fredriksperspektiv

Just nu pågår världens största klimatmöte i Durban i Sydafrika. Där finns statsministrar, miljöministrar, preseidenter och kungligheter från alla världens möjliga länder och förhoppningarna är att försöka lösa världens miljöproblem.

Igår uttalade sig kung Albert II av Monaco, världens näst minsta existerande land, att det är viktigt med miljön och miljöbekämpning. Därför skall han minsann gå in stenhårt för att Monaco skall dra ner på sina miljöutsläpp. 

Kung Albert II lovade att Monaco skall se till att ingen av stadens casinon skall ha några miljöutsläpp år 2050!

Tack för det Albert II nu blir det säkert en vit jul i Sverige även år 2051!


Albert II, miljökämpen!

Jag kom att tänka på en sak idag på lunchen.

Om man har skjutit en älg i Sverige och tar hem den för att stycka och sen laga till, då kan man vara lycklig över att man har ätit en riktigt god svensk älgfilé eller liknande.

För en älg och älgens kött betraktas som svensk/t för att den har skjutits och styckats i Sverige. Jägaren sträcker på sig och tänker vilket underbart gott svenskt älglött vi har i det här landet.

I realiteten kan ju faktiskt älgen vara född i Norge eller Finland och ha sprungit över gränsen lite som den vill.

En människa som föds i Norge eller Finland och flyttar till Sverige är ju i första hand att betraktas som norsk eller finsk.

Min poäng?

Djurs kvalité och ursprung bedöms efter vilket land de dör i, människor efter vilket land de föds i!

Djur kan alltså hålla god kvalité oavsett dess ursprung, människor bedöms efter helt andra kriterier.

Märkligt?

Knappast någon som känner mig på riktigt har undgått min fascination för 80-talet. Vem är jag att inte leva som jag lär. Det må hända att jag föddes 1987, men jag får väl villigt erkänna att jag också fastnade där i mångt och mycket och är ett vandrande 1987.


Candido, min portugisiske vän här i Oslo och jag. Jag tror Nik Kershaw hade varit stolt!

http://www.youtube.com/watch?v=fIBzbdo2LjU <---- Nik Kershaw, stilikon på 80-talet! 

För första gången skall jag skriva ett inlägg när jag är full.

Det är en sak att gå ut på krogen, vad det blir är ofta beroende av vad man gör det till. Många har höga förväntningar på kvällen och tanken är "jag kommer att träffa den och den tjejen". Självklart har man sådanna tankar som dyker upp ibland.

Så vad händer?

Jag kommer till ett ställe, har väldigt, väldigt trevligt och minglar runt. Har för övrigt oerhört trevligt och det är inte så ofta man träffar en tjej som betalar i krogkön trots att jag insisterar på att jag minsann kan betala för mig själv.

Natten fortsätter och helt plötsligt ser jag en helt fantastisk tjej! En sådan där tjej som man egentligen kan tänka "hur skall jag få kontakt med henne?". Ett tips, notera alltid detaljer! Många tjejer tänker väldigt mycket på hur de klär sig och mycket av helheten beror på detaljer. Exempelvis har de fokuserat väldigt mycket på sitt hår, det har ett speciellt armband, halsband eller vad som...

Poängen är att komma fram till en tjej och säga "Hej, du är väldigt snygg" är det samma som att säga "hej, jag är en kille och jag vill ligga", många gånger. Men om du har ett helt annat budskap och öppnar på ett helt annat sätt som att "oj, det där halsbandet var väldigt fint, har du köpt det själv eller har du fått det?". Då är du rakt inne i ett samtalsämne direkt och du kommer också få höra en kort historia kring det där halsbandet som du kan spinna vidare på. Du har dessutom på samma sätt öppnat ett samtalsämne som ligger utanför det klassiska utseende och jobb. 

Det är dock inte bland detta du hittar poängen med den här texten. Den här tjejen får direkt en väldigt bra kontakt med mig efter att jag kommer fram med en fånig kommentar om att min skjorta minsann matchar hennes klänning. Hon tar det på helt rätt sätt och vi börjar småprata och dansa och skratta. Vi dansar på skämt och har väldigt trevligt helt enkelt, trots att det är väldigt trångt i lokalen. 

Jag kan passa på att påpeka att den här tjejen hade helt fantastiska ögon och utrålande väldigt mycket charm och hjärta. En tjej du egentligen inte skall träffa på krogen, utan bara råkar springa på i affären eller som serverar dig på ett café, i en vardagssituation egentligen. Men där står hon och hon bjuder på sig själv och är liksom inte på något sätt klängig. Hon berättade senare att hon studerade till Sjuksköterska och var från Oslo från början och lika gammal som mig själv. Det var dessutom väldigt tydligt att hon tyckte att jag var väldigt charmig och fick henne att skratta och le (Bonusfakta, Wizex första album från 1974 "Skratta och le"). 

