Till min mamma!
Jag vill bara passa på att berätta att jag älskar min mamma!
För att du är den mest ärliga människa jag känner, för att du alltid vill väl, för att du är förbannat osjälvisk. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg om att det finns en annan sorts glädje som ligger utanför en själv som det är en ära att få ta del av. Precis så är det med min mamma, det är så hon känner och visar för mig. Hon är intresserad av vad jag gör, hon vill vara en del av det och hon försöker alltid att hitta en lösning för att kunna dela det med mig. Men framförallt mamma skall du veta att jag uppskattar dig för att du fortfarande har kvar samma förmåga att vara mamma idag som när jag var liten. När du talar om att saker och ting löser sig, får du mig fortfarande att känna att det gör det!
Jag säger som min mamma sa till mig för några år sedan när jag verkligen behövde det:
"Fredrik, om ett år ser allting helt annorlunda ut! Oavsett vad du upplever idag så kommer du inte komma ifrån att nästa år vid samma tid så har livet förändrats sig flera gånger tills dess!"
Precis så är det och mamma du har fortfarande förmågan att förvåna mig!
Tack Marie Christiansson för att jag får vara en del av ditt liv.
För att du är den mest ärliga människa jag känner, för att du alltid vill väl, för att du är förbannat osjälvisk. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg om att det finns en annan sorts glädje som ligger utanför en själv som det är en ära att få ta del av. Precis så är det med min mamma, det är så hon känner och visar för mig. Hon är intresserad av vad jag gör, hon vill vara en del av det och hon försöker alltid att hitta en lösning för att kunna dela det med mig. Men framförallt mamma skall du veta att jag uppskattar dig för att du fortfarande har kvar samma förmåga att vara mamma idag som när jag var liten. När du talar om att saker och ting löser sig, får du mig fortfarande att känna att det gör det!
Jag säger som min mamma sa till mig för några år sedan när jag verkligen behövde det:
"Fredrik, om ett år ser allting helt annorlunda ut! Oavsett vad du upplever idag så kommer du inte komma ifrån att nästa år vid samma tid så har livet förändrats sig flera gånger tills dess!"
Precis så är det och mamma du har fortfarande förmågan att förvåna mig!
Tack Marie Christiansson för att jag får vara en del av ditt liv.
Varför man engagerar sig ideellt!
Allting man gör kan inte värderas i pengar. Det finns vissa saker i livet man gör helt ideellt och helt frivilligt utan ersättning. Åtminstone är det så i min värld. En belöning för det man gör behöver inte alltid mätas i pengar!
I helgen hjälpte jag till vid ungdoms-SM i friidrott i Göteborg. Mitt uppdrag var att ta hand om de aktiva innan de skall in på arenan, se till att de har nummerlapp, rätt tävlingskläder, reglementsenliga spikskor, att de kommer in på tävlingsområdet i rätt tid så att de får chansen att värma upp tillräckligt länge innan de skall starta.
Ganska många procedurer och väldigt mycket att hålla reda på för någon som tävlar i sitt första friidrotts-SM. Många är nervösa och andra är helt coollugna.
I det arbetet jag hade fick jag möjligheten att träffa och se alla aktiva innan de skulle in och tävla, eftersom alla måste passera calling-zonen. Det är lätt hänt att det blir väldigt rutinmässigt och man går där helt fokuserad på att allt ska vara korrekt och att tider hålls. Allt för att förutsättningarna skall vara så optimala som möjligt för de tävlande att kunna göra bra ifrån sig. Jag kan lova att det finns en hel del lovande svenska friidrottstjejer och killar i åldrarna 15-16 som kan se till att svensk friidrott även framöver kommer att ha fina år framför sig även i fortsättningen.
Det finns fortfarande många som har potentailen att bli en blivande Carolina Klüft!
Jag hade inte möjligheten att se speciellt mycket av själva tävlingen av förklarliga skäl, men en del fantastiska resultat fick jag i alla fall se! Det var dock inte något av alla de där superresultaten som fastnade i minnet eller på näthinnan den här gången.
Det är lördag och jag står med ett heat med tjejer, F16 som skall springa 400m försök, inne i den avspärrade zonen som är den sista de passerar innan jag leder ut dem till tävlingsarenan. Alla har sin olika uppladdningsstil och en del ser hur avslappnade och lugna ut som helst. Någon står och ser nästan lite sömnig ut och en Helsingborgstjej går fram och tillbaka hela tiden och kan inte vara tyst, hela hon utstrålar nervositet. Helt plötsligt tittar hon på mig och undrar om inte dom skall få gå in snart och om de inte kommer missa sin start och vilken bana hon har osv.
Jag svarar henne att hon bara kan vara lugn och jag har stenkoll på tider och läget och att hon får lika mycket tid på sig att värma upp som alla andra. Sen är det dags att gå in i ett gemensamt led för att de skall få värma upp inne på arenan. Hon stannar till och tittar på mig och är hur nervös som helst och säger är det vi som ska springa nu direkt?
Jag tar tag i hennes axlar, tittar henne i ögonen och säger, lugna ner dig du har minst 10min på dig att värma upp och du har god tid på dig att samla dig.
Alla är inte lika coola och oberörda som Usain Bolt innan en start. Men till och med han kan misslyckas och vara övertänd, minns tjuvstarten i VM-finalen på 100m förra året.
Senare när vi börjar packa ihop för dagen, kommer hon tillbaka till vår zon för att hämta sina grejer med världens största leende och säger att det gick hur bra som helst och att det var tack vare mig. Jag skrattar och säger ja, vad var det jag sa då fixar du resten imorgon då utan om problem. I steget slänger hon iväg en sylvass kommentar sådär i förbifarten som bara en lite småkaxig tonårstjej kan göra "Ja, om du är här så fixar jag det", med glimten i ögat.
