Nutidsorientering?
Varje år presenterar Dagens Nyheter en nutidsorientering som de skickar ut till en kvarts miljon 8:e klassare runt om i landet. Den består av ett 30-tal frågor om mer eller mindre aktuella händelser och nivån, som jag såg den, var förhållandevis lätt. Rimliga frågor och inte omöjliga att svara på.
Efter huvudfrågorna kom sen 5st utslagsfrågor som då givetvis är aningen svårare än de andra frågorna.
Där ställde man frågor om vilken rörelse inom de amerikanska republikanska partiet som har skapat viss uppmärksamhet och vad det ny landet heter som har dykt upp efter att Sudan delades.
Allra, Allra sist kommer en fråga där jag undrar om Dagens Nyheter fått mer eller mindre hjärnsläpp. Som utslagsfråga för att kunna få alla rätt och förhoppningsvis vinna tävlingen förväntas en svensk 8:e klassare år 2011 att svara på följande fråga.
Lena Nyman, känd skådespelare och kanske mest känd som Ronja Rövardotters mamma Lovis, dog i våras. 1967 medverkade hon i en ganska kontroversiell film som gav uppståndelse och skapade en viss samhällsdebatt. Vad heter Lena Nymans genombrottsfilm från 1967?
Felaktighet nr 1: Dagens Nyheter tillfrågar den minst historiemedvetna generationen som föddes i Sverige under 1900-talet att veta vem Lena Nyman var.
Felaktighet nr 2: Dagens Nyheter utgår ifrån att 1900-talets sista generation svenskar skall känna till vilken film som har endast har retat upp generationer födda innan 1960, och rimligen förstå uppståndelsen kring filmen och sen kunna härröra den kunskapen till denna efterfrågade film. Det vill säga ren trivial-pursuitkunskap knappast riktad till denna generation människor.
För att ge svaret på frågan är filmen man är ute efter är "Jag är nyfiken Gul", där även Börje Ahlstedt, som spelar Mattis i Ronja Rövardotter, har en roll. Visst vore det intressant om någon idag levande 14-åring satt inne på den kunskapen om ett stycke svensk kulturhistoria. Jag visste svaret på frågan, men jag har själv aldrig sett filmen, det är bara som jag nyss nämnde sån där allmänkännedom som har fastnat hos mig, som så mycket annat trivialt.
Men jag tror inte att jag hade kännt till svaret om jag och min generation hade fått samma frågeställning på en nutidsorientering för 10 år sedan när jag gick i åttonde klass. Jag har lite svårt att se vad som skulle kunna ha hänt där emellan faktiskt som gör att nästa generation vet det bättre än vad vi gjorde.
Alltså som jag sagt ovan, Dagens Nyheter måste ha fått totalt hjärnsläpp när de ställer kravet för att kunna få alla rätt på en nutidsorientering för åttondeklassare år 2011 ställs kravet att 14-åriga svenska ungdomar antingen skall ha sett eller känna till Lena Nymans GLADPORRFILM "Jag är nyfiken gul" från 1967!
Scen ur filmen "Jag är nyfiken Gul"
Efter huvudfrågorna kom sen 5st utslagsfrågor som då givetvis är aningen svårare än de andra frågorna.
Där ställde man frågor om vilken rörelse inom de amerikanska republikanska partiet som har skapat viss uppmärksamhet och vad det ny landet heter som har dykt upp efter att Sudan delades.
Allra, Allra sist kommer en fråga där jag undrar om Dagens Nyheter fått mer eller mindre hjärnsläpp. Som utslagsfråga för att kunna få alla rätt och förhoppningsvis vinna tävlingen förväntas en svensk 8:e klassare år 2011 att svara på följande fråga.
Lena Nyman, känd skådespelare och kanske mest känd som Ronja Rövardotters mamma Lovis, dog i våras. 1967 medverkade hon i en ganska kontroversiell film som gav uppståndelse och skapade en viss samhällsdebatt. Vad heter Lena Nymans genombrottsfilm från 1967?
Felaktighet nr 1: Dagens Nyheter tillfrågar den minst historiemedvetna generationen som föddes i Sverige under 1900-talet att veta vem Lena Nyman var.
Felaktighet nr 2: Dagens Nyheter utgår ifrån att 1900-talets sista generation svenskar skall känna till vilken film som har endast har retat upp generationer födda innan 1960, och rimligen förstå uppståndelsen kring filmen och sen kunna härröra den kunskapen till denna efterfrågade film. Det vill säga ren trivial-pursuitkunskap knappast riktad till denna generation människor.
För att ge svaret på frågan är filmen man är ute efter är "Jag är nyfiken Gul", där även Börje Ahlstedt, som spelar Mattis i Ronja Rövardotter, har en roll. Visst vore det intressant om någon idag levande 14-åring satt inne på den kunskapen om ett stycke svensk kulturhistoria. Jag visste svaret på frågan, men jag har själv aldrig sett filmen, det är bara som jag nyss nämnde sån där allmänkännedom som har fastnat hos mig, som så mycket annat trivialt.
Men jag tror inte att jag hade kännt till svaret om jag och min generation hade fått samma frågeställning på en nutidsorientering för 10 år sedan när jag gick i åttonde klass. Jag har lite svårt att se vad som skulle kunna ha hänt där emellan faktiskt som gör att nästa generation vet det bättre än vad vi gjorde.
Alltså som jag sagt ovan, Dagens Nyheter måste ha fått totalt hjärnsläpp när de ställer kravet för att kunna få alla rätt på en nutidsorientering för åttondeklassare år 2011 ställs kravet att 14-åriga svenska ungdomar antingen skall ha sett eller känna till Lena Nymans GLADPORRFILM "Jag är nyfiken gul" från 1967!
Scen ur filmen "Jag är nyfiken Gul"
Tänk om!
Tänk om...
Du har två väldigt bra artister, två sångare som slagit igenom på olika sätt och det framförallt för att båda sångarna verkligen har två unika och fantastiska röster. Båda är artister ut i fingerspetsarna och mängder av personer kan deras låtar.
De har fortfarande massor kvar att ge musikvärlden och är långt ifrån förbrukade som artister kvalitétsmässigt.
De träffas tillsamamns med bra producenter och får ett väldigt bra material i handen som är som gjort för båda artisterna och kombinationen mellan dessa två artister och deras särart gör att låten blir otroligt bra.
En man och en kvinna med kapacitet i världsklass och som kompletterar varandra.
Du har den vackra kvinnan med den otroliga rösten!
Bonnie Bianco
Italiensk-amerikanskan som slog igenom stort i Tyskland med TV-serien "Cinderella" i slutet på 80-talet. En kvinna vars röst är större än hennes rykte.
Chris Norman
Fd sångare i Smokie och rösten bakom låtar som "Livin next door to Alice" och "Lay Back in the arms of someone" under 70-talet.
men...
Trots dessa två fantastiska röster och denna vackra låt som är som gjorda för dessa artister, så finns det någonting som ingen kvalité i världen rår på mer eller mindre.
Tiden!
Att vara artist och komma med hits är lika mycket att komma fram på rätt plats vid rätt tidpunkt. Det funkar inte att du bara har ett bra material... Det måste låta rätt i tiden också.
1997 dominerades hitlistorna av band som Vengaboys, Aqua, Spice Girls, Backstreet Boys... för att nämna några.