Plötsligt får hon ett sms och det hon berättar att det är hennes pojkvän som smsar och undrar hur morgondagen ser ut. Min reaktion i det här läget "Ok, det här är en väldigt fin tjej och det är klart att någon vill ha henne". Jag frågar hur länge de har varit tillsammans och hon svarar att de har har varit tillsammans i två år. Då tittar jag henne i ögonen och säger "då skall han vara lycklig, för det syns att du är en tjej med väldigt stort hjärta och du utstrålar verkligen ärlighet och tillgivenhet". Hon blir helt förvånad och brister ut i världens största leende när hon märker att jag menar allvar med det jag säger. Sen säger hon att hon blev alldeles rörd av det jag sa och att det är sånt man inte riktigt hör var dag. 

Vi pratar vidare en stund och sen säger jag att jag inte skall störa henne mer och vänder mig till Candido för att säga att vi skall gå vidare. När hon märker att vi är på väg därifrån tar hon tag i min arm och drar mig till sig och säger "du verkar vara en helt underbar kille och forsätt vara det". Sen får jag en kram och jag och Candido går vidare och sen vandrar hem tillsammans i natten.

Budskapet här, för mig är det tillräckligt att få höra av en tjej som är så fantastisk som hon att man är någonting, och se att hon verkligen menar det är så många gånger mer värdefullt än att lalla hem småfull med en lika full tjej för att sluta i min säng. Att få veta att man lever räcker gott för att förstå att man duger och att man verkligen har någonting. Vissa stunder är värda så mycket mer!

Som en avslutning för att relatera till gårdagens kanonfilm på SVT.

http://www.youtube.com/watch?v=ZGoWtY_h4xo <----- Everthing I do (I do it for you) av Bryan Adams

Ärlighet är det enda som verkligen betyder någonting!  

Sveriges ambassadör i Oslo heter Ingrid Hjelt af Trolle. Hon har varit ambassadör i flertalet länder och jobbat i både New York, Bryssel, Islamabad osv.

Det som är så genialt med Ingrid är att hon ju har en väldigt ärofylld titel i sin roll som ambassadör. Men kommer hon ner i matsalen på ambassaden försöker hon inte ta mer plats än någon annan och har en väldigt human inställning till sig själv och sin yrkesroll. En kvinna som jag har lärt mig mycket av, genom att få följa henne och bistå henne i hennes arbete. Man kan vara officiell och inofficiell samtidigt, det handlar mer om att vara professionell.


Därför blir den här bilden så underbar! Sveriges högsta officiella företrädare i Norge hjälper barnen att hänga upp julgranskulor i granen. Hon är Sveriges ambassadör, men hon är lika mycket Ingrid. Hade det varit en amerikansk ambassadör som hade gjort samma, då hade man nog också sätt till att bilderna kom ut i tidningarna, titta vilken human ambassadör vi har. Tänk exempelvis bilderna på John F. Kennedy som "leker" med sina barn i ovala rummet i Vita Huset! 

I övergången sent 80-tal/tidigt 90-tal, dök ett helt pärlband av duktiga svenska sångerskor upp och fick några hitar, för att sedan försvinna från rampljuset.  

Det roliga är ändå att det bara är i Sverige en artist kan få en stor internationell hit och sen totalt försvinna och 10-15 år senare arbeta på arbetsförmedlingen, eller på konsum. Ett bevis på hur liten artistscenen är i Sverige.

I Tyskland, Storbritannien, Frankrike och framförallt i USA kan en artist, som bara får en och annan hit, fortsätta turnera hela livet och livnära sig på det. Där är finns fortfarande en efterfrågan efter artisten beroende på att befolkningen i dessa länder är såpass stora.

---

http://www.youtube.com/watch?v=CQFFE_EAPk8
Towe Jaarnek, en typisk symbol för det här fenomenet. Hon slog igenom stort med låten "Ett liv med dig" ovan, som slutade på 2:a plats i melodifestivalen 1991. Helt plötsligt fick hon sjunga invigningslåten, "More than a game", till fotbolls-EM 1992 i Sverige, tillsammans med Peter Jöback. Om man bortser för kvalitén på liveframträdandet på youtubeklippet och ser till CD-versionen av "Ett liv med dig", så är det en fruktansvärt bra låt. Duetten med Jöback tillhör också en av de bästa invigningslåtarna jag har hört, med en tillhörande musikvideo som jag letat mig blind efter i flera år. Har sett den två gånger i mitt liv och vill väldigt gärna se den igen. För övrigt äger jag en ep-singel med hennes låt "Barcelona", som var en mindre hit 1992 och från skivan "Towe". Den låten som Lasse Holm tyvärr nödrimmade sönder med texten "För till Barcelona är det många 100mil så jag hoppas att du flyger för det tar flera dygn med bil". Kanske var det den textraden som gjorde ridå för Towe Jaarneks lovande karriär? Hon släppte en kanonskiva 2008, men då hade hon mer eller mindre varit helt tyst på de stora scenerna i många år.