På söndagen är hon tillbaka igen, och knappt hälften så nervös som hon var dagen innan. Nu var det dags för 60m. Det skulle visa sig att det inte alls gick lika bra som 400m försök och hon kommer tillbaka till zonen med en riktigt uppgiven och besviken min och säger på samma sätt som dagen innan, fast med en mindre glad ton i rösten, "Det var ditt fel att det gick dåligt". Sen säger hon att hon ska hoppa över 400m-finalen för att allt kändes skit. Jag säger att det ska hon inte alls göra, hon skall försöka igen. Sen går hon iväg.
Strax innan jag går och skall äta min lunch ser jag henne stå vid sin tränare och säger att hon inte vill springa 400m. Jag går fram till henne och tar tag i hennes axlar igen och tittar på henne och säger, men du använd den där aggressionen du har nu till 400m-loppet istället, det är nu det är SM, det är det här du har gått och väntat på i flera veckor och det är nu du har chansen, det är ju final! Hennes tränare vänder sig om och tittar på mig med en tacksam blick.
Lite senare stöter jag på henne igen och hon tittar på mig med världens leende och säger "nu taggar vi!". När hon sen kommer till callingen är hon totalt fokuserad, hon är helt tyst och är helt inne i sin egen värld. Djupt koncentrerad och fokuserad på vad som väntar. Inte förens det är dags att gå in på arenan kommer nervositeten och hon tittar på mig och ser nästan livrädd ut och frågar, är det vi nu direkt? Nej, svarar jag ni kommer att ha minst 15min på er att värma upp.
I lagom tid innan loppet passar jag på att ställa mig i startkurvan för att se hennes lopp. Hon är helt inne i sig själv och jag minns precis hur jag själv kände när jag stod på startlinjen. Hon såg inte att jag stod 10m rakt framför henne i princip eftersom kurvan svänger. Så inne i sin egen värld är man faktiskt vid starten på ett viktigt lopp. Starten går och hon springer på och kommer till slut i mål som resulterar i ett brons och en SM-medalj för henne. Hon faller ihop helt slut efter målgången och hennes tränare är direkt framme med ispåsar och kyler ner baksidorna på låren. Hon har tagit ut sig totalt.
Efter en stund när hon rest sig upp och blivit gratulerad av föräldrar, tränare och vänner går hon fram till mig och har världens största leende och visar upp tre fingrar och ger mig en kram.
Det är därför man engagerar sig som tränare. Det är därför man ställer upp ideellt för andra människor. För att det finns glädje som ligger utanför mig själv som kan beröra mig precis lika mycket som min egen glädje. Jag är övertygad om att hon hade sprungit finalen även utan att jag sa det till henne, men jag vet att jag hjälpte henne att plocka bort en del av hennes nervositet. Jag vet själv hur nervositet innan ett viktigt lopp nästan kan få en att bara vilja ställa sig och säga "nej, nu ger jag upp!". Att få vara en liten del av en persons resa till att ta den där SM-medaljen. Få känna en del av den där glädjen. Det måste inte vara en medalj, eller att vara bäst, utan det är just det där att få vara en del av en persons resa mot att nå just det där målet. Det är betalning nog, det gör att jag kan gå vidare och lägga nya timmar på att träna de barnen ajg tränar och försöka få dom att känna att de utvecklas. Idrott är förbannat kul!
Frida Grindheim, du är en ny idol!
I helgen hjälpte jag till vid ungdoms-SM i friidrott i Göteborg. Mitt uppdrag var att ta hand om de aktiva innan de skall in på arenan, se till att de har nummerlapp, rätt tävlingskläder, reglementsenliga spikskor, att de kommer in på tävlingsområdet i rätt tid så att de får chansen att värma upp tillräckligt länge innan de skall starta.
Ganska många procedurer och väldigt mycket att hålla reda på för någon som tävlar i sitt första friidrotts-SM. Många är nervösa och andra är helt coollugna.
I det arbetet jag hade fick jag möjligheten att träffa och se alla aktiva innan de skulle in och tävla, eftersom alla måste passera calling-zonen. Det är lätt hänt att det blir väldigt rutinmässigt och man går där helt fokuserad på att allt ska vara korrekt och att tider hålls. Allt för att förutsättningarna skall vara så optimala som möjligt för de tävlande att kunna göra bra ifrån sig. Jag kan lova att det finns en hel del lovande svenska friidrottstjejer och killar i åldrarna 15-16 som kan se till att svensk friidrott även framöver kommer att ha fina år framför sig även i fortsättningen.
Det finns fortfarande många som har potentailen att bli en blivande Carolina Klüft!
Jag hade inte möjligheten att se speciellt mycket av själva tävlingen av förklarliga skäl, men en del fantastiska resultat fick jag i alla fall se! Det var dock inte något av alla de där superresultaten som fastnade i minnet eller på näthinnan den här gången.
Det är lördag och jag står med ett heat med tjejer, F16 som skall springa 400m försök, inne i den avspärrade zonen som är den sista de passerar innan jag leder ut dem till tävlingsarenan. Alla har sin olika uppladdningsstil och en del ser hur avslappnade och lugna ut som helst. Någon står och ser nästan lite sömnig ut och en Helsingborgstjej går fram och tillbaka hela tiden och kan inte vara tyst, hela hon utstrålar nervositet. Helt plötsligt tittar hon på mig och undrar om inte dom skall få gå in snart och om de inte kommer missa sin start och vilken bana hon har osv.
