fredriksperspektiv

Så var man då 25 år gammal, det vill säga för varje dag som går är jag närmare 30 än 20 och jag börjar så sakta glida från det där ingenmanslandet man befinner sig i när man är mellan 20 och 30 till medelålders. För visst kan man kalla en 25-åring för ungdom fortfarande, det kan jag köpa... men vad är då en 15-åring om en 25-åring är en ungdom?

Än så länge inga ålderskrämpor och det kanske man inte skall ha när man är 25. Visst lite högre hårfäste än när jag var 15, men o andra sidan rikligt med tjockt hår på huvudet. Varken sämre syn eller hörsel, inga linser eller glasögon här. Grundkonditionen finns där men kvalitén saknas och det har ju andra förklaringsfaktorer än att jag är äldre. Jag önskar att jag får någon form utav fas i livet igen så att jag har både orken och tiden att gå och träna. Förr tränade jag 5-6 dagar i veckan och var Sverige-elit på ungdomssidan på 800m. Jag kunde springa hur mycket som helst. Det fanns alltid mer att hämta. Well efter Mallorca skall det bli ordning på saker och ting. För vem vill leva som jag har gjort det sista året i längden? Bott på 5 olika ställen i tre olika städer i två olika länder och haft 4 olika jobb och en högskoleutbildning som pågått på 100% hela tiden. Dessutom nu på avancerad magisternivå.

Vad sägs om ett 8-5-jobb eller 7-4-jobb med fria eftermiddagar, där jag faktiskt kan ägna mig åt att städa, tvätta, diska, laga mat, handla när jag måste och träna när jag kan. Jag är ju tränare och det gör ont i hjärtat när jag inte kan gå in för det helhjärtat!

Var så underbart att höra en utav ungdomarna, där har vi det igen, säga att det va så kul att träna igår när jag ledde träningen. Då har jag inte tränat dem på flera veckor, eftersom jag har jobbat osv och inte hunnit. 

Nästa utmaning då? Att ro iland Kungälvs Kubbiad såklart! Imorse var jag på Mediatec och hade möte med VD:n Kenneth Paterson. Oerhört sympatisk man och jag är oerhört tacksam för att han vill ställa upp på det projektet jag driver för att uppmärksamma människor ur alla samhällsgrupper i Kungälv.

Så kom och spela kubb den 1:e september i Kungälv för där kommer vara storbildsskärmar, ljud och ljus och speakers!!!

25-årspresent så god som någon tycker jag. Lördag: Mallorca med Marcus Kristensen. 25 år inte så dumt ändå kanske? Erfaren men fortfarande ung och fortfarande i början! 


Jag och Joel, flankerad av underbara vänner, på min 25-årsdag som blev riktigt, riktigt lyckad! 

Jag såg nyligen en dokumentär om den danske musikern Tommy Seebach. Jag kände till honom sedan tidigare, men jag kände inte till hans livsöde och i dokumentären "Tommy", berättade hela hans familj helt öppenhjärtigt om en man som levde för sin musik så otroligt mycket att det bestämde ödet för hela hans och sin familjs liv.

Tommy var en stor popidol i Danmark under 60-talet i ett band kallat sir Henry. Han var en kvinnokarl som kunde få i stort sett vem han ville och vid ett tillfälle mötte han henne som alla ville ha och förälskade sig i henne. Han fick henne och helt plötsligt fick han två saker att leva för. Så småningom fick de barn och Tommy började slå igenom som soloartist under 70-talet. Reaktionerna var blandade då Tommy var en man som stack ut och gjorde precis allt som han fick för sig. Det innebär att kvalitéen ibland svajade ganska rejält med höga toppar och djupa dalar. Han fick ständigt gå i försvar med sin musik. Men så vann han danska melodifestivalen 1979 och alla dörrar öppnades och en framgångssaga tog vid.

Dock en framgångssaga kantad av det hårda turnélivet, där familjen till slut fick följa Tommy överallt för att kunna få någon form av familjeliv då Tommy kunde spela upp till tre konserter på en och samma dag. Han slutade aldrig att arbeta och brann för musiken, men lyckades aldrig tappa rollen som den närvarande fadern när han väl kunde.

