Somna som en...
Imorgon när jag har vaknat är jag en Kungälvsbo.
Visst kan verkligheten vara underlig?
En mördare bakom lås och bom!
Ratko Mladic, en usel man på många sätt och vis. Han blev av med sin pappa under andra världskriget när den fascistiska rörelsen Ustasa tillfångatog fadern. Ustasa som var en vidrig militant rörelse i Jugoslavien på den tiden.
Möjligen växte Ratko upp med ett hat i kroppen som kom att prägla hans liv och gärningar. Han blev tidigt en stark nationalist för serbisk räkning. När president Tito dog 1980 och Ratko gjort sig en karriär som militär var det möjligt för honom att påvisa sina starka nationalistiska åsikter för ett stort och starkt Serbien. Han är dock uppvuxen i delrepubliken Bosnien, och gömde sig i Vojvodina, den enda delrepubliken i det dåvarandra Jugoslavien som inte brutit sig fria.
Hatet riktade sig i allra första hand mot muslimerna i Jugoslavien. Han såg tillbaka på historien då det Osmanska riket hade kontroll över delar av balkan. Eftersom många muslimer kom till balkan på grund av det så kallade han dem också för "turkarna".
Vilket han också gör på den filmen som de spelar in när de begår massmorden i Srebrenica 1995. Han rättfärdigar morden med ett klassiskt citat om att "Nu skall vi hämnas på turkarna för..." och sen kommer ett årtal på tidigt 1800-tal som jag inte minns just nu. I sann nationalistisk propaganda rättfärdigar man alltså etniska mord med en historisk händelse som inte direkt har att göra med de människor, de män som man tog upp och avrättade i skogen. Det sägs att 8000 människor mördades i Srebrenica 1995 under direkta order av general Mladic. Dessutom med hjälp av FN, vilket är en stor skamfläck i FN:s historia.
http://www.youtube.com/watch?v=Z_r2EOwrZCc <---- där kan ni själva se. Det finns förövrigt värre videos där man kan se själva avrättningarna på youtube.
Hur som helst har denna vidirga man flytt undan rättvisan så länge och har nu äntligen fångats in. EU har ställt som krav på Serbien för att ens få ansöka om medlemskap i EU att Ratko Mladic är tvungen att tillfångatas och ställas inför rätta i Haag. Nu är han i alla fall infångad och en seger för demokratin. Frågan är om detta blir en möjlig biljett för det fattiga Serbien att börja förhandla med EU.
Ratko Mladic, också känd som slaktaren från Srebrenica, lär förhoppningsvis få ett kännbart straff!
Vill förövrigt passa på att påpeka att jag inte personligen har något emot Serbien som land!
Folksam!
Men framförallt måste jag ändå påpeka att de som sitter i andra ändan på luren aldrig försöker pracka på mig någonting utan alltid talar om vilket som är det bästa alternativet för mig så att jag skall kunna spara så mycket pengar som möjligt. Det gillar jag, att de sätter mig som privatperson i första rummet och inte företaget!
En sak skall väl sägas om Folksam, gillar du att få post så gillar du Folksam. Men o andra sidan hellre att de är övertydliga än skojare!
Det var då det!
2011 står jag där åter igen, 3 år äldre och med den där kärleken som en del av bagaget. Ett bagage som innehåller tre års studier, 3 olika boplatser, 2 olika jobb och många nya vänner. Men tillbaka till Kungälv kommer jag med det nya bagaget och jag gör återigen entre i Sveriges nöjespark. Jag kan bara beskriva det med några få ord:
Lycka, upprymdhet, nervositet och nyfikenhet.
Kort och gott är dirkeln sluten i alla fall. Liseberg har faktiskt något magiskt i själen som etsat sig redan när man var liten. För visst tyckte man att de som jobbade på Liseberg var häftiga.
Liseberg är personlig nostalgi i så många vinklar, men också en fantastisk arbetsplats på så många olika sätt.
Hang-over en attraktion jag saknar!
Jag kikade runt lite på youtube och hittade någon som lagt upp hemmavideofilmat från sin tripp till Liseberg 1989. Det är verkligen ett stycke kulturhistoria som bevarats. Där finns alla de gamla fina attraktionerna som vi som var där då och i början på 90-talet minns. Se själva under turen i den numera klassiska och mytomspunna attraktionen Rainbow.
http://www.youtube.com/watch?v=U2FlAEvhICI <----- Liseberg 1989!
Själv kan man som många andra lisebergare säga att man jobbade den dagen då Rainbow kraschade i juli 2008. Jag vet precis vad jag gjorde. Jag satt på barnattraktionen lilla Lots och väntade på att jag skulle få rast och plötsligt hör jag en stor smäll. Konstigt ljud men ingenting man tänker på och man kollar så att det inte är den attraktionen man jobbar på som givit ifrån sig ett ljud. Märk väl att Lilla Lots ligger i en helt annan del av parken och ingenting märktes dit bort. Sen kommer personen som skall lösa mig på rast och jag börjar så smått gå bort mot personalmatsalen när jag hör en helikopter komma flygandes, en stor helikopter som jag ser är på väg ner i närheten av parken. En tanke går upp att det var ju lite märkligt sen när jag tittar mig omkring så ser jag stora folkmassor komma gåendes från den södra delen av parken och då börjar man ju lägga ihop ett plus ett i huvudet och kommer ihåg det där ljudet och man får en sådan där obehaglig känsla i kroppen. Så jag går helt enkelt i motsatt riktning det vill säga mot folkmassan och jag ser att hela södra delen av parken börjat tömmas på folk helt och hållet. Jag stannar en av mina föreståndare och frågar vad som har hänt och han svarar att "Rainbow har kraschat". Jag går rakt igenom avspärrningen och kommer runt hörnet på byggnaden rakt framför och så ser man hela förödelsen. Starkt minne!
