Hosta!
Igår var det skyltsöndag i Halmstad och jag, Sebastian Fälth och Johnny Lindmark traskade runt i butikerna i centrala Halmstad, som vanligt är det väl tittandet som blir den största aktiviteten. Konsumerandet sparar jag till onsdag då jag och Sebastian drar oss upp till Götebog för investeringar. En nyinvestering blev det dock igår, Luciano Pavarotti "A christmas collection". En dubbel-cd finkultur har alltså smugit sig in i mitt hem!
Men, men första låten på första skivan är en inspelning från någon föreställning och det innebär alltså att musiken och övriga ljud i lokalen finns med. Introt består av ett vackert pianospel och så självklart dessa förbannade människor som får hostattacker i publiken när de skall vara tysta. Helt otroligt! Jag har funderat ganska mycket på det i två dagar nu varför det alltid är ett förbannat hostande och harklande när större församlingar förväntas att vara tysta. Om man backar bandet tillbaka till mina föräldrars bröllop så hörs det typiska ljudet av hostningar och harklingar i kyrkan innan det är dags för inmarschen. Tänk efter själva, hur många privata videoinspelningar har ni inte från födelsedagar, bröllop, skolavslutningar och dylikt där någon och gärna några drabbas av en extrem hostattack just då det skall vara tyst.
Undrar om det hostades lika mycket under Prins Charles och Lady Dianas bröllop? Vem vet prins Edward eller Queen Elisabeth II kanske också drabbas av akuta hostattacker vid tystnadstillfällen!
Det är precis som att om det blir tyst lite för länge, det vill säga över 10 sekunder, så finns det människor som direkt drabbas av akuta hostattacker. Befinner man sig däremot i exempelvis i en butiksmiljö eller på ett seminarium där det händer någonting eller på en biograf då hostas det minsann inte i den utsträckningen. Klart att det hostas, men inte i den akuta hostattacksformen som utbryter när en lika stor församling människor förväntas att vara helt tysta och allt runt omkring också skall vara det. Jag ställer mig frågan varför? Varför måste folk hålla på och hosta ständigt och jämnt i dessa sammanhang?
Finns det en fysiologisk förklaring att när människor är tysta för länge så blir munhålan så torr att vissa måste hosta. Eller en psykosomatisk förklaring att människor drabbas av ett beteende likt en rökare. Jag menar att rökare kan ju inte gå allt för många steg utomhus, när man har varit inomhus ett tag, utan att tända en cigarett. Är det samma fenomen som slår till för människor i kyrkor? När man har varit tyst för länge och alla andra också är det så måste någon föra ljud. Är det i så fall rökarmänniskorna som hostar i kyrkan? Eller finns det ens en förklaring till detta korkade fenomen? Jag vet inte, men tankvärt är det i alla fall och uppenbart är att två-tre människor har hostat sönder introt till första spåret på min Pavarotti-skiva!
Luciano Pavarottis julskiva, fast min är röd och har finare omslag!
Men, men första låten på första skivan är en inspelning från någon föreställning och det innebär alltså att musiken och övriga ljud i lokalen finns med. Introt består av ett vackert pianospel och så självklart dessa förbannade människor som får hostattacker i publiken när de skall vara tysta. Helt otroligt! Jag har funderat ganska mycket på det i två dagar nu varför det alltid är ett förbannat hostande och harklande när större församlingar förväntas att vara tysta. Om man backar bandet tillbaka till mina föräldrars bröllop så hörs det typiska ljudet av hostningar och harklingar i kyrkan innan det är dags för inmarschen. Tänk efter själva, hur många privata videoinspelningar har ni inte från födelsedagar, bröllop, skolavslutningar och dylikt där någon och gärna några drabbas av en extrem hostattack just då det skall vara tyst.
Undrar om det hostades lika mycket under Prins Charles och Lady Dianas bröllop? Vem vet prins Edward eller Queen Elisabeth II kanske också drabbas av akuta hostattacker vid tystnadstillfällen!