1981 vann han melodifestivalen igen och under hela 80-talet låg han bakom många danska melodifestivalhits. Då kom smällen! Folket ifrågasatte tävlingens existens och om den bara var till för honom och några till. Då beslutades det att Tommy inte längre var välkommen med sina bidrag. Helt plötsligt stängdes alla dörrar som tidigare stod öppna för Tommy och han tog det fruktansvärt hårt. Helt plötsligt dög han och hans musik inte längre och han fick åter igen gå i försvar för allt han stod för.

Då tog han till alkoholen för att dämpa ångesten som uppstod...

Han spenderade mer tid med sin familj, men började sakta försvinna in i missbruket. Men så en dag skrev han en låt när han såg sin dotter leka. Han skickade in demon till danska melodifestivalen och blev refuserad. Han blev helt knäckt och förstod inte varför de inte kunde höra det han hörde. Han skickade in den året efter igen och fick samma svar. Det slutade med att Tommy låg på golvet berusad och grät med demon på högsta volym och undrade om världen var lika grym mot alla.

1993 ringde till slut den danska juryn och berättade att ett bidrag hade diskats och att Tommys låt nu var välkommen. Helt plötsligt ställdes allt på ett kort, den alkoholiserade Tommy skulle upp på scen på allvar igen och försöka reparera allt det han raserat de senaste åren. Tommy vann!

Helt plötsligt öppnades dörrarna igen och saker och ting började sakta ge en skymt av det familjeliv som familjen Seebach levt under storhetsåren. Nu skulle han representera Danmark i Eurovision Song contest. Det gick käpp rätt åt helvete för Tommy som hamnade allra sist och det innebar att Danmark inte fick vara med i Eurovision året efter. Tidningarna jagade Tommy och skrev ut att det var hans fel!

Tommy tog det mycket tungt och fick ånyo försvara sig och sin musik inför kritikerna och nu drog alkoholen honom ännu djupare ner i skiten. Skilsmässa följde och han skämde ut sig åtaliga gånger inför släkt, vänner och under framträdanden. Skulderna växte, räkningarna kom och Tommy var en helt utblottad man som till slut uppträdde på köpcentrum med endast en keyboard för att få mat för dagen. Där stod han och spelade sina gamla låtar och drev om sitt eget liv. Han fick dessutom hjärtstillestånd vid ett tillfälle och var dödförklarad i 8 min, men överlevde.

Men så en dag slutade han helt plötsligt att dricka helt och hållet och gjorde en efterlängtad TV-comeback i det danska "Så ska det låta". Nu var han en människa som folk ville ha igen och han kunde börja umgås på riktigt med sin före detta familj. Så sakta började han på allvar att hitta tillbaka till sina barn. 2003 något år efter att han slutat dricka sa dock hjärtat ändå till slut stopp och Tommy Seebach blev bara 53 år gammal.

För er som inte sett dokumentären "Tommy" skickar jag en länk. Ett mycket gripande livsöde om en man som gjorde allt för det han trodde på och föll på grund av det.


Se den fantastiska dokumentären!

Annars bjuder jag på lite av varför Tommy seebach var både älskad och hånad!






Låten som Tommy skrev om sin dotter och som han låg på golvet i sin djupa alkoholism och grät till!

I helgen fastnade jag på CD-centralen i Göteborg framför backarna med vinyl-singlar. Det var längesedan jag var där nu, men det är alltid lika kul att stå där och bläddra bland titlarna. Det är fördelen med att bo i anslutning till en storstad. Till och med sortimentet på det som är gammalt förändras ständigt.

I backen fann jag i vart fall en riktig pärla från 1984, "Should have known better" med Jim Diamond.

Av omslaget att döma ser det inte ut att vara mycket för världen, men låten i sig har en refräng med en slags mellankoliskt upprepande av det engelska ordet I (jag). Ett stycke genialitet så till vida att han sångaren lägger hela skulden på sig själv i den story som låter bygger upp. Lyssnaren förstår verkligen att sångaren är djupt beklagad över att han kunde vara så dum.


 Vid 1:30 in i låten kan man lyssna om man vill höra det jag nyss beskrev.

Well, storyn stannar inte där. För på den singel jag hade inhandlat skulle ju spelas på min vinylspelare också. Jag har för vana att lyssna på skivorna direkt när jag kommer hem, för att se om det är hack i dem. En liten risk man löper med att köpa begagnad vinyl.

