fredriksperspektiv

Har inte skrivit på länge nu för nu har det varit flytt och snurr hela tiden. Har rest över 300 mil på två veckor i olika riktningar. Befunnit mig i 3 av Nordens 5 största städer. Jag är helt sanslöst trött i skallen!!!

Så idag då, börjar med möte nere i Halmstad klockan 09:15, går därifrån kl 11 för att sknda mig till bussen som går till Oslo och skulle avgå 11:45. Det ÖSREGNAR!!! Rakt framifrån och där går jag med min enorma packning och ett paraply som nästan går av i stormen. Jag kommer fram till busshållplatsen totalt genomvåt och väskan rinner av vatten. Jag fryser och huvudet bankar.

Jag sätter mig ner breve en kvinna som börjar prata med mig om Östtyskland. Hon har en underbar tysk brytning och jag fryser ikapp med hennes historia. Helt plötsligt så slår en tanke mig att någonting är fel... tro fan att när jag tittar på min sms-biljett så står det från Oslo-Halmstad. Jag har alltså bokat i fel riktning!

Snabbt som fasen skyndar jag mig bort till Swebus kontor och tänker måtte det fan gå en ny buss snart. det gör det 13:40 men jag får ju köpa en helt ny biljett. Alltså dubbel kostnad mot vad jag skulel betala.

Sen kommer jag på bussen, som har trådlöst internet som man kan använda sig av, i vanliga fall. Just idag funkade det inte alls såklart. 

Så rullar bussen över gränsen, tro fasen att vi inte fastnar i tullen, två män får kliva av bussen och fastnade i tullen, troligen för illegal invandring. Vi brummar vidare 30min försenade. Men, men nu är jag här!!!!

Imorgon börjar jag på svenska ambassaden i Oslo klockan 08:00! 

En tanke som slår mig ganska ofta när jag är inne i Göteborg, eller som i det här fallet uppe i Stockholm är att det inte finns en typ av fyllo. När jag satt på bussen in till stan i måndags morse för att ta tåget upp till Stockholm då såg jag ju den där typen av riktiga "white trash-fyllon". Det vill säga sådana där människor som varken har haft någon utbildning eller på något sätt gjort speciellt mycket annat än att det tidigt slutade illa för dem. Det är den där sortens fyllon som gärna missbrukar också och i det här fallet var det både en man och en kvinna.

Båda satt med varsinn starköl i handen och klockan var 07:45 på morgonen. De hade både den obligatoriska ljua jeansjackan som säkert varit med sen ett nyktrare tillstånd runt åren 1988-1992. Det syntes på båda att de inte kan ha varit främmande för tabletter.


Här någonstans börjar skiljelinjen!

---

ckholm och hoppar på tunnelbanan, då dröjer det inte länge innan nästa typ av alkis sätter sig mitt emot mig. Den där sorten som till synes på håll kanske bara kan uppfattas som en udda människa, men när de kommer nära så förstår man hur sjuka och vilka fyllon de är. Det vill säga en man i lång snygg trenchcoat och obligatorisk mustach och grått hår. Hans ögon hade för längesedan försvunnit in i en värld som ligger beyond våran verklighet.

Han liknade i mångt och mycket en gammal samhällskunskapslärare som jag hade på gymnasiet. Den samhällskunskapsläraren måste för övrigt ha en hemlig bror nere i Halmstad, fr där springer det runt en tvättäkta kopia. Inte för att han någonsin skulle vara ett fyllo min gamla lärare, men sättet han för sig på, det där manliga blandat med en feminin sida i form av fnitter och gester som att hålla några fingrar för munnen eller liknande för att förstärka att man sagt något dumt. Mustachen, frisyren, dock är inte läraren någon silverräv. Slutligen också den oerhört intellektuella framtoningen och det är här distinktionen kommer mellan fyllon och fyllon.

De där människorna som är kvalicficerade för riktigt fina jobb och sitter på en oerhörd kunskap egentligen men som har ramlat bort totalt från samhället. Christer Pettersson tillhör den här kategorin till viss del, en människa med förutsättningarna att kunna bli något så mycket större. För den mannen var inte på något sätt dum i huvudet när lampan var tänd och någon faktiskt var hemma.

