En liten gräsmatta!
Det finns en gräsmatta borta i det området där jag växte upp. En gräsmatta som är vinkelrät till formen och som sluttar först lätt för att senare bli brantare. Den är också omgiven av hus längs den yttre sidan och rakt framför finns en parkeringsplats där det ständigt står bilar, på den andra sidan av gräsmattan står kvarterslokalen och en lekplats. En väldigt begränsad yta med andra ord men ett ställe som blev en oas för oss barn på sommaren.
Gräsmattan gick i vardagligt tal under namnet "gröna ängen". Att benämna den vid just ordet äng är en fundamental överdrift av den värre skolan, men att den är grön det går banne mig inte att ta miste på för det är nog fasiken en av de mest klippta gräsmattorna jag vet. Jag minns hur det fanns ett nitiskt schema, och säkert fortfarande gör, vilken familjs tur det var att klippa den där gräsmattan varje vecka. Jag har dock svårt att tro att man idag använder den i samma utsträckning så som vi gjorde, utan att man mest klipper den för att den ska klippas helt enkelt.
I vart fall var det här stället där det hände saker på sommaren när det var fint väder. Brännbollsmatcher var mer eller mindre utslutande det som spontant uppstod på den gräsmattan. Ni förstår själva av den kringliggande parkeringen och de kringliggande husen inte var någon idealisk plats för detta ändamål, men eftersom minst 5-6 stycken av de barnen som bodde i husen allra närmast oftast deltog i matcherna så klagade heller aldrig någon tillräckligt för att det skulle upphöra. Inte ens den stackars genomsnälle Boro som bor i huset mellan barnfamiljerna som ju har kanske Sveriges vackraste och mest välskötta trädgård på begränsad yta. Jag kanske skall nämna att han var även en av de som var tidiga med att glasa in sin altan innan det blev populärt och att han har en stor fascination för enorma rosenbuskar i alla dess färger. Ni förstår kanske själva med tanke på att Boros hus är placerat i den riktningen bollen ofta gick och kombinationen brännboll och rosenbuskar och inglasad altan att det ibland kunde uppstå lite mindre olyckor. Då hjälper det inte om man är barrikaderad med en stor häck alla gånger.
Den stora initiativtagaren till brännbollen var väldigt ofta Jenny Olofsson som är i samma ålder som mig och en tjej som jag växte upp med. Hon bodde givetvis kring själva gräsmattan varför det förefaller naturligt att det var hon som drog igång brännbollen, gärna i sällskap med Emma Öhman en annan tjej på gården som vi växte upp med. En liten notis är kanske att hennes hus självklart inte låg i den riktningen vi slog åt. Det kan i och för sig ha att göra med lutningen på planen, men jag tror nog mest att det blev så eftersom själva idén utgick därifrån.
De gångerna jag bidrog med racket och "konor" så kom jag, som son till Kaffemaths, alltid dragandes med något sponsorbrännbollsset. Oftast var det ett från Arla som vi använde med konor som såg ut som ostbitar som man borrade ner i marken och var extremt lättvälta.
Det gällde att sikta på parkeringen för dit var det långt att springa och det var ju asfalt så bollen kunde studsa hur mycket som helst. Hade man extra tur så rullade bollen ner på den utfarten som finns mellan de två garagelängorna. då var det ett givet rundslag eftersom bollen naturligtvis accelererade i den nerförsbacken.
En annan beprövad taktik var att sikta ner mot Fredrik Strandners hus som låg snett åt vänster från utslaget. Där sluttade det som mest och den kunde antingen hamna i buskaget framför huset, vilket kunde ta en evighet att leta igenom, eller in på Strandners tomt, vilket innebär att den som jagade bollen var tvungen att passera deras staket två gånger för att hämta bollen. Ett givet rundslag såklart. Det var ju givetvis mer ok att springa in på Strandners tomt de gångerna han själv var med och spelade.
Vi var i alla fall ett gott gäng som växte upp och spelade brännboll utan givna tider och poäng in tills sent på kvällarna när solen gick ner och även efter det ibland. Sällan kom någon förälder och sa nu måste ni gå hem för alla visste vart vi var någonstans, möjligtvis de mindre barnens föräldrar kudne bli oroliga. Alla som ville fick vara med och det var självklart att man gick förbi och såg att det spelades så var det bara att hoppa in i ett lag. Ibland bestämde man efter skolan om man skulle gå bort till "gröna ängen" och kolla om det fanns någon där. Så upprepade man det kanske två gånger till på dagen och till slut så var det alltid massa barn där.
Många av oss gick i samma klass dessutom och jag väljer att nämna 87-orna eftersom det är min årgång. Jenny Olofsson och Emma Öhman tjejerna som alltid drog igång brännbollen, Emelie Axelsson min granne och med i tjejligan, Fredrik Strandner en av mina närmaste vänner som dessutom lyckades knäcka nyckelbenet under en av brännbollsturneringarna, Victor Wallsten som jag växte upp med och var bra på allt, hans bollar hamnade oftast på parkeringen långt borta och frågan var oftast om han skulle pricka en bil eller inte, Mikael Englund en skön lirare som jag växte upp med och som kastade riktigt långt. Sen var det givetvis några till...
Hoppas att ni minns alla brännbollskvällar lika bra som jag och har det som ett fint barndomsminne inom er. För idag står gräsmattan kvar där den alltid har varit, lika grön och nyklippt men desto mindre äng och framförallt utan barn som leker på den...
Lite som på den här bilden, som dock är tagen någon annanstans och för mig okända människor.
Gräsmattan gick i vardagligt tal under namnet "gröna ängen". Att benämna den vid just ordet äng är en fundamental överdrift av den värre skolan, men att den är grön det går banne mig inte att ta miste på för det är nog fasiken en av de mest klippta gräsmattorna jag vet. Jag minns hur det fanns ett nitiskt schema, och säkert fortfarande gör, vilken familjs tur det var att klippa den där gräsmattan varje vecka. Jag har dock svårt att tro att man idag använder den i samma utsträckning så som vi gjorde, utan att man mest klipper den för att den ska klippas helt enkelt.
I vart fall var det här stället där det hände saker på sommaren när det var fint väder. Brännbollsmatcher var mer eller mindre utslutande det som spontant uppstod på den gräsmattan. Ni förstår själva av den kringliggande parkeringen och de kringliggande husen inte var någon idealisk plats för detta ändamål, men eftersom minst 5-6 stycken av de barnen som bodde i husen allra närmast oftast deltog i matcherna så klagade heller aldrig någon tillräckligt för att det skulle upphöra. Inte ens den stackars genomsnälle Boro som bor i huset mellan barnfamiljerna som ju har kanske Sveriges vackraste och mest välskötta trädgård på begränsad yta. Jag kanske skall nämna att han var även en av de som var tidiga med att glasa in sin altan innan det blev populärt och att han har en stor fascination för enorma rosenbuskar i alla dess färger. Ni förstår kanske själva med tanke på att Boros hus är placerat i den riktningen bollen ofta gick och kombinationen brännboll och rosenbuskar och inglasad altan att det ibland kunde uppstå lite mindre olyckor. Då hjälper det inte om man är barrikaderad med en stor häck alla gånger.
Den stora initiativtagaren till brännbollen var väldigt ofta Jenny Olofsson som är i samma ålder som mig och en tjej som jag växte upp med. Hon bodde givetvis kring själva gräsmattan varför det förefaller naturligt att det var hon som drog igång brännbollen, gärna i sällskap med Emma Öhman en annan tjej på gården som vi växte upp med. En liten notis är kanske att hennes hus självklart inte låg i den riktningen vi slog åt. Det kan i och för sig ha att göra med lutningen på planen, men jag tror nog mest att det blev så eftersom själva idén utgick därifrån.
De gångerna jag bidrog med racket och "konor" så kom jag, som son till Kaffemaths, alltid dragandes med något sponsorbrännbollsset. Oftast var det ett från Arla som vi använde med konor som såg ut som ostbitar som man borrade ner i marken och var extremt lättvälta.
Det gällde att sikta på parkeringen för dit var det långt att springa och det var ju asfalt så bollen kunde studsa hur mycket som helst. Hade man extra tur så rullade bollen ner på den utfarten som finns mellan de två garagelängorna. då var det ett givet rundslag eftersom bollen naturligtvis accelererade i den nerförsbacken.
En annan beprövad taktik var att sikta ner mot Fredrik Strandners hus som låg snett åt vänster från utslaget. Där sluttade det som mest och den kunde antingen hamna i buskaget framför huset, vilket kunde ta en evighet att leta igenom, eller in på Strandners tomt, vilket innebär att den som jagade bollen var tvungen att passera deras staket två gånger för att hämta bollen. Ett givet rundslag såklart. Det var ju givetvis mer ok att springa in på Strandners tomt de gångerna han själv var med och spelade.
Vi var i alla fall ett gott gäng som växte upp och spelade brännboll utan givna tider och poäng in tills sent på kvällarna när solen gick ner och även efter det ibland. Sällan kom någon förälder och sa nu måste ni gå hem för alla visste vart vi var någonstans, möjligtvis de mindre barnens föräldrar kudne bli oroliga. Alla som ville fick vara med och det var självklart att man gick förbi och såg att det spelades så var det bara att hoppa in i ett lag. Ibland bestämde man efter skolan om man skulle gå bort till "gröna ängen" och kolla om det fanns någon där. Så upprepade man det kanske två gånger till på dagen och till slut så var det alltid massa barn där.
Många av oss gick i samma klass dessutom och jag väljer att nämna 87-orna eftersom det är min årgång. Jenny Olofsson och Emma Öhman tjejerna som alltid drog igång brännbollen, Emelie Axelsson min granne och med i tjejligan, Fredrik Strandner en av mina närmaste vänner som dessutom lyckades knäcka nyckelbenet under en av brännbollsturneringarna, Victor Wallsten som jag växte upp med och var bra på allt, hans bollar hamnade oftast på parkeringen långt borta och frågan var oftast om han skulle pricka en bil eller inte, Mikael Englund en skön lirare som jag växte upp med och som kastade riktigt långt. Sen var det givetvis några till...
Hoppas att ni minns alla brännbollskvällar lika bra som jag och har det som ett fint barndomsminne inom er. För idag står gräsmattan kvar där den alltid har varit, lika grön och nyklippt men desto mindre äng och framförallt utan barn som leker på den...
Lite som på den här bilden, som dock är tagen någon annanstans och för mig okända människor.
Sända en tanke!
I lördags kväll låg jag hemma i soffan och lyssnade på en gammal vinyl med den norske musikpoeten Åge Aleksandersen och försökte smälta fredagens händelser i Oslo. Fy fasen vilken fin låt det är men vad den passade så väl in just då:
"När mörkret nu har sjunkit ner, går jag stilla genom rummet... och många känslor drar i mig. Vad ska framtiden ge? För det arvet du skall bära kan bli tungt att ta med sig. Kommer frågor, kommer klander, kommer misstanken om svek. Solen som gick ner ikväll den skall skina för de kära.... och fågelns frihet skall nog visa väg. Mycket ljus och mycket värme, tro och hopp det får du med dig. Många tårar, tunga stunder är jag rädd för att det blir..."
http://www.youtube.com/watch?v=K4zNmPrXKc8 <----- på norsk
"När mörkret nu har sjunkit ner, går jag stilla genom rummet... och många känslor drar i mig. Vad ska framtiden ge? För det arvet du skall bära kan bli tungt att ta med sig. Kommer frågor, kommer klander, kommer misstanken om svek. Solen som gick ner ikväll den skall skina för de kära.... och fågelns frihet skall nog visa väg. Mycket ljus och mycket värme, tro och hopp det får du med dig. Många tårar, tunga stunder är jag rädd för att det blir..."
http://www.youtube.com/watch?v=K4zNmPrXKc8 <----- på norsk
Barn, de sanna kosmopoliterna!
En väldigt märklig sak hände härom dagen när jag stod och arbetade på ponnykarusellen på Liseberg. En sak som endast är märklig i den vuxna världen, men som kan förefalla helt självklar i barnens värld. Det var knappt någon som ville åka den karusellen efter 9-tiden på kvällen. Jag stod och funderade för mig själv om jag inte hade upplevt årets första höstdag trots allt. Då kommer det en rysk mamma med ett barn som de enda gästerna som vill åka.
