En liten notering!
Hur som haver satt jag i alla fall och lyssnade på gamla Bruce Springsteen-låtar på youtube. Vem tror ni dyker upp i musikvideon och dansar med Bruce i slutet av musikvideon?
För er som inte vill höra hela låten, kika runt 2:20 in i klippet och spana in en 20-år gammal skådespelerska, 10 år innan hon blev känd i TV-serien vänner. Känner ni igen henne? Tjejen i mitten med kort hår!
Äntligen!
Visst var Loreen helt fantastisk i Baku? Jag menar, det är inga lätta toner och tonövergångar hon har i den låten. I det avseendet är hon en fantastisk artist. Är det inte riktigt det vi har saknat när vi har skickat artister till Europa många gånger? Ta en sådan kille som Erik Saade exempelvis, han är en duktig artist, men hade han kunnat sälja in popular ensam på scen utan massa dansare som lekte Ganesha med honom? Eller utan glasrutor som skulle spräckas? Vad jag menar är att Loreen är en av de få artister som faktiskt stod där helt ensam och sög in allt blickfång än då. Nog för att det dyker upp en dansare de sista 30 sekundrarna, men egentligen är hon ensam. Det är artisteri och det talar också om hur bra låten och framförandet är.
Skall jag vara ärlig så var det, tråkigt nog, aldrig riktigt spännande när omröstningen väl satte igång. Snarare mer förvånande och till slut blev det självklart, så självklart att när Italien valde att ge Sverige 0 poäng som enda land, kändes det nästan lite korkat. Hur kan det vara korkat egentligen? Är inte det ett exempel på hur människan fungerar, att man väldigt snabbt rullas in i positiva strömmar så att man tar de för givna. Det vore ju dessutom väldigt lättvindigt att vifta bort italienarna med att säga att de inte vet vad bra musik är! Det vore en av de mest fundamentala lögnerna någonsin i så fall.
Sanningen skulle väl istället vara att Norge är det landet med sämst musiksmak, sett med Eurovisionögon, eftersom de har 11 sistaplatser i tävlingen och därmed har en inte allt för smickrande ledning i den kategorin. Vi ifrågasätter däremot aldrig Norge och deras omtänksamma 12-poängare.
Nej, jag nöjer mig med att konstatera att det här var stort och att det är en fantastisk seger! Låt oss hoppas att Loreen inte går samma öde till mötes som Charlotte f.d. Nilsson, att hon blir mer känd som person framöver än för hennes musik. Då kanske hon drabbas av Perellihybrisen att hon måste ställa upp i Melodifestivalen igen för att väcka liv i en död karriär. När hon sedan går och vinner, mer på sin person än på sin låt, då har Europa för längesedan glömt henne.
Lycka till i framtiden Loreen! Ge Eurovision till Göteborg nu, det var Stockholm sist och Malmö dessförinnan. Ring dessutom upp Harald Treutiger igen och säg här har du ett Eurovision i Göteborg, ta det i hamn!
När Eurovision hölls i Malmö 1992. Spola fram till 5.23 fram i klippet för att se Harald Treutigers störsköna insats som programledare!
Eurovisionsspektaklet!
Få saker får en att tycka så mycket som just Eurovision song contest. Låtarna, artisterna, programledarna, sändningen osv...
Appropå programledarna, är det inte helt underbart med en manlig programledare som pratar engelska med helt fel satsmelodi? Eller när en av de kvinliga programledarna skall göra en spontan intervju med den San Marinesiska artisten och båda är så dåliga på engelska att de knappt får sagt ett vettigt ord till varandra. Ett sånt där läge där programledaren måste ha tänkt, skulle jag verkligen ha gjort det här, samtidigt som hon pratar.
Men kvällens stora fråga såklart, skall vi skratta eller gråta åt ryska tanter som hoppar runt på scen och sjunker om hundar och katter? Nej, vi ska älska det!!! Många gånger är Eurovision Song Contest ett enda stort spektakel där mass idioter med dålig humor gör allt för att vara sämre än varandra. Detta är ju dock inte dåligt, av den enkla anledningen att det är genuint, det är tanter som bjuder på sig själva på riktigt utan att försöka vara roliga för sakens skull. De märker att folk tycker att de är roliga och bjuder på det. Så med andra ord hade det inte varit en förlust för tävlingen om de faktiskt gick och vann hela alltet, om ni frågar mig. Det är bara en sak som jag har emot att de vinner och det är att Sverige för första gången på många år faktiskt har en riktigt jäkla bra låt som är helt outstanding!
Andra reflektioner från kvällen:
När tävlingen var slut var klockan 3 borta i Baku och det syntes på en hel del av artisterna att ögonen gick i kors. Den rumänska sångerskan orkade knappt bli glad när deras låt gick vidare. Extremt mycket humor i det faktiskt, bara för att länderna Tyskland, Frankrike, England osv, skall få Eurovision på prime-time! Undrar om de har mage att ifrågasätta demokratin i Azerbajdzjan efter att ha reflekterat över det?