Det är precis som att om det blir tyst lite för länge, det vill säga över 10 sekunder, så finns det människor som direkt drabbas av akuta hostattacker. Befinner man sig däremot i exempelvis i en butiksmiljö eller på ett seminarium där det händer någonting eller på en biograf då hostas det minsann inte i den utsträckningen. Klart att det hostas, men inte i den akuta hostattacksformen som utbryter när en lika stor församling människor förväntas att vara helt tysta och allt runt omkring också skall vara det. Jag ställer mig frågan varför? Varför måste folk hålla på och hosta ständigt och jämnt i dessa sammanhang?
Finns det en fysiologisk förklaring att när människor är tysta för länge så blir munhålan så torr att vissa måste hosta. Eller en psykosomatisk förklaring att människor drabbas av ett beteende likt en rökare. Jag menar att rökare kan ju inte gå allt för många steg utomhus, när man har varit inomhus ett tag, utan att tända en cigarett. Är det samma fenomen som slår till för människor i kyrkor? När man har varit tyst för länge och alla andra också är det så måste någon föra ljud. Är det i så fall rökarmänniskorna som hostar i kyrkan? Eller finns det ens en förklaring till detta korkade fenomen? Jag vet inte, men tankvärt är det i alla fall och uppenbart är att två-tre människor har hostat sönder introt till första spåret på min Pavarotti-skiva!
Luciano Pavarottis julskiva, fast min är röd och har finare omslag!
För enkelhetens skull!
Det kom in en man på jobbet i helgen och jag blev lite förvånad när jag såg hans adress på skärmen. Han bode på adressen Hem och nummer efteråt. Jag frågade om det verkligen stämde att adressen verkligen var Hem? Men så var det tydligen.
Tänk själva vilken fantastisk adress att ha om man är riktigt packad en lördag natt och skall ha en taxi. Vart skall du åka? Vilken adress? jag skall till Hem!
Är det upplagt för missförstånd eller vadå? Föreställ er gärna situationen också om mannen som kör taxin gärna är invandrare och pratar dålig svenska och skall för ett rationellt samtal med en dyngrak människa som hävdar att att taxichauffören skall köra denne hem till Hem. Fördelen är väl åtminstone att oavsett hur packad man är så lär man ju aldrig glömma bort sin adress.
När vi ändå pratar om att befinna sig i det packade tillståndet så tycker jag att bankomaterna i Danmark, till skillnad från de i Sverige, har ett mycket bra namn och mycket bra skyltar. Det står kort och gott "Penge" på skyltarna i Danmark, när vi i Sverige skyltar texten bankomat. Jag tror faktiskt även den här gången, oavsett hur dyngrak du än må vara, så kan man inte missa skylten "Penge" om det är kontanter man behöver. 1-0 till Danmark där.
Ett sista tillägg bara såhär på natten efter att ha arbetat sent och kopplat av med två avsnitt av serien "Varuhuset", varför måste den serien bara bli bättre och bättre nu när jag är inne på sista säsongen för? Nu, när serien är i sitt esse och intrigerna står som spön i backen och tempot verkligen är högt, ja, då är serien snart slut. I sista säsongen kryllar det ju av underbara karaktärer, även om jag förstås saknar vackra Lena endre. Den kanske mest klockrena av de alla är den grovt underskattade skådespelaren Heinz Hopf som fullkomligt lyser i rollen som Eric Ericsson! Efter att han i tidigare säsonger fört en roll lite mera i skymundan så får han fullt utrymme i näst sista men framförallt sista säsongen och glänsa i rollen som manipulativt ärkesvin. Bra konkurrens får han av skådespelaren Haakon Svensson som spelar Eric Ericssons vapendragare, den sliskige K.A Linde.
http://www.youtube.com/watch?v=VLy4HtdZ7Fc
Titta på en av de bästa avsnittsavsluten i svensk tv-seriehistoria. Mats Boresten söker upp sin gamla fru för att återfå sitt liv, vem öppnar dörren? Jo, totalt oväntat... Eric Ericsson (Heinz Hopf). Ärkesvinet!
Det andra ärkesvinet K.A Linde kysser VD:n Margareta Öhman (Christina Schollin) Framför ögonen på hennes man Rune (Lars Lind).