Bortsett från den dagen och det minnet är Liseberg de bästa arbetsplats jag någonsin har arbetat på och jag har så många härliga minnen såväl privata som i jobbet från Liseberg. Alla har vi väl ett speciellt minne från parken. Jag vill passa på att påpeka än en gång att det inte var Lisebergs fel att attraktionen kraschade.
Klassiska Loopen en attraktion jag gärna hade sett stod kvar!
Som sagt cirkeln är sluten och vill ni möta på mig i sommar så ta en sväng förbi radiobilarna eller Lisebergsbanan, eller varför inte i barnparken. Hur som helst så hoppas jag att alla får ett bra minne från Liseberg i sommar för jag vet att jag kommer att få många!
Vill upp-o-ner där Kållerado ligger idag en attraktion som Liseberg borde ha sparat och placerat på ett annat ställe i parken!
För er som var barn på den tiden, ni minns väl köket där bordet och stolarna och maten hängde i taket? Eller allra värst hissen på slutet som kraschade i golvet flera, flera våningar. Åtmintone trodde man det, jag vet hur rädd jag var första gångerna i den hissen!
Bohuslän!
En smaksak givetvis, men en sanning i min värld. Blir man automatiskt lokalpatriot för där man föds? Eller jag kanske skall fråga alla som är födda i Billigsfors, Degerfors och Lesjöfors om de har samma lokalpatriotiska känslor för sina hemtrakter. Ursäkta alla som bor på dessa orter, men jag kan ju glädja de övriga två orterna med att Lesjöfors nog är den tråkigaste och mest gudsförgätna hålan jag har varit i. Nog pratat om det!
När jag var 3-4 år hade jag förutom Sofia Källgren även andra idoler och gruppen "Öbarna" var en given favorit! Varför man nu fastnar för en trubadurtrio som tolkar Evert Taube på Bohuländska när man är så liten går ju att diskutera. Jag fick i alla fall följa med mamma när de uppträdde på hennes arbete på ålderdomshemmet där hon arbetade. Så stort det var tyckte jag att få se dem sjunga på riktigt och så fick jag gå fram och ta autograf. Jag tror nog aldrig de blivit så förvånade över att en 7-8-årig kille kom fram på ett ålderdomshem och ville ha autograf.
http://www.youtube.com/watch?v=LbPMc7Z9fiY <----- Kika själv i en härlig mix med fina bilder över Bohusländsk sommar!
Samma låt som spelas varje dag klockan 12:00 i klockspelet på kommunhuset i Kungälv! Om den nu fortfarande gör det då, har ju itne bott i Kungälv på drygt 3 år nu så det blir väl att ta reda på.
Jag må vara född på Mölndals BB i Västergötland men jag har levt hela mitt liv i Bohuslän och jag ser fram emot att få flytta hem igen. Marstrand har alltid varit en helande oas för mig. Att få komma ut dit oavsett årstid rensar själen. Det är verkligen en plats jag har kunnat komma i vilket tillstånd jag än befunnit mig i och fått en stund av lugn i själen när jag väl varit där en stund.
Marstrand min oas!
Litet tillägg till alla er Göteborgare som jag har förstått inte är medvetna om att Bohuslän sträcker sig enda till Brunnsbo. Tänk på det!
NEJ!
Marie-Helene "Billan" Östlund
Avdelningen vackra kvinnor 45+! Hon är för övrigt ännu snyggare nu än för 20 år sedan, ge mig ett namn på den människa som har haft den utvecklingen. Men framförallt för att hon verkar vara en sådan härlig och genuint ödmjuk människa. Storsint som hon är visade hon inte en enda sur min mot Maria Brandin, trots att hon blev vald och trots att hon åkte ut. Hon önskade henne kort och gott lycka till, och hon gjorde det med värme. Det är när man ser kvinnor som Billan som man förstår hur två människor kan träffa varandra i 20-25-årsåldern och vara gifta med varandra hela livet!
Antagligen tar Stenmark hem Mästarnas Mästare, men det hade varit lite kul om Anders Limpar fick vinna. Han somv arit Mr "sämst-när-det-gäller" flertalet gånger!
Var finns du?
Sigmund Freud sa att ett barn föds med embryon till att bli både psykopat och en gott handlande människa. Livet i sig däremot är avgörande för vilket embryo som utvecklas mest!
Vi föds alla in i en familj. Hur den familjen ser ut har vi ingen aning om och vi kan inte påverka det själva vi har i alla fall föräldrar. Dessa föräldrar som på ett eller annat sätt gjort, medvetet eller omedvetet, så att vi har kommit till världen. Familjen alltså de enda personerna på jorden som har så nära koppling till en själv att man helt enkelt bara kan utgå från att de också är de enda personerna som verkligen skall ställa upp för en om det blir problem.
Man kan göra två saker som förälder. Man kan ta hand om sina barn och man kan skita i dom! Svart eller vitt?
Nej, familjen är en betydligt mer komplicerad gemenskap än så. Familjen är dock den viktigaste gemenskapen eftersom det är den enda vi på allvar kan identifiera oss med som "vi". Med andra ord måste det finnas en slags familjeidentitet, en slags sammanhållning för en väl fungerade familj för att alla medlemmarna skall känna sig inkluderade i gemenskapen "vi". Alla i familjen behöver känna känslan av att vi finns för varandra oavsett. Att säga att man gör det och att verkligen visa att man gör det är två helt skilda saker. För vad händer med familjen där föräldrarna talar om för sina barn att de ställer upp och när det väl kommer till krita så gör de det inte alls. Ett annat alternativ är de föräldrar som ställer upp men bara så mycket som de själva anser sig vara nödvändigt, och om det går med minsta minimala ansträngning.