Ett pärlband av väldigt kommersiella band som gjorda för att möta en enkel marknad med väldigt enkel och lätt musik. Det är ingen musik som jag själv helt avfärdar, men det beror nog också på att jag är uppvuxen med den musiken. Men, försök själv att bena ut musikaliska kvalitéer i dessa band och försök hitta anledningen till varför just de blev artister. På grund av innehållet och kvalitén i sin helhet?
1997 släppte Chris Norman och Bonnie Bianco en helt fantastisk låt som håller än idag. Problemet?
Chris Norman och Bonnie Bianco hade sedan många år tillbaka redan paserat zenith soma rtister och marknaden för dem båda var väldigt begränsad till Tyskland. När de väl får ett mästerverk i handen och gör ett mästerverk av det, låter det inte rätt i tiden och passerar blygsamt förbi topplistorna och glöms bort till förmån för "Barbie Girl" och "Calcutta".
Norman och Biancos låt, låter för mycket 1987 och kanske skulle den även ha gjorts det året? För jag tror att om låten "Send a sign to my heart" släpptes 1987 istället för 1997, hade den blivit en stor, stor hit!
Bedöm själva?
http://www.youtube.com/watch?v=MQHgLBHfs7w <---- Chris Norman & Bonnie Bianco - Send a sign to my heart
Tänk om...
Du har två väldigt bra artister, två sångare som slagit igenom på olika sätt och det framförallt för att båda sångarna verkligen har två unika och fantastiska röster. Båda är artister ut i fingerspetsarna och mängder av personer kan deras låtar.
De har fortfarande massor kvar att ge musikvärlden och är långt ifrån förbrukade som artister kvalitétsmässigt.
De träffas tillsamamns med bra producenter och får ett väldigt bra material i handen som är som gjort för båda artisterna och kombinationen mellan dessa två artister och deras särart gör att låten blir otroligt bra.
En man och en kvinna med kapacitet i världsklass och som kompletterar varandra.
Du har den vackra kvinnan med den otroliga rösten!
Bonnie Bianco
Italiensk-amerikanskan som slog igenom stort i Tyskland med TV-serien "Cinderella" i slutet på 80-talet. En kvinna vars röst är större än hennes rykte.
Chris Norman
Fd sångare i Smokie och rösten bakom låtar som "Livin next door to Alice" och "Lay Back in the arms of someone" under 70-talet.
men...
Trots dessa två fantastiska röster och denna vackra låt som är som gjorda för dessa artister, så finns det någonting som ingen kvalité i världen rår på mer eller mindre.
Tiden!
Att vara artist och komma med hits är lika mycket att komma fram på rätt plats vid rätt tidpunkt. Det funkar inte att du bara har ett bra material... Det måste låta rätt i tiden också.
1997 dominerades hitlistorna av band som Vengaboys, Aqua, Spice Girls, Backstreet Boys... för att nämna några.
Ett pärlband av väldigt kommersiella band som gjorda för att möta en enkel marknad med väldigt enkel och lätt musik. Det är ingen musik som jag själv helt avfärdar, men det beror nog också på att jag är uppvuxen med den musiken. Men, försök själv att bena ut musikaliska kvalitéer i dessa band och försök hitta anledningen till varför just de blev artister. På grund av innehållet och kvalitén i sin helhet?
1997 släppte Chris Norman och Bonnie Bianco en helt fantastisk låt som håller än idag. Problemet?
Chris Norman och Bonnie Bianco hade sedan många år tillbaka redan paserat zenith soma rtister och marknaden för dem båda var väldigt begränsad till Tyskland. När de väl får ett mästerverk i handen och gör ett mästerverk av det, låter det inte rätt i tiden och passerar blygsamt förbi topplistorna och glöms bort till förmån för "Barbie Girl" och "Calcutta".
Norman och Biancos låt, låter för mycket 1987 och kanske skulle den även ha gjorts det året? För jag tror att om låten "Send a sign to my heart" släpptes 1987 istället för 1997, hade den blivit en stor, stor hit!
Bedöm själva?
http://www.youtube.com/watch?v=MQHgLBHfs7w <---- Chris Norman & Bonnie Bianco - Send a sign to my heart
Tänk om...
Sammanträffanden förföljer mig!
Det verkar verkligen som att lustiga sammanträffanden är någonting som förföljer mig här i Oslo. Eller är det bara för att jag har ett väldigt bra minne?
Där står jag idag i alla fall och arbetar och det kommer fram en tjej som söker pass, som dessutom visar sig känna någon lite halvt i personalen. Jag får en sådan där vag känsla av att jag har sett den där tjejen förut. Någonting bekant, men varför skulle jag veta vem en tjej är sådär utan vidare i Oslo!
Jag tar emot hennes gamla pass och ser att hon har ett Visa från USA och en klocka ringer i huvudet på mig. I april 2008 var jag, Monica och pappa i USA, på Epcot Center i Disneyland. Där har de miniatyrstäder och miniatyrvärldar från flera olika delar av världen. Norge är representanten för Norden och den nordiska kulturen och maten.
När vi var där var det en väldigt trevlig norsk tjej som vi pratade med en stund. Var det verkligen samma tjej som stod rakt framför mig på Sveriges Ambassad i Oslo?
Jag frågade henne, "Så du har jobbat på Disneyland du?".
- Hur visste du det? svarade hon då.
- Nej det var bara en känsla jag fick... När var det du arbetade där?
- 2008!
- Hmm var det på Epcot Center? frågade jag.
- Ja, det var det, hur vet du det?
- Då kan jag säga att vi har setts förut när jag var där med familjen 2008.
Snacka om upplagt för skratt över en sådan absurd situation.
Men lustiga sammanträffanden tycks förfölja mig här i Oslo!
Epcot Center, Disneyland!
Där står jag idag i alla fall och arbetar och det kommer fram en tjej som söker pass, som dessutom visar sig känna någon lite halvt i personalen. Jag får en sådan där vag känsla av att jag har sett den där tjejen förut. Någonting bekant, men varför skulle jag veta vem en tjej är sådär utan vidare i Oslo!
Jag tar emot hennes gamla pass och ser att hon har ett Visa från USA och en klocka ringer i huvudet på mig. I april 2008 var jag, Monica och pappa i USA, på Epcot Center i Disneyland. Där har de miniatyrstäder och miniatyrvärldar från flera olika delar av världen. Norge är representanten för Norden och den nordiska kulturen och maten.
När vi var där var det en väldigt trevlig norsk tjej som vi pratade med en stund. Var det verkligen samma tjej som stod rakt framför mig på Sveriges Ambassad i Oslo?
Jag frågade henne, "Så du har jobbat på Disneyland du?".
- Hur visste du det? svarade hon då.
- Nej det var bara en känsla jag fick... När var det du arbetade där?
- 2008!
- Hmm var det på Epcot Center? frågade jag.
- Ja, det var det, hur vet du det?
- Då kan jag säga att vi har setts förut när jag var där med familjen 2008.
Snacka om upplagt för skratt över en sådan absurd situation.
Men lustiga sammanträffanden tycks förfölja mig här i Oslo!
Epcot Center, Disneyland!
Världen förändras!
Varje dag är verkligen lärorik här i Norge. Jag får chansen att träffa så många nya intressanta människor, med mycket erfarenhet och som har mycket att erbjuda kunskapsmässigt.