Tänk själva vilken fantastisk adress att ha om man är riktigt packad en lördag natt och skall ha en taxi. Vart skall du åka? Vilken adress? jag skall till Hem!
Är det upplagt för missförstånd eller vadå? Föreställ er gärna situationen också om mannen som kör taxin gärna är invandrare och pratar dålig svenska och skall för ett rationellt samtal med en dyngrak människa som hävdar att att taxichauffören skall köra denne hem till Hem. Fördelen är väl åtminstone att oavsett hur packad man är så lär man ju aldrig glömma bort sin adress.
När vi ändå pratar om att befinna sig i det packade tillståndet så tycker jag att bankomaterna i Danmark, till skillnad från de i Sverige, har ett mycket bra namn och mycket bra skyltar. Det står kort och gott "Penge" på skyltarna i Danmark, när vi i Sverige skyltar texten bankomat. Jag tror faktiskt även den här gången, oavsett hur dyngrak du än må vara, så kan man inte missa skylten "Penge" om det är kontanter man behöver. 1-0 till Danmark där.
Ett sista tillägg bara såhär på natten efter att ha arbetat sent och kopplat av med två avsnitt av serien "Varuhuset", varför måste den serien bara bli bättre och bättre nu när jag är inne på sista säsongen för? Nu, när serien är i sitt esse och intrigerna står som spön i backen och tempot verkligen är högt, ja, då är serien snart slut. I sista säsongen kryllar det ju av underbara karaktärer, även om jag förstås saknar vackra Lena endre. Den kanske mest klockrena av de alla är den grovt underskattade skådespelaren Heinz Hopf som fullkomligt lyser i rollen som Eric Ericsson! Efter att han i tidigare säsonger fört en roll lite mera i skymundan så får han fullt utrymme i näst sista men framförallt sista säsongen och glänsa i rollen som manipulativt ärkesvin. Bra konkurrens får han av skådespelaren Haakon Svensson som spelar Eric Ericssons vapendragare, den sliskige K.A Linde.
http://www.youtube.com/watch?v=VLy4HtdZ7Fc
Titta på en av de bästa avsnittsavsluten i svensk tv-seriehistoria. Mats Boresten söker upp sin gamla fru för att återfå sitt liv, vem öppnar dörren? Jo, totalt oväntat... Eric Ericsson (Heinz Hopf). Ärkesvinet!
Det andra ärkesvinet K.A Linde kysser VD:n Margareta Öhman (Christina Schollin) Framför ögonen på hennes man Rune (Lars Lind).
Dagdriveri!
Jag hittade en ganska rolig information i förrgår när jag var sjuk. Det är ju då man slösurfar runt på internet och hittar sådan information som man annars inte skulle leta efter. Det är tydligen så att "dagdriveri" i Sverige betraktades som ett brott fram till 1964. Helt sanslöst roligt faktiskt!
Jag ställer mig frågan om det är rimligt att kräva böter av någon som inte hade något arbete och kommer fram till att straffet helt enkelt måste ha varit att man fick sitta av en kortare period i fängelset om polisen plockade in en person för att vara en dagdrivare.
Med dagdriveri syftade man på att det var helt enkelt olagligt att medvetet föra en "sysslolös" tillvaro och medvetet undvika att arbeta.
En fråga til lsom dyker upp i mitt huvud, även om den lagen formellt är borta är vi inte kvar idag i något slags liknande samhälle där människor som inte arbetar måste åtminstone aktivt söka arbete för att inte bli av med sina tillgångar. Huruvida det är bra eller dåligt går ju att diskutera, jag kan väl hålla med om att det till viss del är positivt. Men det enda som saknas med lagen som avskaffades 1964 egentligen är att polisen eller arbetsförmedlingen går in på Netto, Lidl, Apoteket och Systembolaget på vardagar vid 14-tiden och plockar in stamisarna. Undrar om inte vår kära alliansregering hade njutit av en sådan lag, likt den som avskaffades 1964.
Varsågod Fredrik Reinfeldt jag har precis givit dig en ny ingång till nästa vals valplattform, "Låt oss eliminera dagdriveriet".
