Sända en tanke!
I lördags kväll låg jag hemma i soffan och lyssnade på en gammal vinyl med den norske musikpoeten Åge Aleksandersen och försökte smälta fredagens händelser i Oslo. Fy fasen vilken fin låt det är men vad den passade så väl in just då:
"När mörkret nu har sjunkit ner, går jag stilla genom rummet... och många känslor drar i mig. Vad ska framtiden ge? För det arvet du skall bära kan bli tungt att ta med sig. Kommer frågor, kommer klander, kommer misstanken om svek. Solen som gick ner ikväll den skall skina för de kära.... och fågelns frihet skall nog visa väg. Mycket ljus och mycket värme, tro och hopp det får du med dig. Många tårar, tunga stunder är jag rädd för att det blir..."
http://www.youtube.com/watch?v=K4zNmPrXKc8 <----- på norsk
"När mörkret nu har sjunkit ner, går jag stilla genom rummet... och många känslor drar i mig. Vad ska framtiden ge? För det arvet du skall bära kan bli tungt att ta med sig. Kommer frågor, kommer klander, kommer misstanken om svek. Solen som gick ner ikväll den skall skina för de kära.... och fågelns frihet skall nog visa väg. Mycket ljus och mycket värme, tro och hopp det får du med dig. Många tårar, tunga stunder är jag rädd för att det blir..."
http://www.youtube.com/watch?v=K4zNmPrXKc8 <----- på norsk
Barn, de sanna kosmopoliterna!
En väldigt märklig sak hände härom dagen när jag stod och arbetade på ponnykarusellen på Liseberg. En sak som endast är märklig i den vuxna världen, men som kan förefalla helt självklar i barnens värld. Det var knappt någon som ville åka den karusellen efter 9-tiden på kvällen. Jag stod och funderade för mig själv om jag inte hade upplevt årets första höstdag trots allt. Då kommer det en rysk mamma med ett barn som de enda gästerna som vill åka.
Mamman går och sätter sitt barn i en av de två elefanterna och vill sedan gå t för att barnet skall åka själv. Samtidigt som jag skall släppa ut mamman kommer en ny liten kille springandes som jag sen släpper in. En liten kille av dansk nationalitet som har hela karusellen att välja på. Vad gör han då? Här drabbas inte barnet av det välkända buss-syndromet, där alla går och sätter sig på sin egen plats och helst så långt ifrån varandra som möjligt. Nejdå han springer in, gör en snabb koll och klättrar sedan upp i samma elefant som den ryske pojken sitter i, till mammans stora förvåning. Jag skall strax starta när en pappa med sin son kommer springandes in i köfållan, ett ganska vanligt scenario en lugn kväll på den karusellen. Farsan såg ut och pratade med mig som att han vore av persiskt ursprung, han kunde alltså inte svenska och inte heller hans lille son förstod vad jag sa. Med andra ord så utgår jag från att den lille killen var iranier. De båda stannar upp framför karusellen för att titta vart han skall sätta sig och killen tittar runt en stund innan han pekar på elefanten där det redan sitter två för honom okända killar. Han springer dit och kliver upp i samma elefant och pappan går sedan ut från området. Jag startar till slut karusellen och i den sitter endast tre killar av varsin nationalitet i en elefant.
Det dröjer inte länge innan killarna försöker börja prata med varandra och ingen av dem förstår den andre. Men på något sätt lyckas de göra sig förstådda ändå och en lek uppstår. De är elefantförare och jagar någonting. När åkturen sen är slut springer alla i full galopp ut från området och in i köfållan igen. Nu skall alla de tre nyfunna vännerna åka hästar tillsammans och den danske killen hjälper den ryske killen upp på sin häst.
Samma procedur pågår i två tre turer till, tills föräldrarna oförstående splittrar den nya trion. Den iranske killen vinkar till de andra två när hans pappa släpar iväg med honom och den danske killen frågar den ryske killen på danska om de inte skall leka imorgon. Mamman till den ryske pojken förstår givetvis ingenting och bara nickar och skrattar och går iväg med sin son i motsatt riktning.
Jag är en av många förespråkare som vill hävda att språket är en barriär människor emellan, och det gäller exempelvis även inom ett land med människor som har nationalitetens språk som modersmål men som har helt skillda ordförråd och förståelse för språket.
Men för barn är inte språket primärt. Här var leken primärt och leka kunde alla göra oavsett ursprung. Leken enade barnen trots de sociala normer och de sociala konstruktioner som vi har satt upp i samhället. För inte skulle väl Dimitri Medvedev, Lars Lökke Rasmussen och Mahmoud Ahmadinejad hoppa ner i varsinn båt och åka runt och tjöta bara för skojs skull!
Mamman går och sätter sitt barn i en av de två elefanterna och vill sedan gå t för att barnet skall åka själv. Samtidigt som jag skall släppa ut mamman kommer en ny liten kille springandes som jag sen släpper in. En liten kille av dansk nationalitet som har hela karusellen att välja på. Vad gör han då? Här drabbas inte barnet av det välkända buss-syndromet, där alla går och sätter sig på sin egen plats och helst så långt ifrån varandra som möjligt. Nejdå han springer in, gör en snabb koll och klättrar sedan upp i samma elefant som den ryske pojken sitter i, till mammans stora förvåning. Jag skall strax starta när en pappa med sin son kommer springandes in i köfållan, ett ganska vanligt scenario en lugn kväll på den karusellen. Farsan såg ut och pratade med mig som att han vore av persiskt ursprung, han kunde alltså inte svenska och inte heller hans lille son förstod vad jag sa. Med andra ord så utgår jag från att den lille killen var iranier. De båda stannar upp framför karusellen för att titta vart han skall sätta sig och killen tittar runt en stund innan han pekar på elefanten där det redan sitter två för honom okända killar. Han springer dit och kliver upp i samma elefant och pappan går sedan ut från området. Jag startar till slut karusellen och i den sitter endast tre killar av varsin nationalitet i en elefant.