Mamman går och sätter sitt barn i en av de två elefanterna och vill sedan gå t för att barnet skall åka själv. Samtidigt som jag skall släppa ut mamman kommer en ny liten kille springandes som jag sen släpper in. En liten kille av dansk nationalitet som har hela karusellen att välja på. Vad gör han då? Här drabbas inte barnet av det välkända buss-syndromet, där alla går och sätter sig på sin egen plats och helst så långt ifrån varandra som möjligt. Nejdå han springer in, gör en snabb koll och klättrar sedan upp i samma elefant som den ryske pojken sitter i, till mammans stora förvåning. Jag skall strax starta när en pappa med sin son kommer springandes in i köfållan, ett ganska vanligt scenario en lugn kväll på den karusellen. Farsan såg ut och pratade med mig som att han vore av persiskt ursprung, han kunde alltså inte svenska och inte heller hans lille son förstod vad jag sa. Med andra ord så utgår jag från att den lille killen var iranier. De båda stannar upp framför karusellen för att titta vart han skall sätta sig och killen tittar runt en stund innan han pekar på elefanten där det redan sitter två för honom okända killar. Han springer dit och kliver upp i samma elefant och pappan går sedan ut från området. Jag startar till slut karusellen och i den sitter endast tre killar av varsin nationalitet i en elefant.
Det dröjer inte länge innan killarna försöker börja prata med varandra och ingen av dem förstår den andre. Men på något sätt lyckas de göra sig förstådda ändå och en lek uppstår. De är elefantförare och jagar någonting. När åkturen sen är slut springer alla i full galopp ut från området och in i köfållan igen. Nu skall alla de tre nyfunna vännerna åka hästar tillsammans och den danske killen hjälper den ryske killen upp på sin häst.
Samma procedur pågår i två tre turer till, tills föräldrarna oförstående splittrar den nya trion. Den iranske killen vinkar till de andra två när hans pappa släpar iväg med honom och den danske killen frågar den ryske killen på danska om de inte skall leka imorgon. Mamman till den ryske pojken förstår givetvis ingenting och bara nickar och skrattar och går iväg med sin son i motsatt riktning.
Jag är en av många förespråkare som vill hävda att språket är en barriär människor emellan, och det gäller exempelvis även inom ett land med människor som har nationalitetens språk som modersmål men som har helt skillda ordförråd och förståelse för språket.
Men för barn är inte språket primärt. Här var leken primärt och leka kunde alla göra oavsett ursprung. Leken enade barnen trots de sociala normer och de sociala konstruktioner som vi har satt upp i samhället. För inte skulle väl Dimitri Medvedev, Lars Lökke Rasmussen och Mahmoud Ahmadinejad hoppa ner i varsinn båt och åka runt och tjöta bara för skojs skull!
Mamman går och sätter sitt barn i en av de två elefanterna och vill sedan gå t för att barnet skall åka själv. Samtidigt som jag skall släppa ut mamman kommer en ny liten kille springandes som jag sen släpper in. En liten kille av dansk nationalitet som har hela karusellen att välja på. Vad gör han då? Här drabbas inte barnet av det välkända buss-syndromet, där alla går och sätter sig på sin egen plats och helst så långt ifrån varandra som möjligt. Nejdå han springer in, gör en snabb koll och klättrar sedan upp i samma elefant som den ryske pojken sitter i, till mammans stora förvåning. Jag skall strax starta när en pappa med sin son kommer springandes in i köfållan, ett ganska vanligt scenario en lugn kväll på den karusellen. Farsan såg ut och pratade med mig som att han vore av persiskt ursprung, han kunde alltså inte svenska och inte heller hans lille son förstod vad jag sa. Med andra ord så utgår jag från att den lille killen var iranier. De båda stannar upp framför karusellen för att titta vart han skall sätta sig och killen tittar runt en stund innan han pekar på elefanten där det redan sitter två för honom okända killar. Han springer dit och kliver upp i samma elefant och pappan går sedan ut från området. Jag startar till slut karusellen och i den sitter endast tre killar av varsin nationalitet i en elefant.
Det dröjer inte länge innan killarna försöker börja prata med varandra och ingen av dem förstår den andre. Men på något sätt lyckas de göra sig förstådda ändå och en lek uppstår. De är elefantförare och jagar någonting. När åkturen sen är slut springer alla i full galopp ut från området och in i köfållan igen. Nu skall alla de tre nyfunna vännerna åka hästar tillsammans och den danske killen hjälper den ryske killen upp på sin häst.
Samma procedur pågår i två tre turer till, tills föräldrarna oförstående splittrar den nya trion. Den iranske killen vinkar till de andra två när hans pappa släpar iväg med honom och den danske killen frågar den ryske killen på danska om de inte skall leka imorgon. Mamman till den ryske pojken förstår givetvis ingenting och bara nickar och skrattar och går iväg med sin son i motsatt riktning.
Jag är en av många förespråkare som vill hävda att språket är en barriär människor emellan, och det gäller exempelvis även inom ett land med människor som har nationalitetens språk som modersmål men som har helt skillda ordförråd och förståelse för språket.
Men för barn är inte språket primärt. Här var leken primärt och leka kunde alla göra oavsett ursprung. Leken enade barnen trots de sociala normer och de sociala konstruktioner som vi har satt upp i samhället. För inte skulle väl Dimitri Medvedev, Lars Lökke Rasmussen och Mahmoud Ahmadinejad hoppa ner i varsinn båt och åka runt och tjöta bara för skojs skull!
Verkligheten!
Terrorism är inte kopplat till Islam. Det är kopplat till människor, till människor med brist på empati för andra människor. Människor som är så fundamentalt besatta av den egoism som de tror på att andra människor endast är ett redskap. Jag tycker gårdagens händelser visar det tydligt!
Situationen vid Utöya!
Situationen vid Utöya!
Helt ofattbart i Oslo!
Måste känna att det berör mig personligen det hemska terrorattentatet som hände tidigare idag i Oslo. Jag var ju där för inte så längesen och passerade regeringskansliet och Arbetarpartiets högkvarter. Vi stod där en stund jag och Fredrik och betraktade byggnaderna och jag hade tänkt att skriva ett inlägg om hur stora Socialdemokraterna är i Norge och hur enormt deras partihögkvarter är. Nu var det ju inte det som blev skadat men det ligger uppskattningsvis 100m mitt emot den byggnaden som small av. Fönster har krossats även på den byggnaden. Den stora frågan jag ställer mig är, varför Norge? Varför inte Sverige och Danmark som är med i EU dessutom och är minst lika aktiva i såväl Afghanistan som i Libyen.
Arbetarpartiets högkvarter i Oslo, en mäktig byggnad.
Byggnaderna mitt emot Arbetarpartiets högkvarter, regeringsbyggnaden är den som är längst till vänster på bilden, Den som blev sprängd. Klockan mitt på den gula byggnaden har spruckit efter explosionen. Båda bilderna är tagna av mig.
Det värsta av alltihopa är ändå att det just i detta nu befinner sig män utklädda till Poliser på Utöya strax en timme från oslo och skjuter mot ungdomar på Arbetarpartiets ungdomsläger. Så ofattbart hur man kan ge sig på oskyldiga ungdomar på det sättet, de som inte har något som helst ansvar för den politik som förs eller liknande.
Jag gissar att min bevakning av norsk politik under min tid i Oslo kommer att präglas starkt av detta.
Arbetarpartiets högkvarter i Oslo, en mäktig byggnad.
Byggnaderna mitt emot Arbetarpartiets högkvarter, regeringsbyggnaden är den som är längst till vänster på bilden, Den som blev sprängd. Klockan mitt på den gula byggnaden har spruckit efter explosionen. Båda bilderna är tagna av mig.
Det värsta av alltihopa är ändå att det just i detta nu befinner sig män utklädda till Poliser på Utöya strax en timme från oslo och skjuter mot ungdomar på Arbetarpartiets ungdomsläger. Så ofattbart hur man kan ge sig på oskyldiga ungdomar på det sättet, de som inte har något som helst ansvar för den politik som förs eller liknande.
Jag gissar att min bevakning av norsk politik under min tid i Oslo kommer att präglas starkt av detta.
Tack alla ni!
....Som läser min blogg. Igår när jag loggade in var jag helt chockad av hur många som hade läst min blogg och jag kan säga att ni slog tidigare läsarrekordet med nära 100st nya unika läsare. Jag är smickrad och tack så mycket för att ni vill läsa det jag skriver.
Så "firar" jag nya läsarrekordet idag. Med hemlagade burgare som blev sanslöst goda. Lite har allt fastnat efter sammanlagt 6år på Mcdonalds i tre olika städer. Dessutom som pricken över i, den direktimporterade Mountain Dew från Staterna. En läsk som jag förälskade mig i när jag och ena halvan av min familj bilade runt i Florida 2008. Bara att dricka en kall sådan, vilket inte händer så ofta eftersom den är väldigt svår att få tag på i Sverige, så befinner jag mig åter igen i den rosa solnedgången längs den vita sanden i Fort Myers Beach. Det är konstigt att lukt och smak kan väcka sådanna minnen. Men det gör det för mig verkligen.
Solen börjar gå ner över stranden i Fort Myers Beach
För att till slut drunkna i sin rosa skönhet. Paradiset?
Så "firar" jag nya läsarrekordet idag. Med hemlagade burgare som blev sanslöst goda. Lite har allt fastnat efter sammanlagt 6år på Mcdonalds i tre olika städer. Dessutom som pricken över i, den direktimporterade Mountain Dew från Staterna. En läsk som jag förälskade mig i när jag och ena halvan av min familj bilade runt i Florida 2008. Bara att dricka en kall sådan, vilket inte händer så ofta eftersom den är väldigt svår att få tag på i Sverige, så befinner jag mig åter igen i den rosa solnedgången längs den vita sanden i Fort Myers Beach. Det är konstigt att lukt och smak kan väcka sådanna minnen. Men det gör det för mig verkligen.
Solen börjar gå ner över stranden i Fort Myers Beach
För att till slut drunkna i sin rosa skönhet. Paradiset?
Ett litet minne!
Det var i slutet på november 1997, jag vill lägga in en brask på att det var 1998 också jag har inte uppgifterna tillgängliga. Men det borde ha varit 1997. Jag hade börjat träna friidrott på sommaren 1996 och då hade jag väntat och väntat och väntat enda sedan friidrotts-VM i Göteborg 1995 på att få börja träna friidrott.
http://www.youtube.com/watch?v=aN6Xp3J5btw <---- Första sändningen från friidrotts-VM 1995.
Friidrottsintresset i mitten på 90-talet var generellt lågt i Sverige och uteblivna framgångar och åldrade stjärnor som inte presterade vad folket hade hoppats på under hemma-VM 1995 i Göteborg. Ett friidrotts-VM som för övrigt blev en fantastisk föreställning både på löparbanorna som såväl i Göteborg som stad. Vädret visade sig från sin absolut bästa sida och hela Göteborg lyste upp till en folkfest som troligen aldrig kommer att upplevas igen i denna stad. Folk från hela världen njöt av ett Sommarsverige som fick folk att le. I en del utländska tidningar skrevs det till och med att Sverige är inget land man skall åka till på sommaren eftersom det är för varmt.
Jonathan Edwards magiska världsrekordhopp i friidrotts-VM 1995.
http://www.youtube.com/watch?v=8VSziEiOIHs <----- Drömhoppet! Notera den usla landningen.
Mitt i den festen stod jag 8år med stora ögon och bara beundrade alla människor som kom och gick mellan Ullevi och Heden. Så många människor från så många olika länder. Jag fick nummerlappar, autografer och framförallt Nya Zeeländska landslagets uppvärmningströja. När jag inte var inne i Göteborg så tittade jag på allt jag kunde av friidrotten på TV. Jag minns att jag under loppen sprang vid sidan av TV:n så att det skulle kännas att jag också var med och sprang.
Så såg Ullevi ut med alla världens märkliga länders flaggor på toppen.
Där och då föddes mitt friidrottsintresse, ett intresse som kom att förändra mitt liv.
Tillbaka till november 1997 och tävlingen adventsspelen i Friidrottens hus i Göteborg. Jag hade efter att ha varit en ganska hopplös aktiv ganska snabbt blivit hyfsat duktig i friidrott och min största merit var ett silver på Lilla Sävedalsspelen i längdhopp 1997, som jag också var oerhört stolt över. Det hade dock börjat gå upp för mig att jag kanske inte riktigt hade vad som krävdes för att vinna utan att den där silverplatsen skulle vara det närmaste jag kunde komma en vinst. Fjärdeplatser var dessutom någonting jag radade upp, den där snöpliga platsen strax utanför pallen som den gamle häcklöparen Sven Nylander abonnerade på under sin karriär. Hans självbiografi kallade han humoristiskt nog för "Den fjärde mannen".
