudolf och Carina Lidbom som mamma Karin. Ett litet plus är väl också Gaby Stenberg som den elake och snöbollskastande grannen, Tant Gunnarsson. Ingen annan litterär figur har betytt så mycket för min barndom som Sune!
På plats nr 2:
Jul i Kapernaum! 1995
En mystisk berättelse om en stjärna som störtat för längesen och ligger under staden Kapernaum och påverkar dess väderklimat. Ingen snö har fallit över staden sen den dagen stjärnan föll och värmde upp jordskorpan. Får jag tillägga att ämnet känns ganska så modernt och insiktsfullt. Den här julkalendern flyttar oss i alla fall tillbaka till en fiktiv tid i en stad där SVT verkligen har kostat på sig i kulissbygget. Staden är extremt välbyggd och kuriosan och interiören kring staden gör verkligen att man får en härlig känsla i kroppen. Hade det delats ut guldbaggar i kategorin julkalendrar så hade denna julkalender sannolikt fått det för kostym och interiör. Här är det också genomgående gott skådespel och briljerar här gör Stefan Ekman (Gösta "Sickan" Ekmans bror) i rollen som Klopstock (bilden), Per Sandberg i rollen som den klantige Krampus, Eva Widgren, flickan som vann mitt hjärta då det begav sig i rollen som flickan Amanda, Peter Harrysson som den elake pantbanksägaren Assar Skoog och till slut Lena-Pia Bernhardsson som den bittra tant Innocentia. Till sist får vi inte glömma de sköna docksketcherna som avslutade varje avsnitt med bland annat Magister Munter och Bio Rio.
Plats nr 3:
Mysteriet på Greveholm! 1996
Återigen en god skildring av en Svenssonfamilj men inte riktigt lika träffsäker som i Sunes Jul. Det roliga med familjens sammansättning är väl egentligen att alla familjemedlemmar pratar utpräglad skånska, men tycks komma från var sin del av Skåne för ingen tycks ha helt samma dialekt, framförallt inte dotter Lillan som nog troligen hör hemma runt Båstadtrakten eller i Lund. Här bjuds vi i alla fall på en härlig känsla av äventyr med spöken och humor. De två spökena Sean och Staffan, Sven Ahlström och Pierre Lindstedt, är julkalenderns stora behållning och lyfter hela storyn med sin humor och sitt skådespel. Bäst annars är pappa Leif som gestaltas av Peter Fridh, en Rudolf Andersson-karaktär i skånsk tappning. Barnen gör en helt ok insats även om dialogen svajar lite ibland och alla präglas av att de hela tiden ser ut som frågetecken. Men storyn är mysig och visst var man rädd som fasen för SKELETTET, Greve Von Dy!
Plats Nr 4:
Klasses Julkalender! 1992
Klasse Möllberg briljerar i den mest juliga julkalendern hittills. Han spelar alla karaktärer helt själv från Klasse Kock (bilden) till Tomtenissen som bodde på vinden och gick ut och öppnade luckor på grenarna till en jättehög gran. Den enorma granen är väl föresten det man minns allra mest för högt upp i granen ligger den stugan där Klasse Möllberg huserar. Julkalendern är verkligen genial i sin enkelhet och mycket fyndigheter finns i stugan hos Klasse och det bästa av allt är att mer än halva julkalendern sänds live. Flertalet tävlingar i rena "Jullovsmorgonkaraktär" dyker upp och barn ringer in och tävlar. Den innehåller dessutom fler än 24 avsnitt eftersom den börjar 1:a advent. Det enda minuset med denna julkalendern är att det blir lite väl mycket sång ibland, men en av höjdpunkterna är helt klart lilla vinter-os med Pernilla Wiberg (skidstjärnan), Lasse Åberg (Stig-Helmer) och Klasse Möllberg.
Ture Sventon! 1989
En udda serie om den märklige privatdetektiven Ture Sventon som inte kan säga S och byter därför ut S i alla ord mot bokstaven T, med andra ord heter han egentligen Sture Svensson. Det lustiga som jag alltid tänkt på i alla år är dock varför han inte heter Ture Tventon i så fall. Helge Skoog gör i vilket fall en härlig gestaltning av Ture och visst blir man sugen av alla underbara semlor (temlor) som Herr Sventon trycker i sig under hela serien. Jag minns inte så mycket av själva storyn i just denna julkalendern eftersom jag endast var 2 år när den här julkalendern rullade och att jag enbart har sett ensilka avsnitt i repris genom åren. Vad jag minns helt klart är i alla fall Johan Ulvessons klockrena gestaltning av den sliskige skurken och ärkefienden, Ville Vessla. Vesslas kännetecken är att han alltid bär spetsiga skor, vilket ständigt avslöjar honom när han många gånger försöker förklä sig för att lura Sventon. En annan karaktär som man lär sig att tycka om och hata på samma gång är Herr Omar, Nils Moritz, som är så genuint genomtrevlig ständigt o jämnt så att det går till överdrift. Denna julkalendern präglas inte alls i första hand av julkänsla utan av ett härligt äventyr med mycket humor.
Plats nr 5:
Albert och Herbert! 1982
Den här julkalendern borde egentligen inte alls vara rolig för det handlar om en gammal gubbe och hans vuxne son som bor i ett hus som liknar en soptipp, men den är på sina ställen sanslöst rolig. Det är extremt hög kultfaktor här och denna julkalendern är verkligen så urgöteborgsk som den kan bli. Göteborgshumorn är genomgående igenom hela julkalendern, vilket märks direkt i vinjetten där Sten-Åke Cederhök (Albert) har placerat ett hjul framför dörren till sitt hus och hävdar att "Hjulen står för dörren". Herbert, Tomas von Brömsen är egentligen skittrött på sin allt för stolta pappa och får ständigt lyssna till den klassiska repliken "Hebbe lelle", men på något sätt så tycker han ju ändå om sin far. Underbara scener ur den här julkalendern är när Herbert skall åka skidor, när Albert har fått i sig anabola steroider eller analoga stenciler som han själv säger och när de till slut tröttnar så mycket på varandra att de drar ett vitt sträck genom hela huset med var sin del där den andre inte får vistas. Humorn befinner sig visserligen på yppersta "gubbnivå" men det är jäkligt roligt för en riktig göteborgare när Albert fäller repliker som att "Herkules e den starkaste hästen i hele Haga" och "kila opp till kärringa i mjölkaffären".