Denna skivan inleddes dock med det där härliga och karaktäristiska knastret som bara en vinyl kan ge. Sen kommer låten igång. Det är svårt att överträffa känslan en riktigt bra vinyl kan ge till musik.

Högst upp på skivan, framför låtens titel, står det i alla fall skrivet "To Jane" och längst ner på ettiketen står det "From Paul with love". Tanken slår mig direkt om att det måste röra sig om ett brittiskt par, eftersom sångaren är skotte. All musik har ju inte alltid tendensen att slå lika högt i USA som i Europa och vice versa. Fråga Carola!

Hur hamnade den via på CD-centralen och sedan i mitt hem? Allt eftersom låten går börjar tankarna snurra. I mitt huvud dyker det upp en story om Jane som kom till Göteborg som utbytesstudent 1984 från England. Kvar i England fanns kärleken Paul och för två unga människor blir studenttiden i Göteborg en prövning då de inte kunde ses lika ofta. Vi skall också minnas att detta är före både internet och mobiltelefonens tid. Det innebär alltså att kontaktmöjligheterna var avsevärt begränsade eftersom det skulle innebära fysiska resor eller svindyra telefonsamtal., alternativt brev. Ett år gick och Jane kom hem under sommaren. Saker och ting kändes bra men ändå lite annorlunda, med sig tillbaka till Sverige hade Jane singel "I should have known better" av Jim Diamond, som hon fått av Paul någon dag tidigare.

Hemma i Göteborg sätter hon sig vid sin stereo och tänker och saknar Paul. Några dagar senare dimper det ner ett brev från Paul där det står att han har varit otrogen och att han är djupt ångerfull. Efter det inleds en tid där hon olyckligt kär sitter på sitt studentrum i all ensamhet med den där hemska klumpen i hjärtat när man inte kan göra någonting...

Jane träffade så småningom en ny kille i Göteborg och blev kvar i stan. Vinylerna åkte ner i lådor i källaren på 90-talet och först 2012 storstädade Jane sin källare, för att slänga sina gamla vinyler. Då hittade hon vinylen som hon fått av Paul och blev nostalgisk för en stund. Vad var det egentligen som hände? Kan jag verkligen slänga den. Hon beslöt sig för att lämna in den till CD-centralen, den och troligen flera singlar. 

2012 är också året då jag letar i en vinylback och finner singeln och tänker att den vill jag ha. Den hamnar hemma hos mig och när jag spelar den beskriver knastret på skivan timmar av lyssnande på en mellankoliskkärlekslåt om en man som är djupt ångerfull.

Är det sant? Nej, det har jag förstås ingen aning om. Men visst låter det sant! 

---

Så var det så dags för fotbolls-EM äntligen! Jag har verkligen längtat! Men jag skall börja i en helt annan ända.

---

Jag ringde Ving tidigare idag och skulle höra mig för lite om ospecificerade resor. Tjejen som svarade hos Ving svarade mycket proffsigt med en försäljares sätt att prata. Jag presenterade mig: "Hejsan mitt namn är Fredrik och jag har lite frågor kring en ospecificerad resa till Mallorca den 30/6". Då skall jag nämna att avreseorter var Stockholm, Malmö, Köpenhamn, Norrköping och Örebro.

Hennes svar:
"Från Göteborg där ja!"

Jag säger:
"Ja precis.... Den tog du på dialekten va?"

Hennes svar:
"Ja, jag var väl lite sömnig och fördomsfull kanske. Men ibland får man gå på rutinen."

Och helt plötsligt hade privatpersonen klivit fram i den andra sidan luren och försäljaren kom aldrig riktigt fram. Ett samtal som blev väldigt humoristiskt i alla fall vad det led. Man kan inte dölja vart man kommer ifrån.

---

Åter igen till fotbolls-EM som sparkade igång idag. Jag ahr gjort ett EM-tips med en kompis. En helt ok start kan man säga för mig. Första matchen Polen-Grekland slutade 1-1 och alltså kryss, jag hade både kryss och resultatet. Andra matchen Ryssland-Tjeckien slutade 4-1 och jag hade i alla fall Ryssland som vinnare. 3 av 4 så långt och ett bra kopplat grepp... Vi får se hur det urartar sig.

