Varje paradis har sin orm!
Som en ren avkoppling har jag nu fastnat för den gamla jättesåpan Dynastin! En slags ripp-off på Dallas, men om möjligt mycket mer kontrasterande då den absoluta mega-miljardärseliten beblandar sig med "radhusamerikanerna".
I Dynastin regerar Blake Carrington, den oändligt rike oljemagnaten som kan köpa sin fru ett helt rum med blommor bara för att be om ursäkt. Mannen vars inställning är att när det är kris så måste saker och ting kosta ännu mer och vara ännu dyrare för att inte ge sken av att det faktiskt är kris!
Till denna familj kommer den vackra Krystale som gifter sig med Blake. En före detta sekreterare i Carringtons företag. Hon hade tidigare ett förhållande med den givmilde och rakryggade Matthew Blaisdale.
Blaisdale är "radhusmamerikan" och tidigare mycket duktig geolog och rådgivare för Carrington. Den vänskapen bryts dock snabbt när Blake får reda på det tidigare förhållandet mellan Krystale och Matthew. Som om inte det vore nog, har Blaisdales fru befunnit sig på mentalsjukhus i 2 år, som Matthew av ren kärlek bekostat för henne. Han hämtar hem henne igen och de försöker att börja om, det blir dock problematiskt eftersom Blaisdale är hemligt förälskad i Krystale.
Med andra ord är intrigerna rakt igenom komplicerade och det trampas på tår till höger och vänster. Det hade nog flutit på bra, om det inte vore för ormen i paradiset, Blakes dotter Fallon. Hon som är extremt bortskämd, vill ha pengar och har ett stort oidipuskomplex mot sin far. Det är genom Fallon som saker och ting når fel öron, det är genom hennes små giftpilar i bakgrunden som intrigerna hopas sig. Den vackra drygt 20-åriga kvinnan som inte tvekar till att använda sex som ett vapen för att skaffa sig fördelar.
Addera dessutom till Blakes homosexuella son Steven, som Blake skäms för. Han är hemligt förälskad i en man, dock vet alla att han är homosexuell, vilket inte ses med blida ögon, mer än av Matthew. Dock artar det sig inte bättre än att Matthews fru, som suttit inne på mentalsjukhus, tyr sig till Steven då hon förstår att de båda känner sig utanför. Vilket sedan resulterar i att de inleder en kärleksrelation, detta trots att Steven är homosexuell, men söker svaret på om det är fel att vara det.
Said enough? Jag är fast!
I Dynastin regerar Blake Carrington, den oändligt rike oljemagnaten som kan köpa sin fru ett helt rum med blommor bara för att be om ursäkt. Mannen vars inställning är att när det är kris så måste saker och ting kosta ännu mer och vara ännu dyrare för att inte ge sken av att det faktiskt är kris!
Till denna familj kommer den vackra Krystale som gifter sig med Blake. En före detta sekreterare i Carringtons företag. Hon hade tidigare ett förhållande med den givmilde och rakryggade Matthew Blaisdale.
Blaisdale är "radhusmamerikan" och tidigare mycket duktig geolog och rådgivare för Carrington. Den vänskapen bryts dock snabbt när Blake får reda på det tidigare förhållandet mellan Krystale och Matthew. Som om inte det vore nog, har Blaisdales fru befunnit sig på mentalsjukhus i 2 år, som Matthew av ren kärlek bekostat för henne. Han hämtar hem henne igen och de försöker att börja om, det blir dock problematiskt eftersom Blaisdale är hemligt förälskad i Krystale.
Med andra ord är intrigerna rakt igenom komplicerade och det trampas på tår till höger och vänster. Det hade nog flutit på bra, om det inte vore för ormen i paradiset, Blakes dotter Fallon. Hon som är extremt bortskämd, vill ha pengar och har ett stort oidipuskomplex mot sin far. Det är genom Fallon som saker och ting når fel öron, det är genom hennes små giftpilar i bakgrunden som intrigerna hopas sig. Den vackra drygt 20-åriga kvinnan som inte tvekar till att använda sex som ett vapen för att skaffa sig fördelar.
Addera dessutom till Blakes homosexuella son Steven, som Blake skäms för. Han är hemligt förälskad i en man, dock vet alla att han är homosexuell, vilket inte ses med blida ögon, mer än av Matthew. Dock artar det sig inte bättre än att Matthews fru, som suttit inne på mentalsjukhus, tyr sig till Steven då hon förstår att de båda känner sig utanför. Vilket sedan resulterar i att de inleder en kärleksrelation, detta trots att Steven är homosexuell, men söker svaret på om det är fel att vara det.