http://www.youtube.com/watch?v=LqXaid5Xee0
Lizette Pålsson dök upp i slutet av 80-talet i den så kallade supergruppen, Stage Four, innehållande utöver henne själv, Andreas Lundstedt, Lisa Nilsson och hör o häpna, hennes dåvarande pojkvän, Peter Jöback. Sedan fick hon chansen i melodifestivalen 1990 med "sången över havet", hör henne sjunga den på engelska "a song across the ocean" och låten hade förtjänat ett bra mycket bättre öde! Revansch fick hon ändå 1992 när hon slutade 2:a i samma tävling tillsammans med dansgruppen Bizazz, i ett av de snyggast framförda bidragen i melodifestivalens historia. Sen blev det turnerande i ännu en supergrupp kallad Musical Express, bestående av Pernilla Wahlgren, Karl Dyall och Peter Jöback. Idag syns Lizette inte alls på de stora scenerna och är mest känd som duktig barnfilmsdubbare och bästa vän med Pernilla Wahlgren. Ridå Pålsson efter ett samarbete även hon med Jöback ironiskt nog!

http://www.youtube.com/watch?v=xDtaCe9flBM
Ankie Bagger körade bakom Lili & Susie i låten "Oh mama!" från 1986. Det ledde till att Ankie Bagger fick en egen karriär signerat Ola Håkansson och Alexander Bard bland annat. Det började med att de plankade bröderna Herreys "Varje liten droppe regn" och gav ut den med Bagger och engelsk titel "People say it's in the air", innehållande ett spektakulärt synthintro. Sedan plankades Kiss låt "I was made for lovin' you baby" och Ankie hade enkelt fått sig en internationell solokarriär. Störst blev nog ändå hiten ovan, "Where were you last night" och Ankie drog till Japan och blev megstjärna. Efter några tappra försök blev det ridå för Ankie Bagger.

---

Ena stunden stjärna, nästa stund konsumtant eller undersköterska?

Vart tog tjejerna vägen sen kan man ju undra?

Då har jag ändå inte nämnt tjejerna i Angel "Sommaren i City", tjejerna i Troll "Jimmie dean", Millas Mirakel "Rytmen av en rengnig natt".

Vem vet kanske är det en f.d. svensk popstjärna som sitter i ICA-kassan där du bor, är lärare på din skola, arbetar som simlärare eller tar hand om dina äldre familjemedlemmar på ett ålderdomshem?

För precis så funkar det i Sverige och framförallt då tycks det som.

Det enda liknande fenomenet som överlevde till dags dato utan att spotta ur sig någon vidare stor musik är Anna Book! Vem vet det kanske var så enkelt att hon aldrig samarbetade med Peter Jöback? Fråga Myrra Malmberg "Jasmine" i tecknade disneyfilmen "Aladin" om vart hon håller hus!

Visst har hon en karriär Myrra,              Att samarbeta med Peter Jöback är början till slutet?                 
men för gemene man är hon okänd!

Definitionen av vad en idol är, är väldigt olika. För mig är definitionen av en idol, en person som har åstadkommit någonting som har berört mitt liv. En person som har förändrat sättet jag ser på världen.

Jag har många idoler, men bara en verklig idol som jag har haft direkt personlig koppling till.

Erland Christiansson är min stora idol. Vem var han då?

Han var en man som alla talade väl om och som jag aldrig har hört någon säga ett ont ord om. Det var han som för en stund kunde bli alla barns idol, när han helt plötsligt kunde stanna när han var ute och gick och såg några barn som behövde hjälp. Han var en person som alltid försökte hjälpa till och satte andra människor i första rummet och legitimerade lycka i andra människors lycka.

En vardagshjälte och filosof som kunde spara sångtexter i plånboken och läsa dem för sig själv i svåra stunder. En person som alltid satta rättvisa först och inte accepterade orättvisor. En socialdemokrat av den gamla skolan som endast kunde bli förbannad om folk pratade politik i hans omgivning. Politik var någonting som inte skulle diskuteras på kalas eller liknande.