Det dröjer inte länge innan killarna försöker börja prata med varandra och ingen av dem förstår den andre. Men på något sätt lyckas de göra sig förstådda ändå och en lek uppstår. De är elefantförare och jagar någonting. När åkturen sen är slut springer alla i full galopp ut från området och in i köfållan igen. Nu skall alla de tre nyfunna vännerna åka hästar tillsammans och den danske killen hjälper den ryske killen upp på sin häst.
Samma procedur pågår i två tre turer till, tills föräldrarna oförstående splittrar den nya trion. Den iranske killen vinkar till de andra två när hans pappa släpar iväg med honom och den danske killen frågar den ryske killen på danska om de inte skall leka imorgon. Mamman till den ryske pojken förstår givetvis ingenting och bara nickar och skrattar och går iväg med sin son i motsatt riktning.
Jag är en av många förespråkare som vill hävda att språket är en barriär människor emellan, och det gäller exempelvis även inom ett land med människor som har nationalitetens språk som modersmål men som har helt skillda ordförråd och förståelse för språket.
Men för barn är inte språket primärt. Här var leken primärt och leka kunde alla göra oavsett ursprung. Leken enade barnen trots de sociala normer och de sociala konstruktioner som vi har satt upp i samhället. För inte skulle väl Dimitri Medvedev, Lars Lökke Rasmussen och Mahmoud Ahmadinejad hoppa ner i varsinn båt och åka runt och tjöta bara för skojs skull!
Verkligheten!
Terrorism är inte kopplat till Islam. Det är kopplat till människor, till människor med brist på empati för andra människor. Människor som är så fundamentalt besatta av den egoism som de tror på att andra människor endast är ett redskap. Jag tycker gårdagens händelser visar det tydligt!
Situationen vid Utöya!
Situationen vid Utöya!
Helt ofattbart i Oslo!
Måste känna att det berör mig personligen det hemska terrorattentatet som hände tidigare idag i Oslo. Jag var ju där för inte så längesen och passerade regeringskansliet och Arbetarpartiets högkvarter. Vi stod där en stund jag och Fredrik och betraktade byggnaderna och jag hade tänkt att skriva ett inlägg om hur stora Socialdemokraterna är i Norge och hur enormt deras partihögkvarter är. Nu var det ju inte det som blev skadat men det ligger uppskattningsvis 100m mitt emot den byggnaden som small av. Fönster har krossats även på den byggnaden. Den stora frågan jag ställer mig är, varför Norge? Varför inte Sverige och Danmark som är med i EU dessutom och är minst lika aktiva i såväl Afghanistan som i Libyen.
Arbetarpartiets högkvarter i Oslo, en mäktig byggnad.
Byggnaderna mitt emot Arbetarpartiets högkvarter, regeringsbyggnaden är den som är längst till vänster på bilden, Den som blev sprängd. Klockan mitt på den gula byggnaden har spruckit efter explosionen. Båda bilderna är tagna av mig.
Det värsta av alltihopa är ändå att det just i detta nu befinner sig män utklädda till Poliser på Utöya strax en timme från oslo och skjuter mot ungdomar på Arbetarpartiets ungdomsläger. Så ofattbart hur man kan ge sig på oskyldiga ungdomar på det sättet, de som inte har något som helst ansvar för den politik som förs eller liknande.
Jag gissar att min bevakning av norsk politik under min tid i Oslo kommer att präglas starkt av detta.
Arbetarpartiets högkvarter i Oslo, en mäktig byggnad.
Byggnaderna mitt emot Arbetarpartiets högkvarter, regeringsbyggnaden är den som är längst till vänster på bilden, Den som blev sprängd. Klockan mitt på den gula byggnaden har spruckit efter explosionen. Båda bilderna är tagna av mig.
Det värsta av alltihopa är ändå att det just i detta nu befinner sig män utklädda till Poliser på Utöya strax en timme från oslo och skjuter mot ungdomar på Arbetarpartiets ungdomsläger. Så ofattbart hur man kan ge sig på oskyldiga ungdomar på det sättet, de som inte har något som helst ansvar för den politik som förs eller liknande.
Jag gissar att min bevakning av norsk politik under min tid i Oslo kommer att präglas starkt av detta.
Tack alla ni!
....Som läser min blogg. Igår när jag loggade in var jag helt chockad av hur många som hade läst min blogg och jag kan säga att ni slog tidigare läsarrekordet med nära 100st nya unika läsare. Jag är smickrad och tack så mycket för att ni vill läsa det jag skriver.
Så "firar" jag nya läsarrekordet idag. Med hemlagade burgare som blev sanslöst goda. Lite har allt fastnat efter sammanlagt 6år på Mcdonalds i tre olika städer. Dessutom som pricken över i, den direktimporterade Mountain Dew från Staterna. En läsk som jag förälskade mig i när jag och ena halvan av min familj bilade runt i Florida 2008. Bara att dricka en kall sådan, vilket inte händer så ofta eftersom den är väldigt svår att få tag på i Sverige, så befinner jag mig åter igen i den rosa solnedgången längs den vita sanden i Fort Myers Beach. Det är konstigt att lukt och smak kan väcka sådanna minnen. Men det gör det för mig verkligen.
Solen börjar gå ner över stranden i Fort Myers Beach
För att till slut drunkna i sin rosa skönhet. Paradiset?