Nu är det nog dags för Rasmus och Paradis-Oskar att börja springa sin väg....
...För Fredrik Reinfeldt är på jakt efter dagdrivarna!
Jag ställer mig frågan om det är rimligt att kräva böter av någon som inte hade något arbete och kommer fram till att straffet helt enkelt måste ha varit att man fick sitta av en kortare period i fängelset om polisen plockade in en person för att vara en dagdrivare.
Med dagdriveri syftade man på att det var helt enkelt olagligt att medvetet föra en "sysslolös" tillvaro och medvetet undvika att arbeta.
En fråga til lsom dyker upp i mitt huvud, även om den lagen formellt är borta är vi inte kvar idag i något slags liknande samhälle där människor som inte arbetar måste åtminstone aktivt söka arbete för att inte bli av med sina tillgångar. Huruvida det är bra eller dåligt går ju att diskutera, jag kan väl hålla med om att det till viss del är positivt. Men det enda som saknas med lagen som avskaffades 1964 egentligen är att polisen eller arbetsförmedlingen går in på Netto, Lidl, Apoteket och Systembolaget på vardagar vid 14-tiden och plockar in stamisarna. Undrar om inte vår kära alliansregering hade njutit av en sådan lag, likt den som avskaffades 1964.
Varsågod Fredrik Reinfeldt jag har precis givit dig en ny ingång till nästa vals valplattform, "Låt oss eliminera dagdriveriet".
Nu är det nog dags för Rasmus och Paradis-Oskar att börja springa sin väg....
...För Fredrik Reinfeldt är på jakt efter dagdrivarna!
Benen bara gick och gick!!!
Idag kändes det verkligen som att jag skulle ut och springa. Det var liksom som någonting som bara lyfte ut mig för att springa.
Hade en helt otrolig känsla i kroppen som liksom inte går att beskriva riktigt, men det kändes som att jag sprang och smålog hela tiden och att det bara kom positiva tankar. Jag hade en planerad runda som jag tänkte springa men efter ett tag så kände jag att jag minsann skulle ta halva rundan ett extravarv. Det kändes verkligen hur bra som helst. När jag hade avslutat den andra rundan kändes det som att jag säkert hade kunant springa ett varv till men hjärnan talade om för mig att bättre att spara den kraften och hellre gå ut och springa imorgon också.
Hur som haver så gick löpturen genom den kolsvarta bokskogen som löper längs med Nissan och nedanför all bebyggelse. Med andra ord var det enda som "lyste" upp skogsvägen månljuset. Det tar en stund för ögonen att vänja sig men kan man slingan så. Känslan av att springa där helt ensam med enbart konturer upplysta av månen var en helt fantastisk känsla. Någon minusgrad i luften och enda ljudet utöver min ipod var mina fötter som bröt igenom lätt frusen lera.... Frihet!!!
Föresten för de som inte har gjort det förut, att gå/springa på den slingan och se ångan stiga ur Nissan mot himmelen är nästan lite lätt religiöst. Jag vet i alla fall att jag älskar hösten och höstkvällar!
Hade en helt otrolig känsla i kroppen som liksom inte går att beskriva riktigt, men det kändes som att jag sprang och smålog hela tiden och att det bara kom positiva tankar. Jag hade en planerad runda som jag tänkte springa men efter ett tag så kände jag att jag minsann skulle ta halva rundan ett extravarv. Det kändes verkligen hur bra som helst. När jag hade avslutat den andra rundan kändes det som att jag säkert hade kunant springa ett varv till men hjärnan talade om för mig att bättre att spara den kraften och hellre gå ut och springa imorgon också.
Hur som haver så gick löpturen genom den kolsvarta bokskogen som löper längs med Nissan och nedanför all bebyggelse. Med andra ord var det enda som "lyste" upp skogsvägen månljuset. Det tar en stund för ögonen att vänja sig men kan man slingan så. Känslan av att springa där helt ensam med enbart konturer upplysta av månen var en helt fantastisk känsla. Någon minusgrad i luften och enda ljudet utöver min ipod var mina fötter som bröt igenom lätt frusen lera.... Frihet!!!
