fredriksperspektiv

1984 satt den numera adlade rocksångaren Bob Geldof och tittade på nyheter på BBC. Vad han fick se var ett reportage om flyktingfrläggningar i Etiopien där folk svalt och dog som flugor dagligen. Han startade ett projekt som han kallade Band-Aid och spelade in låten "Do they know it's christmas?" tillsammans med bland andra Paul Young, Bono, George Michael och Boy George för att nämna några. Låtens intäkter gick till svältkatastrofer i Afrika. Men han nöjde sig inte där Mr Geldof...


Sir bob geldof stannar upp mitt under sin sång och får hela publiken på Wembley att jubla!

1985 anordnade han tillsammans med lite hjälp från Midge Ure (Ultravox sångare), som också var med och skrev Band-Aids låt, den stora musik-galan Live-AID! Galan som samlade in över 1,5 miljard till svältande i Afrika. Vad var det för speciellt med den galan då? Bob Geldof hade lyckats få alla artister att ställa upp helt gratis på en gala som spelades i London på Wembley och på JFK Stadium i Philadelphia samtidigt! Dessutom stacks det även in live-spelningar från andra städer runt om i världen. Hela galan LIVE-sändes över i stort sett hela världen.

Artisterna och banden som var med var dessutom sanslöst. Det var dåtidens absolut största artister och band blandat med bland de största artisterna som musikvärlden någonsin har skådat. Alla sammanförda av Sir Bob Geldof. Bob Dylan, Paul McCartney, Mick Jagger, Tina Turner, David Bowie och Black Sabbath blandades med Queen, U2, Madonna, Phil collins, Duran Duran, Sting, Bryan Adams och massor av fler...


Freddy Mercury blickar ut över publiken under ett makalöst framträdande!

Jag har nyligen köpt hela dvd-samlingen från Live-Aid med alla framträdanden. Jag kan bara säga att många framträdanden är fortfarande helt magiska och som alltid i direktsänd TV så kan helt fantastiska stunder inträffa. U2 gör exempelvis ett helt fantastiskt framträdande när Bono helt plötsligt ser mitt under en av låtarna att en tjej håller på att kvävas till döds och han hoppar ner från scenen för att personligen se till att hon kommer loss. Han kramar om henne samtidigt som bandet fortfarande spelar och återgår sen rakt in i sången och showen igen.


Bono under Live-Aid!

Ett annat fantastiskt ögonblick är när Sir bob Geldof själv går upp och sjunger, med sitt band Boomtown Rats, sin hit "I don't like mondays" och stannar upp direkt efter textraden "And the lesson today is how to die...". Han sträcker handen i luften och publiken jublar och applåderar och stämningen blir enorm, se bilden ovan.

Det finns mängder av magiska ögonblick från den konserten som jag kommer ge några länkar till nedan. Men bland det häftigaste är att Phil Collins först uppträder tillsammans med Sting i wembley och sen direkt hoppar in i en helikopter och flyger till Heathrow Airport för att ta en Concorde till Philadelphia för att sen anlända i Philadelphia och även framträda där i slutet på konserten.

http://www.youtube.com/watch?v=sHnXOSxka1Q <------ U2:s framträdande där man får se Bonno rädda kvinnan i publiken.

http://www.youtube.com/watch?v=-OiV_5kEt6A <----- Sting och Phil Collins på scen i Wembley där man i detta klippet inte får se Sting och Phil sjunga duett direkt efter avslutad låt.

http://www.youtube.com/watch?v=4FNoIDgNE6o&NR=1 <----- Queen:s framträdande, som desutom röstats fram till det bästa någonsin. 

http://www.youtube.com/watch?v=mINh8ZOWSLw <----- Ett fantastiskt bra Live-framträdande av Duran Duran som sångaren Simon Le Bon lyckas förstöra mitt i då han kommer helt fel in i refrängen och sjunger falskt.

http://www.youtube.com/watch?v=SRctjkc1DLg <---- Sting och Collins duett!

http://www.youtube.com/watch?v=eTLgiROX5f8 <----- Mick Jagger och tina Turner rockar och Jagger drar av henne kjolen. 

http://www.youtube.com/watch?v=NQj7Ek2kqxs <----- Den fenomenale David Bowie "Heroes"!

http://www.youtube.com/watch?v=ZsZUvmZUYTU <----- Paul McCartney framför "Let it be". Tilläggas skall göras att i originalversion har hans mick dött de första 2 minutrarna och sången är pålagd i efterhand för DVD-versionen. Så det är egentligen bara de längst fram som hör sången ordentligt.