Plats nr 6:
Trolltider! 1979 och 1985
Ja, som sagt denna julkalendern var så bra att den faktiskt fick gå i repris igen 1985 som julkalender. Här klaffar allt, musiken, den söta sagan, de söta karaktärerna, humorn och framförallt skådespelerska som är hämtade från Sveriges dåvarande revyelit. Här ser vi Lena-Pia Bernhardsson igen fast den här gången som den elaka häxan Mara. Två andra karaktärer som verkligen utmärker sig här är Eva Rydberg som Kleva och allas vår Birgitta Andersson (Teskedsgumman och Doris i Jönssonligan), som Tova. De två är centralgestalter i serien som handlar om gemenskap och folktro. Handlingen är lite barnsligt socialistisk när den hela tiden försöker lyfta fram det underliggande temat att alla människor behövs oavsett deras personliga egenskaper, för när faran hotar i form av Bergatrollet, Sigge Fürst, så kan allas egenskaper plötsligt bli en fördel utifrån vilken situation man hamnar i. Dialogen är bra och det dyker upp mycket söta sånger, sagokänslan är mer påtaglig än julstämningen. En skådespelare vi ofta får se i lite mera machoroller, Ted Åström, spelar här en barnslig liten karaktär som kallas för Kotte.
Plats nr 7:
Pelle Svanslös! 1997
Här fick SVT verkligen slå på stort när rollbesättningen gjordes för hela julkalendern kryddas av svensk skådespelar elit från då det begav sig. Skådespelet går med andra ord inte att klaga på. Här gör verkligen Björn Kjellmans släpiga röst i rollen som Pelle Svanslös sig helt till rätta, för det lyfter bara fram karaktärsdragen hos den försiktige och något bortkomne Pelle. Cecilia Ljung är utomordentligt söt som Maja Gräddnos, helt klädd i vitt. En minnesvärd pusscen mellan Pelle och Maja dyker genast upp i mitt huvud när jag tänker på den här julkalendern. Vi får också se Brasse Brännström (Magnus och Brasse) som den sympatiske barägaren Trisse. Stjäl showen gör dock Christer Fant som spelar Elake Måns, troligen Christer Fants största gestaltning på film någonsin och enligt mig gör han Elake Måns så bra här att det är en av de bästa karaktärerna någonsin i svensk julkalenderhistoria. Han backas upp av det korkade radarparet Bill och Bull, Leif Andrée och Göran Thorell, som är riktigt roliga. En härlig scen är när de skall tävla i löpning mot bland annat Pelle och startmannen säger "klara, färdiga, gå!", vilket leder till att Bill och Bull enas om att startmannen faktiskt sa gå och börjar gå istället för att springa. Peter Harrysson spelar den underbart barska och hemska hunden Pettersson. Självklart så är Lena-Pia Bernhardsson med även i den här julkalendern med rollen som Majas mamma. Handlingen ramas in av den härliga berättarrösten av Gösta Prüzelius (Reidar Dahlén och Bagheera i Djungelboken).
Plats nr 8:
Herkules Jonssons storverk! 1969
Det här en story som håller även idag. Mamman i serien, Gun Holmqvist, kommer av en slump på en ramsa när hon skriver fel på sin skrivmaskin, "överliggande kramaxel, kalasvev och bubbla förknasare". Ramsan visar sig vara en trollformel som förvandlar familjens 7-årige son Herman, James Dickson, till superhjälten Herkules och familjens far, Tage Danielsson till en 7-årig pojke. Tage Danielssons gestaltning av en 7-årig pojke hamnar farligt nära hans karaktär "Knorrhane" i Saltkråkan, som han gjorde 2 år tidigare. Herman är en typisk "Stockholmstalande" söderunge som varit urtypen för barn i svensk film fram till långt in på 70-talet. Herman tuggar på med sitt charmigt lillgamla sätt att prata. De mest minnesvärda är just själva förvandlingsscenerna där mamman ibland använder sig av ett trollspö. Den här jukalendern är verkligen svenskt 60-tal så det bara sjunger om det och den är filmad ungefär som med en hemmakamera. Den stora behållningen är den lille charmige Herman som tilltalar sin far Jonsson hela tiden.
Plats nr 9:
Kaspar i Nudådalen! 2001
En riktig julig julkalender som är inspelad uppe i Norrland för att innehålla rikligt med snö. Nudådalen är en liten norrländsk by långt ifrån storstadens bebyggelse där 8-årige Kaspar, Axel Zuber, bor med sin morfar Albert, Per Oscarsson. Axel Zuber spelar oerhört bra som Kaspar och visade redan året innan i Lukas Moodyssons film "Tillsammans" att han var en duktig barnskådespelare med den underbara repliken, "Jävla Fascist". Här briljerar dock Johan Ulvesson i rollen som "Atom-Ragnar" som äger en affär och är mycket snål. Mikael Riesbäck gör också en bra roll som den inte helt begåvade men omtänksamme Greger. Här hade inte Riesbäck riktigt släppt sin Doktor Kosmos-roll, vilket syns en aning. Bäst av alla är ändå Per Oscarsson som spelar sympatisk morfar och man kan inte annat än älska herr Oscarsson och jag tror alla hade velat ha en Morfar som honom. Det roligaste för Oscarssons del är väl egentligen att han faktiskt fick briljera två gånger den julen eftersom han alltid dyker upp i filmen "Kan du vissla Johanna" direkt efter Kalle Anka, där han också är genial som morfar. Bästa och mest minensvärda scenen måste ändå vara när Kaspar slickar på trappräcket in till Atom-Ragnars affär och fastnar med tungan.
Plats nr 10:
Tomtemaskinen! 1993
Pettson och Findus i tomtemaskinen lyfter fram de två klassiska sagokaraktärerna till en spelfilm. Pettson har lovat att det skall komma en tomte till jul och Findus är som vanligt extremt otålig. Petsson uppfinner i hemlighet en tomtemaskin för att inte göra Findus besviken. Gubben Petsson spelas av Ingvar Hirdvall, grannen i Beck. Men denna julkalenders klart lysande stjärna är ju såklart Findus som gestaltas av Ika Nord. Ika känner vi ju igen från det läskiga barnprogrammet "Ika i rutan". Med det barnprogrammet som en starkt obehaglig upplevelse i minnet från barndomen är det svårt att inte fatta att det är Ika som spelar Findus eftersom ju hennes dialekt är så starkt förknippad med "Ika i rutan". En unik form av Halländska, Halmstaddialekt, som får henne nästan att låta som invandrad polack. Således blir Findusgestaltningen också lite läskig, men också helt underbar. För ingen kan säga att "Ika i rutan" var dåligt. Det mest minnesvärda är egentligen kameravinklarna som användes för att hela tiden filma Ika på långt håll för att framstå som så mycket mindre eller att båda skådespelarna fick göra senerna helt ensamma för att sen klippa ihop det till en scen.
Hoppas att ni hade en rolig läsning och jag antar att era listor skulle se helt annorlunda ut!
God Jul
Julkalendern är ju någonting som engagerar alla! För alla i det här landet har sett en eller flera julkalendrar och alla har också väldigt spridda åsikter om vilken julkalender som är den bästa. Jag skall faktiskt oavsett hur svårt det är försöka ranka de julkalendrarna jag har sett. Man brukar ju alltid ha en eller två favoriter, men sen blir det svårare tycker jag för flera julkalendrar ligger ju på ungefär samam nivå men här kommer i alla fall mitt utlåtande över de bästa julkalendrarna som jag har sett.