Sven Nylander under friidrotts-VM 1995.
http://www.youtube.com/watch?v=ICxR7hmeNjw <----- Michael Johnsons 200m-lopp 1995, se stämningen inne på Ullevi.
Eftersom Adventsspelen var, och är, en tvådagarstävling så tävlade jag båda dagarna. Jag hade hoppat höjdhopp på lördagen och gjort det ganska så bra men slutat 4-a i vanlig ordning och vinnaren var en liten rödhårig kille som saxade över alla höjder vilket grämde mig fruktansvärt mycket att jag hade förlorat mot en kille som faktiskt inte kunde hoppa med floppstilen. Som lite extra salt i såret klarade han vinnarhöjden på ett helt ofattbart sätt. Han saxade över och klippte ribban med hälen så att ribban studsade upp och var på väg ner och touchade sidan på låret och la sig till rätt igen och låg kvar och dallrade men föll aldrig ner.
Med den besvikelsen åkte jag hem för att sen bryta ihop totalt på kvällen. Det hade som sagt gått upp för mig att jag inte var tillräckligt bra för att vinna någonting, jag kunde bara komma fyra och i bästa fall trea. men aldrig något guld, ALDRIG! Jag grät och grät och var så ursinnigt förbannad och sa att jag aldrig mer skulle tävla i friidrott eftersom jag ändå inte var lika bra som de andra. Det var för övrigt inte sista gången jag skulle göra det under min friidrottskarriär. Jag låg i mammas och pappas säng och skrek och sa att jag absolut inte skulle åka in och tävla i 600m dagen efter. Då bestämdes det att jag inte skulle göra det och där skulle min friidrottskarriär ta slut, om inte....
.... Alla som känner mig väl vet att jag inte är någon långsint människa. Jag har svårt att vara arg för saker eller på människor under en längre tid. Jag blir väldigt sällan arg över huvudtaget, både på gott och ont. Men får jag sova på saken så är det många gånger glömt dagen efter. Precis så var det i det här fallet, jag var tidigt uppe ur sängen och började förbereda mig för att åka in och tävla och förvånade både mamma och pappa. "Skulle inte du sluta att tävla?", undrade dom. Men icke då, jag skulle tävla, jag skulle vara som dom på TV.
En av ungdomsfriidrottens allra duktigaste friidrottare just då hette Emil Ryberg och tävlade för Majorna, en evig antagonist och senare vän. Han var väldigt talangfull och vann de mesta löpgrenar han ställde upp i, allt från 600m till Lilla Göteborgsvarvet. Där fanns också den duktiga orienterarkillen Robert Lindh från Sävedalen och den mångsidige Kristoffer Hagstedt från Ullevi. Ett bra gäng killar som nog ingen och inte heller min dåvarande tränare Tommy Palm trodde att jag skulle kunna rå på. Vi kan väl lägga till historien att jag hade väldigt svårt att koncentrera mig på en sak när jag var liten. Tommy brukade ha som vana att ta mig till sig så att jag stod med ryggen mot honom och höll armen om mig och tittade på mig uppifrån rakt ner i ansiktet så att jag såg honom nerifrån. Allt för att han skulle få mig att lugna ner mig och prata med mig så att jag kunde fokusera. Jag minns hur tydligt han alltid talade rakt i ögonen till mig och hur det luktade kramsnus om honom.
Starten gick och jag var ivrig och sprang rakt upp i rygg på Emil Ryberg. Inte alls som vi hade planerat och en stor suck måste ha gått genom Tommys huvud den gången. Jag hade så många gånger på träning visat att jag kanske inte riktigt gjorde saker som var för mitt eget bästa och detta kan ju lätt ha betraktats som en sådan sak. 600m inomhus är 3 varv eftersom en inomhusbana är 200m i omkrets. När vi sen passerar vid 260m sprungna så gör jag det som jag absolut inte borde göra, jag går upp i täten FÖRE EMIL RYBERG!. Nu var väl ändå loppet helt kört, eftersom jag knappast skulle kunna mäta mig med den duktigaste löparen i våran årskull. Vad händer vid klockringningen och 200m kvar, jo jag börjar spurta och dra ifrån allihopa. Så bra att det håller hela vägen in i mål och jag vann! Min allra första seger, jag som bestämde mig för att sluta dagen innan. Jag var så jäkla glad och Tommy var eld och lågor. Farsan stod som vanligt i kurvan vid målet och skrek "Kom igen nu Fredrik" så att det ekade i hela Friidrottens hus. I takt med mina framtida segrar så blev min farsa ett lika välbekant ansikte i Friidrottens hus som jag själv, som den nervöse och gapande pappan. Min mamma vågade som vanligt knappt ens att titta och kunde inte tro att det var sant.
Från ingenstans kom alltså en seger och jag förlorade sen inte ett lopp på flera år och taktiken att gå upp och köra mot slutet och sen spurta ner mina konkurrenter blev ett signum, där tyvärr Emil Ryberg ständigt fick bli den som fick dra i täten första 1,5 varven. Adventsspelen vann jag sen 4 eller 5 år i rad. Kan man applicera det på verkligheten genom att man aldrig skall ge upp?
Från en tävling några år senare, notera Emil Ryberg till höger om mig, bytt klubb till Ullevi. Killen som han skakar hand med är Robin Höglund från Lerum en annan duktig löpare.
http://www.youtube.com/watch?v=aN6Xp3J5btw <---- Första sändningen från friidrotts-VM 1995.
Friidrottsintresset i mitten på 90-talet var generellt lågt i Sverige och uteblivna framgångar och åldrade stjärnor som inte presterade vad folket hade hoppats på under hemma-VM 1995 i Göteborg. Ett friidrotts-VM som för övrigt blev en fantastisk föreställning både på löparbanorna som såväl i Göteborg som stad. Vädret visade sig från sin absolut bästa sida och hela Göteborg lyste upp till en folkfest som troligen aldrig kommer att upplevas igen i denna stad. Folk från hela världen njöt av ett Sommarsverige som fick folk att le. I en del utländska tidningar skrevs det till och med att Sverige är inget land man skall åka till på sommaren eftersom det är för varmt.
Jonathan Edwards magiska världsrekordhopp i friidrotts-VM 1995.
http://www.youtube.com/watch?v=8VSziEiOIHs <----- Drömhoppet! Notera den usla landningen.
Mitt i den festen stod jag 8år med stora ögon och bara beundrade alla människor som kom och gick mellan Ullevi och Heden. Så många människor från så många olika länder. Jag fick nummerlappar, autografer och framförallt Nya Zeeländska landslagets uppvärmningströja. När jag inte var inne i Göteborg så tittade jag på allt jag kunde av friidrotten på TV. Jag minns att jag under loppen sprang vid sidan av TV:n så att det skulle kännas att jag också var med och sprang.
Så såg Ullevi ut med alla världens märkliga länders flaggor på toppen.
Där och då föddes mitt friidrottsintresse, ett intresse som kom att förändra mitt liv.
Tillbaka till november 1997 och tävlingen adventsspelen i Friidrottens hus i Göteborg. Jag hade efter att ha varit en ganska hopplös aktiv ganska snabbt blivit hyfsat duktig i friidrott och min största merit var ett silver på Lilla Sävedalsspelen i längdhopp 1997, som jag också var oerhört stolt över. Det hade dock börjat gå upp för mig att jag kanske inte riktigt hade vad som krävdes för att vinna utan att den där silverplatsen skulle vara det närmaste jag kunde komma en vinst. Fjärdeplatser var dessutom någonting jag radade upp, den där snöpliga platsen strax utanför pallen som den gamle häcklöparen Sven Nylander abonnerade på under sin karriär. Hans självbiografi kallade han humoristiskt nog för "Den fjärde mannen".
Sven Nylander under friidrotts-VM 1995.
http://www.youtube.com/watch?v=ICxR7hmeNjw <----- Michael Johnsons 200m-lopp 1995, se stämningen inne på Ullevi.
Eftersom Adventsspelen var, och är, en tvådagarstävling så tävlade jag båda dagarna. Jag hade hoppat höjdhopp på lördagen och gjort det ganska så bra men slutat 4-a i vanlig ordning och vinnaren var en liten rödhårig kille som saxade över alla höjder vilket grämde mig fruktansvärt mycket att jag hade förlorat mot en kille som faktiskt inte kunde hoppa med floppstilen. Som lite extra salt i såret klarade han vinnarhöjden på ett helt ofattbart sätt. Han saxade över och klippte ribban med hälen så att ribban studsade upp och var på väg ner och touchade sidan på låret och la sig till rätt igen och låg kvar och dallrade men föll aldrig ner.
Med den besvikelsen åkte jag hem för att sen bryta ihop totalt på kvällen. Det hade som sagt gått upp för mig att jag inte var tillräckligt bra för att vinna någonting, jag kunde bara komma fyra och i bästa fall trea. men aldrig något guld, ALDRIG! Jag grät och grät och var så ursinnigt förbannad och sa att jag aldrig mer skulle tävla i friidrott eftersom jag ändå inte var lika bra som de andra. Det var för övrigt inte sista gången jag skulle göra det under min friidrottskarriär. Jag låg i mammas och pappas säng och skrek och sa att jag absolut inte skulle åka in och tävla i 600m dagen efter. Då bestämdes det att jag inte skulle göra det och där skulle min friidrottskarriär ta slut, om inte....
.... Alla som känner mig väl vet att jag inte är någon långsint människa. Jag har svårt att vara arg för saker eller på människor under en längre tid. Jag blir väldigt sällan arg över huvudtaget, både på gott och ont. Men får jag sova på saken så är det många gånger glömt dagen efter. Precis så var det i det här fallet, jag var tidigt uppe ur sängen och började förbereda mig för att åka in och tävla och förvånade både mamma och pappa. "Skulle inte du sluta att tävla?", undrade dom. Men icke då, jag skulle tävla, jag skulle vara som dom på TV.
En av ungdomsfriidrottens allra duktigaste friidrottare just då hette Emil Ryberg och tävlade för Majorna, en evig antagonist och senare vän. Han var väldigt talangfull och vann de mesta löpgrenar han ställde upp i, allt från 600m till Lilla Göteborgsvarvet. Där fanns också den duktiga orienterarkillen Robert Lindh från Sävedalen och den mångsidige Kristoffer Hagstedt från Ullevi. Ett bra gäng killar som nog ingen och inte heller min dåvarande tränare Tommy Palm trodde att jag skulle kunna rå på. Vi kan väl lägga till historien att jag hade väldigt svårt att koncentrera mig på en sak när jag var liten. Tommy brukade ha som vana att ta mig till sig så att jag stod med ryggen mot honom och höll armen om mig och tittade på mig uppifrån rakt ner i ansiktet så att jag såg honom nerifrån. Allt för att han skulle få mig att lugna ner mig och prata med mig så att jag kunde fokusera. Jag minns hur tydligt han alltid talade rakt i ögonen till mig och hur det luktade kramsnus om honom.
Starten gick och jag var ivrig och sprang rakt upp i rygg på Emil Ryberg. Inte alls som vi hade planerat och en stor suck måste ha gått genom Tommys huvud den gången. Jag hade så många gånger på träning visat att jag kanske inte riktigt gjorde saker som var för mitt eget bästa och detta kan ju lätt ha betraktats som en sådan sak. 600m inomhus är 3 varv eftersom en inomhusbana är 200m i omkrets. När vi sen passerar vid 260m sprungna så gör jag det som jag absolut inte borde göra, jag går upp i täten FÖRE EMIL RYBERG!. Nu var väl ändå loppet helt kört, eftersom jag knappast skulle kunna mäta mig med den duktigaste löparen i våran årskull. Vad händer vid klockringningen och 200m kvar, jo jag börjar spurta och dra ifrån allihopa. Så bra att det håller hela vägen in i mål och jag vann! Min allra första seger, jag som bestämde mig för att sluta dagen innan. Jag var så jäkla glad och Tommy var eld och lågor. Farsan stod som vanligt i kurvan vid målet och skrek "Kom igen nu Fredrik" så att det ekade i hela Friidrottens hus. I takt med mina framtida segrar så blev min farsa ett lika välbekant ansikte i Friidrottens hus som jag själv, som den nervöse och gapande pappan. Min mamma vågade som vanligt knappt ens att titta och kunde inte tro att det var sant.