Föresten för de som inte har gjort det förut, att gå/springa på den slingan och se ångan stiga ur Nissan mot himmelen är nästan lite lätt religiöst. Jag vet i alla fall att jag älskar hösten och höstkvällar!
Antastad och lycklig som ett barn!
När jag står på jobbet så dyker en man upp i min kassa. Han känns helt plötsligt väldigt bekant men ändå kan jag inte komma på vart jag har sett honom. En ganska lång man med lätt krulligt hår. Vips så slår tanken mig, det måste vara Jörgen Persson, J-O Waldners gamla kumpan och kombatant på pingisbanorna. Mannen med 5 VM-Guld och 10 EM-Guld i Pingis, och framförallt med den snöpliga fjärdeplatsen i OS 2008 i Peking där han som 42-åring spelade magisk pingis men inte räckte riktigt hela vägen till medalj mot de små snabba kineserna.
Jörgen Persson
Som tur var så scannar vi ju folks legitimationer på jobbet när vi hyr ut film och mycket riktigt bekräftas mina misstankar om att det är Jörgen Persson. Självklart är jag ju som jag är och frågar om det blir ett OS i London 2012 för hans del, och yes! Han tänker satsa på OS i London och då kommer han att vara 46 år gammal! Jag kan ju lova att jag kommer följa pingisen med största intresse.
Lycklig som jag var över att jag just lyckats konfrontera Pingislegenden Persson så bad jag ju honom givetvis att skriva en autograf till mig. "Till Fredrik med pingishälsningar från Jörgen Persson", Den mannen måste ha humor!
Påväg hem från jobbet blev jag antastad av några Rumänska ungdomar som ville att jag skulle fotografera dem. Klart man ställer upp! Det slutade med ett mycket intressant samtal om Rumänien och Sverige. Jag som länge har sagt att jag vill besöka Bukarest och kuststaden Constanta vid Svarta havet, blev genast ännu mera sugen. Ingen som har lust att följa med mig på en roadtrip till Constanta med Start i Helsingfors, via St Petersburg, Tallinn, Riga, Vilnius, Krakow, Warszawa, Auschwitz, Bratislava, Budapest och Bukarest?
Hur som helst sa jag lite på skoj att jag hade nog gärna inte velat fastna hos den rumänska polisen. Deras kommentar var att det är nog den enklaste polisen i världen att ha att göra med om man har pengar eller känner någon, som känner någon, som känner någon....
Ta mig till Constanta!
Jörgen Persson
Som tur var så scannar vi ju folks legitimationer på jobbet när vi hyr ut film och mycket riktigt bekräftas mina misstankar om att det är Jörgen Persson. Självklart är jag ju som jag är och frågar om det blir ett OS i London 2012 för hans del, och yes! Han tänker satsa på OS i London och då kommer han att vara 46 år gammal! Jag kan ju lova att jag kommer följa pingisen med största intresse.
Lycklig som jag var över att jag just lyckats konfrontera Pingislegenden Persson så bad jag ju honom givetvis att skriva en autograf till mig. "Till Fredrik med pingishälsningar från Jörgen Persson", Den mannen måste ha humor!
Påväg hem från jobbet blev jag antastad av några Rumänska ungdomar som ville att jag skulle fotografera dem. Klart man ställer upp! Det slutade med ett mycket intressant samtal om Rumänien och Sverige. Jag som länge har sagt att jag vill besöka Bukarest och kuststaden Constanta vid Svarta havet, blev genast ännu mera sugen. Ingen som har lust att följa med mig på en roadtrip till Constanta med Start i Helsingfors, via St Petersburg, Tallinn, Riga, Vilnius, Krakow, Warszawa, Auschwitz, Bratislava, Budapest och Bukarest?
Hur som helst sa jag lite på skoj att jag hade nog gärna inte velat fastna hos den rumänska polisen. Deras kommentar var att det är nog den enklaste polisen i världen att ha att göra med om man har pengar eller känner någon, som känner någon, som känner någon....
Ta mig till Constanta!