Idag var jag på mottagning på det svenska residenset och avtackning av den förre svenska försvarsattachén och välkomnandet av den nya. En mycket trevlig mottagning i all sin enkelhet och fyllt med höga officerare från alla möjliga länder. Bland annat den norske kungens officiella sändebud.
För en stund greps mina tankar av den ironiska situation då jag befann mig i ett samtal med Kinas försvarsattaché, och diton från USA, Ryssland, samt Norges chef för marinen. Den situation som för 20-25 år sedan hade varit totalt otänkbar att militära sändebud från dessa länder kan stå och enas och ha ett gemensamt avslappnat och trevligt samtal bara sådär. Det är nog lite som min portugisiska rumskamrat beskrev det "they are the champions league, they are on e more intellectual level."
Det bästa av allt var ändå att de faktiskt visade ett genuint intresse för mig som person och det jag sa. Några var intresserade av min C-uppsats, speciellt kinesen som ville ha ett förtydligande av vad populism är för någonting. Inte så svårt att förstå kanske beroende på hur situationen ser ut i hans hemland. Jag diskuterade även Sovjettiden med den ryske försvarsattachén och en av deras diplomatiska sändebud. Så fantastiskt att alla kan vara så öppna och dela med sig till mig som 24-årig ung svensk.
Världen har förändrats!!!
Sveriges vackraste busshållplats!
Ok den kanske inte är Sveriges vackraste busshållplats, men den är tveklöst en av de absolut vackraste.
Busshållplatsen vid tågstationen i Kristinehamn. Nu heter den säkert något sådant där käckt och smart modernt namn som Resecentrum eller liknande, men själva busshållplatsen med tågstationen som fond.
Enorma trän som fortfarande var gröna och som bildade vackra skuggor över de gula bussarna som snyggt radar upp sig i sned position längs träden. Ett stycke svensk småstadspoesi toppat med att en av bussarna går till "Skymningen".
Är Kristinehamns busshållplats ett stycke svensk småstadsromantik i sitt slag?
Jag borde må hända ha en bättre bild där träden syns... men här är den i alla fall!
Träden börjar åt höger på bilden och fortsätter några hållplatser... Tänk när bussen mot skymningen sakta rullar in under de stora träden!
Busshållplatsen vid tågstationen i Kristinehamn. Nu heter den säkert något sådant där käckt och smart modernt namn som Resecentrum eller liknande, men själva busshållplatsen med tågstationen som fond.
Enorma trän som fortfarande var gröna och som bildade vackra skuggor över de gula bussarna som snyggt radar upp sig i sned position längs träden. Ett stycke svensk småstadspoesi toppat med att en av bussarna går till "Skymningen".
Är Kristinehamns busshållplats ett stycke svensk småstadsromantik i sitt slag?
Jag borde må hända ha en bättre bild där träden syns... men här är den i alla fall!
Träden börjar åt höger på bilden och fortsätter några hållplatser... Tänk när bussen mot skymningen sakta rullar in under de stora träden!
Jag tippade rätt!
Om ni går tillbaka och tittar på mitt inlägg från tidigare i år om hur fotbollsallsvenskan skall sluta i år, kan ni se att jag tippade ett skånskt lag i topp. Nämnligen Helsingborgs IF!
Vilka vann SM-guldet idag?
Helsingborgs IF!
Grattis!
Värdiga vinnare!
Vilka vann SM-guldet idag?
Helsingborgs IF!
Grattis!
Värdiga vinnare!
Ibland bara händer det!
Idag var jag på studiebesök på SIVA, ett utvecklingsorgan för norsk forskning och handel. Ett mycket intressant studiebesök som får mig att tänka att Sverige har mycket att lära av Norge på många områden.
Det som var dagens udda händelse var ändå strax innan...
Jag gick ut genom dörren på ambassaden och utanför står en tjej som precis har fixat pass och som sig bör stod hon självklart och granskade sitt nya pass utanför dörren. Ungefär som när man varit hos frisören, att man letar efter första bästa skyltfönster att spegla sig i.
Av någon anledning gick jag fram till henne och frågade om hon var nöjd med passet, vi började tjata lite om passet och sen kollade jag på klockan och undrade om hon skulle åt samma håll, det vill säga i riktning mot stan.
Vi gick och började prata om allt och ingenting och hon tjatade på och jag lyssnade, vi gick åt samma håll och jag märkte att vi var på väg i samma riktning. Jag hade ingen aning om vart hon skulle och hon ahde ingen aning om vart jag skulle. Vi följdes åt förbi slottet och upp på Karl Johan och jag tänkte att någon av oss lär ju svänga av snart. Vi går båda åt samma håll och hon frågar "vilken gata skall du till egentligen?", "Övre slottsgatan" svarar jag. "Där jobbar ju jag!" säger hon förvånat.
Jag pekar mot Appollos resebyrå och säger att jag skall till ett ställe alldeles i närheten av den. Jag tittar på trappuppgången breve Apollo och ser att jag skall in där. "Men det är ju här jag jobbar!" säger hon.
Jag tittar lite förvånat på henne och börjar skratta, snacka om ödets ironi. Vi går in i trapphuset och det finns tre möjlighete att gå rakt fram till företagen där, gå in i en dörr till vänster och ta hissen till företagen där, eller att gå till höger och ta hissen till företagen där.
Hon pekar på högerdörren och säger att hon skall gå in där, jag läser på skylten och ser våning 4 hennes jobb, våning 5 SIVA. Vi går in och skrattar som fasen, tar hissen tillsammans hon går av på våning 4 och säger att ja du lycka till med allt och skrattar och jag säger likadant.
Två människor som troligen aldrig kommer att ses igen, men just där och då skulle vi åt precis samma håll, precis samtidigt. Är inte världen väldigt märklig ibland?
Det som var dagens udda händelse var ändå strax innan...
Jag gick ut genom dörren på ambassaden och utanför står en tjej som precis har fixat pass och som sig bör stod hon självklart och granskade sitt nya pass utanför dörren. Ungefär som när man varit hos frisören, att man letar efter första bästa skyltfönster att spegla sig i.
Av någon anledning gick jag fram till henne och frågade om hon var nöjd med passet, vi började tjata lite om passet och sen kollade jag på klockan och undrade om hon skulle åt samma håll, det vill säga i riktning mot stan.
Vi gick och började prata om allt och ingenting och hon tjatade på och jag lyssnade, vi gick åt samma håll och jag märkte att vi var på väg i samma riktning. Jag hade ingen aning om vart hon skulle och hon ahde ingen aning om vart jag skulle. Vi följdes åt förbi slottet och upp på Karl Johan och jag tänkte att någon av oss lär ju svänga av snart. Vi går båda åt samma håll och hon frågar "vilken gata skall du till egentligen?", "Övre slottsgatan" svarar jag. "Där jobbar ju jag!" säger hon förvånat.
Jag pekar mot Appollos resebyrå och säger att jag skall till ett ställe alldeles i närheten av den. Jag tittar på trappuppgången breve Apollo och ser att jag skall in där. "Men det är ju här jag jobbar!" säger hon.
Jag tittar lite förvånat på henne och börjar skratta, snacka om ödets ironi. Vi går in i trapphuset och det finns tre möjlighete att gå rakt fram till företagen där, gå in i en dörr till vänster och ta hissen till företagen där, eller att gå till höger och ta hissen till företagen där.