På plats nr 1:
Sunes Jul! 1991
Denna julkalender är helt genial så till vida att den verkligen återspeglar en typisk Svenssonfamiljs (dock aningen skruvad) förberedelser inför jul och julfirande. Författarna Anders Jacobsson och Sören Olsson kommer rakt in på den svenska "radhussjälen", vilket gör att den heller inte kommer bli omodern, med en humor som når ut till alla oavsett ålder. Skådespeleriet är på topp och briljerar gör Andreas Hoffer som Sune, Gabriel Odenhammar som Håkan, Peter Haber som pappa Rudolf och Carina Lidbom som mamma Karin. Ett litet plus är väl också Gaby Stenberg som den elake och snöbollskastande grannen, Tant Gunnarsson. Ingen annan litterär figur har betytt så mycket för min barndom som Sune!
På plats nr 2:
Jul i Kapernaum! 1995
En mystisk berättelse om en stjärna som störtat för längesen och ligger under staden Kapernaum och påverkar dess väderklimat. Ingen snö har fallit över staden sen den dagen stjärnan föll och värmde upp jordskorpan. Får jag tillägga att ämnet känns ganska så modernt och insiktsfullt. Den här julkalendern flyttar oss i alla fall tillbaka till en fiktiv tid i en stad där SVT verkligen har kostat på sig i kulissbygget. Staden är extremt välbyggd och kuriosan och interiören kring staden gör verkligen att man får en härlig känsla i kroppen. Hade det delats ut guldbaggar i kategorin julkalendrar så hade denna julkalender sannolikt fått det för kostym och interiör. Här är det också genomgående gott skådespel och briljerar här gör Stefan Ekman (Gösta "Sickan" Ekmans bror) i rollen som Klopstock (bilden), Per Sandberg i rollen som den klantige Krampus, Eva Widgren, flickan som vann mitt hjärta då det begav sig i rollen som flickan Amanda, Peter Harrysson som den elake pantbanksägaren Assar Skoog och till slut Lena-Pia Bernhardsson som den bittra tant Innocentia. Till sist får vi inte glömma de sköna docksketcherna som avslutade varje avsnitt med bland annat Magister Munter och Bio Rio.
Plats nr 3:
Mysteriet på Greveholm! 1996
Återigen en god skildring av en Svenssonfamilj men inte riktigt lika träffsäker som i Sunes Jul. Det roliga med familjens sammansättning är väl egentligen att alla familjemedlemmar pratar utpräglad skånska, men tycks komma från var sin del av Skåne för ingen tycks ha helt samma dialekt, framförallt inte dotter Lillan som nog troligen hör hemma runt Båstadtrakten eller i Lund. Här bjuds vi i alla fall på en härlig känsla av äventyr med spöken och humor. De två spökena Sean och Staffan, Sven Ahlström och Pierre Lindstedt, är julkalenderns stora behållning och lyfter hela storyn med sin humor och sitt skådespel. Bäst annars är pappa Leif som gestaltas av Peter Fridh, en Rudolf Andersson-karaktär i skånsk tappning. Barnen gör en helt ok insats även om dialogen svajar lite ibland och alla präglas av att de hela tiden ser ut som frågetecken. Men storyn är mysig och visst var man rädd som fasen för SKELETTET, Greve Von Dy!
Plats Nr 4:
Klasses Julkalender! 1992
Klasse Möllberg briljerar i den mest juliga julkalendern hittills. Han spelar alla karaktärer helt själv från Klasse Kock (bilden) till Tomtenissen som bodde på vinden och gick ut och öppnade luckor på grenarna till en jättehög gran. Den enorma granen är väl föresten det man minns allra mest för högt upp i granen ligger den stugan där Klasse Möllberg huserar. Julkalendern är verkligen genial i sin enkelhet och mycket fyndigheter finns i stugan hos Klasse och det bästa av allt är att mer än halva julkalendern sänds live. Flertalet tävlingar i rena "Jullovsmorgonkaraktär" dyker upp och barn ringer in och tävlar. Den innehåller dessutom fler än 24 avsnitt eftersom den börjar 1:a advent. Det enda minuset med denna julkalendern är att det blir lite väl mycket sång ibland, men en av höjdpunkterna är helt klart lilla vinter-os med Pernilla Wiberg (skidstjärnan), Lasse Åberg (Stig-Helmer) och Klasse Möllberg.
Ture Sventon! 1989
En udda serie om den märklige privatdetektiven Ture Sventon som inte kan säga S och byter därför ut S i alla ord mot bokstaven T, med andra ord heter han egentligen Sture Svensson. Det lustiga som jag alltid tänkt på i alla år är dock varför han inte heter Ture Tventon i så fall. Helge Skoog gör i vilket fall en härlig gestaltning av Ture och visst blir man sugen av alla underbara semlor (temlor) som Herr Sventon trycker i sig under hela serien. Jag minns inte så mycket av själva storyn i just denna julkalendern eftersom jag endast var 2 år när den här julkalendern rullade och att jag enbart har sett ensilka avsnitt i repris genom åren. Vad jag minns helt klart är i alla fall Johan Ulvessons klockrena gestaltning av den sliskige skurken och ärkefienden, Ville Vessla. Vesslas kännetecken är att han alltid bär spetsiga skor, vilket ständigt avslöjar honom när han många gånger försöker förklä sig för att lura Sventon. En annan karaktär som man lär sig att tycka om och hata på samma gång är Herr Omar, Nils Moritz, som är så genuint genomtrevlig ständigt o jämnt så att det går till överdrift. Denna julkalendern präglas inte alls i första hand av julkänsla utan av ett härligt äventyr med mycket humor.
Plats nr 5:
Albert och Herbert! 1982
Den här julkalendern borde egentligen inte alls vara rolig för det handlar om en gammal gubbe och hans vuxne son som bor i ett hus som liknar en soptipp, men den är på sina ställen sanslöst rolig. Det är extremt hög kultfaktor här och denna julkalendern är verkligen så urgöteborgsk som den kan bli. Göteborgshumorn är genomgående igenom hela julkalendern, vilket märks direkt i vinjetten där Sten-Åke Cederhök (Albert) har placerat ett hjul framför dörren till sitt hus och hävdar att "Hjulen står för dörren". Herbert, Tomas von Brömsen är egentligen skittrött på sin allt för stolta pappa och får ständigt lyssna till den klassiska repliken "Hebbe lelle", men på något sätt så tycker han ju ändå om sin far. Underbara scener ur den här julkalendern är när Herbert skall åka skidor, när Albert har fått i sig anabola steroider eller analoga stenciler som han själv säger och när de till slut tröttnar så mycket på varandra att de drar ett vitt sträck genom hela huset med var sin del där den andre inte får vistas. Humorn befinner sig visserligen på yppersta "gubbnivå" men det är jäkligt roligt för en riktig göteborgare när Albert fäller repliker som att "Herkules e den starkaste hästen i hele Haga" och "kila opp till kärringa i mjölkaffären".