Men är jag lika bra på att tippa framöver kan jag glädja alla svenskar med att det blir semifinal för Sverige.

Vinner, det gör Tyskland som slår Holland med 2-1 på övertid!


 
En annan kul bonusinfo är att Tjeckiens underbare högerback i princip har samma namn som en viss gammal OS-guldmedaljör på 10000m bl.a. Eller känner ni igen Gebreselassi?

Skillnaden var att denna tjecken hette Gebre Selassi. Min kommetar var direkt, han måste ha en tjeckisk mamma som heter Gebre och en etiopisk pappa som heter Selassi. Tror ni inte jag hade rätt? Klockren!

Jag vet att jag har benämnt denna man förut, men han är på många sätt tillräckligt fascinerande för att inte gå in lite mera på djupet på.

Vem är Haakon Pedersen ställer sig många frågan då? Jag kan börja med att ge ett enkelt svar på frågan.

Haakon Pedersen är mannen som sjunger introt till Bumbibjörnarna, bl.a. Då har jag givit er en röst till mannen att placera.

Då kan några av er, som tillhör min generation, placera honom även som sångare till Räddningspatrullens intro.

Kort sagt har han en röst som är mer än bekant för en stor generation människor. Han har en röst och sjunger låtar som i stort sett alla har hört. Ändå vet knappt någon vem Haakon Pedersen är.

Blev ni något klokare när ni fick en bild på mannen? Nej, jag misstänker det. Men jag istället lägger upp en av hitsen som fanns med på skivan, omslagsbilden ovan, som kom ut 1989 med låtar skrivna bara till honom.

Den låten känner nog de allra flesta till. Den fanns med på Haakon Pedersens LP 1989, skriven enbart för honom. Men som vi alla känner till, var det inte han som fick hiten. Det var ju Black Jack från filmen med samma namn som kom ut 1990. "Inget stoppar oss nu" var alltså en pärla som hade kunnat ge Pedersen en riktig hit, men icke! Han förblir fortfarande ett mysterium i musikhistorien.

När han då försökte på egen hand att faktiskt synas, då dök han upp i Melodifestivalen 1988 med låten "Bang en explotion". Skriven av dubbarna till Bumbibjörnarna och Räddningspatrullen, Monica Forsberg och Bertil Engh. Låten slutade 4:a i festivalen och var väl ett hån mot Pedersens genomslagskraft som artist.


För er som är nyfikna, jag höjer ett varningens finger för att det kan vara läge att ta fram skämskudden!

1989 var det så ändå dags igen och Haakon hade fått låtskrivare av yppersta klass, Ingela "Pling" Forsman och Lasse Holm. Han backades dessutom upp i refrängen av operasångerskan Elisabeth Berg. Låten är dessutom riktigt bra med melodifestivalmått mätt. Ändå hamnade den bara 5:a och det blev inget karriärlyft för Haakon Pedersen. Varför kan man fråga sig? Svaret är intressant. 1989 hölls melodifestivalen i Globen, som var helt nytt och inte ens invigt ordentligt. Ingen hade haft en konsert i en så stor sfärisk byggnad tidigare, med andra ord hade de ingen aning om hur ljudsättningen skulle gå. Resultatet blev väldigt mycket rundgång genom hela festivalen och artister som hörde sig själva i efterhand. Vann gjorde Tommy Nilsson, som var en etablerad artist och kunde skita i vilket, med "En dag".

När Pedersen sen kliver upp och skall framföra sitt bidrag, kommer han helt fel in i låten och hör sig själv i efterhand rundgången. Man kan inte se hans framträdande utan att se hur han är märkbart plågad av att han inte hör sin egen röst nå ut och vi bjuds på falsksång á la 12 poäng. I bryggorna och refrängen tar Pedersen i för allt vad han är värd för att överrösta rundgången och resultatet blir hemskt!

Det gör ont när man redan i inledningen hör hur stark rundgången är och man inser att det här kommer att gå fullständigt åt helvete! Stolpe ut för Pedersen och hans karriär som soloartist. Han sjunger sig själv ut ur Artistsverige. Då får ni gärna jämföra med hur det egentligen skall låta och inse att låten faktiskt är rätt bra!