Erland Christiansson för mig är personen jag kröp upp breve i sängen när jag var liten och läste tidningen med. Det var han som berättade allt för mig om Andra världskriget och varför folket i Afrika svälter, vad olja, diamanter och guld innebär för världsekonomin. Tack vare honom kunde jag alla världens länder när jag började andra klass och i stort sett alla huvudstäder. Det är tack vare honom som jag har ett sånt brinnande intresse för samhällsfrågor. I en lång förlängning är det tack vare honom jag har en Fil Kand i statsvetenskap.

Han har påverkat mig att bli den person jag är och många av de intressena jag har. Utöver det lärde han mig gå, han lärde mig simma och knyta skorna. Utan honom hade det tagit längre tid för mig att lära mig många saker.



Erland Christiansson var min morfar och dog när jag bara var 9 år gammal. I 9 år påverkade han det som kommer att bli resten av mitt liv. Han påverkade inte för att han ville påverka mig, han påverkade mig för att jag ville bli påverkad av honom. För jag såg upp till min morfar, jag ville vara som honom.

Någon dag innan han skulle läggas in på sjukhuset för det som kom att bli hans sista tid i livet, tog han med mig, min syster och mina kusiner på cirkus. Han ville aldrig tillåta sig själv att vara sjuk, han älskade livet. Inga sjukdomar skulle få hindra honom, trots att han var jättesjuk!

Min morfar Erland Christiansson dog 1996. Idag skulle han ha fyllt 90år.

Morfar, jag hoppas att du är stolt över mig.

St Helena är en ö mellan Afrika och Sydamerika där det bor ca 5200 invånare. De har fortfarande inte fått någon flygplats och enda sättet att ta sig till och från ön med färja till Afrikanska västkusten. Det tar med andra ord några dagar att ta sig därifrån.

Det är lite frågor som dyker upp i samband med förutsättningarna. Folk som inte kan ta sig ifrån sin egen ö så lätt, lever nog troligtvis större delen av sina liv på ön. Det borde med andra ord inte vara så svårt att bli kändis på St Helena. Vad krävs egentligen?

Rent ironiskt skulle det ju nästan räcka med att måla om staketet rosa, för att bli känd som "han med det rosa staketet" på hela ön. Har man väl träffat en tjej eller kille, är det nog troligen inte så stor idé att försöka vara otrogen eller ens försöka byta förhållande. Utbudet bör ju knappast vara så stort!

St Helena har faktiskt två konkurerande dagstidningar dessutom, The St Helena independent är en av dom. Det måste ju ständigt vara samma människor som figurerar i pressen och om inte annat har väl alla människor varit med minst en eller två gånger på ett år. Det kan inte lätt att vara trendsättare heller, eftersom utbudet på kläder lär vara ganska begränsat.

Vilken tur ändå att man inte lever på en isolerad ö någonstans!

Befinner över 30 mil ifrån min käre far och det är lite svårt att närvara på en fars dag då. Jag hoppas att han tog min oplanerade närvaro vid middag på allhelgonaafton som ett slags bevis på att jag tycker om honom.


För visst har vi våra likheter du och jag pappa!

För er som känner både min pappa och mig behöver jag inte påpeka hurpass lika vi är som personer, för er som följt min blogg under en längre tid behöver heller inte tveka på att min pappa och jag har många gemensamma intressen och att han ständigt var en slags mental "push" under de åren jag for land och rike runt med min friidrott. Detta sagt utan att förringa min mamma som alltid ställt upp för mig med rent praktiska saker så att jag kunde kombinera ett ganska stressigt liv undder tonåren, med fem-sex-sju dagar i veckan, skola och jobb. Nästan alltid såg mamma till att det fanns mat till mig efter skolan, eller anpassade mattider efter mina träningar och tävlingar, var självklart närvarande vid tävlingar och den jag alltid vänt mig till i de tyngsta stunderna.

Men till rollen som min pappa hade under mina ungdomsår och vårt gemensamma intresse för friidrott. Farsan var väldigt mån om att ställa upp på mig om jag behövde hans hjälp och som friidrottare är man individualist, som tävlingsmänniska. Jag daltade ganska mycket med min pappa på tävlingar utan att ens tänka på det.

Säga vad man vill om Viljo Nousiainen som människa och all skit han har gjort mot människor, förstår jag ändå när jag läste Patrik Sjöbergs bok en del av relationen "pappa" och son i friidrottsammanshang.