Så "firar" jag nya läsarrekordet idag. Med hemlagade burgare som blev sanslöst goda. Lite har allt fastnat efter sammanlagt 6år på Mcdonalds i tre olika städer. Dessutom som pricken över i, den direktimporterade Mountain Dew från Staterna. En läsk som jag förälskade mig i när jag och ena halvan av min familj bilade runt i Florida 2008. Bara att dricka en kall sådan, vilket inte händer så ofta eftersom den är väldigt svår att få tag på i Sverige, så befinner jag mig åter igen i den rosa solnedgången längs den vita sanden i Fort Myers Beach. Det är konstigt att lukt och smak kan väcka sådanna minnen. Men det gör det för mig verkligen.
Solen börjar gå ner över stranden i Fort Myers Beach
För att till slut drunkna i sin rosa skönhet. Paradiset?
Ett litet minne!
Det var i slutet på november 1997, jag vill lägga in en brask på att det var 1998 också jag har inte uppgifterna tillgängliga. Men det borde ha varit 1997. Jag hade börjat träna friidrott på sommaren 1996 och då hade jag väntat och väntat och väntat enda sedan friidrotts-VM i Göteborg 1995 på att få börja träna friidrott.
http://www.youtube.com/watch?v=aN6Xp3J5btw <---- Första sändningen från friidrotts-VM 1995.
Friidrottsintresset i mitten på 90-talet var generellt lågt i Sverige och uteblivna framgångar och åldrade stjärnor som inte presterade vad folket hade hoppats på under hemma-VM 1995 i Göteborg. Ett friidrotts-VM som för övrigt blev en fantastisk föreställning både på löparbanorna som såväl i Göteborg som stad. Vädret visade sig från sin absolut bästa sida och hela Göteborg lyste upp till en folkfest som troligen aldrig kommer att upplevas igen i denna stad. Folk från hela världen njöt av ett Sommarsverige som fick folk att le. I en del utländska tidningar skrevs det till och med att Sverige är inget land man skall åka till på sommaren eftersom det är för varmt.
Jonathan Edwards magiska världsrekordhopp i friidrotts-VM 1995.
http://www.youtube.com/watch?v=8VSziEiOIHs <----- Drömhoppet! Notera den usla landningen.
Mitt i den festen stod jag 8år med stora ögon och bara beundrade alla människor som kom och gick mellan Ullevi och Heden. Så många människor från så många olika länder. Jag fick nummerlappar, autografer och framförallt Nya Zeeländska landslagets uppvärmningströja. När jag inte var inne i Göteborg så tittade jag på allt jag kunde av friidrotten på TV. Jag minns att jag under loppen sprang vid sidan av TV:n så att det skulle kännas att jag också var med och sprang.
Så såg Ullevi ut med alla världens märkliga länders flaggor på toppen.
Där och då föddes mitt friidrottsintresse, ett intresse som kom att förändra mitt liv.
Tillbaka till november 1997 och tävlingen adventsspelen i Friidrottens hus i Göteborg. Jag hade efter att ha varit en ganska hopplös aktiv ganska snabbt blivit hyfsat duktig i friidrott och min största merit var ett silver på Lilla Sävedalsspelen i längdhopp 1997, som jag också var oerhört stolt över. Det hade dock börjat gå upp för mig att jag kanske inte riktigt hade vad som krävdes för att vinna utan att den där silverplatsen skulle vara det närmaste jag kunde komma en vinst. Fjärdeplatser var dessutom någonting jag radade upp, den där snöpliga platsen strax utanför pallen som den gamle häcklöparen Sven Nylander abonnerade på under sin karriär. Hans självbiografi kallade han humoristiskt nog för "Den fjärde mannen".
Sven Nylander under friidrotts-VM 1995.
http://www.youtube.com/watch?v=ICxR7hmeNjw <----- Michael Johnsons 200m-lopp 1995, se stämningen inne på Ullevi.
Eftersom Adventsspelen var, och är, en tvådagarstävling så tävlade jag båda dagarna. Jag hade hoppat höjdhopp på lördagen och gjort det ganska så bra men slutat 4-a i vanlig ordning och vinnaren var en liten rödhårig kille som saxade över alla höjder vilket grämde mig fruktansvärt mycket att jag hade förlorat mot en kille som faktiskt inte kunde hoppa med floppstilen. Som lite extra salt i såret klarade han vinnarhöjden på ett helt ofattbart sätt. Han saxade över och klippte ribban med hälen så att ribban studsade upp och var på väg ner och touchade sidan på låret och la sig till rätt igen och låg kvar och dallrade men föll aldrig ner.
Med den besvikelsen åkte jag hem för att sen bryta ihop totalt på kvällen. Det hade som sagt gått upp för mig att jag inte var tillräckligt bra för att vinna någonting, jag kunde bara komma fyra och i bästa fall trea. men aldrig något guld, ALDRIG! Jag grät och grät och var så ursinnigt förbannad och sa att jag aldrig mer skulle tävla i friidrott eftersom jag ändå inte var lika bra som de andra. Det var för övrigt inte sista gången jag skulle göra det under min friidrottskarriär. Jag låg i mammas och pappas säng och skrek och sa att jag absolut inte skulle åka in och tävla i 600m dagen efter. Då bestämdes det att jag inte skulle göra det och där skulle min friidrottskarriär ta slut, om inte....
.... Alla som känner mig väl vet att jag inte är någon långsint människa. Jag har svårt att vara arg för saker eller på människor under en längre tid. Jag blir väldigt sällan arg över huvudtaget, både på gott och ont. Men får jag sova på saken så är det många gånger glömt dagen efter. Precis så var det i det här fallet, jag var tidigt uppe ur sängen och började förbereda mig för att åka in och tävla och förvånade både mamma och pappa. "Skulle inte du sluta att tävla?", undrade dom. Men icke då, jag skulle tävla, jag skulle vara som dom på TV.