Hur det hade kunnat låta.

Där 1989 såg Pedersen till att dra ner ridån för sin egen karriär som soloartist och som sagt han fick heller inte hiten med "Inget stoppar oss nu", trots att det är hans låt! Stackars karl och idag är han enbart känd som rösten i barnprogram, då utan att någon vet vad han heter. Haakon Pedersen kan utan tvekan vara en av Sveriges mest spelade artister i modern tid utan att någon har en minsta aning om vem killen faktiskt är och var.

Ett annat roligt exempel är när Haakon pedersen plöstsligt dyker upp i ett artistsamarbete 1995 som kallades FreeBee. De sålde guld och silver 1995 i både Sverige, Norge och Danmark. Idag minns nog knappt någon at gruppen ens fanns och att Haakon Pedersen var en del av gruppen är så mycket nördfakta att nästan bara jag som privatperson kan sitta inne på den.

En rätt skön låt från eurodiscoåret 1995. Felet är väl att man kom med den låten precis i slutet på Eurodiscoåren.

Summa sumarum Haakon Pedersen hade kunnat få en betydligt större karriär röstmässigt och om vissa omständigheter hade fallit sig annorlunda. Avslutningsvis vill jag ändå passa på att lägga upp en liten, liten framgång som han hade tillsammans med Lotta Engberg.
En småmysig ballad, ett pekoral, i melodifestivalstil som fick några veckor på Svensktoppen och spelades i radio. Dock utan att någon minnsden idag. Vem fasen minns den här låten?

Stackars, stackars Haakon Pedersen, alla har diggat hans röst, men ingen vet vem han är!

Tänk på Haakon nästa gång du hör hans alster!

För alla er som älskar tv-serien "Vänner" kommer här en liten bonus. Ni vet väl att det var rätt så stor ålderskillnad på skådespelarna? Lisa Kudrow som spelade Pheobe var exempelvis över 40 när serien var slut. Detsamma gällde för Courteney Cox som spelade Monica. Svårt att tro att de två redan är över 30 när serien inleddes.

Hur som haver satt jag i alla fall och lyssnade på gamla Bruce Springsteen-låtar på youtube. Vem tror ni dyker upp i musikvideon och dansar med Bruce i slutet av musikvideon?

 
För er som inte vill höra hela låten, kika runt 2:20 in i klippet och spana in en 20-år gammal skådespelerska, 10 år innan hon blev känd i TV-serien vänner. Känner ni igen henne? Tjejen i mitten med kort hår!

Kan tänkas att det är en aning sent att skriva detta, men lever man ett liv fyllt av jobb så är det bara att ta de chanser man får.

Visst var Loreen helt fantastisk i Baku? Jag menar, det är inga lätta toner och tonövergångar hon har i den låten. I det avseendet är hon en fantastisk artist. Är det inte riktigt det vi har saknat när vi har skickat artister till Europa många gånger? Ta en sådan kille som Erik Saade exempelvis, han är en duktig artist, men hade han kunnat sälja in popular ensam på scen utan massa dansare som lekte Ganesha med honom? Eller utan glasrutor som skulle spräckas? Vad jag menar är att Loreen är en av de få artister som faktiskt stod där helt ensam och sög in allt blickfång än då. Nog för att det dyker upp en dansare de sista 30 sekundrarna, men egentligen är hon ensam. Det är artisteri och det talar också om hur bra låten och framförandet är.

Skall jag vara ärlig så var det, tråkigt nog, aldrig riktigt spännande när omröstningen väl satte igång. Snarare mer förvånande och till slut blev det självklart, så självklart att när Italien valde att ge Sverige 0 poäng som enda land, kändes det nästan lite korkat. Hur kan det vara korkat egentligen? Är inte det ett exempel på hur människan fungerar, att man väldigt snabbt rullas in i positiva strömmar så att man tar de för givna. Det vore ju dessutom väldigt lättvindigt att vifta bort italienarna med att säga att de inte vet vad bra musik är! Det vore en av de mest fundamentala lögnerna någonsin i så fall.