Från ingenstans kom alltså en seger och jag förlorade sen inte ett lopp på flera år och taktiken att gå upp och köra mot slutet och sen spurta ner mina konkurrenter blev ett signum, där tyvärr Emil Ryberg ständigt fick bli den som fick dra i täten första 1,5 varven. Adventsspelen vann jag sen 4 eller 5 år i rad. Kan man applicera det på verkligheten genom att man aldrig skall ge upp?
Från en tävling några år senare, notera Emil Ryberg till höger om mig, bytt klubb till Ullevi. Killen som han skakar hand med är Robin Höglund från Lerum en annan duktig löpare.
Min syn på feminism och jämlikhet!
Vill börja med att inleda att konstatera att feminism och jämlikhet är inte samma sak. I så fall hade inte ordet feminism existerat, då hade det bara hetat jämlikhet helt enkelt.
Jämlikhet är själva huvudformen och feminism endast en avart ur dess sammanhang. Feminism är helt enkelt väldigt simpelt benämning på en politisk hållning. Ordet feminism går att dela upp och kommer främst av det latinska ordet för kvinna, läs exempelvis det franska ordet femme för kvinna. Suffixet, eller ändelsen för att förenkla svenskan, -ism är någonting som läggs till på filosofiska hållningar för att man skall förstå att kvinnans filosofi i det här fallet. Andra ismer är ju exempelvis liberalism, nazism, kommunism etc.
Feminism är alltså kvinnornas -ism. Det synsätt som helt enkelt utgår från kvinnan och vem hon är i samhället. Således skulle det alltså kunna existera även en maskulinism. Det handlar kort och gott om ett förhållningssätt där kvinnan anses har tilldelats en roll av samhället och det är upp till feminismen att anitngen försvara den rollen eller förändra den rollen gentemot mannens roll. Det viktigaste är i alla fall att kvinnans roll i bästa fall betraktas som jämlik med mannens roll i samhället.
Feminism är alltså företrädelsevis inte per automatik för ett jämlikt samhälle men för ett i den vanligaste riktningen stärkande av kvinnors rättigheter och möjligheter gentemot mannen. Där en jämlikhet mellan könen är att eftersträva som ett ideal i den vanligaste formen av feminism.
Är det då jämlikhet? Nej det är feminism!
Vad är då jämlikhet för någonting?
Jämlikhet är när det råder, som det heter, jämlikhet mellan två parter eller flera. I fallet feminism är det jämlikhet mellan två könsroller som man pratar om. Feminister har tagit debatten till att om det råder jämlikhet mellan könen i ett samhälle så är samhället jämlikt. Är det verkligen så enkelt? Nej, jämlikhet är ju mera komplext än så. Feminism är ju inte jämlikhet utan en ism som eftersträvar en viss sorts jämlikhet.
Om det råder jämlikhet mellan två könsroller är då samhället jämlikt? Svaret är enkelt, för det är inte sant!
Råder det jämlikhet mellan djur och människor i det feminismen? Det berörs inte. En löjlig vinkling, nej bara en tankeställande början.
Företräder feminismen jämlikhet mellan exempelvis svenskfödda män och invandrarmän? Eller för den sakens skulle mellan svenskfödda kvinnor och invandrade kvinnor?
Är det jämlikhet inom feminismen mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare? Har företag samma jämlika tillhörighet och förtjänst av marknaden? Kommer alla klassens elever prestera jämlikhet eller åtminstone inte skilja ut sig från de duktiga och de bortkomna?
Råder det jämlikhet mellan de boende på landsbyggden och de boende i storstäder i ett feministiskt idealsamhälle? Är handikappade svenska män och kvinnor lika behandlade som deras friska medmänniskor?
Jag hoppas att ni förstår vart jag vill komma med mitt resonemang. Feminism är en rörelse som företräder kvinnors rättigheter och genom att göra det så vill man skapa ett samhälle där det råder jämlikhet mellan könsrollerna. Absolut en åsikt man kan ha och en åsikt som är självklar i min värld. Men företräder feminism jämlikhet? Nej, de företräder jämlikhet mellan könen som är en liten del av all den jämlikheten som skulle kunna råda i ett samhälle. Det är alltså tydligt en intresse-ism och sakfråge-ism.
Fruktansvärt omodernt att snöa enbart på en sådan kamp och marknadsföra sig som de enda räddarna av världen. Jag personligen tycker att det är horribelt att ett sakfråge-parti som FI eller för den sakens skull Piratpartiet ses av många som några som bör få sitta i riksdagen. Dessa partier kan gott lägga ner sin verksamhet och bilda intresseorganisationer istället. Det är klart att jämlikhet mellan könen behövs men inte fasen skall man blunda för de andra ojämlikheterna i samhället och bara fokusera på en viss sorts. Egoism!!!!
Jämlikhet för mig är enbart ett ideal som man vill uppnå i alla lägen oftast. Det är ingenting som är möjligt att uppnå, kommunism står i sitt ideal allra närmast begreppet total jämlikhet så som jag ser det. Tilläggas att även den ismen är egoistisk så till vida att det enbart handlar om jämlikhet för alla som skall få vara med efter att samhället har revolutionerats. Den diskussionen kan jag dock gärna ta om någon frågar mig om den istället.
Samhällets jämlikhet bygger enligt mig på att alla i samhället är lika inför statens rättigheter och skyldigheter och dess lagar oavsett om man är kvinna, man, handikappad, låginkomsttagare, höginkomsttagare, handikappad, invandrare eller infödd osv.
Det är den närmaste jämlikhet som jag tror man kan uppnå. Sen skall samhällets utformning vara näst intill helt blind för om man är kvinna, man, handikappad, invandrare osv. Det viktigaste är att samhället är rättvist så till vida att man får lön för det arbete man gör, blir bemött med den respekt man förtjänar, får de fördelar som man är berättigad och följer de skyldigheter man förväntas följa. Oavsett vem du är!!!
I min värld är jämlikheten något som bör appliceras på en teori om rättvisa. För er som vill veta mera om vad det är för teori så läs John Rawls "A thery of justice". Det är inte den jag har redogört för ovan men det är mina tankar som bygger på det som jag tror på.
Vi är först och främst människor och i andra hand individer! Samhället skall behandla människorna som människor och sen skall individerna ges utrymme att vara individer under förutsättningen att individen ses som människa först. Det är min syn på jämlikhet!
Jämlikhet är själva huvudformen och feminism endast en avart ur dess sammanhang. Feminism är helt enkelt väldigt simpelt benämning på en politisk hållning. Ordet feminism går att dela upp och kommer främst av det latinska ordet för kvinna, läs exempelvis det franska ordet femme för kvinna. Suffixet, eller ändelsen för att förenkla svenskan, -ism är någonting som läggs till på filosofiska hållningar för att man skall förstå att kvinnans filosofi i det här fallet. Andra ismer är ju exempelvis liberalism, nazism, kommunism etc.
Feminism är alltså kvinnornas -ism. Det synsätt som helt enkelt utgår från kvinnan och vem hon är i samhället. Således skulle det alltså kunna existera även en maskulinism. Det handlar kort och gott om ett förhållningssätt där kvinnan anses har tilldelats en roll av samhället och det är upp till feminismen att anitngen försvara den rollen eller förändra den rollen gentemot mannens roll. Det viktigaste är i alla fall att kvinnans roll i bästa fall betraktas som jämlik med mannens roll i samhället.
Feminism är alltså företrädelsevis inte per automatik för ett jämlikt samhälle men för ett i den vanligaste riktningen stärkande av kvinnors rättigheter och möjligheter gentemot mannen. Där en jämlikhet mellan könen är att eftersträva som ett ideal i den vanligaste formen av feminism.
Är det då jämlikhet? Nej det är feminism!
Vad är då jämlikhet för någonting?
Jämlikhet är när det råder, som det heter, jämlikhet mellan två parter eller flera. I fallet feminism är det jämlikhet mellan två könsroller som man pratar om. Feminister har tagit debatten till att om det råder jämlikhet mellan könen i ett samhälle så är samhället jämlikt. Är det verkligen så enkelt? Nej, jämlikhet är ju mera komplext än så. Feminism är ju inte jämlikhet utan en ism som eftersträvar en viss sorts jämlikhet.
Om det råder jämlikhet mellan två könsroller är då samhället jämlikt? Svaret är enkelt, för det är inte sant!
Råder det jämlikhet mellan djur och människor i det feminismen? Det berörs inte. En löjlig vinkling, nej bara en tankeställande början.
Företräder feminismen jämlikhet mellan exempelvis svenskfödda män och invandrarmän? Eller för den sakens skulle mellan svenskfödda kvinnor och invandrade kvinnor?
Är det jämlikhet inom feminismen mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare? Har företag samma jämlika tillhörighet och förtjänst av marknaden? Kommer alla klassens elever prestera jämlikhet eller åtminstone inte skilja ut sig från de duktiga och de bortkomna?
Råder det jämlikhet mellan de boende på landsbyggden och de boende i storstäder i ett feministiskt idealsamhälle? Är handikappade svenska män och kvinnor lika behandlade som deras friska medmänniskor?
Jag hoppas att ni förstår vart jag vill komma med mitt resonemang. Feminism är en rörelse som företräder kvinnors rättigheter och genom att göra det så vill man skapa ett samhälle där det råder jämlikhet mellan könsrollerna. Absolut en åsikt man kan ha och en åsikt som är självklar i min värld. Men företräder feminism jämlikhet? Nej, de företräder jämlikhet mellan könen som är en liten del av all den jämlikheten som skulle kunna råda i ett samhälle. Det är alltså tydligt en intresse-ism och sakfråge-ism.
Fruktansvärt omodernt att snöa enbart på en sådan kamp och marknadsföra sig som de enda räddarna av världen. Jag personligen tycker att det är horribelt att ett sakfråge-parti som FI eller för den sakens skull Piratpartiet ses av många som några som bör få sitta i riksdagen. Dessa partier kan gott lägga ner sin verksamhet och bilda intresseorganisationer istället. Det är klart att jämlikhet mellan könen behövs men inte fasen skall man blunda för de andra ojämlikheterna i samhället och bara fokusera på en viss sorts. Egoism!!!!
Jämlikhet för mig är enbart ett ideal som man vill uppnå i alla lägen oftast. Det är ingenting som är möjligt att uppnå, kommunism står i sitt ideal allra närmast begreppet total jämlikhet så som jag ser det. Tilläggas att även den ismen är egoistisk så till vida att det enbart handlar om jämlikhet för alla som skall få vara med efter att samhället har revolutionerats. Den diskussionen kan jag dock gärna ta om någon frågar mig om den istället.
Samhällets jämlikhet bygger enligt mig på att alla i samhället är lika inför statens rättigheter och skyldigheter och dess lagar oavsett om man är kvinna, man, handikappad, låginkomsttagare, höginkomsttagare, handikappad, invandrare eller infödd osv.
Det är den närmaste jämlikhet som jag tror man kan uppnå. Sen skall samhällets utformning vara näst intill helt blind för om man är kvinna, man, handikappad, invandrare osv. Det viktigaste är att samhället är rättvist så till vida att man får lön för det arbete man gör, blir bemött med den respekt man förtjänar, får de fördelar som man är berättigad och följer de skyldigheter man förväntas följa. Oavsett vem du är!!!
I min värld är jämlikheten något som bör appliceras på en teori om rättvisa. För er som vill veta mera om vad det är för teori så läs John Rawls "A thery of justice". Det är inte den jag har redogört för ovan men det är mina tankar som bygger på det som jag tror på.
Vi är först och främst människor och i andra hand individer! Samhället skall behandla människorna som människor och sen skall individerna ges utrymme att vara individer under förutsättningen att individen ses som människa först. Det är min syn på jämlikhet!
Oslo!
Då var jag tillbaka hemma igen efter att ha åkt upp ett dygn till Oslo och skrivit kontrakt på en lägenhet för hösten. Där fick jag boende i ett tjejkollektiv, hör och häpna. Jag och 4-5 tjejer skall dela lägenhet med tunnelbanan rakt utanför dörren och 20min promenad till min arbetsplats på Svenska Ambassaden. För övrigt så passerar jag både den vackra Vigelandsparken och den amerikanska ambassadörens bostad. Jäklar vilken security säger jag bara. Ett megahus med vakter och höga staket. Tänk om man hade kunnat snacka sig in på en middag där.