En av ungdomsfriidrottens allra duktigaste friidrottare just då hette Emil Ryberg och tävlade för Majorna, en evig antagonist och senare vän. Han var väldigt talangfull och vann de mesta löpgrenar han ställde upp i, allt från 600m till Lilla Göteborgsvarvet. Där fanns också den duktiga orienterarkillen Robert Lindh från Sävedalen och den mångsidige Kristoffer Hagstedt från Ullevi. Ett bra gäng killar som nog ingen och inte heller min dåvarande tränare Tommy Palm trodde att jag skulle kunna rå på. Vi kan väl lägga till historien att jag hade väldigt svårt att koncentrera mig på en sak när jag var liten. Tommy brukade ha som vana att ta mig till sig så att jag stod med ryggen mot honom och höll armen om mig och tittade på mig uppifrån rakt ner i ansiktet så att jag såg honom nerifrån. Allt för att han skulle få mig att lugna ner mig och prata med mig så att jag kunde fokusera. Jag minns hur tydligt han alltid talade rakt i ögonen till mig och hur det luktade kramsnus om honom.
Starten gick och jag var ivrig och sprang rakt upp i rygg på Emil Ryberg. Inte alls som vi hade planerat och en stor suck måste ha gått genom Tommys huvud den gången. Jag hade så många gånger på träning visat att jag kanske inte riktigt gjorde saker som var för mitt eget bästa och detta kan ju lätt ha betraktats som en sådan sak. 600m inomhus är 3 varv eftersom en inomhusbana är 200m i omkrets. När vi sen passerar vid 260m sprungna så gör jag det som jag absolut inte borde göra, jag går upp i täten FÖRE EMIL RYBERG!. Nu var väl ändå loppet helt kört, eftersom jag knappast skulle kunna mäta mig med den duktigaste löparen i våran årskull. Vad händer vid klockringningen och 200m kvar, jo jag börjar spurta och dra ifrån allihopa. Så bra att det håller hela vägen in i mål och jag vann! Min allra första seger, jag som bestämde mig för att sluta dagen innan. Jag var så jäkla glad och Tommy var eld och lågor. Farsan stod som vanligt i kurvan vid målet och skrek "Kom igen nu Fredrik" så att det ekade i hela Friidrottens hus. I takt med mina framtida segrar så blev min farsa ett lika välbekant ansikte i Friidrottens hus som jag själv, som den nervöse och gapande pappan. Min mamma vågade som vanligt knappt ens att titta och kunde inte tro att det var sant.
Från ingenstans kom alltså en seger och jag förlorade sen inte ett lopp på flera år och taktiken att gå upp och köra mot slutet och sen spurta ner mina konkurrenter blev ett signum, där tyvärr Emil Ryberg ständigt fick bli den som fick dra i täten första 1,5 varven. Adventsspelen vann jag sen 4 eller 5 år i rad. Kan man applicera det på verkligheten genom att man aldrig skall ge upp?
Från en tävling några år senare, notera Emil Ryberg till höger om mig, bytt klubb till Ullevi. Killen som han skakar hand med är Robin Höglund från Lerum en annan duktig löpare.
http://www.youtube.com/watch?v=aN6Xp3J5btw <---- Första sändningen från friidrotts-VM 1995.
Friidrottsintresset i mitten på 90-talet var generellt lågt i Sverige och uteblivna framgångar och åldrade stjärnor som inte presterade vad folket hade hoppats på under hemma-VM 1995 i Göteborg. Ett friidrotts-VM som för övrigt blev en fantastisk föreställning både på löparbanorna som såväl i Göteborg som stad. Vädret visade sig från sin absolut bästa sida och hela Göteborg lyste upp till en folkfest som troligen aldrig kommer att upplevas igen i denna stad. Folk från hela världen njöt av ett Sommarsverige som fick folk att le. I en del utländska tidningar skrevs det till och med att Sverige är inget land man skall åka till på sommaren eftersom det är för varmt.
Jonathan Edwards magiska världsrekordhopp i friidrotts-VM 1995.
http://www.youtube.com/watch?v=8VSziEiOIHs <----- Drömhoppet! Notera den usla landningen.
Mitt i den festen stod jag 8år med stora ögon och bara beundrade alla människor som kom och gick mellan Ullevi och Heden. Så många människor från så många olika länder. Jag fick nummerlappar, autografer och framförallt Nya Zeeländska landslagets uppvärmningströja. När jag inte var inne i Göteborg så tittade jag på allt jag kunde av friidrotten på TV. Jag minns att jag under loppen sprang vid sidan av TV:n så att det skulle kännas att jag också var med och sprang.
Så såg Ullevi ut med alla världens märkliga länders flaggor på toppen.
Där och då föddes mitt friidrottsintresse, ett intresse som kom att förändra mitt liv.
Tillbaka till november 1997 och tävlingen adventsspelen i Friidrottens hus i Göteborg. Jag hade efter att ha varit en ganska hopplös aktiv ganska snabbt blivit hyfsat duktig i friidrott och min största merit var ett silver på Lilla Sävedalsspelen i längdhopp 1997, som jag också var oerhört stolt över. Det hade dock börjat gå upp för mig att jag kanske inte riktigt hade vad som krävdes för att vinna utan att den där silverplatsen skulle vara det närmaste jag kunde komma en vinst. Fjärdeplatser var dessutom någonting jag radade upp, den där snöpliga platsen strax utanför pallen som den gamle häcklöparen Sven Nylander abonnerade på under sin karriär. Hans självbiografi kallade han humoristiskt nog för "Den fjärde mannen".