Sanningen skulle väl istället vara att Norge är det landet med sämst musiksmak, sett med Eurovisionögon, eftersom de har 11 sistaplatser i tävlingen och därmed har en inte allt för smickrande ledning i den kategorin. Vi ifrågasätter däremot aldrig Norge och deras omtänksamma 12-poängare.



Nej, jag nöjer mig med att konstatera att det här var stort och att det är en fantastisk seger! Låt oss hoppas att Loreen inte går samma öde till mötes som Charlotte f.d. Nilsson, att hon blir mer känd som person framöver än för hennes musik. Då kanske hon drabbas av Perellihybrisen att hon måste ställa upp i Melodifestivalen igen för att väcka liv i en död karriär. När hon sedan går och vinner, mer på sin person än på sin låt, då har Europa för längesedan glömt henne.

Lycka till i framtiden Loreen! Ge Eurovision till Göteborg nu, det var Stockholm sist och Malmö dessförinnan. Ring dessutom upp Harald Treutiger igen och säg här har du ett Eurovision i Göteborg, ta det i hamn!



När Eurovision hölls i Malmö 1992. Spola fram till 5.23 fram i klippet för att se Harald Treutigers störsköna insats som programledare!

Efter att ha kikat på "The Dictator" med Fredrik Strandner blev det Eurovision song contest hemma hos mig. För övrigt se "The Dictator" som går på bio nu, finns som vanligt geniala budskap paketerade i Sascha Baron Cohens sjuka humor!

---

Få saker får en att tycka så mycket som just Eurovision song contest. Låtarna, artisterna, programledarna, sändningen osv...

Appropå programledarna, är det inte helt underbart med en manlig programledare som pratar engelska med helt fel satsmelodi? Eller när en av de kvinliga programledarna skall göra en spontan intervju med den San Marinesiska artisten och båda är så dåliga på engelska att de knappt får sagt ett vettigt ord till varandra. Ett sånt där läge där programledaren måste ha tänkt, skulle jag verkligen ha gjort det här, samtidigt som hon pratar.

Men kvällens stora fråga såklart, skall vi skratta eller gråta åt ryska tanter som hoppar runt på scen och sjunker om hundar och katter? Nej, vi ska älska det!!! Många gånger är Eurovision Song Contest ett enda stort spektakel där mass idioter med dålig humor gör allt för att vara sämre än varandra. Detta är ju dock inte dåligt, av den enkla anledningen att det är genuint, det är tanter som bjuder på sig själva på riktigt utan att försöka vara roliga för sakens skull. De märker att folk tycker att de är roliga och bjuder på det. Så med andra ord hade det inte varit en förlust för tävlingen om de faktiskt gick och vann hela alltet, om ni frågar mig. Det är bara en sak som jag har emot att de vinner och det är att Sverige för första gången på många år faktiskt har en riktigt jäkla bra låt som är helt outstanding!

---

Andra reflektioner från kvällen:

När tävlingen var slut var klockan 3 borta i Baku och det syntes på en hel del av artisterna att ögonen gick i kors. Den rumänska sångerskan orkade knappt bli glad när deras låt gick vidare. Extremt mycket humor i det faktiskt, bara för att länderna Tyskland, Frankrike, England osv, skall få Eurovision på prime-time! Undrar om de har mage att ifrågasätta demokratin i Azerbajdzjan efter att ha reflekterat över det?

Fy fan rent ut sagt för att vakna upp breve den albanska sångerskan efter en krognatt med minnesluckor. Jag hade blivit livrädd av att finna henne breve mig i sängen och råka trassla in mig i hennes dreadlocks! Sjunga kunde hon dock på allvar!

Sorgligt för Belgien, det där var ju faktiskt bra!

Kul med Moldavien som lyckades fånga in ledmotivet till tecknade "Kommissarie Gadget".


Gadget kanske kan placera sig högt?

Jag kom att tänka på en sak häromdagen. När jag svarar i telefonen svarar jag alltid på samma sätt i stort sett. Det är mer nyanskillnader av samma svar.

"Ja, det är Fredrik" alternativt "Aa, de är Fredrik"

Eftersom i stort sett alla människor i Sverige idag har mobiltelefon så är alla nummer också individuellt anpassade. Med andra ord att ringa mitt nummer innebär också att man förväntar sig att det är jag som svarar, varpå jag inte behöver svara med mitt efternamn.