Jag kunde ha ganska stort tunnelseende när jag var ute på tävlingsarenan och pappa var ju ständigt där och han fick ofta bli offret för en del utskällningar och tjurskallighet från min sida. Tränare har jag alltid haft stor respekt för, det har ju varit mina mentorer. Min pappa fick därför bli katalysatorn där glädje, sorg och förtvivlan fick nå en måltavla. Troligtvis ganska vanligt för många ungdomar inom idrottens värld.

Farsan ställde alltid upp och han var mitt redskap. Skulle någon ta varvtider inne på friidrottens hus eller nere i Malmö var det min farsa som skulle göra det och hans röst överröstade alltid alla andras... "29 SEKUNDER PÅ FÖRSTA VARVET FREDRIK!!!" Vem från den tiden har inte hört min pappas röst?

Inför en tävling i Uddevalla en sommar, när jag kan ha varit 12 år, hade jag fått höra av min tränare att jag måste lyfta blicken snett uppåt när jag gör min längdhoppsansats. I en analytsik 12-årings hjärna, efter de kunskaper och de erfarenheter man besitter i den åldern, kom jag snabbt på att det kan vara bra att ha ett riktmärke att fästa blicken på. Såhär i efterhand och efter flera år som tränare förstår jag ju att det där med att lyfta blicken enbart är ett trick för att jag skall få fram bålen och höften i ansatslöpningen, för att få ett bättre och kraftigare avstamp. Här hade jag dock tolkat det som att jag 100% skulle fokuser min blick på en bestämd punkt, det var det viktigaste. Resultatet blir ju dessvärre att man glömmer av resten av själva hoppet eftersom jag springer och fokuserar på något helt annat än själva längdhoppet, vilket jag återkommer till.

Framför längdhoppsgropen på Rimnersvallen i uddevalla finns i alla fall en betongläktare och en lyktstolpe, olyckligtvis för min del var lykstolpen placerad 2m för långt åt sidan från gropen sett, vilket hade lett till att jag hade sprungit med sned blick. Vad skulle jag göra? Min pappa! Han skulle hjälpa mig. 

Jag gick fram till farsan som stod vid sidan av och förklarade för honom hur nödvändigt det var att jag behövde ha något att fästa blicken på och att han genast skulle upp och ställa sig på en lämplig höjd på läktarn framför länghoppsgropen så att jag kunde fästa blicken på honom. Självklart kan han inte se hur det ser ut från mitt håll och han ställde sig ganska långt upp. Jag fäste min blick på hans ansikte och hade blicken väldigt långt upp i förhållande till gropen, det måste sett ganska komiskt ut när jag gjorde min ansatslöpning. Ett uselt längdhopp, såklart! Frustrationen gick ut över farsan som i min värld givetvis skulle ha ställt sig längre ner. Han fick därför snällt gå o ställa sig längre ner. Jag fäste blicken på honom och påbörjade min ansatslöpning och det blev uselt igen. 

Sådär fortsatte det hela tävlingen och jag genomförde 6 hopp, var tvärilsk på min pappa och flyttade runt honom på läktaren mellan varje hopp. Det var ju hans fel att jag inte hoppade bra tyckte jag eftersom han inte stod på rätt ställe! 

En bok som alla bör läsa är "Mot nya mål" av Torbjörn Nilsson, en av Sveriges bästa fotbollsspelare och tränare någonsin. Han berättar där i en episod att någon sa till honom inför en match att akta sig för nummer 3, med reservation för numret, i motståndarlaget, eftersom han var forward sprang han hela tiden för att inte ligga nära nummer 3 i motståndarförsvaret. Resultatet fiasko, han sprang bara runt hela matchen och tillförde ingenting till speler då han kom i fel lägen hela tiden. Lite samma situation som min. Jag fokuserade enbart på att jag skulle lyfta blicken och glömde av hur man faktiskt hoppar längdhopp.

Summa sumarum var att jag kastade friidrottskläder och spikskor runt omkring mig och skällde ut min pappa, grät och talade om för honom att jag skulle fan i mig aldrig tävla igen!

Lyckligtvis lyckades min pappa tala mig till rätta med lite hjälp av Ann Högberg, som var på samma tävling, SM-medaljör i Höjdhopp på 90-talet och gift med min pappas kusin.

---

Min farsdagpresent till dig pappa blir det här omnämnadet. Det kommer en dag när jag har slutat studera och skaffat mig ett jobb och ett hem. Den dagen är det min tur att ställa upp på dig och morsan, med glädje.

Fram tills dess vill jag att ni skall veta att jag värdesätter det du och morsan har gjort för mig! 

Tänkte bara passa på att visa hur min arbetsplats ser ut. Väl värt ett minne för mig själv. Har ni inte tänkt på vad lite bilder man har från sin arbetsplats egentligen?