Jag svarar henne att hon bara kan vara lugn och jag har stenkoll på tider och läget och att hon får lika mycket tid på sig att värma upp som alla andra. Sen är det dags att gå in i ett gemensamt led för att de skall få värma upp inne på arenan. Hon stannar till och tittar på mig och är hur nervös som helst och säger är det vi som ska springa nu direkt?
Jag tar tag i hennes axlar, tittar henne i ögonen och säger, lugna ner dig du har minst 10min på dig att värma upp och du har god tid på dig att samla dig.
Alla är inte lika coola och oberörda som Usain Bolt innan en start. Men till och med han kan misslyckas och vara övertänd, minns tjuvstarten i VM-finalen på 100m förra året.
Senare när vi börjar packa ihop för dagen, kommer hon tillbaka till vår zon för att hämta sina grejer med världens största leende och säger att det gick hur bra som helst och att det var tack vare mig. Jag skrattar och säger ja, vad var det jag sa då fixar du resten imorgon då utan om problem. I steget slänger hon iväg en sylvass kommentar sådär i förbifarten som bara en lite småkaxig tonårstjej kan göra "Ja, om du är här så fixar jag det", med glimten i ögat.
På söndagen är hon tillbaka igen, och knappt hälften så nervös som hon var dagen innan. Nu var det dags för 60m. Det skulle visa sig att det inte alls gick lika bra som 400m försök och hon kommer tillbaka till zonen med en riktigt uppgiven och besviken min och säger på samma sätt som dagen innan, fast med en mindre glad ton i rösten, "Det var ditt fel att det gick dåligt". Sen säger hon att hon ska hoppa över 400m-finalen för att allt kändes skit. Jag säger att det ska hon inte alls göra, hon skall försöka igen. Sen går hon iväg.
Strax innan jag går och skall äta min lunch ser jag henne stå vid sin tränare och säger att hon inte vill springa 400m. Jag går fram till henne och tar tag i hennes axlar igen och tittar på henne och säger, men du använd den där aggressionen du har nu till 400m-loppet istället, det är nu det är SM, det är det här du har gått och väntat på i flera veckor och det är nu du har chansen, det är ju final! Hennes tränare vänder sig om och tittar på mig med en tacksam blick.
Lite senare stöter jag på henne igen och hon tittar på mig med världens leende och säger "nu taggar vi!". När hon sen kommer till callingen är hon totalt fokuserad, hon är helt tyst och är helt inne i sin egen värld. Djupt koncentrerad och fokuserad på vad som väntar. Inte förens det är dags att gå in på arenan kommer nervositeten och hon tittar på mig och ser nästan livrädd ut och frågar, är det vi nu direkt? Nej, svarar jag ni kommer att ha minst 15min på er att värma upp.
I lagom tid innan loppet passar jag på att ställa mig i startkurvan för att se hennes lopp. Hon är helt inne i sig själv och jag minns precis hur jag själv kände när jag stod på startlinjen. Hon såg inte att jag stod 10m rakt framför henne i princip eftersom kurvan svänger. Så inne i sin egen värld är man faktiskt vid starten på ett viktigt lopp. Starten går och hon springer på och kommer till slut i mål som resulterar i ett brons och en SM-medalj för henne. Hon faller ihop helt slut efter målgången och hennes tränare är direkt framme med ispåsar och kyler ner baksidorna på låren. Hon har tagit ut sig totalt.
Efter en stund när hon rest sig upp och blivit gratulerad av föräldrar, tränare och vänner går hon fram till mig och har världens största leende och visar upp tre fingrar och ger mig en kram.
Det är därför man engagerar sig som tränare. Det är därför man ställer upp ideellt för andra människor. För att det finns glädje som ligger utanför mig själv som kan beröra mig precis lika mycket som min egen glädje. Jag är övertygad om att hon hade sprungit finalen även utan att jag sa det till henne, men jag vet att jag hjälpte henne att plocka bort en del av hennes nervositet. Jag vet själv hur nervositet innan ett viktigt lopp nästan kan få en att bara vilja ställa sig och säga "nej, nu ger jag upp!". Att få vara en liten del av en persons resa till att ta den där SM-medaljen. Få känna en del av den där glädjen. Det måste inte vara en medalj, eller att vara bäst, utan det är just det där att få vara en del av en persons resa mot att nå just det där målet. Det är betalning nog, det gör att jag kan gå vidare och lägga nya timmar på att träna de barnen ajg tränar och försöka få dom att känna att de utvecklas. Idrott är förbannat kul!
Frida Grindheim, du är en ny idol!
På bästa sidan!
Idag var det kul att öppna Kungälvsposten, för intervjun med mig hade hamnat på allra bästa sidan, väl synligt!
Jag driver just nu en projekt idé på Kungälvs kommun om att vi skall arrangera en stor kubbturnering i Kungälv i slutet på augusti. Eftersom den kommer ligga ungefär samtidigt som olympiaden i London, har den fått namnet Kubbiaden.
Men dagens absolut roligaste är ändå att på vägen till jobbet idag när jag traskade ner för backen ner mot centrum, blev jag stannad av folk som log mot mig och hejade. Människro som jag aldrig pratat med förr. Riktigt kul och framförallt väldigt oväntat.
För er som är nyfikna och har facebook:
http://www.facebook.com/#!/pages/Kubbturnering-i-Kung%C3%A4lv-sommaren-2012/312916805424393
http://www.facebook.com/#!/events/300974903296324/
Titta gärna!