Said enough? Jag är fast!
Ormen Fallon Carrington!
Den mänskliga fåfängan!
I ett nattsuddigt Göteborg, där kulmen precis nåtts och passerat av det Kulturkalas som pågår, utspelas scener som på många andra ställen då människor är ute för att roa sig.
Jag kan inte mer än att betrakta mig själv. Jag har valt ut kläder för kvällen, jag duschade tätt inpå att jag gick hemifrån, håret är fixat och jag känner mig tillräckligt fin för att visa mig ute i Göteborgs nattliv. Dock inte mer avancerat denna kväll än att det dinerades med Erik, Malin och Carl på restaurang.
Men visst gör sig fåfängan påmind just i detta läge. På en fredag kväll skall man göra sig iordning och känna sig riktigt fin. Skjortan är nystruken och det hade inte spelat någon roll hur jag sett ut på fredag dag. När kvällen väl faller och det vankas utgång kommer den yppersta av fåfänga fram.
Jag är då ändå inte den enda som lider av samma fenomen. Överallt strömmar det människor som är orolig för att håret ligger fel, att de inte luktar tillräckligt gott, att kläderna ser för billiga ut, att man inte ser tillräcklgit mycket hud, osv....
I väntan på bussen hem, kommer en överförfriskad tjej fram till mig vid busskuren. Hon klappar till mig på bröstet och söker kontakt, i den något instabila tillvaro som hon befinner sig i. Själv är jag djupt försjunken i ljudet från Filip Hammar och Fredrik Wikingssons röster i mina hörlurar. Jag flyttar mig ändå kvickt därifrån, för att slippa ha henne klängandes.
1 minut senare spyr tjejen rakt ut på ett sätt som hade kunnat kvalificera henne för en plats i "La fontana di Trevi" Hon spyr över sina skor och lite på sina kläder. Det märkliga är ändå att när hon slutat spy är det första hon tänker på, att håret inte skall ligga fel. Hon börjar febrilt att försöka rätta till sitt hår. Att hon har spy på både skor, tröja och runt munnen bekommer henne inte! Frisyren visar sig vara det viktigaste. Då har hon ändå spy på handen när hon drar handen genom luggen för att rätta till den.
Väl på bussen sitter jag först för mig själv, tills en lång, lång tjej sätter sig ner breve mig. Fåfängan var påträngande även hog henne. Sminket låg så det knappt gick att skilja hyn i ansiktet, det var enbart ett jämnt lager. Från hennes väska stack dt upp en stor sprayflaska, som hon alltså bar runt på när hon är ute på krogen.
Så nog finns väl den mänskliga fåfängan hos gemene man? åtminstone fredag kväll!
Jag kan inte mer än att betrakta mig själv. Jag har valt ut kläder för kvällen, jag duschade tätt inpå att jag gick hemifrån, håret är fixat och jag känner mig tillräckligt fin för att visa mig ute i Göteborgs nattliv. Dock inte mer avancerat denna kväll än att det dinerades med Erik, Malin och Carl på restaurang.
Men visst gör sig fåfängan påmind just i detta läge. På en fredag kväll skall man göra sig iordning och känna sig riktigt fin. Skjortan är nystruken och det hade inte spelat någon roll hur jag sett ut på fredag dag. När kvällen väl faller och det vankas utgång kommer den yppersta av fåfänga fram.
Jag är då ändå inte den enda som lider av samma fenomen. Överallt strömmar det människor som är orolig för att håret ligger fel, att de inte luktar tillräckligt gott, att kläderna ser för billiga ut, att man inte ser tillräcklgit mycket hud, osv....
I väntan på bussen hem, kommer en överförfriskad tjej fram till mig vid busskuren. Hon klappar till mig på bröstet och söker kontakt, i den något instabila tillvaro som hon befinner sig i. Själv är jag djupt försjunken i ljudet från Filip Hammar och Fredrik Wikingssons röster i mina hörlurar. Jag flyttar mig ändå kvickt därifrån, för att slippa ha henne klängandes.