Jag och Fredrik Strandner, som följde med mig, hejade i alla fall på Ambassadörskan Ingrid Hjelt af Trolle. En mycket trevlig kvinna och gav ett väldigt jordnära intryck. Speciellt när hon berättade att hon hade damsugit övervåningen på ambassadörsresidenset som hon och hennes man bor i och hon beklagade sig över hur tufft det är att dammsuga heltäckningsmattor. Det skall bli spännande att få följa hennes arbete på nära håll.
Den svenska ambassadörens bostad i Oslo.
Oslo som stad har sin cham och sina brister. Det första som både jag och Fredrik slogs av ungefär samtidigt är hur mycket det andas kontinenten om Oslo. Jag har varit där förut, men det är verkligen slående hur staden lika gärna skulle kunna vara belägen i Schweiz eller Norra Italien. För er som inte vet så åk in till Oslo från södergående riktning och ni lär förstå vad jag menar när vägen kryper sig fram längs bergsluttningarna in mot centrum. Vägen kantas av hus som ligger på den smala landremsan mellan vägen och Oslofjorden, likt städer i Schweiz där vägarna snirklar sig förbi alpsjöarna.
Det bästa med Oslo är nog trots allt hur otroligt lättillgängligt allt är. Tunnelbanan rullar på i rasande takt och tåg och bussar rullar på i hög fart. Eftersom stan knappt är hälften så stor som stockholm är det fantastiskt att kunna nå runt i en sådan stad så fort och smidigt.
På minuskontot ligger många fula utkanter strax utanför centrum som består av av rivningskåkar och nerklottrade och förstöra byggnader som bara står och inte görs något åt. Det har varit lyckolotten för "Svenska föreningen" som de snikna skojarna kallar sig som livnär sig på att köpa upp hus med rivningskontrakt och sen lura svenskar som söker lyckan i Oslo att bo i dem för förhållandevis "billiga" hyror. Husen är fallfärdiga och kryllar av skadedjur som kackerlackor osv och är överbebodda och den faktiska kostnaden blir aldrig så billig som man låtit dig att tro från början. För er som inte redan har gjort det så kika på Uppdrag granskning från början av året för att se yrkesvärksamma "grisar". Det är flott att locka med boenden så nära centrum, men inte skall väl sådanna byggnader vara så många och så fula och hemska.
Holmenkollen är Oslos fantastiska skidanläggning som ligger relativt centralt, för att vara en skidanläggning intill en storstad, och går att nå med tunnelbanan. Här kan man få uppleva diverse tävlingar av yppersta världsklass och gissa om jag kommer att försöka se några sådanna när jag kan det.
Backhoppningsbacken i Holmenkollen.
Sett ur en annan vinkel, märk att staden ligger över 400m i höjdskillnad neråt.
Från toppen av backhoppningsbacken sträcker jag mig ut för att påvisa höjden!
Jag och Fredrik Strandner, som följde med mig, hejade i alla fall på Ambassadörskan Ingrid Hjelt af Trolle. En mycket trevlig kvinna och gav ett väldigt jordnära intryck. Speciellt när hon berättade att hon hade damsugit övervåningen på ambassadörsresidenset som hon och hennes man bor i och hon beklagade sig över hur tufft det är att dammsuga heltäckningsmattor. Det skall bli spännande att få följa hennes arbete på nära håll.
Den svenska ambassadörens bostad i Oslo.
Oslo som stad har sin cham och sina brister. Det första som både jag och Fredrik slogs av ungefär samtidigt är hur mycket det andas kontinenten om Oslo. Jag har varit där förut, men det är verkligen slående hur staden lika gärna skulle kunna vara belägen i Schweiz eller Norra Italien. För er som inte vet så åk in till Oslo från södergående riktning och ni lär förstå vad jag menar när vägen kryper sig fram längs bergsluttningarna in mot centrum. Vägen kantas av hus som ligger på den smala landremsan mellan vägen och Oslofjorden, likt städer i Schweiz där vägarna snirklar sig förbi alpsjöarna.
Det bästa med Oslo är nog trots allt hur otroligt lättillgängligt allt är. Tunnelbanan rullar på i rasande takt och tåg och bussar rullar på i hög fart. Eftersom stan knappt är hälften så stor som stockholm är det fantastiskt att kunna nå runt i en sådan stad så fort och smidigt.
På minuskontot ligger många fula utkanter strax utanför centrum som består av av rivningskåkar och nerklottrade och förstöra byggnader som bara står och inte görs något åt. Det har varit lyckolotten för "Svenska föreningen" som de snikna skojarna kallar sig som livnär sig på att köpa upp hus med rivningskontrakt och sen lura svenskar som söker lyckan i Oslo att bo i dem för förhållandevis "billiga" hyror. Husen är fallfärdiga och kryllar av skadedjur som kackerlackor osv och är överbebodda och den faktiska kostnaden blir aldrig så billig som man låtit dig att tro från början. För er som inte redan har gjort det så kika på Uppdrag granskning från början av året för att se yrkesvärksamma "grisar". Det är flott att locka med boenden så nära centrum, men inte skall väl sådanna byggnader vara så många och så fula och hemska.
Holmenkollen är Oslos fantastiska skidanläggning som ligger relativt centralt, för att vara en skidanläggning intill en storstad, och går att nå med tunnelbanan. Här kan man få uppleva diverse tävlingar av yppersta världsklass och gissa om jag kommer att försöka se några sådanna när jag kan det.
Backhoppningsbacken i Holmenkollen.
Sett ur en annan vinkel, märk att staden ligger över 400m i höjdskillnad neråt.
Från toppen av backhoppningsbacken sträcker jag mig ut för att påvisa höjden!
Live-Aid!
1984 satt den numera adlade rocksångaren Bob Geldof och tittade på nyheter på BBC. Vad han fick se var ett reportage om flyktingfrläggningar i Etiopien där folk svalt och dog som flugor dagligen. Han startade ett projekt som han kallade Band-Aid och spelade in låten "Do they know it's christmas?" tillsammans med bland andra Paul Young, Bono, George Michael och Boy George för att nämna några. Låtens intäkter gick till svältkatastrofer i Afrika. Men han nöjde sig inte där Mr Geldof...
Sir bob geldof stannar upp mitt under sin sång och får hela publiken på Wembley att jubla!
1985 anordnade han tillsammans med lite hjälp från Midge Ure (Ultravox sångare), som också var med och skrev Band-Aids låt, den stora musik-galan Live-AID! Galan som samlade in över 1,5 miljard till svältande i Afrika. Vad var det för speciellt med den galan då? Bob Geldof hade lyckats få alla artister att ställa upp helt gratis på en gala som spelades i London på Wembley och på JFK Stadium i Philadelphia samtidigt! Dessutom stacks det även in live-spelningar från andra städer runt om i världen. Hela galan LIVE-sändes över i stort sett hela världen.
Artisterna och banden som var med var dessutom sanslöst. Det var dåtidens absolut största artister och band blandat med bland de största artisterna som musikvärlden någonsin har skådat. Alla sammanförda av Sir Bob Geldof. Bob Dylan, Paul McCartney, Mick Jagger, Tina Turner, David Bowie och Black Sabbath blandades med Queen, U2, Madonna, Phil collins, Duran Duran, Sting, Bryan Adams och massor av fler...
Freddy Mercury blickar ut över publiken under ett makalöst framträdande!
Jag har nyligen köpt hela dvd-samlingen från Live-Aid med alla framträdanden. Jag kan bara säga att många framträdanden är fortfarande helt magiska och som alltid i direktsänd TV så kan helt fantastiska stunder inträffa. U2 gör exempelvis ett helt fantastiskt framträdande när Bono helt plötsligt ser mitt under en av låtarna att en tjej håller på att kvävas till döds och han hoppar ner från scenen för att personligen se till att hon kommer loss. Han kramar om henne samtidigt som bandet fortfarande spelar och återgår sen rakt in i sången och showen igen.
Bono under Live-Aid!
Ett annat fantastiskt ögonblick är när Sir bob Geldof själv går upp och sjunger, med sitt band Boomtown Rats, sin hit "I don't like mondays" och stannar upp direkt efter textraden "And the lesson today is how to die...". Han sträcker handen i luften och publiken jublar och applåderar och stämningen blir enorm, se bilden ovan.
Det finns mängder av magiska ögonblick från den konserten som jag kommer ge några länkar till nedan. Men bland det häftigaste är att Phil Collins först uppträder tillsammans med Sting i wembley och sen direkt hoppar in i en helikopter och flyger till Heathrow Airport för att ta en Concorde till Philadelphia för att sen anlända i Philadelphia och även framträda där i slutet på konserten.
http://www.youtube.com/watch?v=sHnXOSxka1Q <------ U2:s framträdande där man får se Bonno rädda kvinnan i publiken.
http://www.youtube.com/watch?v=-OiV_5kEt6A <----- Sting och Phil Collins på scen i Wembley där man i detta klippet inte får se Sting och Phil sjunga duett direkt efter avslutad låt.
http://www.youtube.com/watch?v=4FNoIDgNE6o&NR=1 <----- Queen:s framträdande, som desutom röstats fram till det bästa någonsin.
http://www.youtube.com/watch?v=mINh8ZOWSLw <----- Ett fantastiskt bra Live-framträdande av Duran Duran som sångaren Simon Le Bon lyckas förstöra mitt i då han kommer helt fel in i refrängen och sjunger falskt.
http://www.youtube.com/watch?v=SRctjkc1DLg <---- Sting och Collins duett!
http://www.youtube.com/watch?v=eTLgiROX5f8 <----- Mick Jagger och tina Turner rockar och Jagger drar av henne kjolen.
http://www.youtube.com/watch?v=NQj7Ek2kqxs <----- Den fenomenale David Bowie "Heroes"!
http://www.youtube.com/watch?v=ZsZUvmZUYTU <----- Paul McCartney framför "Let it be". Tilläggas skall göras att i originalversion har hans mick dött de första 2 minutrarna och sången är pålagd i efterhand för DVD-versionen. Så det är egentligen bara de längst fram som hör sången ordentligt.
Det finns så fantastiskt mycket mer hade velat visa er som aldrig sett konserten allt!
Sir bob geldof stannar upp mitt under sin sång och får hela publiken på Wembley att jubla!
1985 anordnade han tillsammans med lite hjälp från Midge Ure (Ultravox sångare), som också var med och skrev Band-Aids låt, den stora musik-galan Live-AID! Galan som samlade in över 1,5 miljard till svältande i Afrika. Vad var det för speciellt med den galan då? Bob Geldof hade lyckats få alla artister att ställa upp helt gratis på en gala som spelades i London på Wembley och på JFK Stadium i Philadelphia samtidigt! Dessutom stacks det även in live-spelningar från andra städer runt om i världen. Hela galan LIVE-sändes över i stort sett hela världen.
Artisterna och banden som var med var dessutom sanslöst. Det var dåtidens absolut största artister och band blandat med bland de största artisterna som musikvärlden någonsin har skådat. Alla sammanförda av Sir Bob Geldof. Bob Dylan, Paul McCartney, Mick Jagger, Tina Turner, David Bowie och Black Sabbath blandades med Queen, U2, Madonna, Phil collins, Duran Duran, Sting, Bryan Adams och massor av fler...
Freddy Mercury blickar ut över publiken under ett makalöst framträdande!
Jag har nyligen köpt hela dvd-samlingen från Live-Aid med alla framträdanden. Jag kan bara säga att många framträdanden är fortfarande helt magiska och som alltid i direktsänd TV så kan helt fantastiska stunder inträffa. U2 gör exempelvis ett helt fantastiskt framträdande när Bono helt plötsligt ser mitt under en av låtarna att en tjej håller på att kvävas till döds och han hoppar ner från scenen för att personligen se till att hon kommer loss. Han kramar om henne samtidigt som bandet fortfarande spelar och återgår sen rakt in i sången och showen igen.
Bono under Live-Aid!
Ett annat fantastiskt ögonblick är när Sir bob Geldof själv går upp och sjunger, med sitt band Boomtown Rats, sin hit "I don't like mondays" och stannar upp direkt efter textraden "And the lesson today is how to die...". Han sträcker handen i luften och publiken jublar och applåderar och stämningen blir enorm, se bilden ovan.