Men han den här mannen på tunnelbanan hade också bar kunnat vara en väldigt förvirrad och underlig filosofidoktor i kultur eller socialantropologi vid en första titt. När man sen såg att under trenchcoaten fanns en tröja som nog inte bytts på två år och när han spontant öppnade munnen till mig och tittade på mig då börjades det. Han började citera Wolfgang Von Goethe och pratade om 1800-talets stora retoriker och poeter, han malde på om Immanuel Kants påverkan på sanning och etik och bla bla bla... Med andra ord en fruktansvärt intelligent och intellektuell människa som enbart fallit väldigt djupt. Jag tilltalade honom inte mer än vid ett tillfälle utan satt mest och log mot honom. Han berättade med stora gester att han satt fast inom psykiatrin och sa ett sånt där klassiskt uttalande som bara ett intellektuellt fyllo kan göra. "Jag har fastnat inom psykiatrin, du vet det är en labyrint alltihopa". En sån där genial beskrivning av någonting som man ofta kan få höra om man lyssnar på fyllon.

Jag hade ett samtal med ett annat intellektuellt fyllo i Laholm för något år sedan och han spottade också ur sig sådana där härliga citat som bara den typen av fyllon kan göra.

Kort sagt gränsen mellan idiot och intelligent måste vara hårfin många gånger, men det är i varje fall så oerhört tragiskt att se alla dessa stora personligheter som försvinner in i missbrukets "labyrint".

Jag är inget jättefan av covers, vilket kanske märks när jag skriver ibland. Men jag vill passa på att lyfta fram en helt underbar coverversion av Coolios "Gangsta's Paradise". Weird Al Yankovic ligger bakom en helt underbar cover som han kallar "Amish paradise".

http://www.youtube.com/watch?v=lOfZLb33uCg&ob=av2e <---- Varsågod att titta.

För övrigt så är det bara en ganska intressant tanke att tänka sig att det faktiskt finns människor i USA som lever sådär 2011. Undrar hur det skulle vara att födas inom Amishkulturen?


Weird Al Yankovic som amish!

Ibland så kör livet ihop sig totalt och man ser ingen utväg någonstans. Jag är i ett sånt tillfälle just nu, jag har målat in mig i ett hörn som jag inte kan komma ur i princip... Jag får väga mina steg ut i alla fall.

Men mitt i allt när man inte fattar någonting ungefär då händer det något obegripligt. Det kommer någon som bara suddar en stund i allt det där tunga och ställer alla händelser åt sidan för en stund, kommer åt det innersta av mig och talar rakt igenom allt, skingrar tyngden för en stund och lämnar mig med oförklarlig känsla.

http://www.youtube.com/watch?v=uVf940pO5ME <----- En låt att fästa på stämningen just nu. Slut ögonen och försvinn in i låten, någonstans långt mycket senare försvann jag.

Tack!


You ask me if I love you
And I choke on my reply
I'd rather hurt you honestly
Than mislead you with a lie
And who am I to judge you
On what you say or do?
I'm only just beginning to see the real you

And sometimes when we touch
The honesty's too much
And I have to close my eyes and hide
I wanna hold you til I die
Til we both break down and cry
I wanna hold you till the fear in me subsides

Romance and all its strategy
Leaves me battling with my pride
But through the insecurity
Some tenderness survives
I'm just another writer
Still trapped within my truth
A hesitant prize fighter
Still trapped within my youth

And sometimes when we touch
The honesty's too much
And I have to close my eyes and hide
I wanna hold you til I die
Til we both break down and cry
I wanna hold you till the fear in me subsides

At times I'd like to break you
And drive you to your knees
At times I'd like to break through
And hold you endlessly

At times I understand you
And I know how hard you've tried
I've watched while love commands you
And I've watched love pass you by

At times I think we're drifters
Still searching for a friend
A brother or a sister
But then the passion flares again

And sometimes when we touch
The honesty's too much
And I have to close my eyes and hide
I wanna hold you til I die
Til we both break down and cry
I wanna hold you till the fear in me subsides

Dan Hill 1977

Ibland måste man faktiskt få citera sig själv:

"Samhället är precis som din egen kropp, man kan inte bygga ett samhälle enbart av nötter"

När man jobbar på Liseberg så kan det roligaste ibland vara själva gästmötet. Det ena mötet är mer komiskt än det andra. Det uppstår ständigt roliga meningsutbyten i den förvirringen som ibland uppstår i mötet med gästen.

Vi kan ta ett exempel:

Ponnykarusellen är den enda barnattraktionen som är gratis. allt för sällan läser gästerna på skylten att det är gratis och vill gärna lämna ifrån sig en biljett. Då får vi tala om på ett serviceinriktat och lite käckt sätt "här är det minsann gratis".


Så skall det se ut när barnen åker.

En dialog som uppstod häromdagen var just den sekvensen som jag nämnde ovan.

En mamma med barn kommer och skall lämna fram en biljett till mig och jag svarar "här är det minsann gratis!" och firar av ett leende. Hon svarar "Oj, tack så mycket, där ser man"

Kvinnan går och sätter sig på elefanten med sitt barn, vilket inte är tillåtet på grund av att vuxna väger mer än barn.