1 minut senare spyr tjejen rakt ut på ett sätt som hade kunnat kvalificera henne för en plats i "La fontana di Trevi" Hon spyr över sina skor och lite på sina kläder. Det märkliga är ändå att när hon slutat spy är det första hon tänker på, att håret inte skall ligga fel. Hon börjar febrilt att försöka rätta till sitt hår. Att hon har spy på både skor, tröja och runt munnen bekommer henne inte! Frisyren visar sig vara det viktigaste. Då har hon ändå spy på handen när hon drar handen genom luggen för att rätta till den.
Väl på bussen sitter jag först för mig själv, tills en lång, lång tjej sätter sig ner breve mig. Fåfängan var påträngande även hog henne. Sminket låg så det knappt gick att skilja hyn i ansiktet, det var enbart ett jämnt lager. Från hennes väska stack dt upp en stor sprayflaska, som hon alltså bar runt på när hon är ute på krogen.
Så nog finns väl den mänskliga fåfängan hos gemene man? åtminstone fredag kväll!
Sanning!
Det måhända att ensam är stark...
Men är det verkligen sant när det enda som finns kvar är hennes hårstrå på ditt täcke och en svag doft av henne på din huvudkudde...
Men är det verkligen sant när det enda som finns kvar är hennes hårstrå på ditt täcke och en svag doft av henne på din huvudkudde...
Inte var det väl en tillfällighet?
Jag vet inte hur många av er som minns den tecknade Bo A Orm från Lilla sportspegeln när man var liten? Det var små kortfilmer från ZOOlympiska spelen, där djur tävlade mot varandra i allt från känguruboxning till fotboll.
Mannen som fick äran att dubba alltihopa var TV-sportens Jacob Hård. För er som inte visste har han även lånat ut sin röst åt Tintin vid ett tillfälle. Jacob Hård gjorde karaktären till kult med medvetet läspande och den klassiska avslutningsfrasen "åter till studion".
Mannen som fick äran att dubba alltihopa var TV-sportens Jacob Hård. För er som inte visste har han även lånat ut sin röst åt Tintin vid ett tillfälle. Jacob Hård gjorde karaktären till kult med medvetet läspande och den klassiska avslutningsfrasen "åter till studion".
Bo A Orm, den lille ormen med keps! dock på danska!
Under invigningsdagen för OS kunde man få chatta med Ebba Von Sydow och Jacob Hård på SVT:s hemsida och ställa frågor. Det kan inte ha varit allt för många som chattade den dagen, eller så ställde jag bara bra frågor, för jag fick svar på minst 4 frågor.
1 fråga som jag ställde, som jag dock inte fick ett svar på, var om Jacob Hård inte skulle plocka fram sin klassiska Bo A Orm under detta OS och säga "åter till studion". För er som såg Usain Bolt och Jamaica springa hem världsrekordet på 4*100m stafett, fick även höra Jacob Hård helt oväntat börja köra Bo A Orms röst efter målgång. SVT gjorde rubrik av det på sin hemsida: Bo A Orm tillbaka!
Jag ställer mig frågan om det verkligen kan vara en tillfällighet att Jacob Hård efter 20 år, just i detta OS bestämmer sig för att köra sin Bo A Orm. Det känns knappast som att SVT suttit i work-shopmöten och kommit på, ja det måste Jacob köra. Kan det inte vara så att han fick en liten kul hint från mig när jag chattade med honom? Eller är jag bara dum då? Jag vet inte, men det känns verkligen inte som en tillfällighet! För det kan det väl inte ha varit?
Jadu Jacob Hård, var det verkligen så att du tog åt dig av vad en tittare sa?
Även mäktiga män blir svaga!
Ikväll fick jag njuta av internationell topp-fotboll på Ullevi tillsammans med farsan. Vi var där och såg Manchester United mot Barcelona i en vänskapsmatch, tillsammans med 47000 till. Det kanske inte var den mest välspelade matchen så sett, men o andra sidan gällde den ju inte så mycket som arrangörerna gärna ville göra sken av.
En händelse som gjorde avtryck av mig inträffade i vart fall vid baren inne på Ullevi. Rätt som det är, när jag står vid väggen nära baren kommer en man gåendes mot mig. En man som en gång i tiden var en av Europas absolut mäktigaste män och som fortfarande har en röst som människor lyssnar till. En man som märkt av stroke och tecken på att åldern börjat göra sig påmind även på honom.