Det finns så fantastiskt mycket mer hade velat visa er som aldrig sett konserten allt! 

Häromdagen när jag kikade runt lite på internet så dök det upp en nyhet som gjorde mig lite nostalgiskt sorgsen. Skådespelaren Per Grundén dog i år utan att jag hade hört det. Tydligen dog han i februari märkte jag efter en närmare granskning, men det har alltså passerat förbi utan att jag har snappat detta.

Ni kanske ställer er frågande till vem den gamle operasångaren Per Grundén är? För min generation i synnerhet är han Wall-Enberg i Jönssonligan. Ärkebankiren som alltid försöker blåsa Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson så fort han får möjlighet, genom att använda sig av honom och sen ta bytet själv. Per Grundén är verkligen perfekt i rollen som Wall-Enberg, hans sätt att prata och föra sig gör honom till en riktigt vidrig ärkekapitalist av den snikna sorten.


Gösta Ekman som "Sickan", ständigt blåst av Wall-Enberg.

---

Därför vill jag lite såhär i efterhand passa på att hylla en klassisk svensk skådespelare för den rollen han gav oss. Tack för många roliga timmar Per grundén och vila i fred.


Per Grundén som Wall-Enberg.

---

Här följer några klassiska filmögonblick med Wall-Enberg från jönssonliganfilmerna:

http://www.youtube.com/watch?v=xPoUfQMGBkM&feature=related <---- "Jasså, Herr Jönsson spelar golf?" Tyvärr sönderklippt.

http://www.youtube.com/watch?v=dIpBZ_OjhqA&feature=related <----- Henrik Dorsins förkärlek till Wall-Enberg


http://www.youtube.com/watch?v=oNx1nBO7LWg&feature=related <------ Vanheden (Ulf Brunnberg) retar upp Wall-Enberg.

Då var det då dags, min dag. ett år äldre och sammanlagt 24 levnadsår.


Så ser man tydligen ut när man är 24 år gammal!

Värt att notera annars är väl att 23:e Juni 1743 tillträdde den svenske Konungen Adolf Fredrik Sveriges tron. 1991 på dagens datum besteg kung Harald V Norges tron. Idag 2011 fyller Fredrik Haraldsson 24 år. En slump av händelser och namn?

Annars är det bara att säga grattis till framförallt Per Morberg och Zinedine Zidane på deras födelsedag. Icke heller att förglömma den ena halvan av solstollarna Per Dunsö som alltså också fyller år på dagens datum. 


Grattis Per Morberg!

Grattis Zinedine Zidane! 

Jag tycker bilden talar för sig själv. Jag gör ingen hemlighet om vem som är min största politiska förebild och gissa om en kuslig känsla spred sig i kroppen när jag satte ner handen första gången i handavtrycket. det hade lika gärna kunnat vara min egen hand. Skall jag tro på reinkarnation, mannen mördades ju trots allt 1986. Nej, men det var verkligen kusligt att min hand var precis lika stor.


Det fick mig att skratta rejält när jag traskade hem i Kungälvsnatten. Som amerikanarna säger när de vill göra narr av Sverige och den svenska modellen, "Staten styr ditt liv från vaggan till graven". Undrar om inte denna elektroniska uppmaning från kommunen mitt i natten inte ger amerikanska belackare vatten på sin kran.

Jag fick en komplimang av en kvinlig jobbarkompis i veckan som jag tog åt mig väldigt mycket av. I min värld är det ju givetvis smickrande om man får komplimanger om sitt utseende eller liknande men de komplimangerna som jag tar åt mig av ligger utanför det klassiskt ytliga.

Vi satt och snackade när vi hade rast tillsammans och diskuterade lite olika saker och rätt från ingenstans kommer hon med komplimangen "jag tror att du skulle bli en jättebra pappa!". Aningen oväntad men desto mera smickrande. Tilläggas bör väl dessutom att hon och jag har känt varandra aningen längre än den korta tid jag hittills lyckats tillskansa mig på Liseberg under min återkomst.

Men varför tar jag åt mig och värdesätter en sådan komplimang så mycket mera då? Jo, för att en komplimang om att jag skulle bli en bra pappa värderar mig som person. Det är ju ett utlåtande som baseras på en människas sätt att vara och agera. Du behöver alltså således inte vara varken bara snygg, snäll eller rolig för att vara en bra pappa. Alltså bara för att jag skulle vara snygg så skulle jag inte per automatik bli en bra pappa.

Visserligen finns det ju människor som tänker, "oj han är snygg, vi skulle få riktigt vackra barn tillsammans". Högst troligt kanske men det säger ju ingenting om personen som pappa.