Jag går fram och talar om för henne "Det är bara barnen som får sitta på djuren"

Hon svarar och ser mig i ögonen "Jaha, men om ajg betalar får jag sitta då?"

KOMIK!

---

Scenario två:

På Knatterally får barnen köra sina bilar själva genom att de trampar på den röda gaspedalen i botten på bilen och snurrar på ratten. Det måste vi tala om innan varje åktur men ibland när det är dåligt väder så tenderar det att inte bli någon kö och samma barn springer om och och om igen, varpå det bara dra ut på tiden att stå och dra instruktionerna igen för varje barn. Men samtidigt som jag går ute på banan innan start och hjälper barnen med att sätta på barnen deras bälte så stannar jag hos en liten kille, sisådär 3-4 år gammal, och säger till honom och pekar på knappen "Du måste trampa på den röda knappen med foten hela tiden"

han svarar snabbt "det vet jag redan, för det säger ni ju hela tiden"

"Vad bra då vet du ju hur man kör" svarar jag.

Sen går jag bort till micken och säger "Hej allihopa, finns det något barn här som inte vet hur man kör så räck upp en hand"

Vem tror ni räcker upp handen?


Så kan det se ut på Knatterally

Min pappa äger en fantastisk stereoanläggning. Det är densamma som har funnits med i hemmet sedan jag var liten i stort sett. Jag växte upp med att min pappa alltid var morgonpigg på lördagsmorgonar. Till min glädje och till min systers stora förtret började musiken strömma ur högtalarna gärna vid 08:30-09:00 på morgonarna. Det var ett härligt sätt att vakna till och då vaknade jag oftast på bra humör och kände att nu är det lördag.

Den där "lördagskänslan" infinner sig inte lika ofta längre när jag har jobbat oregelbundet i så många år och haft studierna. Det är väldigt sällan jag är ledig en lördag och bara kan andas ut. Men ibland så försöker jag alltid återskapa den där "lördagskänslan".

Där hans stereoanläggning står idag är nästan om möjligt än ännu mera perfekt plats än där den stod då. I ett skrymsle under trappan är det nästan som ett litet valv där stereon, cd-skivorna, vinylerna och nästan alla högtalare ryms utan att ta plats från rummet i övrigt.

Akustiken är perfekt eftersom rummet är öppet och taket är byggt en gång tiden för att vara en privat inspelningsstudio. Det var inte vi som hade rummet som det och det har varit vardagsrum längre än inspelningsstudio. Men ljudet blir riktigt bra och där gör sig en vinyl bäst i skymmning då fönstrena gör att skymningen faller bra inpå rummet.

Där har min pappa många gånger uppmärksammat mig på många nya låtar som jag inte har hört innan. För många år sedan spelade han låten "Rötter" av Lasse Tennander för mig och jag fastnade givetvis direkt. En mycket bra text och en härlig refräng. Den gör sig dock allra bäst just på farsans vinylspelare på den platsen där spelaren står just nu. Men i brist på det försvinner jag ibland in i mig själv och försöker konstruera någon slags liknande känsla hemma med blandat resultat. Hur som helst är det en fantastiskt fin låt och jag lämnar er med ett citat ur låten.

"För vi står här på stranden min vän och i mitt hjärta känns ett hugg. När vinden sliter i din hästsvans och blåser bort min barndomslugg. Oh Carol min vän, min honungspaj, mitt sockerbär, kom ihåg att våra rötter de kommer alltid finnas här."

Den enda invändningen som jag alltid har haft är mot just textraden honungspaj och sockerbär, Hur mycket vackrare hade det inte blivit om han sjöng min kärleks eld min livskamrat.

http://www.youtube.com/watch?v=2JvNofABDls Lyssna själva och bedöm, men ni kommer aldrig få känslan som jag beskriver för den skall också finans med "lördagskänslan".

Det finns en gräsmatta borta i det området där jag växte upp. En gräsmatta som är vinkelrät till formen och som sluttar först lätt för att senare bli brantare. Den är också omgiven av hus längs den yttre sidan och rakt framför finns en parkeringsplats där det ständigt står bilar, på den andra sidan av gräsmattan står kvarterslokalen och en lekplats. En väldigt begränsad yta med andra ord men ett ställe som blev en oas för oss barn på sommaren.

Gräsmattan gick i vardagligt tal under namnet "gröna ängen". Att benämna den vid just ordet äng är en fundamental överdrift av den värre skolan, men att den är grön det går banne mig inte att ta miste på för det är nog fasiken en av de mest klippta gräsmattorna jag vet. Jag minns hur det fanns ett nitiskt schema, och säkert fortfarande gör, vilken familjs tur det var att klippa den där gräsmattan varje vecka. Jag har dock svårt att tro att man idag använder den i samma utsträckning så som vi gjorde, utan att man mest klipper den för att den ska klippas helt enkelt.