Rakt emot mig kom Lennart Johansson, den före detta UEFA-presidenten. För er som inte vet är UEFA Europeiska fotbollsförbundet, han var alltså boss över Fotbolls-EM Champions League osv....
Märkt av sviter efter sin stroke gick han sakta, sakta med stöd av sin käpp. Så sakta att när han gick rakt mot mig såg han mig rakt i ögonen. Och eftersom det tog ungefär ytterligare en halvminut för honom att transportera sig de fem metrarna fram och förbi mig, uppstod situationen att han helt enkelt inte kunde göra annat än att titta på mig och heja på mig. Jag besvarade honom artigt med ett leende och nickade tillbaka. Hans blick såg på mig ungefär som när en morfar ser en i ögonen och är stolt och tänker att dig kommer det minsann bli något stort av. Det lyste liksom någonting i hans ögon och han stannade upp kanske 20cm framför mig och bara såg mig rakt i ögonen.
I det läget hade det varit helt naturligt att ta i hand. Men en viss respekt har jag ändå för att jag, vem som helst, inte riktigt skall tro att jag kan göra vad som helst. Dessutom hade det varit som att jag antydde att jag var tvungen att ta honom i hand och klappa honom på ryggen ungefär som att, ja det här går bra!
Han tittade verkligen på mig med ett leende och det såg ut som att han ville säga, va stolt över dig själv du som är ung och frisk. Den känslan fick jag.
Sedan nickade han åt mig och passerade vidare tills någon man, som plötsligt dök upp nära mig, stannade honom och gjorde det som jag inte gjorde. Tog honom i hand och sa roligt att du är du är här.
Tänk att en så mäktig och välkänd man kan förvandlas till en snäll morfar på det sättet. Det är nog ett tecken på att inuti honom finns en genuin man som trots allt inte försöker se sig som så mycket mera för världen när allt kommer om kring. Även mäktiga män blir svaga de också, vare sig de vill det eller ej. Lennart däremot har nog accepterat sin lott och att ödet är detsamma för oss alla...
En händelse som gjorde avtryck av mig inträffade i vart fall vid baren inne på Ullevi. Rätt som det är, när jag står vid väggen nära baren kommer en man gåendes mot mig. En man som en gång i tiden var en av Europas absolut mäktigaste män och som fortfarande har en röst som människor lyssnar till. En man som märkt av stroke och tecken på att åldern börjat göra sig påmind även på honom.
Rakt emot mig kom Lennart Johansson, den före detta UEFA-presidenten. För er som inte vet är UEFA Europeiska fotbollsförbundet, han var alltså boss över Fotbolls-EM Champions League osv....
Märkt av sviter efter sin stroke gick han sakta, sakta med stöd av sin käpp. Så sakta att när han gick rakt mot mig såg han mig rakt i ögonen. Och eftersom det tog ungefär ytterligare en halvminut för honom att transportera sig de fem metrarna fram och förbi mig, uppstod situationen att han helt enkelt inte kunde göra annat än att titta på mig och heja på mig. Jag besvarade honom artigt med ett leende och nickade tillbaka. Hans blick såg på mig ungefär som när en morfar ser en i ögonen och är stolt och tänker att dig kommer det minsann bli något stort av. Det lyste liksom någonting i hans ögon och han stannade upp kanske 20cm framför mig och bara såg mig rakt i ögonen.
I det läget hade det varit helt naturligt att ta i hand. Men en viss respekt har jag ändå för att jag, vem som helst, inte riktigt skall tro att jag kan göra vad som helst. Dessutom hade det varit som att jag antydde att jag var tvungen att ta honom i hand och klappa honom på ryggen ungefär som att, ja det här går bra!
Han tittade verkligen på mig med ett leende och det såg ut som att han ville säga, va stolt över dig själv du som är ung och frisk. Den känslan fick jag.
Sedan nickade han åt mig och passerade vidare tills någon man, som plötsligt dök upp nära mig, stannade honom och gjorde det som jag inte gjorde. Tog honom i hand och sa roligt att du är du är här.
Tänk att en så mäktig och välkänd man kan förvandlas till en snäll morfar på det sättet. Det är nog ett tecken på att inuti honom finns en genuin man som trots allt inte försöker se sig som så mycket mera för världen när allt kommer om kring. Även mäktiga män blir svaga de också, vare sig de vill det eller ej. Lennart däremot har nog accepterat sin lott och att ödet är detsamma för oss alla...