Sven Nylander under friidrotts-VM 1995.
http://www.youtube.com/watch?v=ICxR7hmeNjw <----- Michael Johnsons 200m-lopp 1995, se stämningen inne på Ullevi.
Eftersom Adventsspelen var, och är, en tvådagarstävling så tävlade jag båda dagarna. Jag hade hoppat höjdhopp på lördagen och gjort det ganska så bra men slutat 4-a i vanlig ordning och vinnaren var en liten rödhårig kille som saxade över alla höjder vilket grämde mig fruktansvärt mycket att jag hade förlorat mot en kille som faktiskt inte kunde hoppa med floppstilen. Som lite extra salt i såret klarade han vinnarhöjden på ett helt ofattbart sätt. Han saxade över och klippte ribban med hälen så att ribban studsade upp och var på väg ner och touchade sidan på låret och la sig till rätt igen och låg kvar och dallrade men föll aldrig ner.
Med den besvikelsen åkte jag hem för att sen bryta ihop totalt på kvällen. Det hade som sagt gått upp för mig att jag inte var tillräckligt bra för att vinna någonting, jag kunde bara komma fyra och i bästa fall trea. men aldrig något guld, ALDRIG! Jag grät och grät och var så ursinnigt förbannad och sa att jag aldrig mer skulle tävla i friidrott eftersom jag ändå inte var lika bra som de andra. Det var för övrigt inte sista gången jag skulle göra det under min friidrottskarriär. Jag låg i mammas och pappas säng och skrek och sa att jag absolut inte skulle åka in och tävla i 600m dagen efter. Då bestämdes det att jag inte skulle göra det och där skulle min friidrottskarriär ta slut, om inte....
.... Alla som känner mig väl vet att jag inte är någon långsint människa. Jag har svårt att vara arg för saker eller på människor under en längre tid. Jag blir väldigt sällan arg över huvudtaget, både på gott och ont. Men får jag sova på saken så är det många gånger glömt dagen efter. Precis så var det i det här fallet, jag var tidigt uppe ur sängen och började förbereda mig för att åka in och tävla och förvånade både mamma och pappa. "Skulle inte du sluta att tävla?", undrade dom. Men icke då, jag skulle tävla, jag skulle vara som dom på TV.
En av ungdomsfriidrottens allra duktigaste friidrottare just då hette Emil Ryberg och tävlade för Majorna, en evig antagonist och senare vän. Han var väldigt talangfull och vann de mesta löpgrenar han ställde upp i, allt från 600m till Lilla Göteborgsvarvet. Där fanns också den duktiga orienterarkillen Robert Lindh från Sävedalen och den mångsidige Kristoffer Hagstedt från Ullevi. Ett bra gäng killar som nog ingen och inte heller min dåvarande tränare Tommy Palm trodde att jag skulle kunna rå på. Vi kan väl lägga till historien att jag hade väldigt svårt att koncentrera mig på en sak när jag var liten. Tommy brukade ha som vana att ta mig till sig så att jag stod med ryggen mot honom och höll armen om mig och tittade på mig uppifrån rakt ner i ansiktet så att jag såg honom nerifrån. Allt för att han skulle få mig att lugna ner mig och prata med mig så att jag kunde fokusera. Jag minns hur tydligt han alltid talade rakt i ögonen till mig och hur det luktade kramsnus om honom.
Starten gick och jag var ivrig och sprang rakt upp i rygg på Emil Ryberg. Inte alls som vi hade planerat och en stor suck måste ha gått genom Tommys huvud den gången. Jag hade så många gånger på träning visat att jag kanske inte riktigt gjorde saker som var för mitt eget bästa och detta kan ju lätt ha betraktats som en sådan sak. 600m inomhus är 3 varv eftersom en inomhusbana är 200m i omkrets. När vi sen passerar vid 260m sprungna så gör jag det som jag absolut inte borde göra, jag går upp i täten FÖRE EMIL RYBERG!. Nu var väl ändå loppet helt kört, eftersom jag knappast skulle kunna mäta mig med den duktigaste löparen i våran årskull. Vad händer vid klockringningen och 200m kvar, jo jag börjar spurta och dra ifrån allihopa. Så bra att det håller hela vägen in i mål och jag vann! Min allra första seger, jag som bestämde mig för att sluta dagen innan. Jag var så jäkla glad och Tommy var eld och lågor. Farsan stod som vanligt i kurvan vid målet och skrek "Kom igen nu Fredrik" så att det ekade i hela Friidrottens hus. I takt med mina framtida segrar så blev min farsa ett lika välbekant ansikte i Friidrottens hus som jag själv, som den nervöse och gapande pappan. Min mamma vågade som vanligt knappt ens att titta och kunde inte tro att det var sant.
Från ingenstans kom alltså en seger och jag förlorade sen inte ett lopp på flera år och taktiken att gå upp och köra mot slutet och sen spurta ner mina konkurrenter blev ett signum, där tyvärr Emil Ryberg ständigt fick bli den som fick dra i täten första 1,5 varven. Adventsspelen vann jag sen 4 eller 5 år i rad. Kan man applicera det på verkligheten genom att man aldrig skall ge upp?
Från en tävling några år senare, notera Emil Ryberg till höger om mig, bytt klubb till Ullevi. Killen som han skakar hand med är Robin Höglund från Lerum en annan duktig löpare.
Min syn på feminism och jämlikhet!
Vill börja med att inleda att konstatera att feminism och jämlikhet är inte samma sak. I så fall hade inte ordet feminism existerat, då hade det bara hetat jämlikhet helt enkelt.