En oförutsedd vänskap!
Sommaren 2008 flyttade jag ner till Halmstad, eller närmare bestämt till Tylösand. Av ren tur hade jag fått tag i lägenhet ute i tylösand på 40M/2, som var en del av en villa. Övervåningen var omgjord till två lägenheter med en gemensam uppgång, gemensam hall, gemensam balkong och gemensamt badrum.
När jag kom ner till Tylösand för att skriva kontrakt med hyresägarn, satt där redan en annan kille som skulle skriva kontrakt på den andra lägenheten. Där satt han som en liten motpol till mig klädd i tröja, t-shirt och keps. Själv var jag klädd i skjorta och shorts eftersom det var en otroligt varm och vacker sommardag i juli.
Fundersam över den där killen, som jag lite cyniskt skapade lite fördomar mot, asså en tråkig "kepskille" tänkte jag. "Kepskille" är en typisk definition i min hjärna som dyker upp så fort jag ser en kille i keps som avviker lite från mitt sätt att se på världen. Alla har vi något vi hakar upp oss på!
Några dagar efter inflyttning visade det sig att vi minsann hade mycket gemensamt och att den där killen som heter Marcus Kadfors, faktiskt var en intelligent och mycket omtänksam kille med humor. Jag minns det fortfarande i huvudet, när vi mötte på varandra i hallen efter att han kommit hem från skolan. Jag började fråga ut honom lite och det visade sig att han kom från Lödöse, alltså ganska nära Kungälv. Att han precis som jag var frälst av IFK Göteborg och dessutom delade min faiblesse för Arsenal, även om han är Liverpoolsupporter också. Här finns ju all anledning för att komma med kritik mot att gilla två lag, men den kan inte komam från mig eftersom jag gillar både Arsenal och Coventry lika mycket! Stackars Coventry som nog ramlar ur engelska championship nu ner till league one!
Fotbollsintresset förenade oss och vips så hade vi även skapat ett gemensamt fotbollsspel på datorn som vi körde i över ett år. Via en gemensam nämnare fick vi kontakt och såsmåningom var även våra flickvänner okså involverade i gemenskapen och jag hade skaffat mig vänner för livet.
För såhär 3,5 år senare har vi hunnit med mycket tillsammans. Vi har firat två nyårsaftnar ihop, vi har varit på två skidresor, har ätit ett flertalet middag ihop, gått på flera blåvittmatcher, varit på shoppingresor, hjälpt varandra att flytta och varit på utlandssemester i Kroatien och Bosnien tillsammans. För att bara nämna några saker!
Marcus Kadfors, jag är glad att vi pratade i hallen den där gången i början på hösten 2008. Du är en fantastisk vän som alltid ställer upp. Detsamma gäller din flickvän! Jag ser fram emot mer middagar, semestrar och andra upptåg ihop. För om jag får som jag vill så har jag skaffat mig vänner för livet genom dig och Linn!
Marcus Kadfors in action!
Sensmoralen: Var öppen, för du vet aldrig på förhand vem som verkligen är en riktig vän!
När jag kom ner till Tylösand för att skriva kontrakt med hyresägarn, satt där redan en annan kille som skulle skriva kontrakt på den andra lägenheten. Där satt han som en liten motpol till mig klädd i tröja, t-shirt och keps. Själv var jag klädd i skjorta och shorts eftersom det var en otroligt varm och vacker sommardag i juli.
Fundersam över den där killen, som jag lite cyniskt skapade lite fördomar mot, asså en tråkig "kepskille" tänkte jag. "Kepskille" är en typisk definition i min hjärna som dyker upp så fort jag ser en kille i keps som avviker lite från mitt sätt att se på världen. Alla har vi något vi hakar upp oss på!
Några dagar efter inflyttning visade det sig att vi minsann hade mycket gemensamt och att den där killen som heter Marcus Kadfors, faktiskt var en intelligent och mycket omtänksam kille med humor. Jag minns det fortfarande i huvudet, när vi mötte på varandra i hallen efter att han kommit hem från skolan. Jag började fråga ut honom lite och det visade sig att han kom från Lödöse, alltså ganska nära Kungälv. Att han precis som jag var frälst av IFK Göteborg och dessutom delade min faiblesse för Arsenal, även om han är Liverpoolsupporter också. Här finns ju all anledning för att komma med kritik mot att gilla två lag, men den kan inte komam från mig eftersom jag gillar både Arsenal och Coventry lika mycket! Stackars Coventry som nog ramlar ur engelska championship nu ner till league one!
Fotbollsintresset förenade oss och vips så hade vi även skapat ett gemensamt fotbollsspel på datorn som vi körde i över ett år. Via en gemensam nämnare fick vi kontakt och såsmåningom var även våra flickvänner okså involverade i gemenskapen och jag hade skaffat mig vänner för livet.
För såhär 3,5 år senare har vi hunnit med mycket tillsammans. Vi har firat två nyårsaftnar ihop, vi har varit på två skidresor, har ätit ett flertalet middag ihop, gått på flera blåvittmatcher, varit på shoppingresor, hjälpt varandra att flytta och varit på utlandssemester i Kroatien och Bosnien tillsammans. För att bara nämna några saker!
Marcus Kadfors, jag är glad att vi pratade i hallen den där gången i början på hösten 2008. Du är en fantastisk vän som alltid ställer upp. Detsamma gäller din flickvän! Jag ser fram emot mer middagar, semestrar och andra upptåg ihop. För om jag får som jag vill så har jag skaffat mig vänner för livet genom dig och Linn!
Marcus Kadfors in action!