Hon pekar på högerdörren och säger att hon skall gå in där, jag läser på skylten och ser våning 4 hennes jobb, våning 5 SIVA. Vi går in och skrattar som fasen, tar hissen tillsammans hon går av på våning 4 och säger att ja du lycka till med allt och skrattar och jag säger likadant.
Två människor som troligen aldrig kommer att ses igen, men just där och då skulle vi åt precis samma håll, precis samtidigt. Är inte världen väldigt märklig ibland?
En sak som berörde mig!
Jag gör ju min praktiktjänst här i Oslo på svenska ambassaden och jag har inte varit här jättelänge. Men i förrgår när jag satt på jobbet fick jag reda på att ett fartyg som traffikerar Hurtigrutten började brinna ute på havet. närmare 270 människor fanns ombord och fartyget fick åka in i hamn brinnandes...
Det kunde blivit en mycket värre katastrof än vad det blev, men tre människor dog, varav en av de som dog var en 18-årig kille. Han hade börjat som lärling på båten och gjorde praktik. Det var hans allra första resa som praktikant...
Det kunde blivit en mycket värre katastrof än vad det blev, men tre människor dog, varav en av de som dog var en 18-årig kille. Han hade börjat som lärling på båten och gjorde praktik. Det var hans allra första resa som praktikant...
Så var det då!
Jag började första klass 1994, det var stort tyckte jag då! Då var man stor och man fick en egen skinnbox att förvara sakerna i och en kritask som jag använde en enda gång.
Men det där som jag verkligen minns, det är de där första skoldiscona! Jag har alltid varit sådan som gått klädd i snygga byxor och skjorta, så även på den tiden. Ett litet avbrott djordes dock i 5-an, 6-an då syrran fick för sig att hon skulle stylea mig, hängbyxor och munktröja... Alla ni som känner mig, tänk er själva vilken mischmasch.
Det fanns en riktigt stor kärlek i mitt liv, hon hade långt, långt brunt hår i stora lockar. Väldigt tidstypiskt för den perioden under 90-talet och hon kunde sjunga som en ängel. När hon sjöng gjorde hond et som för alltid etsat sig i mitt minne, hon stampade med foten i marken för att ta i. Hon var så vacker!
Vad hon hette?
Hon hette och heter Mariah Carey! Hon är förlänge sedan passerat revy i mitt kärleksliv. Men jsut då hade vi ett förhållande jag och Mariah, åtminstone tyckte jag det då! För det var ju så att när man dansade tryckare, som liten knatte på 7-år, blundade jag och lyssnade på Mariahs sång "Without you" och föreställde mig henne med det långa håret. Det var ju henne jag dansade med! Jag dansade med Mariah Carey, tills jag öppnade ögonen. Men där och då med slutna ögon hade vi ett förhållande jag och Mariah.
http://www.youtube.com/watch?v=Hat1Hc9SNwE&ob=av2n <---- där är hon i den stunden där och då! Min Mariah!
En nagel i ögat på Sverige!
Eftersom vi svenskar ständigt är bra på att slå oss för bröstet och anse att vi lever i en så bra, fri och demokratisk stat, så blir det ganska intressant att läsa den statistik som Gallup World Poll har gjort som publiceras i dagens Aftenposten.
Undersökningen är gjord med utgångspunkten om man som invånare känner sig nöjd med friheten att kunna göra vad man vill i det landet man bor i.
Resultatet blev följande:
1. Danmark 96,98%
2. Norge 94,73%
3. Kambodja 93,72%
4. Finland 93,42%
5. Hongkong 92,22%
6. Schweiz 91,90%
7. Australien 91,57%
8. Kanada 91,51%
9. Sverige 91,16%
10. Slovenien 89,60%
En inte helt smickrande 9:e plats för Sverige, framförallt med tanke på hur långt efter vi är från våra Nordiska grannar. En annan intressant notis är att det är nästan uteslutande monarkier på listan.
Ja, man kan säga vad man vill om statistik men inte fasen skall vi väl befinna oss efter Kambodja ett land som fått utstå så mycket hemskt.
Undersökningen är gjord med utgångspunkten om man som invånare känner sig nöjd med friheten att kunna göra vad man vill i det landet man bor i.
Resultatet blev följande:
1. Danmark 96,98%
2. Norge 94,73%
3. Kambodja 93,72%
4. Finland 93,42%
5. Hongkong 92,22%
6. Schweiz 91,90%
7. Australien 91,57%
8. Kanada 91,51%
9. Sverige 91,16%
10. Slovenien 89,60%
En inte helt smickrande 9:e plats för Sverige, framförallt med tanke på hur långt efter vi är från våra Nordiska grannar. En annan intressant notis är att det är nästan uteslutande monarkier på listan.
Ja, man kan säga vad man vill om statistik men inte fasen skall vi väl befinna oss efter Kambodja ett land som fått utstå så mycket hemskt.
Det regnar i Oslo!
När jag kom hit upp till Oslo var det helt underbart väder, det var en bit över 20 grader och väldigt kvavt. Jag svettades som en gnu när jag och Marcus Kristensen bar upp mina saker i lägenheten och solen gassade.
Så gick jag och Gina en promenad på torsdag eftermiddag och hon tjatade på mig att det kommer att börja regna och jag tjatade tillbaka att nej det kommer det inte att göra regnmolnen håller sig över bergen. Det var jättevarmt och ingen av oss hade jacka. 400m kvar till ytterdörren nere på gatan bland all trafik då öppnar sig helt plötsligt hela himlen och haglet bara öser ner tillsammans med regnet. Jag har aldrig sett en hagelstorm hålla på i över 20min konstant. Men det gjorde det och regnet fullkomligen öste ner och gatorna såg ut som vattenrutchbanor. Där blev vi ståendes under en liten bit tak som stack ut och väntade på att det skulle gå över. Förbi oss gick slipsnissar vars skjortor förlänge sedan var genomskinliga och deras stiliga kostymer såg ut att ha tagit skada för livet och människor med hundar som såg ut som dom nyss tagit ett bad.
Jag sa till Gina att hon kunde ställa sig på andra sidan om mig istället så slapp hon stå så nära kanten och det gjorde hon och på marken var det två fotavtryck från hennes skor, det vill säga den enda platsen som fortfarande var torr. Tiden gick och vi ansåg att det nog var bäst att försöka springa hem efter att ha stått där en tre kvart.
Vi sprang hem genom regnet och var genomblöta när vi kom hem, trots de ynka 400m vi sprungit. Behöver jag säga vad Gina sa till mig efteråt? "Vad var det jag sa!"
Sådär har det fortsatt enda sen dess en vecka konstant instabilt väder med regnskurar så man tror att världens hav torkat upp och begett sig till Oslo för att ha världens största party.
Sebastian sa när han kom upp att han föreställde sig Oslo som en ganska tråkig och regnig stad, jag försökte försvara att det minsann var fantastiskt väder några dagar när jag kom. Men visst fan öste verkligen regnet ner hela helgen också... Idag promenerade jag med Sofie och ni fattar inte vilket regn!
Ett paraply är att föredra i Oslo, det kan jag lova er!
Borås släng dig i väggen!