I vart fall var det här stället där det hände saker på sommaren när det var fint väder. Brännbollsmatcher var mer eller mindre utslutande det som spontant uppstod på den gräsmattan. Ni förstår själva av den kringliggande parkeringen och de kringliggande husen inte var någon idealisk plats för detta ändamål, men eftersom minst 5-6 stycken av de barnen som bodde i husen allra närmast oftast deltog i matcherna så klagade heller aldrig någon tillräckligt för att det skulle upphöra. Inte ens den stackars genomsnälle Boro som bor i huset mellan barnfamiljerna som ju har kanske Sveriges vackraste och mest välskötta trädgård på begränsad yta. Jag kanske skall nämna att han var även en av de som var tidiga med att glasa in sin altan innan det blev populärt och att han har en stor fascination för enorma rosenbuskar i alla dess färger. Ni förstår kanske själva med tanke på att Boros hus är placerat i den riktningen bollen ofta gick och kombinationen brännboll och rosenbuskar och inglasad altan att det ibland kunde uppstå lite mindre olyckor. Då hjälper det inte om man är barrikaderad med en stor häck alla gånger. 

Den stora initiativtagaren till brännbollen var väldigt ofta Jenny Olofsson som är i samma ålder som mig och en tjej som jag växte upp med. Hon bodde givetvis kring själva gräsmattan varför det förefaller naturligt att det var hon som drog igång brännbollen, gärna i sällskap med Emma Öhman en annan tjej på gården som vi växte upp med. En liten notis är kanske att hennes hus självklart inte låg i den riktningen vi slog åt. Det kan i och för sig ha att göra med lutningen på planen, men jag tror nog mest att det blev så eftersom själva idén utgick därifrån.  

De gångerna jag bidrog med racket och "konor" så kom jag, som son till Kaffemaths, alltid dragandes med något sponsorbrännbollsset. Oftast var det ett från Arla som vi använde med konor som såg ut som ostbitar som man borrade ner i marken och var extremt lättvälta.

Det gällde att sikta på parkeringen för dit var det långt att springa och det var ju asfalt så bollen kunde studsa hur mycket som helst. Hade man extra tur så rullade bollen ner på den utfarten som finns mellan de två garagelängorna. då var det ett givet rundslag eftersom bollen naturligtvis accelererade i den nerförsbacken.

En annan beprövad taktik var att sikta ner mot Fredrik Strandners hus som låg snett åt vänster från utslaget. Där sluttade det som mest och den kunde antingen hamna i buskaget framför huset, vilket kunde ta en evighet att leta igenom, eller in på Strandners tomt, vilket innebär att den som jagade bollen var tvungen att passera deras staket två gånger för att hämta bollen. Ett givet rundslag såklart. Det var ju givetvis mer ok att springa in på Strandners tomt de gångerna han själv var med och spelade.

Vi var i alla fall ett gott gäng som växte upp och spelade brännboll utan givna tider och poäng in tills sent på kvällarna när solen gick ner och även efter det ibland. Sällan kom någon förälder och sa nu måste ni gå hem för alla visste vart vi var någonstans, möjligtvis de mindre barnens föräldrar kudne bli oroliga. Alla som ville fick vara med och det var självklart att man gick förbi och såg att det spelades så var det bara att hoppa in i ett lag. Ibland bestämde man efter skolan om man skulle gå bort till "gröna ängen" och kolla om det fanns någon där. Så upprepade man det kanske två gånger till på dagen och till slut så var det alltid massa barn där.

Många av oss gick i samma klass dessutom och jag väljer att nämna 87-orna eftersom det är min årgång. Jenny Olofsson och Emma Öhman tjejerna som alltid drog igång brännbollen, Emelie Axelsson min granne och med i tjejligan, Fredrik Strandner en av mina närmaste vänner som dessutom lyckades knäcka nyckelbenet under en av brännbollsturneringarna, Victor Wallsten som jag växte upp med och var bra på allt, hans bollar hamnade oftast på parkeringen långt borta och frågan var oftast om han skulle pricka en bil eller inte, Mikael Englund en skön lirare som jag växte upp med och som kastade riktigt långt. Sen var det givetvis några till...

Hoppas att ni minns alla brännbollskvällar lika bra som jag och har det som ett fint barndomsminne inom er. För idag står gräsmattan kvar där den alltid har varit, lika grön och nyklippt men desto mindre äng och framförallt utan barn som leker på den...

Lite som på den här bilden, som dock är tagen någon annanstans och för mig okända människor.