Sensmoralen: Var öppen, för du vet aldrig på förhand vem som verkligen är en riktig vän!
Längst ner i en gammal låda!
Jag var hemma hos min kompis Marcus, där en fjärdedel av alla mina saker står inför flytten. Är verkligen tacksam för att jag har fått låna hans förrådsutrymme den här tiden.
Hur som helst skulle jag leta efter kurslitteratur bland alla mina lådor. Självklart måste man lyfta, vända och vrida på alla lådor och saker för att hitta det man letar efter. Då såg jag längst ner i lådan som stod allra innerst låg han den där vännen som följt mig genom hela mitt liv, från första stund. Längst ner på botten av en låda, helt klämd låg min gamla nalle. En fullständigt ovärdig placering av något som betytt så oerhört mycket för mig när jag var liten.
Min nalle, som komiskt nog fick det fyndiga namnet Nalle, hade jag ju med mig överallt. Han var till och med som maskot i början när jag tränade friidrott, när jag var 8-10 år. Jag kan inte utesluta att han inte fått följa med på friidrottsresor efter det.
Min Nalle, som var mitt bollplank och katalysator när jag var liten. Genom honom kunde jag skapa en värld där han var centralfigur och där händelseförloppet helt styrdes av mig. I den världen där jag själv kunde delta var jag och han två stora idrottsmän som skördade stora framgångar.
Kreativ som jag var, skapade jag även vänner, ett land, flera länder, en värdsdel, städer, regioner. Jag målade toppografiska kartor över den värld där Nalle var centralfigur, Jag skapade två dimensionella stadskartor i toppografvy över huvudstaden. Jag skapade politiker i maktposition, historiska konflikter och gränsdragningar mellan länderna. Det dök upp socioekonomiska strukturer, historiska präglingar som gjorde att vissa stadsdelar och länder såg olika ut och agerade olika. Det tillkom ett föreningsliv, stora idrottsklubbar, i synnerhet fotbollsklubbar som bildade ett universellt seriespel där lag från alla kontinenter kunde delta.
Det var ju genom den världen jag som 10-12-åring kunde få utlopp för hela mitt intresse för samhället och världen, i kombination med mitt idrottsintresse. Sånt som jag inte kunde diskutera med någon.
Var det då värdigt att min gamla Nalle som är 25 år gammal skulle ligga där i en gammal kartong under en massa böcker och annat bröte? Nej, det var bara att plocka upp honom och ge honom en värdigare plats!
En mer använd nalle kan man leta efter!
Hur som helst skulle jag leta efter kurslitteratur bland alla mina lådor. Självklart måste man lyfta, vända och vrida på alla lådor och saker för att hitta det man letar efter. Då såg jag längst ner i lådan som stod allra innerst låg han den där vännen som följt mig genom hela mitt liv, från första stund. Längst ner på botten av en låda, helt klämd låg min gamla nalle. En fullständigt ovärdig placering av något som betytt så oerhört mycket för mig när jag var liten.
Min nalle, som komiskt nog fick det fyndiga namnet Nalle, hade jag ju med mig överallt. Han var till och med som maskot i början när jag tränade friidrott, när jag var 8-10 år. Jag kan inte utesluta att han inte fått följa med på friidrottsresor efter det.
Min Nalle, som var mitt bollplank och katalysator när jag var liten. Genom honom kunde jag skapa en värld där han var centralfigur och där händelseförloppet helt styrdes av mig. I den världen där jag själv kunde delta var jag och han två stora idrottsmän som skördade stora framgångar.
Kreativ som jag var, skapade jag även vänner, ett land, flera länder, en värdsdel, städer, regioner. Jag målade toppografiska kartor över den värld där Nalle var centralfigur, Jag skapade två dimensionella stadskartor i toppografvy över huvudstaden. Jag skapade politiker i maktposition, historiska konflikter och gränsdragningar mellan länderna. Det dök upp socioekonomiska strukturer, historiska präglingar som gjorde att vissa stadsdelar och länder såg olika ut och agerade olika. Det tillkom ett föreningsliv, stora idrottsklubbar, i synnerhet fotbollsklubbar som bildade ett universellt seriespel där lag från alla kontinenter kunde delta.
Det var ju genom den världen jag som 10-12-åring kunde få utlopp för hela mitt intresse för samhället och världen, i kombination med mitt idrottsintresse. Sånt som jag inte kunde diskutera med någon.
Var det då värdigt att min gamla Nalle som är 25 år gammal skulle ligga där i en gammal kartong under en massa böcker och annat bröte? Nej, det var bara att plocka upp honom och ge honom en värdigare plats!
En mer använd nalle kan man leta efter!
Ett levande tidsdokument!
Jag tog mig tid att titta på Roy Anderssons genombrottsfilm, En kärlekshistoria, från 1970. Jag fastnade helt klart.
Det är inte lätt att titta på en film som är 42 år gammal utan att känna att filmen känns gammal och förlorad, varav handlingen kanske många gånger går förlorad på grund av ett sätt att prata, bete sig eller liknande inte går att relatera till idag. Felet med film är ju många gånger att den försöker vara just film och inte ett försök till verklighetskildring. Därför blir många filmer väldigt gamla när man ser dem 10 år senare och det blir påtagligt uppenbart att filmen inte har hängt med i utvecklingen. Filmen gjordes i en tid då den var aktuell och kan enbart betrakas med den tidens ögon.