Synen jag möttes av första dagen på jobbet, mitt namn var redan uppe!

En lugn arbetsdag på kontoret, annars brukar mitt skrivbord vara belamrat med post-itlappar om massa olika möten! Jag är väl lite retro som vanligt!

Min favoritkastanj utanför mitt fönster och i korsningen på den minst sagt trafikerade Bygdøy Allé. Min morfars favoritträd för övrigt!

Utsikten från andra fönstret!

Som en avslutning mitt dagliga sällskapet av kungafamiljen som blickar ner över mig från sitt bröllopsfoto!

Idag var jag och besökte administrationspersonalen för Norway Cup, en av världens största fotbollsturneringar.

Anledningen till mötet var att jag fick åka dit som representant för svenska ambassaden, då de ville ha hjälp med hur de skall locka fler svenska lag att besöka turneringen.

Det var ett väldigt intressant möte och det var givande för både mig och Maria Jacobsen som jag talade med.

Jag har en tanke om att anledningen till att de inte attraherar svenska fotbollslag i så stor utsträckning självklart beror mycket på Gothia Cup, men jag tror också att det är för att svenskar i allmänhet inte bryr sig så mycket om Norge och att kunskapen om Norge är ganska låg. Norge sneglar på Sverige oftare än vad Sverige sneglar på Norge.

Jag sa helt enkelt att skall man attrahera svenskar skall man börja att göra broschyrer på svenska och som riktar sig till ungdomar, det är ju faktsikt dom som skall spela i turneringen. Cupen måste vara mer än en fotbollsturnering, på samma sätt som Gothia Cup, att barn och ungdomar längtar tillbaka till nästa år.

Det var några av många tankar jag lade fram och jag blev väldigt väl mottagen.

Dessutom hamnade jag på Norway cups hemsida!

http://www.norwaycup.no/article.php?id=3146 <----- Länken för den som vill se bland annat vad jag sa om Norway Cup!

Jag håller fullständigt med dig Mariah Carey!  Varför blev det aldrig vi?

http://www.youtube.com/watch?v=0IA3ZvCkRkQ&feature=relmfu <------ Varför man vill frysa tiden för henne, sätta sig på ett plan till New York och fria på stående fot!

Många minns väl TV-serien "Albert och Herbert", som också var julkalender, med skådespelarna Sten-Åke Cederhök (Albert) och Thomas Von Brömsen (Hebert). En typisk göteborgsk TV-serie med underfundigheter, ordvitsar och gubbhumor! Kort och gott en kultserie och i många gånger ett stycke skön komedihistoria.

1995 startades serien upp igen, efter att ha varit en långkörare på 70-80-talet, fast denna gången med enbart Herbert och en ny karaktär. Anledningen var ju förstås att Sten-Åke Cederhök varit död sedan några år och nu behövdes en ny ersättare, en yngre förmåga. Den nya karaktären fick namnet Robert och spelades av Carl-Einar Häckner, ni vet trollkarlen med den väldigt skruvade och exentriska humorn som uppträder på Lisebergs stora scen varje år. 

I det allra första avsnittet av TV-serien får vi se att Albert begravs och såsmåningom dyker Robert upp för att trevande försöka berätta för Herbert att Robert är hans okände bror. 

Det är här poängen kommer för när jag sitter och tittar på Carl-Einar Häckners skådespel dyker en mer nutida komiker och skådespelare upp i huvudet på mig, Björn Gustafsson! 

---

Jag har någonstans sagt till mig själv att jag aldrig skall skriva någonting om honom eller liknande eftersom jag personligen känner Björn sen ett antal år tillbaka, jag skall här tillägga att vi dock inte umgås utan ses vi så pratar vi och kanske gör något. Anledningen för mig att inte skriva någonting om honom är att jag på något sätt som någon pajas vill försöka "rida" på hans framgång, "titta på mig jag känner Björn!" En kategori av människor som alltid dyker upp så fort någon gör något bra!

Det här handlar snarare om att eftersom jag känner Björn och har sett honom agera många gånger på både stora och mindre tillställningar, alternativt i rena privatlivet, så kunde jag inte låta bli att se likheter med det sättet Carl-Einar Häckner spelar på i TV-serien "Herbert och Robert".

http://www.youtube.com/watch?v=ejhzXzHnMbo <----- där har ni allra första avsnittet av TV-serien "Herbert och Robert". Spola fram till sisådär 8min in i klippet och Carl-Einar Häckner gör entré. Från sisådär 9min börjar likheterna mellan Carl-Einars skådespel och Björns dito att bli väldigt igenkännande. Notera exempelvis när Robert skall visa för Herbert hur man praktiserar karate.