Betraktelser
Det verkar som att när jag är med Torbjörn så får jag alltid se de mest konstiga saker. Jag vet inte vad ni tycker men här kommer i alla fall lite samlat från två veckors umgänge med Torbjörn.
På damtoaletten inne på kommunhuset i Laholm hittar man den här underbara skylten på dörren. Som med alla skyltar mot förbud måste det ju vara så att någon har gjort det man förbjuder innan. Jag kan av egen erfarenhet att alla tre toaletterna luktade som ett halvt ölbryggeri. Så ni vet inga ölburkar in på damernas i Laholms kommunhus.
När vi skall traska till skolan en morgon så möts vi av den här synen precis utanför huset. Vem fasen var det som kom på en sådan slogan?
Jag menar finns det något positivt i rent marknadsföringssyfte med den texten?
Vilseledande marknadsföring för lärarprogrammet? I en väldigt minimal stil nedanför kan man läsa om att i samarbete med Hallandstrafiken så uppmanar man lärare att ta bussen till jobbet. Men visst är uppmaningen klockren?
Jag vet inte men något får mig att associera till sex!
På damtoaletten inne på kommunhuset i Laholm hittar man den här underbara skylten på dörren. Som med alla skyltar mot förbud måste det ju vara så att någon har gjort det man förbjuder innan. Jag kan av egen erfarenhet att alla tre toaletterna luktade som ett halvt ölbryggeri. Så ni vet inga ölburkar in på damernas i Laholms kommunhus.
När vi skall traska till skolan en morgon så möts vi av den här synen precis utanför huset. Vem fasen var det som kom på en sådan slogan?
Jag menar finns det något positivt i rent marknadsföringssyfte med den texten?
Vilseledande marknadsföring för lärarprogrammet? I en väldigt minimal stil nedanför kan man läsa om att i samarbete med Hallandstrafiken så uppmanar man lärare att ta bussen till jobbet. Men visst är uppmaningen klockren?
Jag vet inte men något får mig att associera till sex!
Vart tog de vägen?
Jag har en sådan tanke som dykt upp lite då och då i huvudet när man är inne på exempelvis Maxi och står i godisavdelningen. Alla vi som är uppvuxna i min generation vet att gå till exempelvis Munkeboden och handla när man var liten var ungefär detsamma som att på förhand säga att man skall komma hem med minst 4st tuggummi.
För visst var det ju så i slutet på 80-talet och början på 90-talet att Tuggummi kan ha varit den absolut mest exponerade produkten vid kassan i alla mindre Livs-butiker och, inte i lika stor utsträckning men ändå i några av de större butikerna.
Tuggummi var ju exponerat ungefär som dagens lösgodis och det fanns verkligen hur många sorter och varianter som helst. Säkert 5 olika varianter av cola-smak. En lite surare, en lite sötare, en mer ren coca-cola-smak osv... Och alla hade olika namn och förpackningar. En del hade en pilbåge, andra en isbjörn, en tredje en borrmaskin.
Så fortsatte det ju 5-olika varianter av Lakrits, 5 av hallon osv...
Den största grejen var ju att alla kostade 50 öre styck, utom "lyxtuggummin" som BUGG som kostade 1 krona styck. Det hända dock om man hade tur på vissa småkiosker att man inte hade riktigt koll på prissättningen på BUGG så de kunde ibland slinka med för 50 öre de också.
Sen har vi ju alla de tuggummin som kostade 1 krona som smakade exakt samma smak, någon torr fejkad vaniljsmak men som innehöll något alldeles extra, KLISTERMÄRKEN! Klistermärken var nog för våran generation lika viktigt som Tuggummi-hysterin. Min gissning är att det är en direkt effekt av Tuggummiförsäljningens framgångar. Klistermärkena var ju extremt högt samlarvärde på inom kompiskretsar. Det fanns ju så många sorter, Turtles, Disney och inför fotbolls-EM 1996 kom det karikatyrer av olika kända och mindre kända fotbollsspelare. Jag vet att jag stolt lyckades få tag i min idol i klistermärke, "Youri Djorkaeff".