Plats nr 6:
Trolltider! 1979 och 1985
Ja, som sagt denna julkalendern var så bra att den faktiskt fick gå i repris igen 1985 som julkalender. Här klaffar allt, musiken, den söta sagan, de söta karaktärerna, humorn och framförallt skådespelerska som är hämtade från Sveriges dåvarande revyelit. Här ser vi Lena-Pia Bernhardsson igen fast den här gången som den elaka häxan Mara. Två andra karaktärer som verkligen utmärker sig här är Eva Rydberg som Kleva och allas vår Birgitta Andersson (Teskedsgumman och Doris i Jönssonligan), som Tova. De två är centralgestalter i serien som handlar om gemenskap och folktro. Handlingen är lite barnsligt socialistisk när den hela tiden försöker lyfta fram det underliggande temat att alla människor behövs oavsett deras personliga egenskaper, för när faran hotar i form av Bergatrollet, Sigge Fürst, så kan allas egenskaper plötsligt bli en fördel utifrån vilken situation man hamnar i. Dialogen är bra och det dyker upp mycket söta sånger, sagokänslan är mer påtaglig än julstämningen. En skådespelare vi ofta får se i lite mera machoroller, Ted Åström, spelar här en barnslig liten karaktär som kallas för Kotte.
Plats nr 7:
Pelle Svanslös! 1997
Här fick SVT verkligen slå på stort när rollbesättningen gjordes för hela julkalendern kryddas av svensk skådespelar elit från då det begav sig. Skådespelet går med andra ord inte att klaga på. Här gör verkligen Björn Kjellmans släpiga röst i rollen som Pelle Svanslös sig helt till rätta, för det lyfter bara fram karaktärsdragen hos den försiktige och något bortkomne Pelle. Cecilia Ljung är utomordentligt söt som Maja Gräddnos, helt klädd i vitt. En minnesvärd pusscen mellan Pelle och Maja dyker genast upp i mitt huvud när jag tänker på den här julkalendern. Vi får också se Brasse Brännström (Magnus och Brasse) som den sympatiske barägaren Trisse. Stjäl showen gör dock Christer Fant som spelar Elake Måns, troligen Christer Fants största gestaltning på film någonsin och enligt mig gör han Elake Måns så bra här att det är en av de bästa karaktärerna någonsin i svensk julkalenderhistoria. Han backas upp av det korkade radarparet Bill och Bull, Leif Andrée och Göran Thorell, som är riktigt roliga. En härlig scen är när de skall tävla i löpning mot bland annat Pelle och startmannen säger "klara, färdiga, gå!", vilket leder till att Bill och Bull enas om att startmannen faktiskt sa gå och börjar gå istället för att springa. Peter Harrysson spelar den underbart barska och hemska hunden Pettersson. Självklart så är Lena-Pia Bernhardsson med även i den här julkalendern med rollen som Majas mamma. Handlingen ramas in av den härliga berättarrösten av Gösta Prüzelius (Reidar Dahlén och Bagheera i Djungelboken).
Plats nr 8:
Herkules Jonssons storverk! 1969
Det här en story som håller även idag. Mamman i serien, Gun Holmqvist, kommer av en slump på en ramsa när hon skriver fel på sin skrivmaskin, "överliggande kramaxel, kalasvev och bubbla förknasare". Ramsan visar sig vara en trollformel som förvandlar familjens 7-årige son Herman, James Dickson, till superhjälten Herkules och familjens far, Tage Danielsson till en 7-årig pojke. Tage Danielssons gestaltning av en 7-årig pojke hamnar farligt nära hans karaktär "Knorrhane" i Saltkråkan, som han gjorde 2 år tidigare. Herman är en typisk "Stockholmstalande" söderunge som varit urtypen för barn i svensk film fram till långt in på 70-talet. Herman tuggar på med sitt charmigt lillgamla sätt att prata. De mest minnesvärda är just själva förvandlingsscenerna där mamman ibland använder sig av ett trollspö. Den här jukalendern är verkligen svenskt 60-tal så det bara sjunger om det och den är filmad ungefär som med en hemmakamera. Den stora behållningen är den lille charmige Herman som tilltalar sin far Jonsson hela tiden.
Plats nr 9:
Kaspar i Nudådalen! 2001
En riktig julig julkalender som är inspelad uppe i Norrland för att innehålla rikligt med snö. Nudådalen är en liten norrländsk by långt ifrån storstadens bebyggelse där 8-årige Kaspar, Axel Zuber, bor med sin morfar Albert, Per Oscarsson. Axel Zuber spelar oerhört bra som Kaspar och visade redan året innan i Lukas Moodyssons film "Tillsammans" att han var en duktig barnskådespelare med den underbara repliken, "Jävla Fascist". Här briljerar dock Johan Ulvesson i rollen som "Atom-Ragnar" som äger en affär och är mycket snål. Mikael Riesbäck gör också en bra roll som den inte helt begåvade men omtänksamme Greger. Här hade inte Riesbäck riktigt släppt sin Doktor Kosmos-roll, vilket syns en aning. Bäst av alla är ändå Per Oscarsson som spelar sympatisk morfar och man kan inte annat än älska herr Oscarsson och jag tror alla hade velat ha en Morfar som honom. Det roligaste för Oscarssons del är väl egentligen att han faktiskt fick briljera två gånger den julen eftersom han alltid dyker upp i filmen "Kan du vissla Johanna" direkt efter Kalle Anka, där han också är genial som morfar. Bästa och mest minensvärda scenen måste ändå vara när Kaspar slickar på trappräcket in till Atom-Ragnars affär och fastnar med tungan.
Plats nr 10:
Tomtemaskinen! 1993
Pettson och Findus i tomtemaskinen lyfter fram de två klassiska sagokaraktärerna till en spelfilm. Pettson har lovat att det skall komma en tomte till jul och Findus är som vanligt extremt otålig. Petsson uppfinner i hemlighet en tomtemaskin för att inte göra Findus besviken. Gubben Petsson spelas av Ingvar Hirdvall, grannen i Beck. Men denna julkalenders klart lysande stjärna är ju såklart Findus som gestaltas av Ika Nord. Ika känner vi ju igen från det läskiga barnprogrammet "Ika i rutan". Med det barnprogrammet som en starkt obehaglig upplevelse i minnet från barndomen är det svårt att inte fatta att det är Ika som spelar Findus eftersom ju hennes dialekt är så starkt förknippad med "Ika i rutan". En unik form av Halländska, Halmstaddialekt, som får henne nästan att låta som invandrad polack. Således blir Findusgestaltningen också lite läskig, men också helt underbar. För ingen kan säga att "Ika i rutan" var dåligt. Det mest minnesvärda är egentligen kameravinklarna som användes för att hela tiden filma Ika på långt håll för att framstå som så mycket mindre eller att båda skådespelarna fick göra senerna helt ensamma för att sen klippa ihop det till en scen.