Så gick jag och Gina en promenad på torsdag eftermiddag och hon tjatade på mig att det kommer att börja regna och jag tjatade tillbaka att nej det kommer det inte att göra regnmolnen håller sig över bergen. Det var jättevarmt och ingen av oss hade jacka. 400m kvar till ytterdörren nere på gatan bland all trafik då öppnar sig helt plötsligt hela himlen och haglet bara öser ner tillsammans med regnet. Jag har aldrig sett en hagelstorm hålla på i över 20min konstant. Men det gjorde det och regnet fullkomligen öste ner och gatorna såg ut som vattenrutchbanor. Där blev vi ståendes under en liten bit tak som stack ut och väntade på att det skulle gå över. Förbi oss gick slipsnissar vars skjortor förlänge sedan var genomskinliga och deras stiliga kostymer såg ut att ha tagit skada för livet och människor med hundar som såg ut som dom nyss tagit ett bad.
Jag sa till Gina att hon kunde ställa sig på andra sidan om mig istället så slapp hon stå så nära kanten och det gjorde hon och på marken var det två fotavtryck från hennes skor, det vill säga den enda platsen som fortfarande var torr. Tiden gick och vi ansåg att det nog var bäst att försöka springa hem efter att ha stått där en tre kvart.
Vi sprang hem genom regnet och var genomblöta när vi kom hem, trots de ynka 400m vi sprungit. Behöver jag säga vad Gina sa till mig efteråt? "Vad var det jag sa!"
Sådär har det fortsatt enda sen dess en vecka konstant instabilt väder med regnskurar så man tror att världens hav torkat upp och begett sig till Oslo för att ha världens största party.
Sebastian sa när han kom upp att han föreställde sig Oslo som en ganska tråkig och regnig stad, jag försökte försvara att det minsann var fantastiskt väder några dagar när jag kom. Men visst fan öste verkligen regnet ner hela helgen också... Idag promenerade jag med Sofie och ni fattar inte vilket regn!
Ett paraply är att föredra i Oslo, det kan jag lova er!
Borås släng dig i väggen!
Varför byggde man en mur?
En av föreläsarna på Halmstad Högskola kom med en helt genial förklaring för något år sedan till varför Berlinmuren byggdes. Han är själv tysk och född på 40-talet och uppvuxen i Tyskland.
Han skulle förklara varför Berlinmuren byggdes ur ett Östtyskt perspektiv.
Tänk såhär:
Ett land delas rakt på mitten utan hänsyn till hur människor bor. Ingen har valt sitt medborgarskap med andra ord. Det startas en nation i väst, Västtyskland, som får massor av bidrag och främst inom forskning. Sen har vi Östtyskland som får pengar för att bygga upp en enorm kontrollerande statsapparat.
Människor i Östtyskland lockas av möjligheterna i Västtyskland och folk flyr i miljontals från Östtyskland till Västtyskland. Så även de intellektuella och högutbildade. Östtyskland töms alltså på alla de människor som kan bygga upp landet och utveckla det framåt. Hur skall staten agera? Man försöker stänga gränsen för att förhindra. Men det ger bara en viss inverkan på emigrantionen.
Hur skall staten agera för att inte staten skall tömmas på alla med högutbildning och kunskaper? Man måste upprätta ett fysiskt hinder för att stoppa att landet utarmas totalt på kunskap. Som jag nämnde tidigare för de som läser min blogg. Ett samhälle är precis som din kropp, man kan inte bygga ett samhälle av enbart nötter.
Muren blev alltså ett direkt fysiskt hinder för att bland annat förhindra all utarmning av proffesorer, läkare, forskare etc.
En rätt rimlig förklaring enligt mig och inte så svårt att förstå hur de ledande inom Östtyskland resonerade sig fram till det i så fall. Det gör ju dock inte muren mindre fel för det.
Men förklaringen är genial!
Berlinmuren betydligt lättare att förstå när någon kan förkalra det på rätt sätt!
Nu var det längesen!
Har inte skrivit på länge nu för nu har det varit flytt och snurr hela tiden. Har rest över 300 mil på två veckor i olika riktningar. Befunnit mig i 3 av Nordens 5 största städer. Jag är helt sanslöst trött i skallen!!!
Så idag då, börjar med möte nere i Halmstad klockan 09:15, går därifrån kl 11 för att sknda mig till bussen som går till Oslo och skulle avgå 11:45. Det ÖSREGNAR!!! Rakt framifrån och där går jag med min enorma packning och ett paraply som nästan går av i stormen. Jag kommer fram till busshållplatsen totalt genomvåt och väskan rinner av vatten. Jag fryser och huvudet bankar.
Jag sätter mig ner breve en kvinna som börjar prata med mig om Östtyskland. Hon har en underbar tysk brytning och jag fryser ikapp med hennes historia. Helt plötsligt så slår en tanke mig att någonting är fel... tro fan att när jag tittar på min sms-biljett så står det från Oslo-Halmstad. Jag har alltså bokat i fel riktning!
Snabbt som fasen skyndar jag mig bort till Swebus kontor och tänker måtte det fan gå en ny buss snart. det gör det 13:40 men jag får ju köpa en helt ny biljett. Alltså dubbel kostnad mot vad jag skulel betala.
Sen kommer jag på bussen, som har trådlöst internet som man kan använda sig av, i vanliga fall. Just idag funkade det inte alls såklart.
Så rullar bussen över gränsen, tro fasen att vi inte fastnar i tullen, två män får kliva av bussen och fastnade i tullen, troligen för illegal invandring. Vi brummar vidare 30min försenade. Men, men nu är jag här!!!!
Imorgon börjar jag på svenska ambassaden i Oslo klockan 08:00!
Så idag då, börjar med möte nere i Halmstad klockan 09:15, går därifrån kl 11 för att sknda mig till bussen som går till Oslo och skulle avgå 11:45. Det ÖSREGNAR!!! Rakt framifrån och där går jag med min enorma packning och ett paraply som nästan går av i stormen. Jag kommer fram till busshållplatsen totalt genomvåt och väskan rinner av vatten. Jag fryser och huvudet bankar.
Jag sätter mig ner breve en kvinna som börjar prata med mig om Östtyskland. Hon har en underbar tysk brytning och jag fryser ikapp med hennes historia. Helt plötsligt så slår en tanke mig att någonting är fel... tro fan att när jag tittar på min sms-biljett så står det från Oslo-Halmstad. Jag har alltså bokat i fel riktning!
Snabbt som fasen skyndar jag mig bort till Swebus kontor och tänker måtte det fan gå en ny buss snart. det gör det 13:40 men jag får ju köpa en helt ny biljett. Alltså dubbel kostnad mot vad jag skulel betala.
Sen kommer jag på bussen, som har trådlöst internet som man kan använda sig av, i vanliga fall. Just idag funkade det inte alls såklart.
Så rullar bussen över gränsen, tro fasen att vi inte fastnar i tullen, två män får kliva av bussen och fastnade i tullen, troligen för illegal invandring. Vi brummar vidare 30min försenade. Men, men nu är jag här!!!!
Imorgon börjar jag på svenska ambassaden i Oslo klockan 08:00!
På gränsen!
En tanke som slår mig ganska ofta när jag är inne i Göteborg, eller som i det här fallet uppe i Stockholm är att det inte finns en typ av fyllo. När jag satt på bussen in till stan i måndags morse för att ta tåget upp till Stockholm då såg jag ju den där typen av riktiga "white trash-fyllon". Det vill säga sådana där människor som varken har haft någon utbildning eller på något sätt gjort speciellt mycket annat än att det tidigt slutade illa för dem. Det är den där sortens fyllon som gärna missbrukar också och i det här fallet var det både en man och en kvinna.