I fallet med Roy Anderssons, En kärlekshistoria, är det tvärtom. Filmen visar ett Sverige som fortfarande inte har släppt taget om 60-talet, det är ett samtidsdokument. Det stora är dock att samtidsdokumentet är så välskildrat och äkta att det nästan ser ut som en pastige på Sverige 1970. Det vill säga att filmen är så välgjord att den många gånger hade kunnat vara filmad 2012 för att skildra en berättelse som utspelar sig 1970. På det sättet är filmen helt och hållet tidlös.
http://www.youtube.com/watch?v=Grr8-7bqOfA <----- Betrakta själva en scen ur filmen och märk att filmen likaväl kunde ha varit gjord på 2000-talet för att efterlikna Sverige 1970.
En annan verklighet som är svårt att relatera till är ofta hur människor ser ut i äldre filmer, hur de klär sig, vad de har för frisyrer etc. Den här filmens störs inte av några sådanna element, eftersom människorna känns äkta och spelar inte på något sätt en stereotyp av ett svenskt 70-tal, utan de ger verklighet åt samma verklighet som vi lever idag. De människorna tänker inte annorlunda eller beter sig mer annorlunda än vad människor idag i en vardagssituation skulle göra. De verkar egentligen bara enbart i det Sverige som det såg ut 1969, då filmen spelades in, och är människor som inte på något större sätt hade stuckit ut idag.
Det är så lätt att betrakta allt gammalt som gammalt, av den anledningen jag beskrev förut. Skillnaden här är att man accepterar filmens 42 år utan att känna den omodern. Vi kan framförallt ta en av filmens två huvudskådespelare, Ann-Sofie Kylin. Jag tror inte någon hade haft något problem att lyfta henne ur sitt sammanhang och placera in henne i Sverige 2012. Hon är oerhört tidlös, och detsamma gäller den kärleksrelation som hon utvecklar med killen i filmen, Rolf Sohlman. Han är väl i och för sig mer tidsanknuten, men med någon korrigering hade han troligen dragit åt sig blickar av samma ålderskategori av tjejer idag. Mycket av modet i filmen är egentligen överlag ganska tidlösa och många av plaggens nymoderna kusiner hänger både på Filippa K, H&M och MQ.
Det är tämligen svårt att peka ut Ann-Sofie Kylin från 1970 och säga att det var längesen, hon hade smältit in på vilket högstadium som helst i Sverige 2012.
Den enda skådespelerksan i filmen som verkligen påminner om ett Sverige 1970 är Anita Lindblom, kvinnan som sjunger "Sånt är livet". Jag skulle accepterat henne som en högst aktuell gaturepresentant på Sten Sturegatan i Stockholm 2012 visuellt. Men hon är svårare som person att smälta in i ett dagsaktuellt Sverige. Hon är mest tidsmarkör av alla i filmen.
Den största hyllningen, utöver de två ungdomarna i huvudrollerna, skall ges till skådespelaren Bertil Norström. Han gör en roll som verkligen är skräddarsydd för honom. John Hellberg, som hans karaktär heter i filmen, är mannen som slitit i hela sitt liv för att åstadkomma någonting, men som oftast blivit utnyttjad och nådde aldrig högre än en begränsad nivå. Acceptansen för det är svår för honom att erkänna och med spriten och vredesutbrott som hjälp kan han hålla verkligheten på avstånd. Enda tills verkligheten blir så påträngande att han till slut trillar över medvetenhetens kant. Han syntes för övrigt i 2011 års julkalender, 88 år gammal!
Bertil Norström, 2003.
För er som inte har sett Roy Anderssons "En kärlekshistoria", se den. Jag har svårt för många av hans filmer, då de är alldeles för suggestiva. Här lyckades det artistiska och konstnärliga med att få fram verkligheten i historien. Det är enkelt, men det är förbannat bra, det går att känna igen, känna med och det går att ta på. "En kärlekshistoria" är ett tidsdokument som skvallrar om ett Sverige som inte längre finns, men om människor och känslor som fortfarande lever kvar.
Filmens omslag från 1970.
Det är inte lätt att titta på en film som är 42 år gammal utan att känna att filmen känns gammal och förlorad, varav handlingen kanske många gånger går förlorad på grund av ett sätt att prata, bete sig eller liknande inte går att relatera till idag. Felet med film är ju många gånger att den försöker vara just film och inte ett försök till verklighetskildring. Därför blir många filmer väldigt gamla när man ser dem 10 år senare och det blir påtagligt uppenbart att filmen inte har hängt med i utvecklingen. Filmen gjordes i en tid då den var aktuell och kan enbart betrakas med den tidens ögon.
I fallet med Roy Anderssons, En kärlekshistoria, är det tvärtom. Filmen visar ett Sverige som fortfarande inte har släppt taget om 60-talet, det är ett samtidsdokument. Det stora är dock att samtidsdokumentet är så välskildrat och äkta att det nästan ser ut som en pastige på Sverige 1970. Det vill säga att filmen är så välgjord att den många gånger hade kunnat vara filmad 2012 för att skildra en berättelse som utspelar sig 1970. På det sättet är filmen helt och hållet tidlös.
http://www.youtube.com/watch?v=Grr8-7bqOfA <----- Betrakta själva en scen ur filmen och märk att filmen likaväl kunde ha varit gjord på 2000-talet för att efterlikna Sverige 1970.
En annan verklighet som är svårt att relatera till är ofta hur människor ser ut i äldre filmer, hur de klär sig, vad de har för frisyrer etc. Den här filmens störs inte av några sådanna element, eftersom människorna känns äkta och spelar inte på något sätt en stereotyp av ett svenskt 70-tal, utan de ger verklighet åt samma verklighet som vi lever idag. De människorna tänker inte annorlunda eller beter sig mer annorlunda än vad människor idag i en vardagssituation skulle göra. De verkar egentligen bara enbart i det Sverige som det såg ut 1969, då filmen spelades in, och är människor som inte på något större sätt hade stuckit ut idag.