Klistermärken blev ju som en direkt följd av detta, precis som de tuggumina som innehöll en tatuering, en självklar dekorationssymbol och en statusmarkör. Som ett barn gärna tänker så utgår man ju också så ofta från att ju fler desto bättre. Därför var det ingen ovanlig syn att en sommardag vid havet att få se en 9-åring med armarna fyllda av bleka vattenpåklistrade tatueringar. För att inte tala om att komma hem till en 9-årings sovrum. Om Planscher ur okejtidningar var totalt överexponerade i barnrum på 80-talet så tog klistermärkena överhanden på 90-talet. Planscherna levde förstås kvar men klistermärkena fanns in absurdum. Mängder av Ikea-möbler såsom skrivbord, lampor och nattduksbord förstördes av min generations klistermärkshysteri. Hos vissa kunde man även finna att stolar och som i mitt fall, även dörrar blivit utsatta för klistermärkshysterin. Någonting som också inte var helt ovanligt var ju förstås lysknappen till taklampan. Dessa kunde dock i många rum, särskillt tjejer ha prytts med ett "lite finare" klistermärke, med någon nallebjörn som var självlysande i mörkret eller något liknande.
Jag vill härmed konstatera att Tuggummiförsäljningen och klistermärkshysterin har ett klart och tydligt samband. Att många, framförallt skrivbord och bokhyllor har fått åka till tippen långt innan pensionsdatum på grund av 90-talets klistermärkshysteri. En annan rolig effekt som tuggumiförsäljningen startade i och med klistermärkena som fanns i tuggumipaketen var ju att ju fler klistermärken man hade desto bättre var det, och det fick till följden av att man satte upp klistermärken som inte bara nödvändigtvis kom från tuggummin. Andra företag hade ju fattat att det där med klistermärken var gångbart och det delades ut klistermärken lite här och var och man var inte sen i att hänga på. Så jag vet själv att hemma i mitt rum blandades fotbollsspelare med klistermärken som "Idre 1993", ICA-loggan, Kungälvs roddklubb. Det kunde ju vara groteskt stora också upp till 2dm.
Knappast en ovanlig syn i en 9-årings rum på 90-talet!
Och knappast någon ovanlig syn för de föräldrar, med barn i klistermärksgenerationen, som faktiskt ville rädda möblerna för eftervärlden.
Så vad jag undrar är egentligen hur kunde det dö ut? Vart tog de vägen? Uppskattar inte barn tuggumin längre eller sjönk försäljningssiffrorna när vår generation började bli äldre? Eller är det bara så enkelt att de kan ha varit de mest lättsnattade produkterna i en butik någonsin som unisont fick småbutiker att inse att vi lägger ner och köper in det här.
Kan det verkligen vara så att vår generation var en klistermärksgeneration och att vi om 20-år kan se tillbaka på det, efter att någon har givit ut en nostalgibok om tuggumin och klistermärken, och konstatera att vår generation faktiskt hade lite udda utmärkande drag.
I min kompiskrets var det till och med status att äga tomma tuggummikartonger!
Undrar vilka företag som låg bakom hysterin och vad de tillverkar idag?
En sak är säker i alla fall vi minns Jenka, Shake och BUGG med ett leende och som en slags symboler för vår egen generation!
För visst var det ju så i slutet på 80-talet och början på 90-talet att Tuggummi kan ha varit den absolut mest exponerade produkten vid kassan i alla mindre Livs-butiker och, inte i lika stor utsträckning men ändå i några av de större butikerna.
Tuggummi var ju exponerat ungefär som dagens lösgodis och det fanns verkligen hur många sorter och varianter som helst. Säkert 5 olika varianter av cola-smak. En lite surare, en lite sötare, en mer ren coca-cola-smak osv... Och alla hade olika namn och förpackningar. En del hade en pilbåge, andra en isbjörn, en tredje en borrmaskin.
Så fortsatte det ju 5-olika varianter av Lakrits, 5 av hallon osv...
Den största grejen var ju att alla kostade 50 öre styck, utom "lyxtuggummin" som BUGG som kostade 1 krona styck. Det hända dock om man hade tur på vissa småkiosker att man inte hade riktigt koll på prissättningen på BUGG så de kunde ibland slinka med för 50 öre de också.