Hoppas att ni hade en rolig läsning och jag antar att era listor skulle se helt annorlunda ut!
God Jul
Julmusik!
Det är faktiskt underbart med julmusik i lagom doser. Var i Göteborg igår med Sebastian och gick runt i över en timma och letade i vinylbackarna och självklart hittade jag fantastiska jul-vinyler i EP-format. Men då fick jag också en tanke, hur kommer det sig att alla stora jullåtar finns att få tag på i EP-format? Varför har inte jullåtar gjorda på cd-skivans guldålder fått samma plats i svenska hem på julafton?
Underbar jullåt, skriven av den gamle våldtäktsmannen Billy Butt!
Vem hör eller lyssnar inte på följande låtar i jultider?
Wham! - Last Christmas 1984
John Lennon & Yoko Ono - Happy Xmas 1971
Bing Crosby - White Christmas 1941
Band Aid - Do they know it's christmas? 1984
Bryan Adams - Christmas time 1985
Sir Cliff Richard - Mistletoe and wine 1988
José Feliciano - Feliz Navidad 1970
The Pogues och Kirsty MacColl - Fairytale of New York 1987
Adolphsson och Falk - Mer Jul 1982
Tommy Körberg och Sissel Kyrkebö - Julen är här 1989
Triad - Tänd ett ljus 1987
Just D - Juligen 1991
Med snabba ögon ur ett svenskt perspektiv så förstår vi att perioden 1982-1991 har satt sina spår på julafton. Gärna om man insåg att om man släpper en julåt ojämnt år från 1987 så kommer det att bli en megahit.
I största allmänhet är det heller inte så svårt att se att 80-talet var guldåldern för julmusik. Frågan är vad hände sen? Jo, jag vet att Mariah Carey också lyckades få ut en fantastisk julskiva 1994, men efter det då?
Åtskilliga covers har gjorts på samtliga låtar som nämnts ovan, men likväl är det originalen som får oss att tänka på jul. Min poäng helt enkelt är att uppenbarligen kan man onekligen inte göra julmusik idag. Det spelar faktiskt inte så stor roll i vilken butik jag traskade runt på igår för det är likväl samma låtar som återkommer och som är det stora jullåtarna, Från NK till H&M...
Bra eller dåligt? Jag älskar låtarna ovan i alla fall, men det ger mig också vatten på min kvarn när jag säger att själen är bortplockad i så mycket av dagens musik. Julmusik handlar i högsta grad om själ eftersom de är ämnade att skapa stämning. I dagens voice-overade musikvärld blir det helt enkelt för platt för känslor och mycket skall till om jullåtar från år 2010 skall nå samma status som de stora!
http://www.youtube.com/watch?v=E8gmARGvPlI Det blir helt enkelt inte mer julstämning än såhär!
http://www.youtube.com/watch?v=PA45TnJQxhU Det skulle vara Bing Crosbys underbara 40-talsjul då!
Varför betalar man skatt?
Nu för tiden kan man ju vinna ett val på att tala om att om vi sänker skatterna så blir det bra. Många människor undrar säkert varför man betalar skatt? Enligt mig är svaret på den frågan psykosocialt knuten. Mitt svar är: för att vi är beroende av varandra. Att hävda något annat är enligt mig totalt idiotiskt. Att påstå att man klarar sig allra bäst själv i alla lägen är enligt mig totalt orimligt.
Om jag lyfter ner frågan till ett pedagogiskt stadium så en förutsättning för att du själva skall leva är att två människor har bidragit till att tillverka dig. Där har vi beroende 1. Det kan vi nog nästan alla enas om att familjen är viktig och att man stöttar varandra såväl handgripligt som ekonomiskt och känslomässigt inom en familj.
Sedan har vi beroende 2, dina vänner. Utan dina vänner hade du troligen inte nått så långt i livet och att hävda att dina vänner inte påverkar dig är enligt mig som jag sa tidigare helt orimligt. Vad krävs för att dina vänner skall ha det gott, jo att deras familj och vänner också har det bra. För allas bästa är vi alltså beroende av varandra. Är det rimligt att alla kan dela med sig av sina pengar så att vi gemensamt kan skapa ett gott samhälle för varandra, vinner inte alla på det?
Nu tar vi beroende 3, människor i din direkta omgivning som inte nödvändigtvis är dina vänner men som tillhandahåller saker som du har ett behov av. Läraren, Polisen, Läkaren, Tandläkaren, Butiksbiträdet i Mataffären, Gatusoparen osv. De kan också tillhöra beroendegrad 1 och 2. Men utan alla dessa människor så skulle ditt liv inte fungera. För handen på hjärtat, kan du laga dina egna tänder? Kan du förhindra eller lösa ett mord i din familj? Kan du importera mat från olika delar av världen till ett rimligt pris? Kommer du att lägga ner tid på att städa stadens gator varje dag för att det inte skall bli vidriga att gå på?
Nu finns det ju ett argument som heter att istället ge sina förvärvade pengar till en privat sektor där man får välja själv sin service. Jag ställer mig frågan skulle vi lägga våra pengar på gatsopning, strandröjning och mordbekämpning om vi själva kunde välja att disponera våra pengar? Troligtvis inte, tror jag.
Då säger någon att du skall kunna välja din egen vård. Då undrar jag om vi privatiserar hela sjukvården, kommer det då dyka upp företag likt "pricerunner" där jag kan gå och jämföra priser för cancerbehandlingar över hela Sverige om jag har fått cancer. Så kan jag välja att köpa olika "cancerbehandlingspaket" beroende på hur mycket pengar jag äger och hur mycket jag tycker att det är värt att lägga på en cancerbehandling. Kan jag laborera ihop min egen cancerbehandling och välja själv vad som skall ingå så att den blir så individuell som möjligt? Kan jag betala min cancerbehandling på avbetalning? Vad händer om jag enbart har råd med två operationer, skall jag låna pengar för att ha råd att operera mig gång nummer 3?
Eller skall jag skaffa mig en sjukförsäkring som täcker om jag eventuellt skulle få prostatacancer eller lungcancer, men som helt plötsligt inte gäller fullt ut om jag får cancer i bukspottskörteln eftersom den inte ingår i försäkringen.
Jag ställer frågan än en gång, varför betalar man skatt? Jo, för att skatt helt enkelt är en försäkran för att du, din familj, dina vänner och alla människor som du på något sätt är beroende av skall kunna leva ett gott liv.