Det är så lätt att betrakta allt gammalt som gammalt, av den anledningen jag beskrev förut. Skillnaden här är att man accepterar filmens 42 år utan att känna den omodern. Vi kan framförallt ta en av filmens två huvudskådespelare, Ann-Sofie Kylin. Jag tror inte någon hade haft något problem att lyfta henne ur sitt sammanhang och placera in henne i Sverige 2012. Hon är oerhört tidlös, och detsamma gäller den kärleksrelation som hon utvecklar med killen i filmen, Rolf Sohlman. Han är väl i och för sig mer tidsanknuten, men med någon korrigering hade han troligen dragit åt sig blickar av samma ålderskategori av tjejer idag. Mycket av modet i filmen är egentligen överlag ganska tidlösa och många av plaggens nymoderna kusiner hänger både på Filippa K, H&M och MQ.
Det är tämligen svårt att peka ut Ann-Sofie Kylin från 1970 och säga att det var längesen, hon hade smältit in på vilket högstadium som helst i Sverige 2012.
Den enda skådespelerksan i filmen som verkligen påminner om ett Sverige 1970 är Anita Lindblom, kvinnan som sjunger "Sånt är livet". Jag skulle accepterat henne som en högst aktuell gaturepresentant på Sten Sturegatan i Stockholm 2012 visuellt. Men hon är svårare som person att smälta in i ett dagsaktuellt Sverige. Hon är mest tidsmarkör av alla i filmen.
Den största hyllningen, utöver de två ungdomarna i huvudrollerna, skall ges till skådespelaren Bertil Norström. Han gör en roll som verkligen är skräddarsydd för honom. John Hellberg, som hans karaktär heter i filmen, är mannen som slitit i hela sitt liv för att åstadkomma någonting, men som oftast blivit utnyttjad och nådde aldrig högre än en begränsad nivå. Acceptansen för det är svår för honom att erkänna och med spriten och vredesutbrott som hjälp kan han hålla verkligheten på avstånd. Enda tills verkligheten blir så påträngande att han till slut trillar över medvetenhetens kant. Han syntes för övrigt i 2011 års julkalender, 88 år gammal!
Bertil Norström, 2003.
För er som inte har sett Roy Anderssons "En kärlekshistoria", se den. Jag har svårt för många av hans filmer, då de är alldeles för suggestiva. Här lyckades det artistiska och konstnärliga med att få fram verkligheten i historien. Det är enkelt, men det är förbannat bra, det går att känna igen, känna med och det går att ta på. "En kärlekshistoria" är ett tidsdokument som skvallrar om ett Sverige som inte längre finns, men om människor och känslor som fortfarande lever kvar.
Filmens omslag från 1970.
Tillägnat en stjärna!
Whitney Houston från musikvideon till "How will I know"
Whitney Houston är borta. En saga som fick ett olyckligt slut. Från att ha varit en av världens absolut vackraste kvinnor till att försvinna i kändisskapets fördärv.
Whitney Houston kommer alltid att vara en garantistämpel för hur bra en sångröst kan vara, hur mycket utstrålning man kan ha.
För er som aldrig har gjort det, och det borde inte var så många, lyssna på Whitney Houstons version av "I will always love you". Upptäck redan från första stämman att hon har en röst och en känsla som är ren talang. Hennes sätt att växla toner och glida på tonen, att låta tonen glida från hals till gomen.
Mitt i låten finns den stunden som alla väntar på som älskar just den låten. När hon stannar upp och musiken tonar ut för några sekunder och hon tar i igen för allt vad hon kan och sjunger "And I will always love you!!!!". Det är enligt mig en av de mest musikaliska mästerstycken som finns från modern tid. Jag skruvar alltid upp volymen rejält när det där stoppet kommer mitt i låten så att hennes röst verkligen får genomslag när hon sen sjunger ut refrängen. Jag älskar att fångas i den känslan som fyller hela mig när jag hör det.
http://www.youtube.com/watch?v=3JWTaaS7LdU&ob=av2n <----- Har ni inte gjort det jag beskrev ovan tidigare, så tryck på länken, lyssna, njut och gör det nu. Whitney Houston - I will always love you.
http://www.youtube.com/watch?v=CxIN79n4jVo <----- För er som inte har sett Whitney Houston och Mariah Carey tillsammans, världshistoriens två bästa kvinliga sångröster, så njut av "When you believe"!
Prästen som gillade att jävlas!
Är inne i en riktigt stressig period i livet just nu... jag hinner inte stanna upp i mina tankar speciellt mycket. Då blir tågresorna till Halmstad något slags avbrott... Jag kan ju liksom inte ta mig av tåget.
3 dagar i veckan sitter jag på Kungälvs kommun och arbetar, 2 dagar nere i Halmstad för skolan, sitta skriva hemma på kvällarna, träna barn i friidrott. Visst jag gillar när det händer saker.
Tågresorna blir någon slags filosofi i alla fall. Skriver jag inte på datorn så sitter jag o funderar. Morsan uppmärksammade mig på en rätt kul sak häromdagen.
Det var när jag konfirmerade mig och jag kunde inte sluta att tänka på det när jag satt på tåget idag.