---

Jag tror knappast att Björn personligen har suttit och specialstuderat Carl-Einar Häckner som en slags förebild till sin egen komik. Men den tafatte Göteborgaren med lite långt hår som växlar från totalt nollstäld till excentrisk, till svärmorsdröm, som drar spontana ordvitsar och sjunger sånger på medvetet dåliga rim gör entré för första gången i den här TV-serien. Här öppnar någonstans Carl-Einar Häckner den svenska publiken helt omedvetet för ett komiskt stjärnskott 13 år senare.

Varken Carl-Einar eller Björn har nog någonsin dragit en parallel av varandras skådespel, men om de skulle betrakta sig själva från ett Platoniskt perspektiv, ett utifrån perspektiv, skulle de nog också se likheterna. Har ni inte redan sett avsnittet jag länkade, så gör det nu, ni lär förstå vad jag menar!


Björn Gustafsson och Carl-Einar Häckner, lika som bär?

Till sist ett tillägg till Björn om du läser det här, du är en underbar människa och jag vet att du har självinsikt!


 

Zoran Đinđić var den man som valdes till premiärminister i Jugoslavien efter att den inte helt okände Slobodan Milosevic tvingats avgå. Đinđić kallade sig själv för reformistisk socialist och började förbättra kontakterna med omvärlden omgående efter tillträdandet som premiärminister.

Det Jugoslavien han fick makten över var ett sargat och decimerat land med ett mycket dåligt rykte världen över. En av de åtgärder han gjorde för att förbättra Jugoslaviens ställning var att skicka Slobodan Milosevic till krigsförbrytartribunalen i Haag.


Zoran Đinđić

Den 12 mars 2003 var Zoran Đinđić på väg till ett möte och skulle först besöka regeringskansliet i Belgrad. På väg upp för trappan skjuts han och skadas så allvarligt att han avlider samma dag. Mordet sägs vara beställt av serbiska maffian och serbiska nationalister.

Vad var det då för möte som Zoran Đinđić skulle på?

Han skulle träffa Sveriges dåvarande utrikesminister Anna Lindh!

---

Anna Lindh

Den 10 september 2003 går Anna Lindh in på NK i centrala Stockholm fullt ovetandes om att hon är förföljd av en man. Lindh blir attackerad med kniv inne i varuhuset och avlider tidigt på morgonen den 11 september 2003.

Mördaren Mijailo Mijailovic, en psykiskt sjuk serbisk/svensk man.

Det är lite kusligt att tänka sig just det faktum att Anna Lindh var på väg för att möta Zoran Đinđić i serbien i mars det året och fått beskedet att han blivit mördad precis innan. Jag tror att hon själv måste ha funderat mycket om livet just vid det tillfället. Den 10 september samma år blir hon själv mördad av en man av serbiskt ursprung. Rent sammanträffande möjligen, men det är helt offatbart att i efterhand tänka att Anna Lindh mer eller mindre bevittnat sitt eget öde drygt ett halvår innan sitt eget.

Jag och min rumskamrat Candido promenerade sakta hem genom Oslos finare kvarter, Frogner, igår natt på väg hem till vårat. Då passerade vi tre svenska tjejer och vi började prata och en av tjejerna kom ifrån Halmstad. Efter tre års vistelse i Halmstad vill jag kategoriskt påpeka att det tyvärr finns en viss utbredd mentalitet bland människor som bor i Halmstad som jag inte stöter på i Oslo, Göteborg eller Stockholm. Då menar jag alltså att den är utbredd, men givetvis inte bland alla.


Frogner Plass!

Det är en slags uttalad mentalitet att kommer man från Halmstad är man en märkvärdig människa, från en storstad och man är lite för mer än vad andra människor är. Så var även fallet med en av de här tre tjejerna. Jag sa att jag flyttade från Halmstad i maj och jag frågade vart i Halmstad hon kom ifrån då svarade hon mig att hennes föräldrar bott i Halmstad och sen flyttat till New York och numera bor i Chicago. Det var inte riktigt svaret på min fråga och det sa definitivt mer om henne än om mig. En tjej som presenterar sig med att hon har framgångsrika föräldrar.

Jag blev så paff att jag bara slängde iväg kommentaren "Så det gör dig till en bättre människa menar du?". En nonchalant blick och "Ja!" sen sa hon "Du kanske vet hur man är full?", jag tittade på henne och sa "Jotack, men det finns en gräns!", hennes svar "Du vi har våra vänner och detta är vårt staket så bara gå!", jag såg henne inte ens i ögonen utan vi bara gick vidare i lugn takt och jag vinkade lite nonchalant över ryggen medan dom fortsatte att babbla på för att försöka få respons.

