Fastna!
Förra veckan var jag totalt uppslukad av Kent Härstedts självbiografiska bok "Det som inte kunde ske". Det handlar om hur han överlevde Estoniakatastrofen 1994. Boken är verkligen så gripande att jag på många ställen inte kunde sluta läsa eftersom jag vet att det har hänt på riktigt. Det hände till och med att jag vaknade en natt och trodde att jag befann mig i havet.
Kent Härstedt sitter idag i riksdagen för Socialdemokraterna och har gjort det sedan 1998. Han har flera tunga politiska uppdrag och är en respekterad politiker. Men det kunde lika gärna ha blivit slutet för honom den vidriga natten den 28 september 1994 när han försvann ner i Östersjöns djup.
http://fredriksperspektiv.blogg.se/2010/august/en-fruktansvard-natt.html läs gärna mitt inlägg om Estoniakatastrofen från förra året.
Jag kommer ge ett utdrag ur boken nedanför så ni får läsa själva. Det som har hänt precis innan är att Kent och en ung tjej som heter Sara som han precis har träffat på har hoppat av båten rakt ner i vattnet. Kent råkade landa på båten i hoppet innan han nådde vattnet och han tapapde känseln i benen...
"Uppåt eller nedåt? Jag virvlade runt, totalt omtumlad. Det var svart, jag visste inte när jag blundade och när jag hade ögonen öppna. Men hjärnan malde: Måtte jag komma upp, hur länge kan det hålla på, det här är för mycket.
Då kände jag en lina, eller en vajer, kring vänster ankel. En lina hade lindat sig kring foten, vid vristen. Något tungt, någonting starkt, det stramade åt. När virvlandet avtog kände jag att det fortfarande stramade kring vänster ankel, något drog mig neråt, en oerhörd kraft och tyngd. Med armarna och andra foten sprattlade jag frenetiskt för att komma loss från det som ville dra mig ner. Jag blev arg, stark och desperat. Jag kämpade febrilt för att få loss foten, men det gick inte, det verkade övermäktigt.
När jag blev medveten om att det var en kraft jag inte kunde besegra, blev jag inte ledsen, men arg och besviken. - Att jag skulle dö så ung! Det var den tanke som gick genom huvudet på mig. Att det skulle ta slut så här tidigt; jag hade ju inte levt färdigt. I tanken var jag redan död, jag tänkte det så som det skulle sägas om mig, efteråt. Men det var en mycket stark känsla, den fyllde mig med ilska och besvikelse.
Ännu var luften inte slut, men jag kände att jag utkämpade en strid som jag inte kunde vinna. Och efter några sekunder märkte jag att syret började ta slut, och samtidigt var det något som drog mig med all tyngd rätt ner i djupet.
Då kände jag att jag började bli dåsig. Och vattnet fick en helt annan färg. Det började bli klar blått, ljusare och ljusare, precis som om jag befann mig i Medelhavet.
Och det var varmt omkring mig! Som i Medelhavet, ljust ljust blått vatten, och varmt. Samtidigt som jag kände att luften försvann, var det varmt och behagligt, en underbart skön känsla. Armar och ben slutade sprattla, kraften tog slut, rörelserna minskade. Jag flöt som i rymden, jag svävade i vattnet på väg neråt. Det var mjukt, och behagligt, inte alls grymt.
Jag visste att det snart var slut. I mitt behagliga tillstånd tänkte jag allt vad jag kunde på ett sista farväl till min mamma och min pappa och mina systrar och min systerson. Jag ansträngde mig att säga adjö till dem i tanken, jag trodde mig kunna få fram en signal. Jag försökte hinna med dem allihopa. Tanken var viktig för mig att ta farväl på vägen mot döden.
Efter hand började kraften gå ur mig. Det började svartna för ögonen, det fanns ingen kampvilja kvar. Syret var slut, kraften, jag hade insett läget och jag hade tagit farväl.
Det sista beslut jag egentligen fattar är att det är lika bra att göra det snabbt nu. Jag börjar dra in vatten, medvetet, det mörknar allt mer.
I den sista millisekunden känner jag hur vänstra skon glider av mig! När jag inte kämpar längre, när kroppen slappnar av, har foten rätats ut. Linan drar av skon. Det blir svart för ögonen."