Den komplimangen "jag tror att du skulle bli en jättebra pappa" tar sig alltså in hela vägen in i hjärtat och stannar kvar ett bra tag. För det betyder också att en människa har gjort en djupare analys och faktiskt funderat över mig som människa och sen kommer med en utvärdering, i det här fallet i form av en komplimang. Tack för den komplimangen helt enkelt Sara Bergenheim! Det är skönt o känna att det finns fina vänner som du på min arbetsplats.


Tom Cruise, snygg, framgångsrik och begåvad. Är han per automatik en bra pappa?

Minns ni kaplastavarna? De enkla träpinnarna som låg i kartonger på varenda fritids, dagis och fritidsklubb i hela Sverige kändes det som. Min dagmamma, det vill säga henne jag spenderade mest tid hos, hade flera lådor med kaplastavar.

Hur fascinerande var det inte att bygga alla enorma torn som man byggde? Varje gång man ahde byggt ett nytt jättehögt torn så var man minst lika övertygad om att man hade byggt det högsta tornet i världen. Ibland händer det till och med att vi byggde så höga torn att det gick hela vägen upp till taket.



Sen försökte man ju sig förstås på att bygga det där Eifeltornet som alltid syntes på kartongen. Lyckades någon på allvar med det? Sen byggde man ju kupoler och byggnader som liknade den stora katedralen i Barcelona. Och våra favoriter. Olika fort åt antingen sånna däringa plastmilitärer eller trashbags.

Trashbags som förövrigt var ett riktigt 90-talsfenomen i sig. Det var 3-5cm höga plastmonster i påsar som man köpte löst för 20-25kr i leksaksaffären, det vill säga för hela sin veckopeng. Det mest spännande var att man helt enkelt bara köpte en påse för innuti låg figuren, så man ahde ju ingen aning om vilken figur man skulle få. Det kanske fanns ett 30-tal varianter. Så lade man ner sin lilla påse i varmt vatten och sakta började den lösas upp. antingen blev man lycklig för att man fick ett helt nytt häftigt monster till sin samling att leka med, eller så fick man bara en kopia på en man redan hade, 25kr i sjön med andra ord. Dessa figurer hade ett högt beaktningsvärde inom våran kompiskrets och då och då hände det att figurer bytte ägare på inte helt lagliga sätt och ibland så trodde man helt enkelt att man tappat bort sin favorit trashbag och upptäckte till sin förvåning att ens kompis minsann också helt plötsligt ägde en precis likadan utan att personen, som sig alltid borde, informerat oss andra att en ny trashbagspåse var inhandlad. För så var det ju, man var ju tvungen att skryta för sina vänner när en ny påse gjorde sitt intåg i familjens badrum för att värmas upp.


Trash bag!

---

Tillbaka till kaplastavarna. Ett mycket enkelt lekredskap som har lockat många miljontalss barn till lek genom åren, antingen bara för själva stavarnas skull eller som ett komplement till andra leksaker som i fallet ovan. Det bästa med kaplastavarna var ändå att när man tröttnade så var det ju faktiskt precis lika roligt att riva byggnaderna som man hade lagt ner så mycket tid och glädje åt att bygga upp.

http://www.youtube.com/watch?v=tzVcXvCcE5s&feature=related <------ kaplastavar in absurdum, genialt!

http://www.youtube.com/watch?v=5zxnpqT69j0&feature=related <------- här ser man de klassiska lådorna med!

http://www.youtube.com/watch?v=TjRLY4tfk5k <------ Trashbag för de som minns!

Har ni tänkt på vilka olika gemenskaper man befinner sig i hela tiden? Heliga som oheliga, det vill säga egenvalda och av slumpen sammansatta gemenskaper. Ens familj är en gemenskap som man föds in i av en slump men det är ju den allra närmaste gemenskapen man har.

Sen kommer vännerna... de gemenskaperna kan tyckas egenhändigt valda men det är ju lika slumpvis sammansatta eftersom de är beroende av att man båda växte upp där eller sökte sig till den arbetsplatsen, träffade den personen där osv.

Först sedan utifrån de förutsättningarna man hamnar i väljer man sina vänner. Arbetsplatsen är ju också en likaväl helig som ohelig gemenskap eftersom man väljer vilka man ahr som vänner på en arbetsplats och ändå blir man i gemenskap med de människor man arbetar med.

Bussen är verkligen en sådan där ohelig gemenskap som blir helig i den stunden det skulle hända något allvarligt. Ingen av de som går på bussen har valt vilka som sitter på den och vem som kör bussen. Ingen har egentligen någonting gemensamt med någon, så vida man inte känner någon, än att man åker buss. Gemenskapen blir först påtaglig i det avseendet att det händer något.