Båda satt med varsinn starköl i handen och klockan var 07:45 på morgonen. De hade både den obligatoriska ljua jeansjackan som säkert varit med sen ett nyktrare tillstånd runt åren 1988-1992. Det syntes på båda att de inte kan ha varit främmande för tabletter.
Här någonstans börjar skiljelinjen!
ckholm och hoppar på tunnelbanan, då dröjer det inte länge innan nästa typ av alkis sätter sig mitt emot mig. Den där sorten som till synes på håll kanske bara kan uppfattas som en udda människa, men när de kommer nära så förstår man hur sjuka och vilka fyllon de är. Det vill säga en man i lång snygg trenchcoat och obligatorisk mustach och grått hår. Hans ögon hade för längesedan försvunnit in i en värld som ligger beyond våran verklighet.
Han liknade i mångt och mycket en gammal samhällskunskapslärare som jag hade på gymnasiet. Den samhällskunskapsläraren måste för övrigt ha en hemlig bror nere i Halmstad, fr där springer det runt en tvättäkta kopia. Inte för att han någonsin skulle vara ett fyllo min gamla lärare, men sättet han för sig på, det där manliga blandat med en feminin sida i form av fnitter och gester som att hålla några fingrar för munnen eller liknande för att förstärka att man sagt något dumt. Mustachen, frisyren, dock är inte läraren någon silverräv. Slutligen också den oerhört intellektuella framtoningen och det är här distinktionen kommer mellan fyllon och fyllon.
De där människorna som är kvalicficerade för riktigt fina jobb och sitter på en oerhörd kunskap egentligen men som har ramlat bort totalt från samhället. Christer Pettersson tillhör den här kategorin till viss del, en människa med förutsättningarna att kunna bli något så mycket större. För den mannen var inte på något sätt dum i huvudet när lampan var tänd och någon faktiskt var hemma.
Men han den här mannen på tunnelbanan hade också bar kunnat vara en väldigt förvirrad och underlig filosofidoktor i kultur eller socialantropologi vid en första titt. När man sen såg att under trenchcoaten fanns en tröja som nog inte bytts på två år och när han spontant öppnade munnen till mig och tittade på mig då börjades det. Han började citera Wolfgang Von Goethe och pratade om 1800-talets stora retoriker och poeter, han malde på om Immanuel Kants påverkan på sanning och etik och bla bla bla... Med andra ord en fruktansvärt intelligent och intellektuell människa som enbart fallit väldigt djupt. Jag tilltalade honom inte mer än vid ett tillfälle utan satt mest och log mot honom. Han berättade med stora gester att han satt fast inom psykiatrin och sa ett sånt där klassiskt uttalande som bara ett intellektuellt fyllo kan göra. "Jag har fastnat inom psykiatrin, du vet det är en labyrint alltihopa". En sån där genial beskrivning av någonting som man ofta kan få höra om man lyssnar på fyllon.
Jag hade ett samtal med ett annat intellektuellt fyllo i Laholm för något år sedan och han spottade också ur sig sådana där härliga citat som bara den typen av fyllon kan göra.
Kort sagt gränsen mellan idiot och intelligent måste vara hårfin många gånger, men det är i varje fall så oerhört tragiskt att se alla dessa stora personligheter som försvinner in i missbrukets "labyrint".
Båda satt med varsinn starköl i handen och klockan var 07:45 på morgonen. De hade både den obligatoriska ljua jeansjackan som säkert varit med sen ett nyktrare tillstånd runt åren 1988-1992. Det syntes på båda att de inte kan ha varit främmande för tabletter.
Här någonstans börjar skiljelinjen!
ckholm och hoppar på tunnelbanan, då dröjer det inte länge innan nästa typ av alkis sätter sig mitt emot mig. Den där sorten som till synes på håll kanske bara kan uppfattas som en udda människa, men när de kommer nära så förstår man hur sjuka och vilka fyllon de är. Det vill säga en man i lång snygg trenchcoat och obligatorisk mustach och grått hår. Hans ögon hade för längesedan försvunnit in i en värld som ligger beyond våran verklighet.
Han liknade i mångt och mycket en gammal samhällskunskapslärare som jag hade på gymnasiet. Den samhällskunskapsläraren måste för övrigt ha en hemlig bror nere i Halmstad, fr där springer det runt en tvättäkta kopia. Inte för att han någonsin skulle vara ett fyllo min gamla lärare, men sättet han för sig på, det där manliga blandat med en feminin sida i form av fnitter och gester som att hålla några fingrar för munnen eller liknande för att förstärka att man sagt något dumt. Mustachen, frisyren, dock är inte läraren någon silverräv. Slutligen också den oerhört intellektuella framtoningen och det är här distinktionen kommer mellan fyllon och fyllon.
De där människorna som är kvalicficerade för riktigt fina jobb och sitter på en oerhörd kunskap egentligen men som har ramlat bort totalt från samhället. Christer Pettersson tillhör den här kategorin till viss del, en människa med förutsättningarna att kunna bli något så mycket större. För den mannen var inte på något sätt dum i huvudet när lampan var tänd och någon faktiskt var hemma.
Men han den här mannen på tunnelbanan hade också bar kunnat vara en väldigt förvirrad och underlig filosofidoktor i kultur eller socialantropologi vid en första titt. När man sen såg att under trenchcoaten fanns en tröja som nog inte bytts på två år och när han spontant öppnade munnen till mig och tittade på mig då börjades det. Han började citera Wolfgang Von Goethe och pratade om 1800-talets stora retoriker och poeter, han malde på om Immanuel Kants påverkan på sanning och etik och bla bla bla... Med andra ord en fruktansvärt intelligent och intellektuell människa som enbart fallit väldigt djupt. Jag tilltalade honom inte mer än vid ett tillfälle utan satt mest och log mot honom. Han berättade med stora gester att han satt fast inom psykiatrin och sa ett sånt där klassiskt uttalande som bara ett intellektuellt fyllo kan göra. "Jag har fastnat inom psykiatrin, du vet det är en labyrint alltihopa". En sån där genial beskrivning av någonting som man ofta kan få höra om man lyssnar på fyllon.
Jag hade ett samtal med ett annat intellektuellt fyllo i Laholm för något år sedan och han spottade också ur sig sådana där härliga citat som bara den typen av fyllon kan göra.
Kort sagt gränsen mellan idiot och intelligent måste vara hårfin många gånger, men det är i varje fall så oerhört tragiskt att se alla dessa stora personligheter som försvinner in i missbrukets "labyrint".
Amish!
Jag är inget jättefan av covers, vilket kanske märks när jag skriver ibland. Men jag vill passa på att lyfta fram en helt underbar coverversion av Coolios "Gangsta's Paradise". Weird Al Yankovic ligger bakom en helt underbar cover som han kallar "Amish paradise".
http://www.youtube.com/watch?v=lOfZLb33uCg&ob=av2e <---- Varsågod att titta.
För övrigt så är det bara en ganska intressant tanke att tänka sig att det faktiskt finns människor i USA som lever sådär 2011. Undrar hur det skulle vara att födas inom Amishkulturen?
Weird Al Yankovic som amish!
http://www.youtube.com/watch?v=lOfZLb33uCg&ob=av2e <---- Varsågod att titta.