Tror någon att de barnet känner en identitet med de föräldrarna, en slags sammanhållning? Kommer det barnet att vända sig till en förälder som han/hon vet inte ställer upp eller ställer upp så mycket som det passar. Är det föräldrarnas rätt att alltid ställa upp 100% på sina barn? Nej, verkligen inte det hjälper ingen, men när det verkligen behövs! När barnet skall kunan känna att de får hjälp när de verkligen behövs.
Vad händer med ett barn som inte får hjälp hemma? Försvinner deras problem av sig självt? NEJ! Kommer de att behöva vända sig någon annanstans för att få hjälpen? JA!
Varför hamnar barn i gäng, sätter sig i skuld hos kriminella, missbrukar eller blir psykopaten?
Jag tror det många gånger det är den dagen då barnet inte längre kan identifiera sig med sin familj, det är den dagen barnet är tvunget att börja söka hjälp på annat håll och lita på att omvärlden är god nog att ställa upp på dem. Kan barnen alltid lita på det? Nej, självklart inte.
Blivande förälder! Du behöver inte ge ditt barn allt för barnet kommer aldrig tacka dig nog för det. Du behöver inte alltid ställa upp på allt ditt barn vill för det är inte säkert att allt ett barn vill är bra. Men försök tänka på en sak, försök i alla fall bygga en relation till ditt barn där de vet att vad som än händer så kommer de alltid ställa upp om det verkligen blir problem. För det viktigaste är att försöka bygga en känsla av sammanhållning och det allra viktigaste konstaterandet jag vill göra, som jag helt och hållet tror på.
DEN DAGEN DÅ DITT BARN BÖRJAR KÄNNA SIG SOM EN BELASTNING DEN DAGEN SLUTAR BARNET ATT TA KONTAKT MED DIG! Inget barn vill känna sig i vägen eller som en belastning. Ett barn med problem kanske söker sig til lett kriminellt gäng för att känan sig önskvärd och behövd. Oavsett ålder så måste i varje fall alla medlemmar känna sig lika viktiga och behövda annars så vänder man sig ifrån varandra!
TÄNK PÅ DET BLIVANDE FÖRÄLDRAR! Vem skall hjälpa ditt barn när det har problem? Är det du eller omvärlden?
Alltid retar det någon!
hallå Fredda :)
ville bara säga att du aldrig kommer att bli någon, du tror att du är bättre än vad du egentligen är!!!!
du är inte bra! så snälla lägg ner med bloggen!
/ marie och isabelle
Här får ni erat svar:
Hahaha... Ja man kan ju läsa saker på olika sätt! Vilket man i och för sig har rätt att göra men Jag kan berätta att jag inte har för avsikt att bli NÅGON! Jag försöker endast åstadkomma saker för mig själv personligen. Det finns vissa mål jag vill åstadkomma med mitt liv och att göra utlandspraktik är ett mål jag har haft. Jag ser mig inte som för mer än någon annan, jag lever mitt liv och har enbart mina personliga mål som jag vill uppnå. De enda jag behöver vara NÅGON för är för mig själv, min familj, mina vänner, mina framtida barn och den människan jag älskar! För alla dem vill jag vara NÅGON!
Lyckas jag med det, då är jag lycklig helt enkelt! Allt annat är bara en bonus!
Som avslutning bjuder jag på en härlig klassiker från 1970, detta i ett TV-framträdande från 1973. Så härligt naivt och så härligt att se en professionell sångerska i all sin enkelhet trots en till synes död omgivning. Artisterna idag ställer aning mer krav på sin omgivning.
Lite bonusinfo här som jag får lyfta fram är sommaren 1999 då jag bara var 12 år gammal och jag hade min första tjej, Alexandra. Då var det alltid den här låten som gällde i bilen när vi åkte någonstans, har ett klassiskt minne i huvudet när jag och pappa hämtar Alexandra på parkeringen nedanför friidrottsanläggningen Kongevi i Kungälv. Vi sätter oss i bilen och farsan har nyligen införskaffat Lost & Found-samlingen som nyss hade kommit ut med 70-talslåtar. Den med den klassiska framsidan av ett barn som sitter och skriker i en barnbassäng. rätt var det är så dyker den låten upp i högtalarna och samtidigt som farsan står och pratar med Alexandras föräldrar säger Alexandra höj volymen. Så vi höjde upp vad vi tyckte var jättehögt och tre föräldrar tittar storögt på två, lite för ögonblicket, lillgamla 12-åringar som sitter och diggar "Rose Garden" med Lynn Anderson i farsans bil. Sen var det den låten som gällde!
Titta, lyssna och njut!
http://www.youtube.com/watch?v=WO4wcNVbYOQ
Upprättelse!
Egentligen är jag inte så mycket för när man talar ut om massa personliga saker, jag brukar ju egentligen skriva om saker som jag funderar på och det jag vill ge mitt perspektiv på. Jag är inte heller så jättemycket för att skriva titta på mig osv, det är inte riktigt det jag har min blogg till. MEN!
Så kan man se ut när man har lyckats med ett mål!
"Just idag är jag stark, just idag är jag glad!" sjöng den gamle Kenta, hammarbyfan, missbrukare och medverkande i melodifestivalen 1980!