Det finns mängder av magiska ögonblick från den konserten som jag kommer ge några länkar till nedan. Men bland det häftigaste är att Phil Collins först uppträder tillsammans med Sting i wembley och sen direkt hoppar in i en helikopter och flyger till Heathrow Airport för att ta en Concorde till Philadelphia för att sen anlända i Philadelphia och även framträda där i slutet på konserten.
http://www.youtube.com/watch?v=sHnXOSxka1Q <------ U2:s framträdande där man får se Bonno rädda kvinnan i publiken.
http://www.youtube.com/watch?v=-OiV_5kEt6A <----- Sting och Phil Collins på scen i Wembley där man i detta klippet inte får se Sting och Phil sjunga duett direkt efter avslutad låt.
http://www.youtube.com/watch?v=4FNoIDgNE6o&NR=1 <----- Queen:s framträdande, som desutom röstats fram till det bästa någonsin.
http://www.youtube.com/watch?v=mINh8ZOWSLw <----- Ett fantastiskt bra Live-framträdande av Duran Duran som sångaren Simon Le Bon lyckas förstöra mitt i då han kommer helt fel in i refrängen och sjunger falskt.
http://www.youtube.com/watch?v=SRctjkc1DLg <---- Sting och Collins duett!
http://www.youtube.com/watch?v=eTLgiROX5f8 <----- Mick Jagger och tina Turner rockar och Jagger drar av henne kjolen.
http://www.youtube.com/watch?v=NQj7Ek2kqxs <----- Den fenomenale David Bowie "Heroes"!
http://www.youtube.com/watch?v=ZsZUvmZUYTU <----- Paul McCartney framför "Let it be". Tilläggas skall göras att i originalversion har hans mick dött de första 2 minutrarna och sången är pålagd i efterhand för DVD-versionen. Så det är egentligen bara de längst fram som hör sången ordentligt.
Det finns så fantastiskt mycket mer hade velat visa er som aldrig sett konserten allt!
Wall-Enberg!
Häromdagen när jag kikade runt lite på internet så dök det upp en nyhet som gjorde mig lite nostalgiskt sorgsen. Skådespelaren Per Grundén dog i år utan att jag hade hört det. Tydligen dog han i februari märkte jag efter en närmare granskning, men det har alltså passerat förbi utan att jag har snappat detta.
Ni kanske ställer er frågande till vem den gamle operasångaren Per Grundén är? För min generation i synnerhet är han Wall-Enberg i Jönssonligan. Ärkebankiren som alltid försöker blåsa Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson så fort han får möjlighet, genom att använda sig av honom och sen ta bytet själv. Per Grundén är verkligen perfekt i rollen som Wall-Enberg, hans sätt att prata och föra sig gör honom till en riktigt vidrig ärkekapitalist av den snikna sorten.
Gösta Ekman som "Sickan", ständigt blåst av Wall-Enberg.
Därför vill jag lite såhär i efterhand passa på att hylla en klassisk svensk skådespelare för den rollen han gav oss. Tack för många roliga timmar Per grundén och vila i fred.
Per Grundén som Wall-Enberg.
Här följer några klassiska filmögonblick med Wall-Enberg från jönssonliganfilmerna:
http://www.youtube.com/watch?v=xPoUfQMGBkM&feature=related <---- "Jasså, Herr Jönsson spelar golf?" Tyvärr sönderklippt.
http://www.youtube.com/watch?v=dIpBZ_OjhqA&feature=related <----- Henrik Dorsins förkärlek till Wall-Enberg
http://www.youtube.com/watch?v=oNx1nBO7LWg&feature=related <------ Vanheden (Ulf Brunnberg) retar upp Wall-Enberg.
Ni kanske ställer er frågande till vem den gamle operasångaren Per Grundén är? För min generation i synnerhet är han Wall-Enberg i Jönssonligan. Ärkebankiren som alltid försöker blåsa Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson så fort han får möjlighet, genom att använda sig av honom och sen ta bytet själv. Per Grundén är verkligen perfekt i rollen som Wall-Enberg, hans sätt att prata och föra sig gör honom till en riktigt vidrig ärkekapitalist av den snikna sorten.
Gösta Ekman som "Sickan", ständigt blåst av Wall-Enberg.
Därför vill jag lite såhär i efterhand passa på att hylla en klassisk svensk skådespelare för den rollen han gav oss. Tack för många roliga timmar Per grundén och vila i fred.
Per Grundén som Wall-Enberg.
Här följer några klassiska filmögonblick med Wall-Enberg från jönssonliganfilmerna:
http://www.youtube.com/watch?v=xPoUfQMGBkM&feature=related <---- "Jasså, Herr Jönsson spelar golf?" Tyvärr sönderklippt.
http://www.youtube.com/watch?v=dIpBZ_OjhqA&feature=related <----- Henrik Dorsins förkärlek till Wall-Enberg
http://www.youtube.com/watch?v=oNx1nBO7LWg&feature=related <------ Vanheden (Ulf Brunnberg) retar upp Wall-Enberg.
23 Juni!
Då var det då dags, min dag. ett år äldre och sammanlagt 24 levnadsår.
Så ser man tydligen ut när man är 24 år gammal!
Värt att notera annars är väl att 23:e Juni 1743 tillträdde den svenske Konungen Adolf Fredrik Sveriges tron. 1991 på dagens datum besteg kung Harald V Norges tron. Idag 2011 fyller Fredrik Haraldsson 24 år. En slump av händelser och namn?
Annars är det bara att säga grattis till framförallt Per Morberg och Zinedine Zidane på deras födelsedag. Icke heller att förglömma den ena halvan av solstollarna Per Dunsö som alltså också fyller år på dagens datum.
Grattis Per Morberg!
Grattis Zinedine Zidane!
Så ser man tydligen ut när man är 24 år gammal!
Värt att notera annars är väl att 23:e Juni 1743 tillträdde den svenske Konungen Adolf Fredrik Sveriges tron. 1991 på dagens datum besteg kung Harald V Norges tron. Idag 2011 fyller Fredrik Haraldsson 24 år. En slump av händelser och namn?
Annars är det bara att säga grattis till framförallt Per Morberg och Zinedine Zidane på deras födelsedag. Icke heller att förglömma den ena halvan av solstollarna Per Dunsö som alltså också fyller år på dagens datum.
Grattis Per Morberg!
Grattis Zinedine Zidane!
Likheterna visar sig!
Jag tycker bilden talar för sig själv. Jag gör ingen hemlighet om vem som är min största politiska förebild och gissa om en kuslig känsla spred sig i kroppen när jag satte ner handen första gången i handavtrycket. det hade lika gärna kunnat vara min egen hand. Skall jag tro på reinkarnation, mannen mördades ju trots allt 1986. Nej, men det var verkligen kusligt att min hand var precis lika stor.
Det fick mig att skratta rejält när jag traskade hem i Kungälvsnatten. Som amerikanarna säger när de vill göra narr av Sverige och den svenska modellen, "Staten styr ditt liv från vaggan till graven". Undrar om inte denna elektroniska uppmaning från kommunen mitt i natten inte ger amerikanska belackare vatten på sin kran.
Komplimang!
Jag fick en komplimang av en kvinlig jobbarkompis i veckan som jag tog åt mig väldigt mycket av. I min värld är det ju givetvis smickrande om man får komplimanger om sitt utseende eller liknande men de komplimangerna som jag tar åt mig av ligger utanför det klassiskt ytliga.
Vi satt och snackade när vi hade rast tillsammans och diskuterade lite olika saker och rätt från ingenstans kommer hon med komplimangen "jag tror att du skulle bli en jättebra pappa!". Aningen oväntad men desto mera smickrande. Tilläggas bör väl dessutom att hon och jag har känt varandra aningen längre än den korta tid jag hittills lyckats tillskansa mig på Liseberg under min återkomst.
Men varför tar jag åt mig och värdesätter en sådan komplimang så mycket mera då? Jo, för att en komplimang om att jag skulle bli en bra pappa värderar mig som person. Det är ju ett utlåtande som baseras på en människas sätt att vara och agera. Du behöver alltså således inte vara varken bara snygg, snäll eller rolig för att vara en bra pappa. Alltså bara för att jag skulle vara snygg så skulle jag inte per automatik bli en bra pappa.
Visserligen finns det ju människor som tänker, "oj han är snygg, vi skulle få riktigt vackra barn tillsammans". Högst troligt kanske men det säger ju ingenting om personen som pappa.
Den komplimangen "jag tror att du skulle bli en jättebra pappa" tar sig alltså in hela vägen in i hjärtat och stannar kvar ett bra tag. För det betyder också att en människa har gjort en djupare analys och faktiskt funderat över mig som människa och sen kommer med en utvärdering, i det här fallet i form av en komplimang. Tack för den komplimangen helt enkelt Sara Bergenheim! Det är skönt o känna att det finns fina vänner som du på min arbetsplats.
Tom Cruise, snygg, framgångsrik och begåvad. Är han per automatik en bra pappa?
Vi satt och snackade när vi hade rast tillsammans och diskuterade lite olika saker och rätt från ingenstans kommer hon med komplimangen "jag tror att du skulle bli en jättebra pappa!". Aningen oväntad men desto mera smickrande. Tilläggas bör väl dessutom att hon och jag har känt varandra aningen längre än den korta tid jag hittills lyckats tillskansa mig på Liseberg under min återkomst.
Men varför tar jag åt mig och värdesätter en sådan komplimang så mycket mera då? Jo, för att en komplimang om att jag skulle bli en bra pappa värderar mig som person. Det är ju ett utlåtande som baseras på en människas sätt att vara och agera. Du behöver alltså således inte vara varken bara snygg, snäll eller rolig för att vara en bra pappa. Alltså bara för att jag skulle vara snygg så skulle jag inte per automatik bli en bra pappa.
Visserligen finns det ju människor som tänker, "oj han är snygg, vi skulle få riktigt vackra barn tillsammans". Högst troligt kanske men det säger ju ingenting om personen som pappa.
Den komplimangen "jag tror att du skulle bli en jättebra pappa" tar sig alltså in hela vägen in i hjärtat och stannar kvar ett bra tag. För det betyder också att en människa har gjort en djupare analys och faktiskt funderat över mig som människa och sen kommer med en utvärdering, i det här fallet i form av en komplimang. Tack för den komplimangen helt enkelt Sara Bergenheim! Det är skönt o känna att det finns fina vänner som du på min arbetsplats.
Tom Cruise, snygg, framgångsrik och begåvad. Är han per automatik en bra pappa?
Leka!
Minns ni kaplastavarna? De enkla träpinnarna som låg i kartonger på varenda fritids, dagis och fritidsklubb i hela Sverige kändes det som. Min dagmamma, det vill säga henne jag spenderade mest tid hos, hade flera lådor med kaplastavar.
Hur fascinerande var det inte att bygga alla enorma torn som man byggde? Varje gång man ahde byggt ett nytt jättehögt torn så var man minst lika övertygad om att man hade byggt det högsta tornet i världen. Ibland händer det till och med att vi byggde så höga torn att det gick hela vägen upp till taket.
Sen försökte man ju sig förstås på att bygga det där Eifeltornet som alltid syntes på kartongen. Lyckades någon på allvar med det? Sen byggde man ju kupoler och byggnader som liknade den stora katedralen i Barcelona. Och våra favoriter. Olika fort åt antingen sånna däringa plastmilitärer eller trashbags.
Trashbags som förövrigt var ett riktigt 90-talsfenomen i sig. Det var 3-5cm höga plastmonster i påsar som man köpte löst för 20-25kr i leksaksaffären, det vill säga för hela sin veckopeng. Det mest spännande var att man helt enkelt bara köpte en påse för innuti låg figuren, så man ahde ju ingen aning om vilken figur man skulle få. Det kanske fanns ett 30-tal varianter. Så lade man ner sin lilla påse i varmt vatten och sakta började den lösas upp. antingen blev man lycklig för att man fick ett helt nytt häftigt monster till sin samling att leka med, eller så fick man bara en kopia på en man redan hade, 25kr i sjön med andra ord. Dessa figurer hade ett högt beaktningsvärde inom våran kompiskrets och då och då hände det att figurer bytte ägare på inte helt lagliga sätt och ibland så trodde man helt enkelt att man tappat bort sin favorit trashbag och upptäckte till sin förvåning att ens kompis minsann också helt plötsligt ägde en precis likadan utan att personen, som sig alltid borde, informerat oss andra att en ny trashbagspåse var inhandlad. För så var det ju, man var ju tvungen att skryta för sina vänner när en ny påse gjorde sitt intåg i familjens badrum för att värmas upp.