Jämlikhet är själva huvudformen och feminism endast en avart ur dess sammanhang. Feminism är helt enkelt väldigt simpelt benämning på en politisk hållning. Ordet feminism går att dela upp och kommer främst av det latinska ordet för kvinna, läs exempelvis det franska ordet femme för kvinna. Suffixet, eller ändelsen för att förenkla svenskan, -ism är någonting som läggs till på filosofiska hållningar för att man skall förstå att kvinnans filosofi i det här fallet. Andra ismer är ju exempelvis liberalism, nazism, kommunism etc.
Feminism är alltså kvinnornas -ism. Det synsätt som helt enkelt utgår från kvinnan och vem hon är i samhället. Således skulle det alltså kunna existera även en maskulinism. Det handlar kort och gott om ett förhållningssätt där kvinnan anses har tilldelats en roll av samhället och det är upp till feminismen att anitngen försvara den rollen eller förändra den rollen gentemot mannens roll. Det viktigaste är i alla fall att kvinnans roll i bästa fall betraktas som jämlik med mannens roll i samhället.
Feminism är alltså företrädelsevis inte per automatik för ett jämlikt samhälle men för ett i den vanligaste riktningen stärkande av kvinnors rättigheter och möjligheter gentemot mannen. Där en jämlikhet mellan könen är att eftersträva som ett ideal i den vanligaste formen av feminism.
Är det då jämlikhet? Nej det är feminism!
Vad är då jämlikhet för någonting?
Jämlikhet är när det råder, som det heter, jämlikhet mellan två parter eller flera. I fallet feminism är det jämlikhet mellan två könsroller som man pratar om. Feminister har tagit debatten till att om det råder jämlikhet mellan könen i ett samhälle så är samhället jämlikt. Är det verkligen så enkelt? Nej, jämlikhet är ju mera komplext än så. Feminism är ju inte jämlikhet utan en ism som eftersträvar en viss sorts jämlikhet.
Om det råder jämlikhet mellan två könsroller är då samhället jämlikt? Svaret är enkelt, för det är inte sant!
Råder det jämlikhet mellan djur och människor i det feminismen? Det berörs inte. En löjlig vinkling, nej bara en tankeställande början.
Företräder feminismen jämlikhet mellan exempelvis svenskfödda män och invandrarmän? Eller för den sakens skulle mellan svenskfödda kvinnor och invandrade kvinnor?
Är det jämlikhet inom feminismen mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare? Har företag samma jämlika tillhörighet och förtjänst av marknaden? Kommer alla klassens elever prestera jämlikhet eller åtminstone inte skilja ut sig från de duktiga och de bortkomna?
Råder det jämlikhet mellan de boende på landsbyggden och de boende i storstäder i ett feministiskt idealsamhälle? Är handikappade svenska män och kvinnor lika behandlade som deras friska medmänniskor?
Jag hoppas att ni förstår vart jag vill komma med mitt resonemang. Feminism är en rörelse som företräder kvinnors rättigheter och genom att göra det så vill man skapa ett samhälle där det råder jämlikhet mellan könsrollerna. Absolut en åsikt man kan ha och en åsikt som är självklar i min värld. Men företräder feminism jämlikhet? Nej, de företräder jämlikhet mellan könen som är en liten del av all den jämlikheten som skulle kunna råda i ett samhälle. Det är alltså tydligt en intresse-ism och sakfråge-ism.
Fruktansvärt omodernt att snöa enbart på en sådan kamp och marknadsföra sig som de enda räddarna av världen. Jag personligen tycker att det är horribelt att ett sakfråge-parti som FI eller för den sakens skull Piratpartiet ses av många som några som bör få sitta i riksdagen. Dessa partier kan gott lägga ner sin verksamhet och bilda intresseorganisationer istället. Det är klart att jämlikhet mellan könen behövs men inte fasen skall man blunda för de andra ojämlikheterna i samhället och bara fokusera på en viss sorts. Egoism!!!!
Jämlikhet för mig är enbart ett ideal som man vill uppnå i alla lägen oftast. Det är ingenting som är möjligt att uppnå, kommunism står i sitt ideal allra närmast begreppet total jämlikhet så som jag ser det. Tilläggas att även den ismen är egoistisk så till vida att det enbart handlar om jämlikhet för alla som skall få vara med efter att samhället har revolutionerats. Den diskussionen kan jag dock gärna ta om någon frågar mig om den istället.
Samhällets jämlikhet bygger enligt mig på att alla i samhället är lika inför statens rättigheter och skyldigheter och dess lagar oavsett om man är kvinna, man, handikappad, låginkomsttagare, höginkomsttagare, handikappad, invandrare eller infödd osv.
Det är den närmaste jämlikhet som jag tror man kan uppnå. Sen skall samhällets utformning vara näst intill helt blind för om man är kvinna, man, handikappad, invandrare osv. Det viktigaste är att samhället är rättvist så till vida att man får lön för det arbete man gör, blir bemött med den respekt man förtjänar, får de fördelar som man är berättigad och följer de skyldigheter man förväntas följa. Oavsett vem du är!!!
I min värld är jämlikheten något som bör appliceras på en teori om rättvisa. För er som vill veta mera om vad det är för teori så läs John Rawls "A thery of justice". Det är inte den jag har redogört för ovan men det är mina tankar som bygger på det som jag tror på.
Vi är först och främst människor och i andra hand individer! Samhället skall behandla människorna som människor och sen skall individerna ges utrymme att vara individer under förutsättningen att individen ses som människa först. Det är min syn på jämlikhet!
Jämlikhet är själva huvudformen och feminism endast en avart ur dess sammanhang. Feminism är helt enkelt väldigt simpelt benämning på en politisk hållning. Ordet feminism går att dela upp och kommer främst av det latinska ordet för kvinna, läs exempelvis det franska ordet femme för kvinna. Suffixet, eller ändelsen för att förenkla svenskan, -ism är någonting som läggs till på filosofiska hållningar för att man skall förstå att kvinnans filosofi i det här fallet. Andra ismer är ju exempelvis liberalism, nazism, kommunism etc.