Jag är så ofattbart lycklig jsut nu helt enkelt och det känns som att jag har fått en personlig revansch! Varför är jag så lycklig? Jo, för att jag satte upp ett mål för mig själv när jag började plugga för tre år sedan att jag skulle åstadkomma någonting. För att jag satte upp ett mål i januari att jag skall minsann få göra min praktik på en svensk ambassad utomlands. För att jag alltid har velat få chansen att få arbeta för Sverige internationellt!
Det är visserligen bara en praktikplats på ett halvår kan man tycka, men vadå? Det är en av de finaste praktikplatserna man kan få att få göra en praktik på en svensk ambassad. De är bland de mest eftertraktade praktikplatserna som finns. Men framförallt jag har alltid haft ett mål och nu har jag nått det! Min utbildning har börjat betala av sig och jag känner mig hedrad och lycklig över att få bli uppringd och få veta att de fastnade för just mig!
Så ni som vill besöka mig från september och ett halvår fram, bege er i så fall till Oslo för där kommer ni hitta mig på svenska ambassaden!
Ser fram emot att få strosa runt på Karl Johan i höst!
Men allra mest känns det som en personlig upprättelse för mig. Min resa till att nå det målet har varit långt ifrån spikrak och jag har varit nere på 9 några gånger och vänt igen. Det har varit flera tuffa år för min del och det har bara varit att jobba sig igenom det. Jag har fått ta mycket skit och mått dåligt flera gånger och ändå alltid kommit tillbaka. Till alla som känner samma kan jag bara säga att sätt upp ett mål och ge fan inte upp för det går att lyckas!
Jag tänker inte sitta här och tycka synd om mig själv eller berätta allt som jag har varit med om. Det finns ingen poäng i det.
Däremot vill jag passa på att säga till:
Alla ni lärare som talat om för mig genom åren att jag minsann inte skulle klara mig för att jag inte kunnat koncentrera mig eller att jag pratat för mycket. Jag har tagit mig igenom hela högskolan med goda betyg och ja det händer ibland att jag fortfarande sitter och väger på stolen i klassrummet. Men tydligen kan man lyckas ändå!
Du NO-lärare som började när vi gick sista terminen i 9-an och ändrade mitt VG i biologi till IG i slutbetyg och passade på att slänga iväg ett IG i Kemi också. Fick ett väldigt udda slutbetyg med höga poäng och två icke godkända kurser. Tydligen så gick jag ganska långt ändå. Jag hoppas att du omvärderat din syssla som lärare några gånger sedan dess.
Till er på gymnasiet som inte tillät mig läsa Historia B-kursen på gymnasiet på halvtid för att ni missade planera in det på schemat så att jag troligen är och förblir enda personen i Sverige som gått ut gymnasiet med MVG i Historia A och C utan att ens ha påbörjat B-kursen. Vilket inte ens skall vara möjligt eller tillåtet.
Till alla ni som hackat på mig genom åren och alla ni som snackat skit om mig för att jag är den jag är. Jag har alltid varit lite speciell och det är jag fullt medveten om kan jag passa på att meddela er och tyvärr har jag fått ta mycket skit för det. Men ni vet ju vilka ni är, jag hoppas att ni har åstadkommit något av erat liv.
Till er som sagt vill jag bara säga, duger jag för svenska staten att representera Sverige i ett annat land så duger jag nog för de flesta också!
Till alla er andra, TACK FÖR ATT NI FINNS!
Solstolle!
Fick en äkta "Solstollarna-t-shirt" hemskickad på posten av mannen bakom Ulla-Bella, herr Ola Ström. Som jag för övrigt har mött på några gånger eftersom hans son tävlade i friidrott. Det kanske han fortfarande gör, det vet jag faktiskt inte. Jonatan Ström heter han i alla fall.
T-shirten är orörd och original från 80-talet då det begav sig. En väldigt stor storlek såklart eftersom bara udda storlekar finns kvar. Vilket förklaras ganska så lätt med att det var ett barnprogram de sysslade med och givetvis försvann de mindre storlekarna först. Men sisådär 26 år efter premiären av barnprogrammet "Solstollarna" hade premiär 1985 äger jag nu också en t-shirt.
För er som inte upplevt Solstollarna se nedan!
http://www.youtube.com/watch?v=T-nB9gYTM1U
http://www.youtube.com/watch?v=y61p4D3IkR0
http://www.youtube.com/watch?v=96iEjdC6pPw&feature=related <---- Lili & Sussie
http://www.youtube.com/watch?v=lDvxLx4trIc <---- Anna Book
Åtminstone lite rätt för en gångs skull!
2-1 till IFK Göteborg och Tobias Hysén satte spiken i kistan efter att blåvitt legat under med 0-1. Det är bara att konstatera att tobias Hysén är allsvenskans bästa forward, för ingen kan vända som han i så högt tempo och har så bra bollbehandling och så kliniska avslut under högt tempo. Kan låta väldigt vinklat att skriva så, men se honom in action och ni förstår själva. Han var minst lika bra när han spelade för Djurgårdens IF och när han var med i den magiska 2-2 matchen mot Juventus för 6-7 år sedan.
Underbara Tobias Hysén!
http://www.youtube.com/watch?v=W6Y3xd7h4kM se själva och tänk på att det är Juventus de spelar mot och att Gianluigi Buffon står i målet.
Lika underbart är det i alla fall att få höra Schytts "Heja Blåvitt" varje gång IFK gör mål!
Schytts spelade in en LP 1976 som kom att heta "Änglalåtar". Skivan var en hyllning till IFK Göteborg som åter igen tagit steget upp i Allsvenskan efter att ha ramlat ur den 1970. Märk väl att samma blåvitt vann Allsvenskan 1969 tränade av Bebben Johansson och försvann alltså ur densamma 1970 efter en avgörande match mot Örebro Sk där blåvitts supportrar skämde ut sig genom att lyfta loss målet i ren frustration.