För övrigt så är det bara en ganska intressant tanke att tänka sig att det faktiskt finns människor i USA som lever sådär 2011. Undrar hur det skulle vara att födas inom Amishkulturen?
Weird Al Yankovic som amish!
Att måla in sig i ett hörn!
Ibland så kör livet ihop sig totalt och man ser ingen utväg någonstans. Jag är i ett sånt tillfälle just nu, jag har målat in mig i ett hörn som jag inte kan komma ur i princip... Jag får väga mina steg ut i alla fall.
Men mitt i allt när man inte fattar någonting ungefär då händer det något obegripligt. Det kommer någon som bara suddar en stund i allt det där tunga och ställer alla händelser åt sidan för en stund, kommer åt det innersta av mig och talar rakt igenom allt, skingrar tyngden för en stund och lämnar mig med oförklarlig känsla.
http://www.youtube.com/watch?v=uVf940pO5ME <----- En låt att fästa på stämningen just nu. Slut ögonen och försvinn in i låten, någonstans långt mycket senare försvann jag.
Tack!
You ask me if I love you
And I choke on my reply
I'd rather hurt you honestly
Than mislead you with a lie
And who am I to judge you
On what you say or do?
I'm only just beginning to see the real you
And sometimes when we touch
The honesty's too much
And I have to close my eyes and hide
I wanna hold you til I die
Til we both break down and cry
I wanna hold you till the fear in me subsides
Romance and all its strategy
Leaves me battling with my pride
But through the insecurity
Some tenderness survives
I'm just another writer
Still trapped within my truth
A hesitant prize fighter
Still trapped within my youth
And sometimes when we touch
The honesty's too much
And I have to close my eyes and hide
I wanna hold you til I die
Til we both break down and cry
I wanna hold you till the fear in me subsides
At times I'd like to break you
And drive you to your knees
At times I'd like to break through
And hold you endlessly
At times I understand you
And I know how hard you've tried
I've watched while love commands you
And I've watched love pass you by
At times I think we're drifters
Still searching for a friend
A brother or a sister
But then the passion flares again
And sometimes when we touch
The honesty's too much
And I have to close my eyes and hide
I wanna hold you til I die
Til we both break down and cry
I wanna hold you till the fear in me subsides
Dan Hill 1977
Men mitt i allt när man inte fattar någonting ungefär då händer det något obegripligt. Det kommer någon som bara suddar en stund i allt det där tunga och ställer alla händelser åt sidan för en stund, kommer åt det innersta av mig och talar rakt igenom allt, skingrar tyngden för en stund och lämnar mig med oförklarlig känsla.
http://www.youtube.com/watch?v=uVf940pO5ME <----- En låt att fästa på stämningen just nu. Slut ögonen och försvinn in i låten, någonstans långt mycket senare försvann jag.
Tack!
You ask me if I love you
And I choke on my reply
I'd rather hurt you honestly
Than mislead you with a lie
And who am I to judge you
On what you say or do?
I'm only just beginning to see the real you
And sometimes when we touch
The honesty's too much
And I have to close my eyes and hide
I wanna hold you til I die
Til we both break down and cry
I wanna hold you till the fear in me subsides
Romance and all its strategy
Leaves me battling with my pride
But through the insecurity
Some tenderness survives
I'm just another writer
Still trapped within my truth
A hesitant prize fighter
Still trapped within my youth
And sometimes when we touch
The honesty's too much
And I have to close my eyes and hide
I wanna hold you til I die
Til we both break down and cry
I wanna hold you till the fear in me subsides
At times I'd like to break you
And drive you to your knees
At times I'd like to break through
And hold you endlessly
At times I understand you
And I know how hard you've tried
I've watched while love commands you
And I've watched love pass you by
At times I think we're drifters
Still searching for a friend
A brother or a sister
But then the passion flares again
And sometimes when we touch
The honesty's too much
And I have to close my eyes and hide
I wanna hold you til I die
Til we both break down and cry
I wanna hold you till the fear in me subsides
Dan Hill 1977
Att vara syskon med talang!
Tänk er själva att ni besitter en stor talang, ni har en egen stil och är unika i erat utförande. Tänk dig att du är en artist och mångsidig estradör. Du har förmågan att nå ut till publiken, du besitter helt enkelt en stor musikalisk begåvning. Du har förmågan att komma fram, du hamnar i en grupp som slår igenom och får världsberömmelse. Det enda problemet är att din bror heter Michael Jackson.
Jermaine Jackson hade allt! Han såg ut som Michael Jackson, han hade talangen, utseendet, sångrösten stilen och charmen. Han slog igenom i Jackson 5. Men han var inte "den brodern". Han har fått stå i skuggan av Michael Jackson och likaväl som av sin syster Janet Jackson.
Det går ju knappast att gå miste om att de är bröder Jermaine och Michael.
Tänk om inte Michael hade funnits, så måste tankarna nog gått många gånger i Jermaines huvud. Michael petade ju Jermaine som frontsångare i Jackson 5. Redan där hann skuggan falla över Jermaine, långt innan de ens var mogna att etablera sig båda två.
http://www.youtube.com/watch?v=GM-BzSz-wSY&feature=related <----- Jermaine Jackson & Pia Zadora - When the rain begins to fall
Underbar låt! Men titta noga på estetiken i musikvideon... visst är det något jacksonskt över det! Kolla klädstilen och rörelsemönstret, för att inte tala om utseendet då. En avslappnad Michael Jackson kan man nog bäst beskriva det.
Det här blir en hyllning helt enkelt till alla talangfulla syskon vars bror eller syster med kanske ännu mera talang eller liknande kastar en skugga över dem.
Jermaine Jackson en stilikon för alla dessa syskon.
Citat!
Ibland måste man faktiskt få citera sig själv:
"Samhället är precis som din egen kropp, man kan inte bygga ett samhälle enbart av nötter"
"Samhället är precis som din egen kropp, man kan inte bygga ett samhälle enbart av nötter"
Jobbrelaterat!
När man jobbar på Liseberg så kan det roligaste ibland vara själva gästmötet. Det ena mötet är mer komiskt än det andra. Det uppstår ständigt roliga meningsutbyten i den förvirringen som ibland uppstår i mötet med gästen.
Vi kan ta ett exempel:
Ponnykarusellen är den enda barnattraktionen som är gratis. allt för sällan läser gästerna på skylten att det är gratis och vill gärna lämna ifrån sig en biljett. Då får vi tala om på ett serviceinriktat och lite käckt sätt "här är det minsann gratis".
Så skall det se ut när barnen åker.
En dialog som uppstod häromdagen var just den sekvensen som jag nämnde ovan.
En mamma med barn kommer och skall lämna fram en biljett till mig och jag svarar "här är det minsann gratis!" och firar av ett leende. Hon svarar "Oj, tack så mycket, där ser man"
Kvinnan går och sätter sig på elefanten med sitt barn, vilket inte är tillåtet på grund av att vuxna väger mer än barn.
Jag går fram och talar om för henne "Det är bara barnen som får sitta på djuren"
Hon svarar och ser mig i ögonen "Jaha, men om ajg betalar får jag sitta då?"
KOMIK!