Vill ni veta vad som hände sen som gjorde att han överlevde så skall ni läsa boken. För det var inte sista gången den natten som han fick kämpa för sitt liv!
Kent Härstedt idag.
Från räddningen av överlevande på morgonen den 28 september 1994!
Kent Härstedt sitter idag i riksdagen för Socialdemokraterna och har gjort det sedan 1998. Han har flera tunga politiska uppdrag och är en respekterad politiker. Men det kunde lika gärna ha blivit slutet för honom den vidriga natten den 28 september 1994 när han försvann ner i Östersjöns djup.
http://fredriksperspektiv.blogg.se/2010/august/en-fruktansvard-natt.html läs gärna mitt inlägg om Estoniakatastrofen från förra året.
Jag kommer ge ett utdrag ur boken nedanför så ni får läsa själva. Det som har hänt precis innan är att Kent och en ung tjej som heter Sara som han precis har träffat på har hoppat av båten rakt ner i vattnet. Kent råkade landa på båten i hoppet innan han nådde vattnet och han tapapde känseln i benen...
"Uppåt eller nedåt? Jag virvlade runt, totalt omtumlad. Det var svart, jag visste inte när jag blundade och när jag hade ögonen öppna. Men hjärnan malde: Måtte jag komma upp, hur länge kan det hålla på, det här är för mycket.
Då kände jag en lina, eller en vajer, kring vänster ankel. En lina hade lindat sig kring foten, vid vristen. Något tungt, någonting starkt, det stramade åt. När virvlandet avtog kände jag att det fortfarande stramade kring vänster ankel, något drog mig neråt, en oerhörd kraft och tyngd. Med armarna och andra foten sprattlade jag frenetiskt för att komma loss från det som ville dra mig ner. Jag blev arg, stark och desperat. Jag kämpade febrilt för att få loss foten, men det gick inte, det verkade övermäktigt.
När jag blev medveten om att det var en kraft jag inte kunde besegra, blev jag inte ledsen, men arg och besviken. - Att jag skulle dö så ung! Det var den tanke som gick genom huvudet på mig. Att det skulle ta slut så här tidigt; jag hade ju inte levt färdigt. I tanken var jag redan död, jag tänkte det så som det skulle sägas om mig, efteråt. Men det var en mycket stark känsla, den fyllde mig med ilska och besvikelse.
Ännu var luften inte slut, men jag kände att jag utkämpade en strid som jag inte kunde vinna. Och efter några sekunder märkte jag att syret började ta slut, och samtidigt var det något som drog mig med all tyngd rätt ner i djupet.
Då kände jag att jag började bli dåsig. Och vattnet fick en helt annan färg. Det började bli klar blått, ljusare och ljusare, precis som om jag befann mig i Medelhavet.
Och det var varmt omkring mig! Som i Medelhavet, ljust ljust blått vatten, och varmt. Samtidigt som jag kände att luften försvann, var det varmt och behagligt, en underbart skön känsla. Armar och ben slutade sprattla, kraften tog slut, rörelserna minskade. Jag flöt som i rymden, jag svävade i vattnet på väg neråt. Det var mjukt, och behagligt, inte alls grymt.
Jag visste att det snart var slut. I mitt behagliga tillstånd tänkte jag allt vad jag kunde på ett sista farväl till min mamma och min pappa och mina systrar och min systerson. Jag ansträngde mig att säga adjö till dem i tanken, jag trodde mig kunna få fram en signal. Jag försökte hinna med dem allihopa. Tanken var viktig för mig att ta farväl på vägen mot döden.
Efter hand började kraften gå ur mig. Det började svartna för ögonen, det fanns ingen kampvilja kvar. Syret var slut, kraften, jag hade insett läget och jag hade tagit farväl.
Det sista beslut jag egentligen fattar är att det är lika bra att göra det snabbt nu. Jag börjar dra in vatten, medvetet, det mörknar allt mer.
I den sista millisekunden känner jag hur vänstra skon glider av mig! När jag inte kämpar längre, när kroppen slappnar av, har foten rätats ut. Linan drar av skon. Det blir svart för ögonen."
Vill ni veta vad som hände sen som gjorde att han överlevde så skall ni läsa boken. För det var inte sista gången den natten som han fick kämpa för sitt liv!
Kent Härstedt idag.
Från räddningen av överlevande på morgonen den 28 september 1994!
Kommentarer
Trackback