1976 hade i vart fall IFK ett lag med hemvändande gamla proffs som man hade lyckats knyta till sig. Ove Kindvall, mannen som avgjorde Europacupfinalen 1970 för Feyeernord, Ralf Edström som var firad hjälte i VM 1974 och Björn Nordqvist som då hade världsrekordet i flest antal landskamper. Dessutom fanns en ung Torbjörn Nilsson med i det laget. Vi vet alla hur det gick för blåvitt sen, åtskilliga SM-guld, 2 UEFA-cupvinster och mängder av framgångar i Europacupen och Champions League.
Ove Kindvall!
På skivan "Änglalåtar" fanns mängder med låtar om IFK Göteborg såklart men också lite utfyllnadslåtar från Schytts normala repertoar. I vinstdagar som den här vill jag därför lyfta fram en av dessa utfyllnadslåtar eftersom den helt enkelt bara är kult!
http://www.youtube.com/watch?v=dqMf-R_QTg4 <----- lyssna och njut! Svenskt dansband under 70-talet in absurdum, glöm inte att lyssna på den underbara refrängen "Han svarar virri, virri, virri, virri, virri, virri pom-pom"
PS HOPPAS NU ATT JAG KAN FÅ RÄTT MED ATT BILLAN VINNER MÄSTARNAS MÄSTARE NU OCKSÅ!
Derbydags!
Först vill jag bara inleda med hur glad jag blev av att Marie-Helene "Billan" Östlund stod kvar längst igår och vann en av tävlingarna i Mästarnas Mästare. Kom igen nu Billan, hoppas att du tar hem hela tävlingen. Jag är fullt medveten om att det är inspelat förra sommaren men man måste ju få leva sig in i programmet!
Nu blir det dags för Vårderby i fantastiskt väder i Göteborg på Gamla Ullevi. IFK Göteborg möter GAIS i en match som är viktigare för blåvitt. De grönsvarata har en makalös offensiv och de blåvita har Tobias Hysén. Jag skall sluta tippa resultat, vi vet ju hur det brukar sluta men jag kan inte låta bli. 3-2 till IFK Göteborg i ett fantastiskt väder!
KOM IGEN NU ÄNGLARNA!
Så fel det kan bli!
Jag har aldrig sett ett enda avsnitt av TV-serien "Ensam mamma söker" och lär inte göra det framöver heller eftersom jag anser att det är katastroftv när man blottar hela sitt liv och sina barns liv i TV på det sättet. Ändå lyckades jag precis ramla över ett klipp på Youtube nyss som går att lyftas ur sitt sammanhang, dvs ur programmet som sådant, och sätta i ett annat sammanhang. Studera noggrant den här killen här som alltså är i 29-årsåldern. Han representerar en nervositet och fumlighet som egentligen går att sätta på vilken kille/man som helst. Han skulle lika gärna kunnat vara 15 som 50, sammanhanget gör det hela egentligen bara totalt fel för honom och han gör bort sig fullständigt.
http://www.youtube.com/watch?v=0tx8QON5g3A&feature=related
Det bästa i klippet är inte hans totala avsaknad av självförtroende och känsla för situationen utan det faktum att han gjort sig iordning fysiskt och mentalt hela dagen och åkt 30 mil för att träffa en kvinna som han är intresserad av. Troligen har han köpt ny kavaj för dagen dessutom, för om du var skarpsynt så upptäckte du nog att prislappen faktiskt satt kvar i kavajen!
Ett stycke professionalism
Från vänster: Erica Johansson, Maria Akraka, Nick Borgen och Frida Johansson
Arvingarna då det begav sig
Det var till och med så att där jag växte upp fick man liksom göra en distinktion, antingen så gillade man Arvingarna eller så gillade man Roxette främst. "Alla killar" gillade Roxette och "alla tjejer" och jag, tydligen också min vän Patrik Söderström som jag har fått veta i efterhand, gillade Arvingarna. Det finns en väldigt talande bild i Göteborgspostens Grafittisidor från 1995. Grafittisidorna är för alla ickegöteborgare ungdomssidorna i Göteborgsposten. Hur som haver är där en bild ifrån ett utsålt Kungälvsparken där Arvingarna står i sina scenkläder omsvärmad av tjejer som tittar på dem, precis så som fotografen bad dem att göra. Det finns bara en person som på allvar sticker ut i den bilden, det står en liten kort kille rakt framför med kritvitt hår och pottfrilla som stirrar rakt in i kameran. Självklart är denna klantskalle, jag själv!
För att då knyta ann till rubriken ovan så är det egentligen inte varken 1-an eller 2-an som jag vill lyfta fram den här gången. Det är kvinnan som kom på plats nummer 3. Körsångerskan Pernilla Emme slutade på tredjeplats med kanonlåten "I dina ögon". Några har kanske hört den, men notera vilken makalös röstkapacitet som den korta lilla kvinnan besitter, vilket register! Visserligen sjunger hon i halsen, vilket kan irritera en del men OJ! En annan intressant detalj är ju att det är orkester med och en dirigent (Curt-Erik Holmkvist). När Pernilla väl laddar inför den tredje refrängen och tonartshöjningen så går hon fram till dirigenten och tar fram ett glas vatten och dricker en klunk för att ladda halsen för en rejäl tonartshöjning. Sen bränner hon till slut av refrängen utan dess like. Ett rent stycke professionalism, och om inte annat så kaxigt att helt sonika gå och dricka ett glas vatten mitt under låten. Det hade aldrig hänt idag i melodifestivalen då är allt är så minutiöst inövat. Men titta i alla fall på det här klippet och njut av det spontana sättet hon visar när hon går fram till dirigenten. Någonting som Filip och Fredrik helt har missat bland alla sina klipp och sina 100 höjdare.
http://www.youtube.com/watch?v=1mLzBED_iBg <---- Pernilla Emme - I dina ögon 1993
Hallonsylt en klassfråga?