Feminism är alltså kvinnornas -ism. Det synsätt som helt enkelt utgår från kvinnan och vem hon är i samhället. Således skulle det alltså kunna existera även en maskulinism. Det handlar kort och gott om ett förhållningssätt där kvinnan anses har tilldelats en roll av samhället och det är upp till feminismen att anitngen försvara den rollen eller förändra den rollen gentemot mannens roll. Det viktigaste är i alla fall att kvinnans roll i bästa fall betraktas som jämlik med mannens roll i samhället.
Feminism är alltså företrädelsevis inte per automatik för ett jämlikt samhälle men för ett i den vanligaste riktningen stärkande av kvinnors rättigheter och möjligheter gentemot mannen. Där en jämlikhet mellan könen är att eftersträva som ett ideal i den vanligaste formen av feminism.
Är det då jämlikhet? Nej det är feminism!
Vad är då jämlikhet för någonting?
Jämlikhet är när det råder, som det heter, jämlikhet mellan två parter eller flera. I fallet feminism är det jämlikhet mellan två könsroller som man pratar om. Feminister har tagit debatten till att om det råder jämlikhet mellan könen i ett samhälle så är samhället jämlikt. Är det verkligen så enkelt? Nej, jämlikhet är ju mera komplext än så. Feminism är ju inte jämlikhet utan en ism som eftersträvar en viss sorts jämlikhet.
Om det råder jämlikhet mellan två könsroller är då samhället jämlikt? Svaret är enkelt, för det är inte sant!
Råder det jämlikhet mellan djur och människor i det feminismen? Det berörs inte. En löjlig vinkling, nej bara en tankeställande början.
Företräder feminismen jämlikhet mellan exempelvis svenskfödda män och invandrarmän? Eller för den sakens skulle mellan svenskfödda kvinnor och invandrade kvinnor?
Är det jämlikhet inom feminismen mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare? Har företag samma jämlika tillhörighet och förtjänst av marknaden? Kommer alla klassens elever prestera jämlikhet eller åtminstone inte skilja ut sig från de duktiga och de bortkomna?
Råder det jämlikhet mellan de boende på landsbyggden och de boende i storstäder i ett feministiskt idealsamhälle? Är handikappade svenska män och kvinnor lika behandlade som deras friska medmänniskor?
Jag hoppas att ni förstår vart jag vill komma med mitt resonemang. Feminism är en rörelse som företräder kvinnors rättigheter och genom att göra det så vill man skapa ett samhälle där det råder jämlikhet mellan könsrollerna. Absolut en åsikt man kan ha och en åsikt som är självklar i min värld. Men företräder feminism jämlikhet? Nej, de företräder jämlikhet mellan könen som är en liten del av all den jämlikheten som skulle kunna råda i ett samhälle. Det är alltså tydligt en intresse-ism och sakfråge-ism.
Fruktansvärt omodernt att snöa enbart på en sådan kamp och marknadsföra sig som de enda räddarna av världen. Jag personligen tycker att det är horribelt att ett sakfråge-parti som FI eller för den sakens skull Piratpartiet ses av många som några som bör få sitta i riksdagen. Dessa partier kan gott lägga ner sin verksamhet och bilda intresseorganisationer istället. Det är klart att jämlikhet mellan könen behövs men inte fasen skall man blunda för de andra ojämlikheterna i samhället och bara fokusera på en viss sorts. Egoism!!!!
Jämlikhet för mig är enbart ett ideal som man vill uppnå i alla lägen oftast. Det är ingenting som är möjligt att uppnå, kommunism står i sitt ideal allra närmast begreppet total jämlikhet så som jag ser det. Tilläggas att även den ismen är egoistisk så till vida att det enbart handlar om jämlikhet för alla som skall få vara med efter att samhället har revolutionerats. Den diskussionen kan jag dock gärna ta om någon frågar mig om den istället.
Samhällets jämlikhet bygger enligt mig på att alla i samhället är lika inför statens rättigheter och skyldigheter och dess lagar oavsett om man är kvinna, man, handikappad, låginkomsttagare, höginkomsttagare, handikappad, invandrare eller infödd osv.
Det är den närmaste jämlikhet som jag tror man kan uppnå. Sen skall samhällets utformning vara näst intill helt blind för om man är kvinna, man, handikappad, invandrare osv. Det viktigaste är att samhället är rättvist så till vida att man får lön för det arbete man gör, blir bemött med den respekt man förtjänar, får de fördelar som man är berättigad och följer de skyldigheter man förväntas följa. Oavsett vem du är!!!
I min värld är jämlikheten något som bör appliceras på en teori om rättvisa. För er som vill veta mera om vad det är för teori så läs John Rawls "A thery of justice". Det är inte den jag har redogört för ovan men det är mina tankar som bygger på det som jag tror på.
Vi är först och främst människor och i andra hand individer! Samhället skall behandla människorna som människor och sen skall individerna ges utrymme att vara individer under förutsättningen att individen ses som människa först. Det är min syn på jämlikhet!
Oslo!
Då var jag tillbaka hemma igen efter att ha åkt upp ett dygn till Oslo och skrivit kontrakt på en lägenhet för hösten. Där fick jag boende i ett tjejkollektiv, hör och häpna. Jag och 4-5 tjejer skall dela lägenhet med tunnelbanan rakt utanför dörren och 20min promenad till min arbetsplats på Svenska Ambassaden. För övrigt så passerar jag både den vackra Vigelandsparken och den amerikanska ambassadörens bostad. Jäklar vilken security säger jag bara. Ett megahus med vakter och höga staket. Tänk om man hade kunnat snacka sig in på en middag där.