Fy fan rent ut sagt för att vakna upp breve den albanska sångerskan efter en krognatt med minnesluckor. Jag hade blivit livrädd av att finna henne breve mig i sängen och råka trassla in mig i hennes dreadlocks! Sjunga kunde hon dock på allvar!
Sorgligt för Belgien, det där var ju faktiskt bra!
Kul med Moldavien som lyckades fånga in ledmotivet till tecknade "Kommissarie Gadget".
Gadget kanske kan placera sig högt?
Saker som förändras!
"Ja, det är Fredrik" alternativt "Aa, de är Fredrik"
Eftersom i stort sett alla människor i Sverige idag har mobiltelefon så är alla nummer också individuellt anpassade. Med andra ord att ringa mitt nummer innebär också att man förväntar sig att det är jag som svarar, varpå jag inte behöver svara med mitt efternamn.
Men hur var det när jag var liten? Då när man ringde hem till en familj istället, på hemtelefonen. Då svarade jag alltid enbart "Haraldsson" när folk ringde. Då räckte det inte att svara "Ja, det är Fredrik" eftersom någon utifrån som sökte någon annan i familjen inte kunde vara säker på att det bodde en som heter Fredrik där. Individuellt anpassad svarsteknik kunde även förbrylla en själv om man skulle ringa hem till en snygg tjej eller bara tjuvringa. Man hade ju inte i beräkningarna att det kunde finnas en äldre storebror, pappa eller mamma som svarade i telefonen. Vilket ofta kunde leda till att man helt enkelt bara lade på luren utan att säga ett ord. Där hade man som 10-11-åring kanske tagit sig samman för att faktiskt ringa till den där tjejen och så svarade en storebror eller pappa och luften gick ur en, det blev helt plötsligt pinsamt.
Men ju mer mobiltelefonerna tar över, desto mindre hemtelefoner kommer att finnas och framförallt kommer svar med efternamn att försvinna. Det hade ni kanske inte tänkt på?
En annan rolig typ av dialog över telefonen kommer också att försvinna. Skall vi kalla det ett 90-talsfenomen? Då när alla hade en egen hemtelefon och det fanns ett telefonjack i varenda rum.
Känner ni igen er i det här exemplet?
Jag ringer och någon svarar:
"Schöndell!"
"Hej det är Fredrik är Björn hemma?"
"Jag tror det, vänta lite skall jag se efter..."
I bakgrunden hörs ett rop från nedervåningen till övervåningen... "Bjöööörn!!! Det är telefon"
Samtidigt så lyfter Björn på telefonen i sitt rum och vi är nu tre personer på linjen samtidigt och Björn ropar med telefonluren ner till nedervåningen så att det ekar i hela min telefonlur. "Läägggg pååååå!!!"
Så hör man sedan att samtalet bryts i ena änden följt av Björns svar:
"Hej det är Björn."
Den typen av konversation känner nog de flesta igen. Jag vill bara upplysa er om att den är utrotningshotad, för inom 10-20 år är den helt död!
Saker förändras, saker man inte ens tänker på!
Trender eller?
En sak som jag har hakat upp mig på är trenden med Power-Walking. Det är verkligen ett jättespännande fenomen och som verkar vara det allra bästa sättet att visa hur trendig och hälsosam man är.
Nu för tiden läser man dagligen facebook-uppdateringar om, framförallt, tjejer som har varit ute och power-walkat själva eller med sina vänner. Det man gör är också just power-walking, det vill säga gå i hög hastighet. Jag tycker själv om att vara ute och gå långa, långa promenader och framförallt på kvällen. Jag har dock aldrig kallat det för power-walking, detta trots att jag normalt sätt promenerar i ganska så hög hastighet. För de som känner till mig vet att jag har både löparbakgrund och spring i benen. Så ta promenader i relativt hög hastighet är någonting jag har gjort i säkert 12-13 år. Hade någon trendmänniska sett mig komma gåendes idag, skulle den personen kanske fundera på om jag var ute och power-walkade. Nej jag är ute på en helt vanlig långpromenad, som jag alltid har gjort. Det blir inte mer power i den bara för att jag gör det 2012, istället för 2002.
Min poäng är att power-walkat har många människor gjort genom alla tider, men det är först nu det har blivit ett begrepp och en trend. Det är lite som att de människorna som uppdaterar sin status med att nu har jag varit ute och power-walkat tror att de gör någonting helt nytt och trendigt.
Min gamla barndomskamrat Joachim Larsson, hans föräldrar är nog bland de människor som jag känner till mest som promenerat mest mil. Dem kunde man möta på i stort sett överallt och när som helst under flera års tid, för de var alltid ute och gick långa promenader. God motion och de gjorde de relativt regelbundet. Men det är precis som att det skulle vara lite fult att vara ute på en långpromenad, kallar jag det power-walking så låter det direkt mycket häftigare och mer spännande. Jag kan dock sätta mig att få personer skulle hänga med alla gånger då Joachims föräldrar varit ute och promenerat lika långt och lika regelbundet.