Det där med sylt är verkligen en hel djungel! Det är ju inte bara smaken det handlar om. Det är ekologiska sorter och billiga sorter och rättvisemärkta sorter och sorter som är lätta att trycka ut och sorter för barn och sorter med mindre socker. (Socker som för övrigt är ett sånt där roligt svenskt ord som måste vara underbart kul för en nyanländ invandrare att lära sig eftersom det lika gärna dialektalt kan syfta till ett par strumpor)
Sen är det ju smakfrågan också, i mitt fall är det enkelt eftersom jag älskar hallon. Men jag menar det finns Hjortron, jordgubbar och blåbär osv. Då har jag heller inte nämnt alla blandsorter som finns med den klassiska Drottningsylten som en absolut numbero uno. Den där sylten där man har klämt ner alla sorter man hittar från björnbär till hallon och smält på en logga på ett slott och kallat den för drottningsylt. Nämnde jag att den var god förresten?
Mitt val slutade på ekologisk hallonsylt från Björnekulla som tydligen inte har konserveringsmedel i sig och har tydligen vuxit tillräckligt ifrån en odling för att märkas med etiketten "Vildhallon". 25:- för 400 gram sylt, jag vet inte vad som är standardpris men jag kan lova att min spann med 1,5 kg hallonsylt från Euroshopper där hemma troligen inte kan ha kostat mer än 40:-. Den är säkert fylld med alla E-nummer som finns tillgängliga eftersom den räcker i minst ett år för en "normal" student. Normal i det här hänseendet att man inte äter traditionsenliga pannkakor varje torsdag. Hur som helst jag käkar helt enkelt vilket som egentligen.
Men det finns en viss komik i att det finns så otroligt många aktörer inom just syltbranschen i Sverige och att alla tävlar om att få hamna på våra pannkakor och våfflor. Jag tror alltså att det finns en möjlighet att se över människors socioekonomiska situation bara genom att titta in i deras kylskåp och se vad de har för sylt. Om man nu missat att man klev in i en lägenhet, radhus eller herrgård när man kom in farstun då vill säga.
Nämnde jag att det finns äppelmos också? Då hade vi kunnat göra en utläggning till som jag inte känner för att dra nu, men ni fattar själva! Eller det bästa av allt, Marmelad! Jag vet inte hur ni tänker med marmelad men för mig är det ett smörgåspålägg och utomlands däremot och beställer in våfflor eller pannkakor så får man lik förbannat en marmelad till. Så där har vi säkert 10 valmöjligheter till minst!
Konstaterat är att sylt är en klassfråga!
Vilken sylt är du? Vad jobbar du med? Hur bor du? Vad får du ut i månaden efter att alla fasta utgifter är betalda?
Skvallrar ditt syltval om din socioekonomiska bakgrund?
Lik någon?
För min egen del då? Då är det några ständigt återkommande namn som dyker upp. Det är lite generationsbetingat i och för sig. Men vi kan väl börja med att min "Göteborgsdialekt" brukar folk placera någonstans i närheten av Mölnlycke. Det vill säga lite drygt 2 mil strax öster om Göteborg och i en helt annan ända än där jag kommer ifrån. Vem vet jag är ju född i Mölndal som ligger snäppet närmare, det kanske satte sina spår.
Igår däremot fick jag väl den skönaste kommentaren någonsin just kring min dialekt. "Fredrik, du har sån där underbar Kungälvsdialekt, sån där riktig Bjarne-Lundqvist-dialekt." Det var nog den mest träffande och roliga kommentaren jag har hört om min egen dialekt. För er som inte vet vem Bjarne Lundqvist var så är han en gammal känd Kungälvs och dansbandsprofil som spelat med och sjungit i både Streaplers och Flamingokvintetten (Som han var med och grundade). Skall jag ge ännu mera exakt så sjunger han en av Streaplers mest kända låtar "Vad har du under blusen Rut?".
http://www.youtube.com/watch?v=NIxoHTnePxg <---- Mr Bjarne Lundqvist in action med "Vad har du under blusen Rut" på stora scenen på Liseberg.
Över till det rent utseendemässiga då. Då finns det två ålderskategorier människor som kommenterar mitt utseende både onyktra och inte. De som är över 40 år brukar säga oftast fråga en sak och de som är 40 och neråt säger en helt annan. Det är kanske heller inte så konstigt eftersom det är lite generationsbetingat. Hur som helst de som är över 40 och som brukar kommentera mitt utseende brukar ställa mig frågan om inte jag är släkt med bröderna Herreys? Det vill säga de som tog Sveriges andra seger i Eurovision song contest någonsin 1984 med "Diggi-loo, diggi-ley".
Det vill säga dessa herrar. Jag tror att de flesta syftar på han till vänster på bilden, Rickard Herrey.
Faktum är att jag har tävlat när jag tävlade i friidrott mot deras systerson, som dessutom är son till Bo Gustafsson som både var manager för Herreys och tog ett OS-silver på 50km gång i OS i Los Angeles 1984.
Den andra personen som de allra flesta brukar vräka ur sig om är en betydligt mera dagsaktuell känd människa. Det är ena halvan av journalistduon Filip och Fredrik.