Jag och Fredrik Strandner, som följde med mig, hejade i alla fall på Ambassadörskan Ingrid Hjelt af Trolle. En mycket trevlig kvinna och gav ett väldigt jordnära intryck. Speciellt när hon berättade att hon hade damsugit övervåningen på ambassadörsresidenset som hon och hennes man bor i och hon beklagade sig över hur tufft det är att dammsuga heltäckningsmattor. Det skall bli spännande att få följa hennes arbete på nära håll.
Den svenska ambassadörens bostad i Oslo.
Oslo som stad har sin cham och sina brister. Det första som både jag och Fredrik slogs av ungefär samtidigt är hur mycket det andas kontinenten om Oslo. Jag har varit där förut, men det är verkligen slående hur staden lika gärna skulle kunna vara belägen i Schweiz eller Norra Italien. För er som inte vet så åk in till Oslo från södergående riktning och ni lär förstå vad jag menar när vägen kryper sig fram längs bergsluttningarna in mot centrum. Vägen kantas av hus som ligger på den smala landremsan mellan vägen och Oslofjorden, likt städer i Schweiz där vägarna snirklar sig förbi alpsjöarna.
Det bästa med Oslo är nog trots allt hur otroligt lättillgängligt allt är. Tunnelbanan rullar på i rasande takt och tåg och bussar rullar på i hög fart. Eftersom stan knappt är hälften så stor som stockholm är det fantastiskt att kunna nå runt i en sådan stad så fort och smidigt.
På minuskontot ligger många fula utkanter strax utanför centrum som består av av rivningskåkar och nerklottrade och förstöra byggnader som bara står och inte görs något åt. Det har varit lyckolotten för "Svenska föreningen" som de snikna skojarna kallar sig som livnär sig på att köpa upp hus med rivningskontrakt och sen lura svenskar som söker lyckan i Oslo att bo i dem för förhållandevis "billiga" hyror. Husen är fallfärdiga och kryllar av skadedjur som kackerlackor osv och är överbebodda och den faktiska kostnaden blir aldrig så billig som man låtit dig att tro från början. För er som inte redan har gjort det så kika på Uppdrag granskning från början av året för att se yrkesvärksamma "grisar". Det är flott att locka med boenden så nära centrum, men inte skall väl sådanna byggnader vara så många och så fula och hemska.
Holmenkollen är Oslos fantastiska skidanläggning som ligger relativt centralt, för att vara en skidanläggning intill en storstad, och går att nå med tunnelbanan. Här kan man få uppleva diverse tävlingar av yppersta världsklass och gissa om jag kommer att försöka se några sådanna när jag kan det.
Backhoppningsbacken i Holmenkollen.
Sett ur en annan vinkel, märk att staden ligger över 400m i höjdskillnad neråt.
Från toppen av backhoppningsbacken sträcker jag mig ut för att påvisa höjden!
Jag och Fredrik Strandner, som följde med mig, hejade i alla fall på Ambassadörskan Ingrid Hjelt af Trolle. En mycket trevlig kvinna och gav ett väldigt jordnära intryck. Speciellt när hon berättade att hon hade damsugit övervåningen på ambassadörsresidenset som hon och hennes man bor i och hon beklagade sig över hur tufft det är att dammsuga heltäckningsmattor. Det skall bli spännande att få följa hennes arbete på nära håll.
Den svenska ambassadörens bostad i Oslo.
Oslo som stad har sin cham och sina brister. Det första som både jag och Fredrik slogs av ungefär samtidigt är hur mycket det andas kontinenten om Oslo. Jag har varit där förut, men det är verkligen slående hur staden lika gärna skulle kunna vara belägen i Schweiz eller Norra Italien. För er som inte vet så åk in till Oslo från södergående riktning och ni lär förstå vad jag menar när vägen kryper sig fram längs bergsluttningarna in mot centrum. Vägen kantas av hus som ligger på den smala landremsan mellan vägen och Oslofjorden, likt städer i Schweiz där vägarna snirklar sig förbi alpsjöarna.
Det bästa med Oslo är nog trots allt hur otroligt lättillgängligt allt är. Tunnelbanan rullar på i rasande takt och tåg och bussar rullar på i hög fart. Eftersom stan knappt är hälften så stor som stockholm är det fantastiskt att kunna nå runt i en sådan stad så fort och smidigt.
På minuskontot ligger många fula utkanter strax utanför centrum som består av av rivningskåkar och nerklottrade och förstöra byggnader som bara står och inte görs något åt. Det har varit lyckolotten för "Svenska föreningen" som de snikna skojarna kallar sig som livnär sig på att köpa upp hus med rivningskontrakt och sen lura svenskar som söker lyckan i Oslo att bo i dem för förhållandevis "billiga" hyror. Husen är fallfärdiga och kryllar av skadedjur som kackerlackor osv och är överbebodda och den faktiska kostnaden blir aldrig så billig som man låtit dig att tro från början. För er som inte redan har gjort det så kika på Uppdrag granskning från början av året för att se yrkesvärksamma "grisar". Det är flott att locka med boenden så nära centrum, men inte skall väl sådanna byggnader vara så många och så fula och hemska.
Holmenkollen är Oslos fantastiska skidanläggning som ligger relativt centralt, för att vara en skidanläggning intill en storstad, och går att nå med tunnelbanan. Här kan man få uppleva diverse tävlingar av yppersta världsklass och gissa om jag kommer att försöka se några sådanna när jag kan det.
Backhoppningsbacken i Holmenkollen.
Sett ur en annan vinkel, märk att staden ligger över 400m i höjdskillnad neråt.
Från toppen av backhoppningsbacken sträcker jag mig ut för att påvisa höjden!