Sen har vi ju alla de tuggummin som kostade 1 krona som smakade exakt samma smak, någon torr fejkad vaniljsmak men som innehöll något alldeles extra, KLISTERMÄRKEN! Klistermärken var nog för våran generation lika viktigt som Tuggummi-hysterin. Min gissning är att det är en direkt effekt av Tuggummiförsäljningens framgångar. Klistermärkena var ju extremt högt samlarvärde på inom kompiskretsar. Det fanns ju så många sorter, Turtles, Disney och inför fotbolls-EM 1996 kom det karikatyrer av olika kända och mindre kända fotbollsspelare. Jag vet att jag stolt lyckades få tag i min idol i klistermärke, "Youri Djorkaeff".
Klistermärken blev ju som en direkt följd av detta, precis som de tuggumina som innehöll en tatuering, en självklar dekorationssymbol och en statusmarkör. Som ett barn gärna tänker så utgår man ju också så ofta från att ju fler desto bättre. Därför var det ingen ovanlig syn att en sommardag vid havet att få se en 9-åring med armarna fyllda av bleka vattenpåklistrade tatueringar. För att inte tala om att komma hem till en 9-årings sovrum. Om Planscher ur okejtidningar var totalt överexponerade i barnrum på 80-talet så tog klistermärkena överhanden på 90-talet. Planscherna levde förstås kvar men klistermärkena fanns in absurdum. Mängder av Ikea-möbler såsom skrivbord, lampor och nattduksbord förstördes av min generations klistermärkshysteri. Hos vissa kunde man även finna att stolar och som i mitt fall, även dörrar blivit utsatta för klistermärkshysterin. Någonting som också inte var helt ovanligt var ju förstås lysknappen till taklampan. Dessa kunde dock i många rum, särskillt tjejer ha prytts med ett "lite finare" klistermärke, med någon nallebjörn som var självlysande i mörkret eller något liknande.
Jag vill härmed konstatera att Tuggummiförsäljningen och klistermärkshysterin har ett klart och tydligt samband. Att många, framförallt skrivbord och bokhyllor har fått åka till tippen långt innan pensionsdatum på grund av 90-talets klistermärkshysteri. En annan rolig effekt som tuggumiförsäljningen startade i och med klistermärkena som fanns i tuggumipaketen var ju att ju fler klistermärken man hade desto bättre var det, och det fick till följden av att man satte upp klistermärken som inte bara nödvändigtvis kom från tuggummin. Andra företag hade ju fattat att det där med klistermärken var gångbart och det delades ut klistermärken lite här och var och man var inte sen i att hänga på. Så jag vet själv att hemma i mitt rum blandades fotbollsspelare med klistermärken som "Idre 1993", ICA-loggan, Kungälvs roddklubb. Det kunde ju vara groteskt stora också upp till 2dm.
Knappast en ovanlig syn i en 9-årings rum på 90-talet!
Och knappast någon ovanlig syn för de föräldrar, med barn i klistermärksgenerationen, som faktiskt ville rädda möblerna för eftervärlden.
Så vad jag undrar är egentligen hur kunde det dö ut? Vart tog de vägen? Uppskattar inte barn tuggumin längre eller sjönk försäljningssiffrorna när vår generation började bli äldre? Eller är det bara så enkelt att de kan ha varit de mest lättsnattade produkterna i en butik någonsin som unisont fick småbutiker att inse att vi lägger ner och köper in det här.
Kan det verkligen vara så att vår generation var en klistermärksgeneration och att vi om 20-år kan se tillbaka på det, efter att någon har givit ut en nostalgibok om tuggumin och klistermärken, och konstatera att vår generation faktiskt hade lite udda utmärkande drag.
I min kompiskrets var det till och med status att äga tomma tuggummikartonger!
Undrar vilka företag som låg bakom hysterin och vad de tillverkar idag?
En sak är säker i alla fall vi minns Jenka, Shake och BUGG med ett leende och som en slags symboler för vår egen generation!