Är det rättvist att betala mer skatt om man tjänar mer pengar? Ja, det tycker jag att det är, för ju mer pengar du tjänar desto fler männniskor är du beroende av. Ägaren för världens största företag är beroende av att alla människor som jobbar inom företaget, gör sitt och jobb och är friska och hela. Ägaren för ett företag är beroende av att konsumenter vill ha dennes produkter/tjänster. I ett land där människor inte tjänar pengar och inte kan konsumera kan ingen företagare bli rik. I ett land där ingen upprätthåller ordning och stabilitet så att ingen rånar och förstör kan ingen företagare bli rik.
"Ensam är stark" heter det ju. Det spelar ingen roll hur rik du är om exempelvis cancer slår till. Du är lika beroende av andra människor för att överleva. Ingen bygger sitt eget hus och samtidigt ordnar sin egen mat och botar sig själv och städar omkring sig och bygger sin egen väg och levererar sina egna brev.
Även Bill Gates har någon gång varit beroende av att någon ville ha hans produkt och han är framförallt beroende av att någon annan inte utvecklat en produkt som var bättre än hans!
Vi är alla beroende av varandra på något sätt och vi alla tjänar precis lika mycket på om du och jag och alla andra är friska och lever sitt liv och om alla betalar skatt. För ingen vet vad som händer imorgon och faktum är att det är allvarligheten av den cancer man drabbas av som bestämmer hur mycket behandling man behöver och i den värld där jag inte vet om ajg eller någon annan i min närhet har råd att överleva, den världen vill jag inte leva i!
En röst ett ansikte!
Jag drog ju storyn om Smurfarna i tidigare inlägg och där nämnde jag Monica Forsberg som troligen snuvades på rättigheterna till Smurfarna. Men nu tänkte jag revanchera lite o Monica Forsbergs vägnar eftersom hon och hennes konstellationer ligger bakom 70-talister, 80-talister och 90-talisters samlade barndom. Framförallt de två förstnämnda generationerna som har fått ta del av Monica Forsberg & CO:s verk.
Monica Forsberg insåg tidigt att det där med att dubba tecknad film är någonting som kommer att bli en hit och faktum är ju att hennes dubbföretag lade beslag på samtliga Disneys storserier som färdades över Antlanten över till oss i Sverige i slutet på 80-talet och början på 90-talet. "Ducktales", mer känd som Joakim Von anka och tre knattar, "Räddningspatrullen", "Luftens Hjältar" men framförallt började allting med "Bumbibjörnarna". I hennes stall ingick framförallt artisten Haakon Pedersen som sjunger introt till Bumbibjörnarna och till Räddningspatrullen, det är alltså inte Peter Jöback som så många tror. Det är en myt som är skapad av någon idiot som först laddade upp Bumbibjörnarna-introt på Napster under slutet av 90-talet i ett Naivt internet-Sverige utan källor. Jag säger det igen för att förtydliga det, det är Haakon Pedersen som sjunger introt till båda serierna.
Det är inte så svårt att förstå med andra ord att Monica Forsberg har haft en stor prägel på vår barndom. Jag utgår från att alla i ovan nämnda generationer har sett åtminstone någon av serierna.
Det är alltså dessa serier jag talar om!
Det roliga med Monica Forsberg är att hon utöver låtskrivare, hon har bland annat skrivit "Främling" åt Carola med Lasse Holm, att hon även själv har varit/är musiker. Under 70-talet bildade hon gruppen Pastellerna tillsammans med medlemmarna Bertil Engh, Peter Wanngren och Kerstin Andeby. Samtliga medlemmar är värmlänningar och de medverkade i Melodifestivalen 1978. Man bytte sedan namn på gruppen till det mer flaschiga namnet Ritz och ställde upp i melodifestivalen 1983 och 1985 där det gick bäst 1983 med en 4:e-platsen.
Varför nämner jag ens den här gruppen för? Jo jag bjuder på ett klipp från Melodifestivalen 1985 så får vi se om ni kan höra vad det är jag är ute efter?
http://www.youtube.com/watch?v=gDy4oyRqEx8 Om ni kan eran Disney väl så har ni hört dessa röster ett oräkneligt antal gånger för olika Disneykaraktärer.
Mannen i den blå kavajen är väl den som sticker ut mest med sin röst, det är Bertil Engh som är mannen bakom följande karaktärer:
Toadie i Bumbibjörnarna! Puff i Räddningspatrullen!
Kung Louie i Luftens Hjältar!
Ett rätt skapligt register om man säger så!
Kvinnan i grönt är Monica Forsberg själv och hennes röst känns igen i följande karaktärer:
Bombo från Bumbibjörnarna! Knatte, Fnatte och Tjatte från Ducktales!
Rebecka Cunningham från Luftens Hjätar! Piff från Räddningspatrullen!
Den andra kvinnan i gruppen det vill säga kvinnan i rosasvart klänning finns inte med i Disneyserierna men är ytterst verksam i barnmusikalen som kom till när gruppen Ritz döpte om sig till "Svingelskogen". Där är hon karaktären Kirre-Kurre Ekorre och Svingelskogen blev en succé även den.
Så till sist mannen med lite mer basröst, mannen längst till höger i gruppen är ingen mindre än Peter Wanngren och han ligger bakom ett karaktärer varav föjande är de vi minns bäst:
Tigerr i Nalle Puh! (och nej jag stavade inte fel, karaktären heter Tigerr)
Lucky Luke!
Så vad blir då min slutats? Att Monica Forsberg och hennes garde har haft ett otroligt stort inflytande över vår barndom och den lite småtöntiga men ändå charmiga schlagergruppen Ritz helt plötsligt blir ett Dreamteam i 2010-års ljus! De förtjänar helt enkelt lite respekt såhär lite postumt och när vi närmar oss jul och vi längtar efter Kalle Anka och hans vänner på julafton!
Monica Forsberg var det så du såg ut när du gjorde rösten till knattarna också? För det känns spontant inte helt orimligt!
Monica Forsberg insåg tidigt att det där med att dubba tecknad film är någonting som kommer att bli en hit och faktum är ju att hennes dubbföretag lade beslag på samtliga Disneys storserier som färdades över Antlanten över till oss i Sverige i slutet på 80-talet och början på 90-talet. "Ducktales", mer känd som Joakim Von anka och tre knattar, "Räddningspatrullen", "Luftens Hjältar" men framförallt började allting med "Bumbibjörnarna". I hennes stall ingick framförallt artisten Haakon Pedersen som sjunger introt till Bumbibjörnarna och till Räddningspatrullen, det är alltså inte Peter Jöback som så många tror. Det är en myt som är skapad av någon idiot som först laddade upp Bumbibjörnarna-introt på Napster under slutet av 90-talet i ett Naivt internet-Sverige utan källor. Jag säger det igen för att förtydliga det, det är Haakon Pedersen som sjunger introt till båda serierna.
Det är inte så svårt att förstå med andra ord att Monica Forsberg har haft en stor prägel på vår barndom. Jag utgår från att alla i ovan nämnda generationer har sett åtminstone någon av serierna.