Scenario två:
På Knatterally får barnen köra sina bilar själva genom att de trampar på den röda gaspedalen i botten på bilen och snurrar på ratten. Det måste vi tala om innan varje åktur men ibland när det är dåligt väder så tenderar det att inte bli någon kö och samma barn springer om och och om igen, varpå det bara dra ut på tiden att stå och dra instruktionerna igen för varje barn. Men samtidigt som jag går ute på banan innan start och hjälper barnen med att sätta på barnen deras bälte så stannar jag hos en liten kille, sisådär 3-4 år gammal, och säger till honom och pekar på knappen "Du måste trampa på den röda knappen med foten hela tiden"
han svarar snabbt "det vet jag redan, för det säger ni ju hela tiden"
"Vad bra då vet du ju hur man kör" svarar jag.
Sen går jag bort till micken och säger "Hej allihopa, finns det något barn här som inte vet hur man kör så räck upp en hand"
Vem tror ni räcker upp handen?
Så kan det se ut på Knatterally
Vi kan ta ett exempel:
Ponnykarusellen är den enda barnattraktionen som är gratis. allt för sällan läser gästerna på skylten att det är gratis och vill gärna lämna ifrån sig en biljett. Då får vi tala om på ett serviceinriktat och lite käckt sätt "här är det minsann gratis".
Så skall det se ut när barnen åker.
En dialog som uppstod häromdagen var just den sekvensen som jag nämnde ovan.
En mamma med barn kommer och skall lämna fram en biljett till mig och jag svarar "här är det minsann gratis!" och firar av ett leende. Hon svarar "Oj, tack så mycket, där ser man"
Kvinnan går och sätter sig på elefanten med sitt barn, vilket inte är tillåtet på grund av att vuxna väger mer än barn.
Jag går fram och talar om för henne "Det är bara barnen som får sitta på djuren"
Hon svarar och ser mig i ögonen "Jaha, men om ajg betalar får jag sitta då?"
KOMIK!
Scenario två:
På Knatterally får barnen köra sina bilar själva genom att de trampar på den röda gaspedalen i botten på bilen och snurrar på ratten. Det måste vi tala om innan varje åktur men ibland när det är dåligt väder så tenderar det att inte bli någon kö och samma barn springer om och och om igen, varpå det bara dra ut på tiden att stå och dra instruktionerna igen för varje barn. Men samtidigt som jag går ute på banan innan start och hjälper barnen med att sätta på barnen deras bälte så stannar jag hos en liten kille, sisådär 3-4 år gammal, och säger till honom och pekar på knappen "Du måste trampa på den röda knappen med foten hela tiden"
han svarar snabbt "det vet jag redan, för det säger ni ju hela tiden"
"Vad bra då vet du ju hur man kör" svarar jag.
Sen går jag bort till micken och säger "Hej allihopa, finns det något barn här som inte vet hur man kör så räck upp en hand"
Vem tror ni räcker upp handen?
Så kan det se ut på Knatterally
Rötter!
Min pappa äger en fantastisk stereoanläggning. Det är densamma som har funnits med i hemmet sedan jag var liten i stort sett. Jag växte upp med att min pappa alltid var morgonpigg på lördagsmorgonar. Till min glädje och till min systers stora förtret började musiken strömma ur högtalarna gärna vid 08:30-09:00 på morgonarna. Det var ett härligt sätt att vakna till och då vaknade jag oftast på bra humör och kände att nu är det lördag.
Den där "lördagskänslan" infinner sig inte lika ofta längre när jag har jobbat oregelbundet i så många år och haft studierna. Det är väldigt sällan jag är ledig en lördag och bara kan andas ut. Men ibland så försöker jag alltid återskapa den där "lördagskänslan".
Där hans stereoanläggning står idag är nästan om möjligt än ännu mera perfekt plats än där den stod då. I ett skrymsle under trappan är det nästan som ett litet valv där stereon, cd-skivorna, vinylerna och nästan alla högtalare ryms utan att ta plats från rummet i övrigt.
Akustiken är perfekt eftersom rummet är öppet och taket är byggt en gång tiden för att vara en privat inspelningsstudio. Det var inte vi som hade rummet som det och det har varit vardagsrum längre än inspelningsstudio. Men ljudet blir riktigt bra och där gör sig en vinyl bäst i skymmning då fönstrena gör att skymningen faller bra inpå rummet.
Där har min pappa många gånger uppmärksammat mig på många nya låtar som jag inte har hört innan. För många år sedan spelade han låten "Rötter" av Lasse Tennander för mig och jag fastnade givetvis direkt. En mycket bra text och en härlig refräng. Den gör sig dock allra bäst just på farsans vinylspelare på den platsen där spelaren står just nu. Men i brist på det försvinner jag ibland in i mig själv och försöker konstruera någon slags liknande känsla hemma med blandat resultat. Hur som helst är det en fantastiskt fin låt och jag lämnar er med ett citat ur låten.
"För vi står här på stranden min vän och i mitt hjärta känns ett hugg. När vinden sliter i din hästsvans och blåser bort min barndomslugg. Oh Carol min vän, min honungspaj, mitt sockerbär, kom ihåg att våra rötter de kommer alltid finnas här."
Den enda invändningen som jag alltid har haft är mot just textraden honungspaj och sockerbär, Hur mycket vackrare hade det inte blivit om han sjöng min kärleks eld min livskamrat.
http://www.youtube.com/watch?v=2JvNofABDls Lyssna själva och bedöm, men ni kommer aldrig få känslan som jag beskriver för den skall också finans med "lördagskänslan".
Den där "lördagskänslan" infinner sig inte lika ofta längre när jag har jobbat oregelbundet i så många år och haft studierna. Det är väldigt sällan jag är ledig en lördag och bara kan andas ut. Men ibland så försöker jag alltid återskapa den där "lördagskänslan".
Där hans stereoanläggning står idag är nästan om möjligt än ännu mera perfekt plats än där den stod då. I ett skrymsle under trappan är det nästan som ett litet valv där stereon, cd-skivorna, vinylerna och nästan alla högtalare ryms utan att ta plats från rummet i övrigt.
Akustiken är perfekt eftersom rummet är öppet och taket är byggt en gång tiden för att vara en privat inspelningsstudio. Det var inte vi som hade rummet som det och det har varit vardagsrum längre än inspelningsstudio. Men ljudet blir riktigt bra och där gör sig en vinyl bäst i skymmning då fönstrena gör att skymningen faller bra inpå rummet.
Där har min pappa många gånger uppmärksammat mig på många nya låtar som jag inte har hört innan. För många år sedan spelade han låten "Rötter" av Lasse Tennander för mig och jag fastnade givetvis direkt. En mycket bra text och en härlig refräng. Den gör sig dock allra bäst just på farsans vinylspelare på den platsen där spelaren står just nu. Men i brist på det försvinner jag ibland in i mig själv och försöker konstruera någon slags liknande känsla hemma med blandat resultat. Hur som helst är det en fantastiskt fin låt och jag lämnar er med ett citat ur låten.
"För vi står här på stranden min vän och i mitt hjärta känns ett hugg. När vinden sliter i din hästsvans och blåser bort min barndomslugg. Oh Carol min vän, min honungspaj, mitt sockerbär, kom ihåg att våra rötter de kommer alltid finnas här."
Den enda invändningen som jag alltid har haft är mot just textraden honungspaj och sockerbär, Hur mycket vackrare hade det inte blivit om han sjöng min kärleks eld min livskamrat.
http://www.youtube.com/watch?v=2JvNofABDls Lyssna själva och bedöm, men ni kommer aldrig få känslan som jag beskriver för den skall också finans med "lördagskänslan".