Alltså mannen nederst i bild, Filip Hammar.
Det roligaste med dessa kommentarerna är att de dyker oftast upp när jag sparat lite skägg också. I höstas fick jag höra en av de skönaste kommentarerna någonsin när jag och Andreas Österberg traskade hem lagom onyktra genom Halmstads gator. "Titta, va fan går Horace Engdahl och Filip Hammar tillsammans i Halmstad för?".
Tydligen så är jag lik dessa människor, även när jag åker Lisebergsbanan?
En liten rolig avslutning är ändå min kära syssling Johan Östh som är en sådan där människa som alltid får höra att han är lik någon som någon känner men de kan aldrig komma på vem det är. Det spelar inte riktigt någon roll vart man är med honom för det dyker upp den kommentaren om honom allt som oftast. "Du är så lik någon jag känner", "du är lik någon i min gamla klass".
Tynar bort...
Tänk att livet går i tre faser, en utvecklingsfas, en livsfas och en tillbakagång. Så overkligt men samtidigt så sant. När tillbakagångsfasen blir så tydlig är det först då man förstår att den finns. Man kan aldrig tänka sig själv i samma sammanhang men likväl finns den där.
Livet är lika orättvist som rättvist.
Livets utveckling är egentligen bara en enda lång uppförsbacke på väg mot den oundvikliga nerförsbacken.
En kvinnas doft!
Jag har ett oerhört sug efter att se Scarface igen. En fantastisk film som har allt. Bra skådespel, bra musik, bra story, action, humor, Al Pacino och en vacker Michelle Pfeiffer. Men precis när jag skulle sätta mig ner och välja bland mina filmer så gick det plötsligt upp för mig att jag äger en annan film med Al Pacino som jag ännu inte har sett. "En kvinnas doft" från 1993, en film med Al Pacino i en av huvudrollerna, som han dessutom vann en Oscar för. En intressant titel, och med en text på baksidan som lockar till att se filmen.
Tilläggas i det här fallet är att jag anser att Scarface måste man verkligen titta på när man verkligen, verkligen vill det. Det är en alldeles för bra film för att ligga och slötitta på. Varpå valet föll på "En kvinnas doft".
Vi får följa en ung student, Charlie (Chris O'Donnell), som är i behov av pengar eftersom han går på en dyr privatskola. Han är en arbetarson som egentligen inte har råd att hävda sig bland de andra killarna på skolan med fina familjeförhållanden och rika fädrar. I början av filmen så ser han en lapp där någon erbjuder en möjlighet till att jobba genom att hjälpa en äldre man. Mannen visar sig vara Al Pacinos karaktär Frank, en man som tidigare var högt uppsatt inom armén och efter en olycka förlorade synen. När Charlie möter Frank har han blivit en bitter alkoholiserad som ständigt slänger ur sig grova saker om allt och alla. Charlie får jobbet som Franks assistent.
Det Charlie inte vet när han kommer över till Frank på Thanks giving är att Frank har bokat in dem på ett flyg till New York. Där Frank har bokat rum på Walldorf Astoria och de äter på alla de dyraste restaurangerna, åker Limousine överallt, dricker dyr whiskey osv. allting för att Frank har i helighet planerat att göra allt han någonsin vill få ut av livet innan han skall skjuta sig i huvudet iklädd sin gamla uniform. Han behöver egentligen bara Charlies sällskap och hjälp så att han kan få uppleva en toppenhelg innan han tar sitt liv.
Självklart hindrar Charlie honom från att ta livet av sig och givetvis får Frank så sakta upp ögonen för livet igen tack vare Charlie. Som tack dyker sen Frank upp på Charlies skola och talar gott för honom inför disciplinkomittén eftersom Charlie råkade illa ut i skolan innan de åkte iväg till New York eftersom han råkade se hur några killar förberedde en förnedrande fälla för rektorn på skolan. Felet Charlie gjorde var att han inte ville vara någon som tjallar på folk.
Jag säger egentligen kort och gott, fy fan vilken skitfilm!
Filmen berättas så trevande att man blir sömnig ganska omgående. Jag tror att första scenen när Charlie möter Frank, där Frank sitter och slänger ur sig spydigheter och dricker sprit, är nära 10-15min lång. Det är så att man börjar vrida på sig till slut. Hela filmen lider rakt igenom av det sega berättandet med långa , långa dialogscener där Al Pacinos rollfigur ständigt försöker leverera råa visdommar som ligger så rätt i amerikanska öron att det är näst intill onödigt att se den som europé. Charlie som karaktär är så genomylle och tråkig att kemin mellan de båda karaktärerna fallierar omgående. Vi har sett betydligt bättre typer av den här sortens par med en äldre man som levt och har erfarenhet och en ung man med nya fräscha idéer. Varav det bästa exemplet som jag genast kommer att tänka på är Gordon Gekko (Michael Douglas) vs Bud Fox (Charlie Sheen) i filmen "Wall Street" från 1987. Där är dialogen dem emellan genial och deras rollkaraktärer betydligt mera intressanta. Det var också Michael Douglas som spontant dök upp i mitt huvud när jag började se karaktären Frank. Inte för att Al Pacino gör en dålig rolltolkning, absolut inte, han fick ju till och med en Oscar för rollen. Det är bara det att Michael Douglas troligen hade gjort karaktären avsevärt mera intressant och levande. 
En Michael Douglas i högform hade utklassat Al Pacino i rollen som Frank!