Det är alltså dessa serier jag talar om!
Det roliga med Monica Forsberg är att hon utöver låtskrivare, hon har bland annat skrivit "Främling" åt Carola med Lasse Holm, att hon även själv har varit/är musiker. Under 70-talet bildade hon gruppen Pastellerna tillsammans med medlemmarna Bertil Engh, Peter Wanngren och Kerstin Andeby. Samtliga medlemmar är värmlänningar och de medverkade i Melodifestivalen 1978. Man bytte sedan namn på gruppen till det mer flaschiga namnet Ritz och ställde upp i melodifestivalen 1983 och 1985 där det gick bäst 1983 med en 4:e-platsen.
Varför nämner jag ens den här gruppen för? Jo jag bjuder på ett klipp från Melodifestivalen 1985 så får vi se om ni kan höra vad det är jag är ute efter?
http://www.youtube.com/watch?v=gDy4oyRqEx8 Om ni kan eran Disney väl så har ni hört dessa röster ett oräkneligt antal gånger för olika Disneykaraktärer.
Mannen i den blå kavajen är väl den som sticker ut mest med sin röst, det är Bertil Engh som är mannen bakom följande karaktärer:
Toadie i Bumbibjörnarna! Puff i Räddningspatrullen!
Kung Louie i Luftens Hjältar!
Ett rätt skapligt register om man säger så!
Kvinnan i grönt är Monica Forsberg själv och hennes röst känns igen i följande karaktärer:
Bombo från Bumbibjörnarna! Knatte, Fnatte och Tjatte från Ducktales!
Rebecka Cunningham från Luftens Hjätar! Piff från Räddningspatrullen!
Den andra kvinnan i gruppen det vill säga kvinnan i rosasvart klänning finns inte med i Disneyserierna men är ytterst verksam i barnmusikalen som kom till när gruppen Ritz döpte om sig till "Svingelskogen". Där är hon karaktären Kirre-Kurre Ekorre och Svingelskogen blev en succé även den.
Så till sist mannen med lite mer basröst, mannen längst till höger i gruppen är ingen mindre än Peter Wanngren och han ligger bakom ett karaktärer varav föjande är de vi minns bäst:
Tigerr i Nalle Puh! (och nej jag stavade inte fel, karaktären heter Tigerr)
Lucky Luke!
Så vad blir då min slutats? Att Monica Forsberg och hennes garde har haft ett otroligt stort inflytande över vår barndom och den lite småtöntiga men ändå charmiga schlagergruppen Ritz helt plötsligt blir ett Dreamteam i 2010-års ljus! De förtjänar helt enkelt lite respekt såhär lite postumt och när vi närmar oss jul och vi längtar efter Kalle Anka och hans vänner på julafton!
Monica Forsberg var det så du såg ut när du gjorde rösten till knattarna också? För det känns spontant inte helt orimligt!
Det måste ha varit kul!
Nu på morgonen så har jag kommit över, till min stora glädje, skivan "Klasse Möllberg i Smurfland" från 1979. Sanslös nostalgi att förgylla morgonen med såhär efter flera dagars sjuka och lagom småroligt att lyssna ¨på nu när jag sakta börjar känna den långsamma återkomsten till verkligheten igen.
De kunde kanske ha haffat den gode Klasse i en bättre pose till det här skivomslaget!
Klasse Möllberg är ju som de flesta vet ena halvan av "Trazan & Banarne", där han då är Banarne och Lasse Åberg (Stig-Helmer) är Trazan. På den här skivan får han glänsa i förgrunden, vilket han dock senare skulle få göra återkommande gånger längre fram i karriären. Vi får ju inte glömma hans fantatiska julkalender "Klasses Jul", som Live-sändes vid varje avsnitt 1992! Det roliga när man väl börjar lyssna på skivan är att den är extremt välkomponerad och påkostad i arrangemanget. Vem ligger bakom finansieringen av projektet? Det kan väl endast ha funnits två spekulanter vid den här tidpunkten det vill säga sent 70-tal, Monica Forsberg och Bert Karlsson. Självklart var det Bert Karlsson som satt på pengarna vid den här tidpunkten och plockade rättigheterna till Smurfarna. Monica Forsberg har ju dock inte heller gått lottlös genom åren eftersom hennes bolag har ägt rättigheterna till "Ducktales", "Räddningspatrullen" och "Bumbibjörnarna" bland annat.
Hur som helst har den gode Bert verkligen satsat pengar i inspelningen vilket märks som sagt i komponeringen och i antalet instrument som används och i antalet förekommande röster. Här kommer dock det komiska i det hela, det är enbart proffesionella textförfattare, studiomusiker och sångare som är inblandade utöver Klasse i skivans sound och samtliga av dem är män! Män i yngre medelåldern, bortsett Torgny Söderberg som är drygt 45 år när det spelas in. Torgny Söderberg gör alltså en av smurfrösterna och annars är han ju mest känd som framgångsrik låtskrivare, bland annat till "Diggiloo, Diggiley" och Lena Ph:s "Kärleken är evig". Lasse Westman gör också en av smurfrösterna på skivan och han är väl främst känd som en av Sveriges främsta gitarister genom tiderna och flitigt anlitad studiomusiker och i melodifestivalsammanhang, samt som senare som en del av bandet "Vikingarna". Anders Engberg gör också han en av smurfrösterna på skivan, han som gifte sig med en viss Lotta Pedersen på 80-talet efter att båda körat bakom bröderna "Herreys" när de vann Eurovision med just "Diggiloo, Diggiley" från 1984, som var skriven av som sagt ovan nämnda Torgny Söderberg! Vad Tog Lotta Pedersen för efternamn tror ni? Lotta Engberg känns inte helt obekant va? Siste man att göra en smurfröst på skivan utöver sin vanliga sångröst är ju förstås Klasse Möllberg.
Lotta Engberg med Anders Engbergs orkester någon gång i mitten på 80-talet! Har man den frisyren som hon har där så är det nog inte så konstigt om man sedan gifter sig med en smurf!
Det går ändå inte att tänka bort hur jäkla kul det måste ha varit för 4 medelålders män att sjunga in smurflåtar tillsammans med flera studiomusiker den gången? Jag hade nog inte kunnat hålla mig för skratt i alla fall. Eller ens kunna ta projektet på tillräckligt stort allvar.
Jag säger bara lyssna på lite smakprov och inse:
http://www.youtube.com/watch?v=i1__GIutoIw <--- Jag säger bara tänk en gång till på att det är ovan nämnda män som faktiskt sjunger!
http://www.youtube.com/watch?v=tkfbjhxO5pQ&feature=related <--- "Hallonsaft" Troligen den mest kända låten från den här skivan som har överlevt tiden bäst!