Jag menar vad är det för fel på människor när man spontant möts och man direkt måste försöka att bevisa någonting? En riktig kvinna som har någonting att komma med är trygg i sig själv och låter den andra personen själv upptäcka varför hon är speciell. Klarar inte mannen av att upptäcka henne, märker hon det och hon kan artigt avsluta kontakten.

---

En kvinna som har någonting något unikt, någonting speciellt behöver inte tala om det. Hon behöver bara vara sig själv och folk får upptäcka henne för den hon är. Flertalet exempel på dessa kvinnor är Dolly Parton, Olivia Newton-John, Bonnie Tyler.

---

Det är här jag stannar upp, Bonnie Tyler! Eller Gaynor Hopkins som hon egentligen heter. Hon växte upp i en liten by i det lilla landet Wales långt ifrån kändislivet i London och framförallt långt ifrån det flotta Manhattan.



Hon hade en väldigt raspig röst men hon älskade att sjunga och hon trodde på sig själv. Hon fick en hit 1975 med låten "Lost in France" och tvingades sen operera sina stämband 1976. Det blev problematiskt och hon fick en ännu raspigare röst, trots detta slår hon på allvar igenom 1977 med vad jag kallar för världens bästa genombrott genom tiderna. För tänk dig att komma som ung artist och få slå igenom på allvar med en låt som "It´s a heartache".

http://www.youtube.com/watch?v=rp3Xy2q6TBI <------ "It's a heartache"

Hennes röst är raspig, hon kommer från landet och hon är helt ny i USA, men den här kvinnan kan sjunga! Titta på hur Bonnie Tyler utvecklas från sitt genombrott och framåt... Hon går helt och hållet sin egen väg och hon är trendsättare, en kvinna som väl passar in i socitetens ideal. Hon behöver absolut inte be om ursäkt för sig själv och det hon kan!

Men framförallt det viktigaste, hon är en kvinna och hon har aldrig låtit hennes storhet gå ut över hennes folklighet. Hon vet vem hon är och försöker inte framhäva sig själv och när hon gör det är det för att hon helt enkelt har förmågan att göra det! En stor artist och en riktig kvinna! Hon må ha skönhetsopererat sig och so what, men hon slänger inte det i ansiktet på folk och hon lyckas vara genuin, för det där är Bonnie Tyler och ingen annan.

http://www.youtube.com/watch?v=lcOxhH8N3Bo&ob=av2e <----- "Total eclipse of the heart" Se henne och inse att det där är en riktig kvinna och hon inte har någonting att skämmas för, hon behöver inte tala om vem hon är, det framgår ändå!


Bonnie Tyler drygt 25 år efter förra bilden!

Jaha dagens norskor!


Tydligen står norska tjejer i kö för att se ut som fåglar i munnen!

Nu kan jag på riktigt kalla mig för statsvetare, för nu har min uppsats publicerats och jag har en examen att hämta ut!


Tummen upp för det! Jag och min boendekamrat Frida!

Undrar hur det skulle vara att vara sektledare?

Att människor kan ta livet av sig för att en man eller kvinna har sagt det för exempel.

Undrar vad det är för människotyper som blir sektledare, hur dom är funtade, vad de har för bakgrund och framförallt vart börjar man?

Skulle jag vara sektledare hade jag nog velat leda en riktigt knäpp sekt som ingen förstår sig på. Ingen farlig sekt för någon annan än oss själva och som helt enkelt enbart är fullständigt meningslös. Jag tänkte mig nått i stil med det här:

"Hej vi skall ha ett möte i skogen på en nedlagd dansbana och sniffa lim tillsammans, samt läsa dikter av litauiska säljägare.

Obligatorisk klädsel är röda manchesterplagg och vi sover två och två i varje sovsäck, som vi syr upp själva på kvällen av importerade kaffepåsar från Nicaragua.

Kvällens meny är sånt vi finner i naturen på bokstaven M, som vi sen tillreder för allmän bespisning.

Till frukost komer vi att hålla ett seminarium om varför älgbeståndet har minskat så kraftigt i Moldavien de sista 10 åren.

OBS! Ta gärna med valfri Ekvatorial Guineisk barnbok som vi kan ha högläsning ur på kvällen.

Vid intresse hör av er till

Doktor Fredrik Haraldsson bakom den den stora papperskorgen på Gullmarsplans tunnelbanehållplats.

Väl Mött!"

En kulturliberal naturalistisk sekt där det religiösa legitimeras i den dialektiska processen mellan människan, dess natur och dess kultur!

Lät det lockande?