Förstår ni vad jag menar? Vi kan ta exemplet med gruvarbetarna som fastnade nere i gruvan i Chile. De behöver nödvändigtvis inte ha känt varandra innan allihopa och många har inte valt den gemenskapen som sedan påtvingat uppstår under kontexten att dessa människor är de som är fångade i en gruva.

Vi går dagligen igenom massor av oheliga gemenskaper som endast blir påtagliga om någonting händer. När vi handlar är vi en gemenskap med de som handlar i samma butik, vad händer om butiken börjar brinna och vi alla blir fast där inne? Då uppstår helt plötsligt en påtaglig gemenskap. Vi står i en rulltrappa som faller bakåt. Vi bevittnar ett mord... osv.


En synlig eller osynlig gemenskap? Allt beror på kontexten!

När jag stod och duschade förut idag så funderade jag lite på vad jag använde för nått. Jag har fått en shower-gel i present av farsan och hans fru. För sisådär 8 år sedan hade jag inte en susning av vad en shower-gel var för någonting och uppenbarligen inte min farsa och hans fru heller. Jag fick en tub hårgelé i julklapp och blev väldigt glad för detta eftersom jag använder det i stort sett dagligen.

Grejen var ju den att både farsan och hans fru var övertygade om att de hade köpt Gelé till mig eftersom det stod Gel på tuben och övertygade mig om att det där är hårgelé. Det trodde jag självklart på och förvarade tuben hemma hos pappa för att använda de gångerna jag bodde hos honom. Detta var en tid då jag gick i 1-an på gymnasiet. Jag bodde i centrala Kungälv och hade rätt så nära till skolan och då kunde man ju passa på att sova ut lite längre på morgonen och sen stressa till skolan och ändå hinna. Så av bara farten skulle jag ju testa min nya "gelé". Jag tyckte det var väldigt vattnig konsistens på den och att den bet lite dåligt men tog lite mer och då funkade det bättre.

När skoldagen väl hade gått tyckte jag att den där gelén hade funkat rätt så dåligt och var mer åt vaxhållet eftersom håret inte riktigt stanande kvar så som jag ville att det skulle göra. Framförallt så höll det inget vidare en hel skoldag.

Dagen efter var det samma procedur och jag stressade iväg och beslöt mig för att ge "gelét" ett nytt försök med lite mer massa. Det funkade bättre men när skoldagen väl var över så var det lika illa igen. Så när jag kom hem så läste jag noga på flaskan och upptäckte att det någonstans på flaskan stod shower gel. Jag hade inte en susning av vad det var men rätt så snart så förstod jag att jag hade gått till skolan två dagar i rad med shampo i håret!


Nu stod det inte lika tydligt som på den flaskan nedanför att det var just shower gel. Men om man utgår från flaskan ovan som är det gelét jag brukar använda så skulle flaskan nedan om den hade haft ett mindre utmärkande av ordet shower mycket väl kunnat vara en gelétub.

Var ute på krogen igår och mötte på en kille som var halvgrek och halvturk. Han stod för övrigt ensam i kön och gick ut helt ensam på krogen. Helt enkelt för att han är ny i Sverige och vill lära känna folk, starkt! Han har för övrigt svensk flickvän så det handlade inte för hans del om att gå ut för att ragga eller liknande utan kort och gott för att som han sa "Jag älskar Göteborg och jag vill lära känna nya vänner här".

Det bästa av allt är att han har bott i Sverige i strax över ett år och pratade svenska som om han hade bott här i 5 år. Inga problem att föra diskussioner med honom, och ni som känner mig vet att jag kan bli lätt filosofisk ibland och pratar i lite vida avancerade termer. Inga problem för honom för han fattade sammanhanget. Jag har hört någon gång att den som besitter god språkförmåga bestitter den största intelligensen. Kan du lätt ta till dig och anpassa dig till ett nytt språk så besitter du ett mycket gott intellekt.

Jag kan bara säga att jag är djupt imponerad över en människas förmåga att anpassa sig och att vilja anpassa sig. Personligen tror jag att om jag hade gjort samma resa som han fast i omvänd riktning, det vill säga bosätta mig i Grekland så hade jag nog fuskat mycket med engelskan och hade hindrat mig själv från att bli så bra på grekiska som jag kanske hade kunnat bli. Däremot så är jag tämligen säker på att jag inte hade pratat grekiska i den utsträckningen som han pratade svenska.