Det finns dock ytterligare ett riktigt guldkorn på den här skivan som sticker ut. Den klockrena tolkningen av låten "El Bimbo" som blivit just "El Smurfo". Ni som sett polisskolanfilmerna vet att Lt. Harris och hans klantige assistent Proctor ofta blir inlurade på Bögklubben "Blue Oyster bar" där låten "El Bimbo" alltid spelas upp på högsta volym så fort de har insett att de befinner sig på en bögklubb.
http://www.youtube.com/watch?v=IQxLgqVvW-4 <---- Smurfversionen av "gaylåten" från Klasse Möllbergsskivan från 1979. Lyssna och njut!
Blue Oyster bar! lyssna på låten ovan och se bilden igen, stor humor!
Klasse Möllberg gjorde bara en smurfskiva och rollen som berättare och sångare lämnades över till Stefan Rüden, mannen med hiten "Sofia dansar go-go". Kvalitén på skivorna hölls uppe tack vare Berts påkostade finansiering och här kommer ett smakprov på Stefan Rüdens smurflåtar:
http://www.youtube.com/watch?v=C7ocVtHQD1c&feature=related <---- Fortfarande musikaliskt välkomponerat, denna kassetten äger jag fortfarande och den ärvde jag av min farbror Claes när jag var yngre.
Till sist måste jag bara hylla en underbar skådespelare som dog i veckan. Leslie Nielsen du gjorde världen lite roligare och du har förgyllt många tv-timmar. Vila i frid!
http://www.youtube.com/watch?v=AvWfbIe4X_4 <---- Från "Den nakna pistolen"
http://www.youtube.com/watch?v=cmBwYTvjHCU&feature=related <--- Från "Spy Hard"
Mr Leslie Nielsen!
De kunde kanske ha haffat den gode Klasse i en bättre pose till det här skivomslaget!
Klasse Möllberg är ju som de flesta vet ena halvan av "Trazan & Banarne", där han då är Banarne och Lasse Åberg (Stig-Helmer) är Trazan. På den här skivan får han glänsa i förgrunden, vilket han dock senare skulle få göra återkommande gånger längre fram i karriären. Vi får ju inte glömma hans fantatiska julkalender "Klasses Jul", som Live-sändes vid varje avsnitt 1992! Det roliga när man väl börjar lyssna på skivan är att den är extremt välkomponerad och påkostad i arrangemanget. Vem ligger bakom finansieringen av projektet? Det kan väl endast ha funnits två spekulanter vid den här tidpunkten det vill säga sent 70-tal, Monica Forsberg och Bert Karlsson. Självklart var det Bert Karlsson som satt på pengarna vid den här tidpunkten och plockade rättigheterna till Smurfarna. Monica Forsberg har ju dock inte heller gått lottlös genom åren eftersom hennes bolag har ägt rättigheterna till "Ducktales", "Räddningspatrullen" och "Bumbibjörnarna" bland annat.
Hur som helst har den gode Bert verkligen satsat pengar i inspelningen vilket märks som sagt i komponeringen och i antalet instrument som används och i antalet förekommande röster. Här kommer dock det komiska i det hela, det är enbart proffesionella textförfattare, studiomusiker och sångare som är inblandade utöver Klasse i skivans sound och samtliga av dem är män! Män i yngre medelåldern, bortsett Torgny Söderberg som är drygt 45 år när det spelas in. Torgny Söderberg gör alltså en av smurfrösterna och annars är han ju mest känd som framgångsrik låtskrivare, bland annat till "Diggiloo, Diggiley" och Lena Ph:s "Kärleken är evig". Lasse Westman gör också en av smurfrösterna på skivan och han är väl främst känd som en av Sveriges främsta gitarister genom tiderna och flitigt anlitad studiomusiker och i melodifestivalsammanhang, samt som senare som en del av bandet "Vikingarna". Anders Engberg gör också han en av smurfrösterna på skivan, han som gifte sig med en viss Lotta Pedersen på 80-talet efter att båda körat bakom bröderna "Herreys" när de vann Eurovision med just "Diggiloo, Diggiley" från 1984, som var skriven av som sagt ovan nämnda Torgny Söderberg! Vad Tog Lotta Pedersen för efternamn tror ni? Lotta Engberg känns inte helt obekant va? Siste man att göra en smurfröst på skivan utöver sin vanliga sångröst är ju förstås Klasse Möllberg.
Lotta Engberg med Anders Engbergs orkester någon gång i mitten på 80-talet! Har man den frisyren som hon har där så är det nog inte så konstigt om man sedan gifter sig med en smurf!
Det går ändå inte att tänka bort hur jäkla kul det måste ha varit för 4 medelålders män att sjunga in smurflåtar tillsammans med flera studiomusiker den gången? Jag hade nog inte kunnat hålla mig för skratt i alla fall. Eller ens kunna ta projektet på tillräckligt stort allvar.
Jag säger bara lyssna på lite smakprov och inse:
http://www.youtube.com/watch?v=i1__GIutoIw <--- Jag säger bara tänk en gång till på att det är ovan nämnda män som faktiskt sjunger!
http://www.youtube.com/watch?v=tkfbjhxO5pQ&feature=related <--- "Hallonsaft" Troligen den mest kända låten från den här skivan som har överlevt tiden bäst!
Det finns dock ytterligare ett riktigt guldkorn på den här skivan som sticker ut. Den klockrena tolkningen av låten "El Bimbo" som blivit just "El Smurfo". Ni som sett polisskolanfilmerna vet att Lt. Harris och hans klantige assistent Proctor ofta blir inlurade på Bögklubben "Blue Oyster bar" där låten "El Bimbo" alltid spelas upp på högsta volym så fort de har insett att de befinner sig på en bögklubb.
http://www.youtube.com/watch?v=IQxLgqVvW-4 <---- Smurfversionen av "gaylåten" från Klasse Möllbergsskivan från 1979. Lyssna och njut!
Blue Oyster bar! lyssna på låten ovan och se bilden igen, stor humor!
Klasse Möllberg gjorde bara en smurfskiva och rollen som berättare och sångare lämnades över till Stefan Rüden, mannen med hiten "Sofia dansar go-go". Kvalitén på skivorna hölls uppe tack vare Berts påkostade finansiering och här kommer ett smakprov på Stefan Rüdens smurflåtar:
http://www.youtube.com/watch?v=C7ocVtHQD1c&feature=related <---- Fortfarande musikaliskt välkomponerat, denna kassetten äger jag fortfarande och den ärvde jag av min farbror Claes när jag var yngre.
Till sist måste jag bara hylla en underbar skådespelare som dog i veckan. Leslie Nielsen du gjorde världen lite roligare och du har förgyllt många tv-timmar. Vila i frid!
http://www.youtube.com/watch?v=AvWfbIe4X_4 <---- Från "Den nakna pistolen"
http://www.youtube.com/watch?v=cmBwYTvjHCU&feature=related <--- Från "Spy Hard"
Mr Leslie Nielsen!