Trash bag!
Tillbaka till kaplastavarna. Ett mycket enkelt lekredskap som har lockat många miljontalss barn till lek genom åren, antingen bara för själva stavarnas skull eller som ett komplement till andra leksaker som i fallet ovan. Det bästa med kaplastavarna var ändå att när man tröttnade så var det ju faktiskt precis lika roligt att riva byggnaderna som man hade lagt ner så mycket tid och glädje åt att bygga upp.
http://www.youtube.com/watch?v=tzVcXvCcE5s&feature=related <------ kaplastavar in absurdum, genialt!
http://www.youtube.com/watch?v=5zxnpqT69j0&feature=related <------- här ser man de klassiska lådorna med!
http://www.youtube.com/watch?v=TjRLY4tfk5k <------ Trashbag för de som minns!
Hur fascinerande var det inte att bygga alla enorma torn som man byggde? Varje gång man ahde byggt ett nytt jättehögt torn så var man minst lika övertygad om att man hade byggt det högsta tornet i världen. Ibland händer det till och med att vi byggde så höga torn att det gick hela vägen upp till taket.
Sen försökte man ju sig förstås på att bygga det där Eifeltornet som alltid syntes på kartongen. Lyckades någon på allvar med det? Sen byggde man ju kupoler och byggnader som liknade den stora katedralen i Barcelona. Och våra favoriter. Olika fort åt antingen sånna däringa plastmilitärer eller trashbags.
Trashbags som förövrigt var ett riktigt 90-talsfenomen i sig. Det var 3-5cm höga plastmonster i påsar som man köpte löst för 20-25kr i leksaksaffären, det vill säga för hela sin veckopeng. Det mest spännande var att man helt enkelt bara köpte en påse för innuti låg figuren, så man ahde ju ingen aning om vilken figur man skulle få. Det kanske fanns ett 30-tal varianter. Så lade man ner sin lilla påse i varmt vatten och sakta började den lösas upp. antingen blev man lycklig för att man fick ett helt nytt häftigt monster till sin samling att leka med, eller så fick man bara en kopia på en man redan hade, 25kr i sjön med andra ord. Dessa figurer hade ett högt beaktningsvärde inom våran kompiskrets och då och då hände det att figurer bytte ägare på inte helt lagliga sätt och ibland så trodde man helt enkelt att man tappat bort sin favorit trashbag och upptäckte till sin förvåning att ens kompis minsann också helt plötsligt ägde en precis likadan utan att personen, som sig alltid borde, informerat oss andra att en ny trashbagspåse var inhandlad. För så var det ju, man var ju tvungen att skryta för sina vänner när en ny påse gjorde sitt intåg i familjens badrum för att värmas upp.
Trash bag!
Tillbaka till kaplastavarna. Ett mycket enkelt lekredskap som har lockat många miljontalss barn till lek genom åren, antingen bara för själva stavarnas skull eller som ett komplement till andra leksaker som i fallet ovan. Det bästa med kaplastavarna var ändå att när man tröttnade så var det ju faktiskt precis lika roligt att riva byggnaderna som man hade lagt ner så mycket tid och glädje åt att bygga upp.
http://www.youtube.com/watch?v=tzVcXvCcE5s&feature=related <------ kaplastavar in absurdum, genialt!
http://www.youtube.com/watch?v=5zxnpqT69j0&feature=related <------- här ser man de klassiska lådorna med!
http://www.youtube.com/watch?v=TjRLY4tfk5k <------ Trashbag för de som minns!
Gemenskaper!
Har ni tänkt på vilka olika gemenskaper man befinner sig i hela tiden? Heliga som oheliga, det vill säga egenvalda och av slumpen sammansatta gemenskaper. Ens familj är en gemenskap som man föds in i av en slump men det är ju den allra närmaste gemenskapen man har.
Sen kommer vännerna... de gemenskaperna kan tyckas egenhändigt valda men det är ju lika slumpvis sammansatta eftersom de är beroende av att man båda växte upp där eller sökte sig till den arbetsplatsen, träffade den personen där osv.
Först sedan utifrån de förutsättningarna man hamnar i väljer man sina vänner. Arbetsplatsen är ju också en likaväl helig som ohelig gemenskap eftersom man väljer vilka man ahr som vänner på en arbetsplats och ändå blir man i gemenskap med de människor man arbetar med.
Bussen är verkligen en sådan där ohelig gemenskap som blir helig i den stunden det skulle hända något allvarligt. Ingen av de som går på bussen har valt vilka som sitter på den och vem som kör bussen. Ingen har egentligen någonting gemensamt med någon, så vida man inte känner någon, än att man åker buss. Gemenskapen blir först påtaglig i det avseendet att det händer något.
Förstår ni vad jag menar? Vi kan ta exemplet med gruvarbetarna som fastnade nere i gruvan i Chile. De behöver nödvändigtvis inte ha känt varandra innan allihopa och många har inte valt den gemenskapen som sedan påtvingat uppstår under kontexten att dessa människor är de som är fångade i en gruva.
Vi går dagligen igenom massor av oheliga gemenskaper som endast blir påtagliga om någonting händer. När vi handlar är vi en gemenskap med de som handlar i samma butik, vad händer om butiken börjar brinna och vi alla blir fast där inne? Då uppstår helt plötsligt en påtaglig gemenskap. Vi står i en rulltrappa som faller bakåt. Vi bevittnar ett mord... osv.
En synlig eller osynlig gemenskap? Allt beror på kontexten!
Sen kommer vännerna... de gemenskaperna kan tyckas egenhändigt valda men det är ju lika slumpvis sammansatta eftersom de är beroende av att man båda växte upp där eller sökte sig till den arbetsplatsen, träffade den personen där osv.
Först sedan utifrån de förutsättningarna man hamnar i väljer man sina vänner. Arbetsplatsen är ju också en likaväl helig som ohelig gemenskap eftersom man väljer vilka man ahr som vänner på en arbetsplats och ändå blir man i gemenskap med de människor man arbetar med.
Bussen är verkligen en sådan där ohelig gemenskap som blir helig i den stunden det skulle hända något allvarligt. Ingen av de som går på bussen har valt vilka som sitter på den och vem som kör bussen. Ingen har egentligen någonting gemensamt med någon, så vida man inte känner någon, än att man åker buss. Gemenskapen blir först påtaglig i det avseendet att det händer något.
Förstår ni vad jag menar? Vi kan ta exemplet med gruvarbetarna som fastnade nere i gruvan i Chile. De behöver nödvändigtvis inte ha känt varandra innan allihopa och många har inte valt den gemenskapen som sedan påtvingat uppstår under kontexten att dessa människor är de som är fångade i en gruva.
Vi går dagligen igenom massor av oheliga gemenskaper som endast blir påtagliga om någonting händer. När vi handlar är vi en gemenskap med de som handlar i samma butik, vad händer om butiken börjar brinna och vi alla blir fast där inne? Då uppstår helt plötsligt en påtaglig gemenskap. Vi står i en rulltrappa som faller bakåt. Vi bevittnar ett mord... osv.
En synlig eller osynlig gemenskap? Allt beror på kontexten!
Duschen!
När jag stod och duschade förut idag så funderade jag lite på vad jag använde för nått. Jag har fått en shower-gel i present av farsan och hans fru. För sisådär 8 år sedan hade jag inte en susning av vad en shower-gel var för någonting och uppenbarligen inte min farsa och hans fru heller. Jag fick en tub hårgelé i julklapp och blev väldigt glad för detta eftersom jag använder det i stort sett dagligen.
Grejen var ju den att både farsan och hans fru var övertygade om att de hade köpt Gelé till mig eftersom det stod Gel på tuben och övertygade mig om att det där är hårgelé. Det trodde jag självklart på och förvarade tuben hemma hos pappa för att använda de gångerna jag bodde hos honom. Detta var en tid då jag gick i 1-an på gymnasiet. Jag bodde i centrala Kungälv och hade rätt så nära till skolan och då kunde man ju passa på att sova ut lite längre på morgonen och sen stressa till skolan och ändå hinna. Så av bara farten skulle jag ju testa min nya "gelé". Jag tyckte det var väldigt vattnig konsistens på den och att den bet lite dåligt men tog lite mer och då funkade det bättre.
När skoldagen väl hade gått tyckte jag att den där gelén hade funkat rätt så dåligt och var mer åt vaxhållet eftersom håret inte riktigt stanande kvar så som jag ville att det skulle göra. Framförallt så höll det inget vidare en hel skoldag.
Dagen efter var det samma procedur och jag stressade iväg och beslöt mig för att ge "gelét" ett nytt försök med lite mer massa. Det funkade bättre men när skoldagen väl var över så var det lika illa igen. Så när jag kom hem så läste jag noga på flaskan och upptäckte att det någonstans på flaskan stod shower gel. Jag hade inte en susning av vad det var men rätt så snart så förstod jag att jag hade gått till skolan två dagar i rad med shampo i håret!
Nu stod det inte lika tydligt som på den flaskan nedanför att det var just shower gel. Men om man utgår från flaskan ovan som är det gelét jag brukar använda så skulle flaskan nedan om den hade haft ett mindre utmärkande av ordet shower mycket väl kunnat vara en gelétub.
Grejen var ju den att både farsan och hans fru var övertygade om att de hade köpt Gelé till mig eftersom det stod Gel på tuben och övertygade mig om att det där är hårgelé. Det trodde jag självklart på och förvarade tuben hemma hos pappa för att använda de gångerna jag bodde hos honom. Detta var en tid då jag gick i 1-an på gymnasiet. Jag bodde i centrala Kungälv och hade rätt så nära till skolan och då kunde man ju passa på att sova ut lite längre på morgonen och sen stressa till skolan och ändå hinna. Så av bara farten skulle jag ju testa min nya "gelé". Jag tyckte det var väldigt vattnig konsistens på den och att den bet lite dåligt men tog lite mer och då funkade det bättre.
När skoldagen väl hade gått tyckte jag att den där gelén hade funkat rätt så dåligt och var mer åt vaxhållet eftersom håret inte riktigt stanande kvar så som jag ville att det skulle göra. Framförallt så höll det inget vidare en hel skoldag.
Dagen efter var det samma procedur och jag stressade iväg och beslöt mig för att ge "gelét" ett nytt försök med lite mer massa. Det funkade bättre men när skoldagen väl var över så var det lika illa igen. Så när jag kom hem så läste jag noga på flaskan och upptäckte att det någonstans på flaskan stod shower gel. Jag hade inte en susning av vad det var men rätt så snart så förstod jag att jag hade gått till skolan två dagar i rad med shampo i håret!
Nu stod det inte lika tydligt som på den flaskan nedanför att det var just shower gel. Men om man utgår från flaskan ovan som är det gelét jag brukar använda så skulle flaskan nedan om den hade haft ett mindre utmärkande av ordet shower mycket väl kunnat vara en gelétub.
Intelligent!
Var ute på krogen igår och mötte på en kille som var halvgrek och halvturk. Han stod för övrigt ensam i kön och gick ut helt ensam på krogen. Helt enkelt för att han är ny i Sverige och vill lära känna folk, starkt! Han har för övrigt svensk flickvän så det handlade inte för hans del om att gå ut för att ragga eller liknande utan kort och gott för att som han sa "Jag älskar Göteborg och jag vill lära känna nya vänner här".
Det bästa av allt är att han har bott i Sverige i strax över ett år och pratade svenska som om han hade bott här i 5 år. Inga problem att föra diskussioner med honom, och ni som känner mig vet att jag kan bli lätt filosofisk ibland och pratar i lite vida avancerade termer. Inga problem för honom för han fattade sammanhanget. Jag har hört någon gång att den som besitter god språkförmåga bestitter den största intelligensen. Kan du lätt ta till dig och anpassa dig till ett nytt språk så besitter du ett mycket gott intellekt.
Jag kan bara säga att jag är djupt imponerad över en människas förmåga att anpassa sig och att vilja anpassa sig. Personligen tror jag att om jag hade gjort samma resa som han fast i omvänd riktning, det vill säga bosätta mig i Grekland så hade jag nog fuskat mycket med engelskan och hade hindrat mig själv från att bli så bra på grekiska som jag kanske hade kunnat bli. Däremot så är jag tämligen säker på att jag inte hade pratat grekiska i den utsträckningen som han pratade svenska.
Hylla alla invandrare som vill, försöker och kan!