Hylla alla invandrare som vill, försöker och kan!

Förra veckan var jag totalt uppslukad av Kent Härstedts självbiografiska bok "Det som inte kunde ske". Det handlar om hur han överlevde Estoniakatastrofen 1994. Boken är verkligen så gripande att jag på många ställen inte kunde sluta läsa eftersom jag vet att det har hänt på riktigt. Det hände till och med att jag vaknade en natt och trodde att jag befann mig i havet.

Kent Härstedt sitter idag i riksdagen för Socialdemokraterna och har gjort det sedan 1998. Han har flera tunga politiska uppdrag och är en respekterad politiker. Men det kunde lika gärna ha blivit slutet för honom den vidriga natten den 28 september 1994 när han försvann ner i Östersjöns djup.

http://fredriksperspektiv.blogg.se/2010/august/en-fruktansvard-natt.html läs gärna mitt inlägg om Estoniakatastrofen från förra året.

Jag kommer ge ett utdrag ur boken nedanför så ni får läsa själva. Det som har hänt precis innan är att Kent och en ung tjej som heter Sara som han precis har träffat på har hoppat av båten rakt ner i vattnet. Kent råkade landa på båten i hoppet innan han nådde vattnet och han tapapde känseln i benen...

---

"Uppåt eller nedåt? Jag virvlade runt, totalt omtumlad. Det var svart, jag visste inte när jag blundade och när jag hade ögonen öppna. Men hjärnan malde: Måtte jag komma upp, hur länge kan det hålla på, det här är för mycket.
   Då kände jag en lina, eller en vajer, kring vänster ankel. En lina hade lindat sig kring foten, vid vristen. Något tungt, någonting starkt, det stramade åt. När virvlandet avtog kände jag att det fortfarande stramade kring vänster ankel, något drog mig neråt, en oerhörd kraft och tyngd. Med armarna och andra foten sprattlade jag frenetiskt för att komma loss från det som ville dra mig ner. Jag blev arg, stark och desperat. Jag kämpade febrilt för att få loss foten, men det gick inte, det verkade övermäktigt. 
   När jag blev medveten om att det var en kraft jag inte kunde besegra, blev jag inte ledsen, men arg och besviken. - Att jag skulle dö så ung! Det var den tanke som gick genom huvudet på mig. Att det skulle ta slut så här tidigt; jag hade ju inte levt färdigt. I tanken var jag redan död, jag tänkte det så som det skulle sägas om mig, efteråt. Men det var en mycket stark känsla, den fyllde mig med ilska och besvikelse.
   Ännu var luften inte slut, men jag kände att jag utkämpade en strid som jag inte kunde vinna. Och efter några sekunder märkte jag att syret började ta slut, och samtidigt var det något som drog mig med all tyngd rätt ner i djupet.
   Då kände jag att jag började bli dåsig. Och vattnet fick en helt annan färg. Det började bli klar blått, ljusare och ljusare, precis som om jag befann mig i Medelhavet.
   Och det var varmt omkring mig! Som i Medelhavet, ljust ljust blått vatten, och varmt. Samtidigt som jag kände att luften försvann, var det varmt och behagligt, en underbart skön känsla. Armar och ben slutade sprattla, kraften tog slut, rörelserna minskade. Jag flöt som i rymden, jag svävade i vattnet på väg neråt. Det var mjukt, och behagligt, inte alls grymt.
   Jag visste att det snart var slut. I mitt behagliga tillstånd tänkte jag allt vad jag kunde på ett sista farväl till min mamma och min pappa och mina systrar och min systerson. Jag ansträngde mig att säga adjö till dem i tanken, jag trodde mig kunna få fram en signal. Jag försökte hinna med dem allihopa. Tanken var viktig för mig att ta farväl på vägen mot döden.
   Efter hand började kraften gå ur mig. Det började svartna för ögonen, det fanns ingen kampvilja kvar. Syret var slut, kraften, jag hade insett läget och jag hade tagit farväl.
   Det sista beslut jag egentligen fattar är att det är lika bra att göra det snabbt nu. Jag börjar dra in vatten, medvetet, det mörknar allt mer.
   I den sista millisekunden känner jag hur vänstra skon glider av mig! När jag inte kämpar längre, när kroppen slappnar av, har foten rätats ut. Linan drar av skon. Det blir svart för ögonen."

---

Vill ni veta vad som hände sen som gjorde att han överlevde så skall ni läsa boken. För det var inte sista gången den natten som han fick kämpa för sitt liv!


Kent Härstedt idag.


Från räddningen av överlevande på morgonen den 28 september 1994!