Skulle långpromenader vara ett 90-talsfenomen? För i början på 00-talet kom ju någonting som kallades för gåing. Där man startade tjejgåing och min morsa höll på väldigt mycket med det. Det arrangerades motionslopp i gåing och det blev en trend. Men vad man egentligen gjorde var att man promenerade i hög hastighet. Efter det kom stavgång, då promenerade man i hög hastighet och adderade stavarna för att få ut maximal kroppsfunktion och förbränning.
Nu på 10-talet då power-walkar man! Precis samma sak som gåing och stavgång fast utan stavar. Precis samma som de promenader i relativt högt tempo som jag och säkerligen många med mig alltid har gjort. Men det är först nu det är power-walking eller?
Tävlingsgång har ju annars existerat väldigt länge och är ju om möjligt ännu mera fettförbränning och konditionsbyggande än just power-walking. Men gångsporten är ju så långt ifrån trendighet som det bara går. Frågan är ju bara vad gångarna gör? Jo, de går i så högt tempo som möjligt, det vill säga både fortare, längre och intensivare än de som power-walkar gör. Varför inte börja med gång då?
Nej man måste falla för trender, alltid skall man vara hippast och hänga med och känna sig uppdaterad. Fråga samma människor om 20-år om de fortfarande är ute och power-walkar?
Sorry killar, den sporten ni håller på med är totalt stendöd.
Ni får ge vika för samhällets farligaste samhällsgrupp kvinnor 15-35, de som sätter agendan för mycket av det som är trendigt. Tycker ni jag har fel där? Ställ er då frågorna, hur gamla är de kvinnorna som skriver stora bloggar? Läser ni och reflekterar ni över dem?
Vissa bilder blir perfekta!
För att exeplifiera vad jag menar så bjuder jag på en underbar bild jag tog i Vemdalen när jag var där tidigare i år.
Passa på att njut av denna vykortsbild!
Härligt va?
En berättelse med omsorg!
Mannen bakom den tecknade filmen, vars penseldrag är genomgående och lätta att känna igen, var Per Åhlin. Samme man som givit oss Karl-Bertil Jonssons julafton bland annat. Denna film kallade han "Resan till Melonia".
En saga om en ö som var så grönskande och vacker, där allt levde i frid och harmoni under överinseende av trollkarlen Prospero. Många av nyckelkaraktärerna i filmen bär namn efter Shakespeares karaktärer i spelet "The Tempest" från 1611. Berättelsen är också starkt inspirerat av stormen som driver iland hemska män från den förstörda och motoriserade ön Plutonia. Män med avsikten att ta över och industrialisera även Melonia för att kunna tjäna ännu mera pengar. Plutonia liknar på många sätt Jules Vernes maskinön.
Vad Per Åhlin gör med filmen "Resan till Melonia" är att han lyfter fram en berättelse som hade fått självaste Charles Dickens att känna sig stolt. "Resan till Melonia" berättar på precis samma sätt om de hemska otäcka industrierna som förslavade människor, likt den verklighet som Dickens levde i. Under ett sent 1700-tal och under hela 1800-talet då kol och farlig rök var en del av vardagen för många människor.
Plutonia industriön där man tillverkar bomber!
I kontrast till det, paradiset med fria människor där ingen härskar över någon, där allting är till för alla. Ett slags socialistiskt pathos, som kännetecknar en stor mängd människor som likt Per Åhlin är född på 30-talet. De som växte upp i ett Sverige då det enbart var ett parti i Sverige som kunde vara ett tänkbart regeringsalternativ och där majoriteten aav partirösterna landade på på Socialdemokraterna, där visionen om socialt ansvarstagande och ett Sverige där vi levde i ett folkhem där alla hade möjlighet att bo, leva, och arbeta under goda förutsättningar. Så nog är det vi en aningen socialistiskt vinklad historia vi ser. Men som med de flesta berättelser av Dickensk falang, finnes där de tidiga socialistiska och liberala dragen. Om friheten för individen i symbios med kollektivet.
Oavsett om man gör en politisk djupdykning i "Resan till Melonia" eller ej, bjuds man i vart fall på en berättelse med vackra och finurligt tecknade miljöer. Alla karaktärerna har sina egna drag och lyfts av de väl valda rösterna. Idag kan man många gånger känna att röstskådespelare i tecknade filmer kanske inte riktigt har hamnat på rätt plats. Här är dock skådespelarna valda med omsorg och ger en trovärdighet åt karaktärerna. I gardet hör vi skådespelare som Ernst Günther, Allan Edwall, Tomas Von Brömsen, Olle Sarri och Eva Rydberg. Addera sen självaste sångerskan Robyn i rollen som Miranda, och filmen i sig borde vara ett samlarobjekt för vilket Robyn-fan som helst.
Jag vet i vart fall att nästa gång jag och min systerson Leon får chansen att se på film tillsammans så är det "Resan till Melonia" som gäller. Kan jag erbjuda honom att upptäcka en riktigt välgjord tecknad film som fortfarande håller är det bara positivt.
Som avslutning bjuder jag på ledmotivet till filmen, skriven av den otrolige Björn Isfält som bl.a. skrev musiken till Ronja Rövardotter. Sjunger gör Maritza Horn, mamma till en viss dagsaktuell Melissa Horn.