Det bästa av allt är att han har bott i Sverige i strax över ett år och pratade svenska som om han hade bott här i 5 år. Inga problem att föra diskussioner med honom, och ni som känner mig vet att jag kan bli lätt filosofisk ibland och pratar i lite vida avancerade termer. Inga problem för honom för han fattade sammanhanget. Jag har hört någon gång att den som besitter god språkförmåga bestitter den största intelligensen. Kan du lätt ta till dig och anpassa dig till ett nytt språk så besitter du ett mycket gott intellekt.
Jag kan bara säga att jag är djupt imponerad över en människas förmåga att anpassa sig och att vilja anpassa sig. Personligen tror jag att om jag hade gjort samma resa som han fast i omvänd riktning, det vill säga bosätta mig i Grekland så hade jag nog fuskat mycket med engelskan och hade hindrat mig själv från att bli så bra på grekiska som jag kanske hade kunnat bli. Däremot så är jag tämligen säker på att jag inte hade pratat grekiska i den utsträckningen som han pratade svenska.
Hylla alla invandrare som vill, försöker och kan!
Fastna!
Förra veckan var jag totalt uppslukad av Kent Härstedts självbiografiska bok "Det som inte kunde ske". Det handlar om hur han överlevde Estoniakatastrofen 1994. Boken är verkligen så gripande att jag på många ställen inte kunde sluta läsa eftersom jag vet att det har hänt på riktigt. Det hände till och med att jag vaknade en natt och trodde att jag befann mig i havet.
Kent Härstedt sitter idag i riksdagen för Socialdemokraterna och har gjort det sedan 1998. Han har flera tunga politiska uppdrag och är en respekterad politiker. Men det kunde lika gärna ha blivit slutet för honom den vidriga natten den 28 september 1994 när han försvann ner i Östersjöns djup.
http://fredriksperspektiv.blogg.se/2010/august/en-fruktansvard-natt.html läs gärna mitt inlägg om Estoniakatastrofen från förra året.
Jag kommer ge ett utdrag ur boken nedanför så ni får läsa själva. Det som har hänt precis innan är att Kent och en ung tjej som heter Sara som han precis har träffat på har hoppat av båten rakt ner i vattnet. Kent råkade landa på båten i hoppet innan han nådde vattnet och han tapapde känseln i benen...
"Uppåt eller nedåt? Jag virvlade runt, totalt omtumlad. Det var svart, jag visste inte när jag blundade och när jag hade ögonen öppna. Men hjärnan malde: Måtte jag komma upp, hur länge kan det hålla på, det här är för mycket.
Då kände jag en lina, eller en vajer, kring vänster ankel. En lina hade lindat sig kring foten, vid vristen. Något tungt, någonting starkt, det stramade åt. När virvlandet avtog kände jag att det fortfarande stramade kring vänster ankel, något drog mig neråt, en oerhörd kraft och tyngd. Med armarna och andra foten sprattlade jag frenetiskt för att komma loss från det som ville dra mig ner. Jag blev arg, stark och desperat. Jag kämpade febrilt för att få loss foten, men det gick inte, det verkade övermäktigt.
När jag blev medveten om att det var en kraft jag inte kunde besegra, blev jag inte ledsen, men arg och besviken. - Att jag skulle dö så ung! Det var den tanke som gick genom huvudet på mig. Att det skulle ta slut så här tidigt; jag hade ju inte levt färdigt. I tanken var jag redan död, jag tänkte det så som det skulle sägas om mig, efteråt. Men det var en mycket stark känsla, den fyllde mig med ilska och besvikelse.
Ännu var luften inte slut, men jag kände att jag utkämpade en strid som jag inte kunde vinna. Och efter några sekunder märkte jag att syret började ta slut, och samtidigt var det något som drog mig med all tyngd rätt ner i djupet.
Då kände jag att jag började bli dåsig. Och vattnet fick en helt annan färg. Det började bli klar blått, ljusare och ljusare, precis som om jag befann mig i Medelhavet.
Och det var varmt omkring mig! Som i Medelhavet, ljust ljust blått vatten, och varmt. Samtidigt som jag kände att luften försvann, var det varmt och behagligt, en underbart skön känsla. Armar och ben slutade sprattla, kraften tog slut, rörelserna minskade. Jag flöt som i rymden, jag svävade i vattnet på väg neråt. Det var mjukt, och behagligt, inte alls grymt.
Jag visste att det snart var slut. I mitt behagliga tillstånd tänkte jag allt vad jag kunde på ett sista farväl till min mamma och min pappa och mina systrar och min systerson. Jag ansträngde mig att säga adjö till dem i tanken, jag trodde mig kunna få fram en signal. Jag försökte hinna med dem allihopa. Tanken var viktig för mig att ta farväl på vägen mot döden.
Efter hand började kraften gå ur mig. Det började svartna för ögonen, det fanns ingen kampvilja kvar. Syret var slut, kraften, jag hade insett läget och jag hade tagit farväl.
Det sista beslut jag egentligen fattar är att det är lika bra att göra det snabbt nu. Jag börjar dra in vatten, medvetet, det mörknar allt mer.
I den sista millisekunden känner jag hur vänstra skon glider av mig! När jag inte kämpar längre, när kroppen slappnar av, har foten rätats ut. Linan drar av skon. Det blir svart för ögonen."
Vill ni veta vad som hände sen som gjorde att han överlevde så skall ni läsa boken. För det var inte sista gången den natten som han fick kämpa för sitt liv!
Kent Härstedt idag.
Från räddningen av överlevande på morgonen den 28 september 1994!
Kent Härstedt sitter idag i riksdagen för Socialdemokraterna och har gjort det sedan 1998. Han har flera tunga politiska uppdrag och är en respekterad politiker. Men det kunde lika gärna ha blivit slutet för honom den vidriga natten den 28 september 1994 när han försvann ner i Östersjöns djup.
http://fredriksperspektiv.blogg.se/2010/august/en-fruktansvard-natt.html läs gärna mitt inlägg om Estoniakatastrofen från förra året.
Jag kommer ge ett utdrag ur boken nedanför så ni får läsa själva. Det som har hänt precis innan är att Kent och en ung tjej som heter Sara som han precis har träffat på har hoppat av båten rakt ner i vattnet. Kent råkade landa på båten i hoppet innan han nådde vattnet och han tapapde känseln i benen...
"Uppåt eller nedåt? Jag virvlade runt, totalt omtumlad. Det var svart, jag visste inte när jag blundade och när jag hade ögonen öppna. Men hjärnan malde: Måtte jag komma upp, hur länge kan det hålla på, det här är för mycket.
Då kände jag en lina, eller en vajer, kring vänster ankel. En lina hade lindat sig kring foten, vid vristen. Något tungt, någonting starkt, det stramade åt. När virvlandet avtog kände jag att det fortfarande stramade kring vänster ankel, något drog mig neråt, en oerhörd kraft och tyngd. Med armarna och andra foten sprattlade jag frenetiskt för att komma loss från det som ville dra mig ner. Jag blev arg, stark och desperat. Jag kämpade febrilt för att få loss foten, men det gick inte, det verkade övermäktigt.
När jag blev medveten om att det var en kraft jag inte kunde besegra, blev jag inte ledsen, men arg och besviken. - Att jag skulle dö så ung! Det var den tanke som gick genom huvudet på mig. Att det skulle ta slut så här tidigt; jag hade ju inte levt färdigt. I tanken var jag redan död, jag tänkte det så som det skulle sägas om mig, efteråt. Men det var en mycket stark känsla, den fyllde mig med ilska och besvikelse.
Ännu var luften inte slut, men jag kände att jag utkämpade en strid som jag inte kunde vinna. Och efter några sekunder märkte jag att syret började ta slut, och samtidigt var det något som drog mig med all tyngd rätt ner i djupet.
Då kände jag att jag började bli dåsig. Och vattnet fick en helt annan färg. Det började bli klar blått, ljusare och ljusare, precis som om jag befann mig i Medelhavet.
Och det var varmt omkring mig! Som i Medelhavet, ljust ljust blått vatten, och varmt. Samtidigt som jag kände att luften försvann, var det varmt och behagligt, en underbart skön känsla. Armar och ben slutade sprattla, kraften tog slut, rörelserna minskade. Jag flöt som i rymden, jag svävade i vattnet på väg neråt. Det var mjukt, och behagligt, inte alls grymt.
Jag visste att det snart var slut. I mitt behagliga tillstånd tänkte jag allt vad jag kunde på ett sista farväl till min mamma och min pappa och mina systrar och min systerson. Jag ansträngde mig att säga adjö till dem i tanken, jag trodde mig kunna få fram en signal. Jag försökte hinna med dem allihopa. Tanken var viktig för mig att ta farväl på vägen mot döden.
Efter hand började kraften gå ur mig. Det började svartna för ögonen, det fanns ingen kampvilja kvar. Syret var slut, kraften, jag hade insett läget och jag hade tagit farväl.
Det sista beslut jag egentligen fattar är att det är lika bra att göra det snabbt nu. Jag börjar dra in vatten, medvetet, det mörknar allt mer.
I den sista millisekunden känner jag hur vänstra skon glider av mig! När jag inte kämpar längre, när kroppen slappnar av, har foten rätats ut. Linan drar av skon. Det blir svart för ögonen."
Vill ni veta vad som hände sen som gjorde att han överlevde så skall ni läsa boken. För det var inte sista gången den natten som han fick kämpa för sitt liv!
Kent Härstedt idag.
Från räddningen av överlevande på morgonen den 28 september 1994!
Fiktivitet? Legitimitet?
Jag satt igår på tåget mellan Halmstad och Göteborg. Mitt emot mig sitter en liten tjej och en mamma. Den lilla tjejen är oerhört stolt över sin Barbie som hon leker med och konstaterar sen i ett frågande:
"Mamma får man peta Barbie i rumpan? Hon kan ju inte bajsa! Bajsar inte sånna fina flickor mamma?"
En annan fiktiv karaktär som jag bara måste nämna är ju karaktären Hjulben eller Roadrunner som han heter på engelska. Ett strutsliknande djur vars existens går ut på att bara springa runt på vägarna och äta mat. Vilken underbar figur. Totalt meningslös existens, och det är stor humor.
Hjulben, Roadrunner
Jag minns när jag var mindre och kröp in hos mamma och pappa på lördagsmorgonarna och så låg vi där i sängen allihopa mamma, pappa, Anna och jag och kollade på Godmorgon Sverige. För er som förknippar det med det som går varje vardagsmorgon på SVT kan jag direkt säga att det är fel. Godmorgon Sverige var frukost-tv på lördagar med lättsam familjeunderhållning.
När det var dags för barndelen av programmet visade man oftast ett avsnitt av "Fablernas värld" och "Gråben och hjulben". Två höjdpunkter alltså på en lördag för en 5-åring. Sådär som man satt och väntade, när man såg på "Lilla Sportspegeln", på att "Tom & Jerry" eller "ZOO-olympiaden" med Bo A Orm skulle börja.
http://www.youtube.com/watch?v=KJJW7EF5aVk <---- Njut av ett avsnitt då Gråben faktiskt fångar Hjulben.
"Mamma får man peta Barbie i rumpan? Hon kan ju inte bajsa! Bajsar inte sånna fina flickor mamma?"
En annan fiktiv karaktär som jag bara måste nämna är ju karaktären Hjulben eller Roadrunner som han heter på engelska. Ett strutsliknande djur vars existens går ut på att bara springa runt på vägarna och äta mat. Vilken underbar figur. Totalt meningslös existens, och det är stor humor.
Hjulben, Roadrunner
Jag minns när jag var mindre och kröp in hos mamma och pappa på lördagsmorgonarna och så låg vi där i sängen allihopa mamma, pappa, Anna och jag och kollade på Godmorgon Sverige. För er som förknippar det med det som går varje vardagsmorgon på SVT kan jag direkt säga att det är fel. Godmorgon Sverige var frukost-tv på lördagar med lättsam familjeunderhållning.
När det var dags för barndelen av programmet visade man oftast ett avsnitt av "Fablernas värld" och "Gråben och hjulben". Två höjdpunkter alltså på en lördag för en 5-åring. Sådär som man satt och väntade, när man såg på "Lilla Sportspegeln", på att "Tom & Jerry" eller "ZOO-olympiaden" med Bo A Orm skulle börja.
http://www.youtube.com/watch?v=KJJW7EF5aVk <---- Njut av ett avsnitt då Gråben faktiskt fångar Hjulben.