En Oscar fick filmen som sagt och det fick den knappast för manuset. Det händer gentligen i stort sätt ingenting i filmen som rakt igenom är en transportsträcka på 2 timmar och 30 minuter. Ett försök till action blir det när Frank försöker skjuta sig själv och Charlie på hotellrummet, en scen som dock blir väldigt lätt överspelad av moralpredikningar och där Charlie till slut grinar och säger att han minsann kan skjuta honom också eftersom hela hans liv är förstört eftersom han ändå hamnat i disciplinnämnden på skolan 17 år gammal för att inte berättat vilka det var han såg som hällde mjölk på rektorns Jaguar. Så rakt igenom fjantigt och korkat.
En enda scen lyfter på allvar filmen, det är när den blinde Frank skall visa hur man raggar upp en attraktiv ung kvinna och han får henne att dansa tango med honom trots att hon säger att hon inte kan. Den tangon de dansar är dock tillräckligt avancerad för att det inte skall räcka att hon enbart följer när han för. Dessutom försvinner kvinnan som introducerats för Charlie via Frank ur filmen lika fort som hon kom. Med andra ord tillförde hon ingenting till filmen mer än att Al Pacino skulle visa hur bra han kunde dansa tango trots att han var blind. Visst lite fler av den typen av scener i filmen och filmen hade kunnat bli mycket bättre, men man får hålla till godo med den scenen helt enkelt.
Det som inte riktigt går ihop i mitt huvud är att över 55000 personer har röstat fram ett genomsnittsbetyg på 7,8 av 10 på den här filmen på IMDB.com, Internet movie database. "En kvinnas doft" är dock en film som MAXI exempelvis kastar på dig för 39:- vid kassan eller något annat strategiskt ställe i butiken. När jag köpte filmen trodde jag att jag hade gjort ett kap eftersom filmen lovade mer och priset var kalasbra. Jag får nog ändå sålla mig för åsikten att priset också talar om hur bra filmen är. 39:- hade gärna kunant bli betyget 3,9 på en 10-gradig skala. Mitt tips, se inte filmen!
Sedär ja!
Hur som haver så frågade jag ut honom om vilken som var den bästa Bondskådisen. Hans svar var ju givetvis Daniel Craig. Det är väl klart att man som barn är präglad i största del av sin samtid. Han hade Pierce Brosnan på andra plats och Sean Connery som nummer tre. För egen del vill jag göra följande uttalande gällande Bondskådisar:
1: Roger Moore
2: Pierce Brosnan
3: Timothy Dalton
4: Sean Connery
5: George Lazenby
Tilläggas bör här, för alla Bondnördar, att jag enbart väljer skådisar ur det etablerade filmerna. Sean Connery må vara den riktiga James Bond men han har enligt mig inte lyckats ge fullt ut för karaktären. Roger Moores tolkning ger en betydligt intressantare Bond.
Vad det gäller vilka filmer som är bäst så ser det ut på följande sätt enligt mig:
Den överlägset bästa Bondfilmen. med bland andra svenskan Maud Adams (Bilden)
1: Octopussy
2: Goldeneye
3: Mannen med den gyllene pistolen
4: Iskallt uppdrag
5: Casino Royale
Roger Moore är och förblir James Bond för mig. Jag väljer dock att citera Timothy Dalton som Bond som avslutning. "I almost scare the living Daylights of her"
Rotlös!
Tillvaron börjar så sakta bli stressig och ganska så snart så sitter jag med två jobb, en kandidatuppsats och en lägenhet som jag snart flyttar ut ur.
Jag har hjärtat och hjärnan på flera ställen just nu men vissa pusselbitar börjar ändå så smått falla på plats i hjärnan på mig. Jag tror att jag lyckas i alla fall oavsett vart jag väljer att ta vägen i höst. För jag har en känsla inom mig som inte går att ta bort ifrån mig, en känsla som har följt mig sedan jag var liten. Jag kommer att lyckas med det jag gör! Så är det bara, det ska vara så. Det gäller bara att vara öppen för rätt möjligheter. Knyta näven i fickan och gå ut och vara den bästa Fredrik Haraldsson som jag kan vara. Kan Evy Palm övervinna sig själv så kan jag också göra det.
En rad till Caroline Högardh, jag vet att du har stått för ett minst lika jobbigt val som jag just nu och du var tvungen att fatta ett tufft beslut. Du gjorde det och snart börjar resan till det universitetet i USA du valde. Måste säga att du inspirerar mig att tänka att vad jag än väljer så lär jag göra det bästa valet utifrån mig själv. Jag tror på dig Caroline att du kommer att lyckas i USA och jag tar inspiration från dig och går in med samma tänk för min egen höst!
Sommaren då? Fylld av jobb, men roligt kommer det bli att återigen få gå tillbaka till Liseberg igen efter 3 års frånvaro. Finns självklart en inneboende saknad till mitt nuvarande jobb på Hemmakväll i Halmstad också. Det har varit en fantastisk arbetsplats för mig och jag har verkligen uppskattat mitt jobb på det stora hela. Men i sommar blir det vagabondlivet och jag går in i en ny period i mitt liv. "The Paul Young era" kan vi kalla den och med ett citat från honom så lär jag sammanfatta min sommar 2011. Rätt kul med tanke på att jag alltid tyckt att Paul Young representerar vad jag kallar lite ironiskt för "VM i sådärmusik". Men uppenbarligen är även jag öppen för förändringar och eftertänksamhet som gör att man tar till sig saker på ett nytt sätt. Känslor för någonting är nog inte helt oberoende av vilken del av livet man befinner sig i.
Så....
"WHEREVER I LAY MY HAT (THAT'S MY HOME)"
Paul Young
http://www.youtube.com/watch?v=ju_a2-Pve4g