Vår präst Ulf var en väldigt militärisk typ, strikt och allting ordning och reda. utöver det var han väldigt trevlig och han kunde släppa på strikheten ibland. Han hade arbetat som fältpräst nere i Bosnien bl.a. under de tuffa åren med svenska FN-soldater vill jag minnas. han hade nog ganska många intressanta samtal.
I alla fall så var det ju så att man var tvungen att gå i kyrkan ett visst antal tillfällen innan man konfirmerades. Vid ett tillfälle var det en ung präst vid namn Martin Lindh, som var inne på slutet av sina präststudier, som skulle hålla i en gudstjänst. En ganska späd kille med glasögon, filosofiskt lagd och med den grövsta av småländska man kan tänka sig. En kille som ligger och rabblar Skillingaryd för sig själv 20 gånger innan han somnar.
Den här killen var i vart fall väldigt överambitiös och förde någon slags filosofisk monolog med sig själv, samtidigt som han hade blicken mot skyn och sa "Jesus sa ni skall äta av mitt kött och dricka av mitt blod... och då menade han inte att man skulle äta på honom, utan äta av någonting som skulle vara honom... eller som han var i... eller som han var en del av..."! Så kunde han fortsätta på sin breda småländska, total noll struktur i det han sa och jag är kanske inte alltid helt diskret när jag börjar skratta åt saker. Självklart började jag ju att imitera honom också för övriga i sällskapet som satt breve.
Vid nästa konfirmationsläsningstimme frågade Ulf oss om söndagens gudstjänst med Martin Lindh. Frågan kom till mig och jag svarade på samma sätt som Martin själv hade sagt det. Den normalt så strikta och välartade Ulf började nästan grina av skratt. Han kände ju trots allt till honom.
Efter en ganska urartad lektion föreslog Ulf att jag skulle få läsa en bibeltext på söndagens familjegudstjänst nere i Kungälvs stora kyrka. Om jag får läsa den som Martin Lindh gör, sa jag. Ulf tyckte det var en kanonidé för o liva upp lite bland mestadels pensionärer.
När gudstjänsten väl kom var det jag som klev upp i den lilla predikstolen och började läsa ett längre bibelstycke på bredaste småländskan. Folk tittade runt sig, ingen fattade om jag skämtade eller inte. Ulf kunde inte hålla sig för skratt så han vände sig mot väggen i sina prästkläder. Jag började förstås filosofera kring texterna precis så som Martin brukade göra, vilket gjorde det hela väldigt bisarrt.
På vägen ut ur kyrkan skrattade vi gott... vem satt på sitta bänkrad och tittade märkligt på mig?
Blivande prästen Martin Lindh!
Inne i Kungälvs kyrka och det röda podiet där jag stod och läste.
All cred åt den underbare prästen Ulf!
Spännande att vara blåvit!
Det var längesedan det var såhär spännande att vara IFK-supporter. Visst att 2009 var IFK ytterst nära att vinna SM-guldet och det var mycket spännande, men det här är någonting helt annat. Den satsningen man gör nu. En helt ny klubblokal med inspiration av de stora proffsklubbarna ute i Europa, Gamla Ullevi som är att betrakta som ny fortfarande, alla dessa spelare som kommit in med bevisligen hög högstanivå.
Jag vill minnas att det var inför säsongen 1980 eller 1981 som IFK Göteborg pyntade upp ett ex antal miljoner för bland annat målvakten Thomas Wernersson, ytterbacken Stig Fredriksson och anfallaren Håkan Sandberg. Det i kombination med klubbens ynglingar som redan fått chansen i klubben vet väl de allra flesta att det ledde till bland annat UEFA-cupguldet 1982 och ett gäng som faktiskt konkurrerade ute i Europa.
Inför säsongen 1998 gjordes en megasatsning och IFK köpte in nyblivna landslagsspelare för dyra miljoner... Den gången gick det fullstndigt åt helvete och det skulle dröja till 2007 innan IFK Göteborg vann SM-guld igen. Då var det betydligt mera oväntat och med e stomme spelare som kom direkt från ungdomslagen och gjorde succé. I stort sett alla ungdomarna från det året är idag utlandsproffs.
Kanske skulle man gjort denna jätteinvestering redan då? För de spelarna IFK hade fostrat fram + lite förstärkning hade utan problem kvalat sig in till Champions League. Vilket man också var på vippen att göra om någon boll hade rullat annorlunda 2008.
Men satsningen kommer nu och visst har IFK fortfarande inhemska talanger. Men vad jag tror är att det nu har blivit en inspirerande miljö för talangerna att verkligen försöka att konkurrera. Kan det bli hett igen bland ungdomsproffs att välja IFK som förstaalternativ. Det var ju därför IFK slog Manchester United och Barcelona på 90-talet.
Det doftar spänning av det här laget och det måste nödvändigtvis inte bli guld. Men man lär vara med i toppen utan tvekan och tro inget annat än at den truppen som byggs nu... Den byggs för större ändamål. IFK Göteborg skall ut i Europa det har jag redan förstått.
Vad skall jag tro om IFK:s chanser iår då? Det hela stavas alltid Tobias Hysén tycker jag, men när nu Pontus Farnerud dök upp också då kändes det helt plötsligt lite mera komplett och stabilt. Jag kommer återkomma om någon vecka med att tippa hela allsvenskan, men jag börjar faktiskt tro lite på den här satsningen och jag är inte besviken om de inte vinner guld så länge de är topp 3. Men med topp-3 som utgångsfokus och en redan intressant trupp... då mina vänner kan det bli riktigt, ritkigt bra!
http://www.youtube.com/watch?v=0Cx-clLwi7w&feature=related <------ IFK Göteborg mot FC Barcelona i Champions League 1994!