Men hur var det när jag var liten? Då när man ringde hem till en familj istället, på hemtelefonen. Då svarade jag alltid enbart "Haraldsson" när folk ringde. Då räckte det inte att svara "Ja, det är Fredrik" eftersom någon utifrån som sökte någon annan i familjen inte kunde vara säker på att det bodde en som heter Fredrik där. Individuellt anpassad svarsteknik kunde även förbrylla en själv om man skulle ringa hem till en snygg tjej eller bara tjuvringa. Man hade ju inte i beräkningarna att det kunde finnas en äldre storebror, pappa eller mamma som svarade i telefonen. Vilket ofta kunde leda till att man helt enkelt bara lade på luren utan att säga ett ord. Där hade man som 10-11-åring kanske tagit sig samman för att faktiskt ringa till den där tjejen och så svarade en storebror eller pappa och luften gick ur en, det blev helt plötsligt pinsamt.

Men ju mer mobiltelefonerna tar över, desto mindre hemtelefoner kommer att finnas och framförallt kommer svar med efternamn att försvinna. Det hade ni kanske inte tänkt på?

En annan rolig typ av dialog över telefonen kommer också att försvinna. Skall vi kalla det ett 90-talsfenomen? Då när alla hade en egen hemtelefon och det fanns ett telefonjack i varenda rum.

Känner ni igen er i det här exemplet?

Jag ringer och någon svarar:

"Schöndell!"

"Hej det är Fredrik är Björn hemma?"

"Jag tror det, vänta lite skall jag se efter..."

I bakgrunden hörs ett rop från nedervåningen till övervåningen... "Bjöööörn!!! Det är telefon"

Samtidigt så lyfter Björn på telefonen i sitt rum och vi är nu tre personer på linjen samtidigt och Björn ropar med telefonluren ner till nedervåningen så att det ekar i hela min telefonlur. "Läägggg pååååå!!!"

Så hör man sedan att samtalet bryts i ena änden följt av Björns svar:

"Hej det är Björn."

Den typen av konversation känner nog de flesta igen. Jag vill bara upplysa er om att den är utrotningshotad, för inom 10-20 år är den helt död!

Saker förändras, saker man inte ens tänker på!

Håll med om att vissa bilder man tar ibland bara blir helt perfekta! Bilder där man verkligen lyckats fånga känslan av hur det verkligen var.

För att exeplifiera vad jag menar så bjuder jag på en underbar bild jag tog i Vemdalen när jag var där tidigare i år.

Passa på att njut av denna vykortsbild!



Härligt va?

1989 dök det upp något så ovanligt som en svensk tecknad långfilm på biograferna. Visserligen skall det nämnas att en del norrmän också var inblandade i produktionen, men filmen var riktad till den svenska marknaden och innehöll idel svenska toppskådespelare som lånade ut sina röster.



Mannen bakom den tecknade filmen, vars penseldrag är genomgående och lätta att känna igen, var Per Åhlin. Samme man som givit oss Karl-Bertil Jonssons julafton bland annat. Denna film kallade han "Resan till Melonia".

En saga om en ö som var så grönskande och vacker, där allt levde i frid och harmoni under överinseende av trollkarlen Prospero. Många av nyckelkaraktärerna i filmen bär namn efter Shakespeares karaktärer i spelet "The Tempest" från 1611. Berättelsen är också starkt inspirerat av stormen som driver iland hemska män från den förstörda och motoriserade ön Plutonia. Män med avsikten att ta över och industrialisera även Melonia för att kunna tjäna ännu mera pengar. Plutonia liknar på många sätt Jules Vernes maskinön.

Vad Per Åhlin gör med filmen "Resan till Melonia" är att han lyfter fram en berättelse som hade fått självaste Charles Dickens att känna sig stolt. "Resan till Melonia" berättar på precis samma sätt om de hemska otäcka industrierna som förslavade människor, likt den verklighet som Dickens levde i. Under ett sent 1700-tal och under hela 1800-talet då kol och farlig rök var en del av vardagen för många människor.


Plutonia industriön där man tillverkar bomber!

I kontrast till det, paradiset med fria människor där ingen härskar över någon, där allting är till för alla. Ett slags socialistiskt pathos, som kännetecknar en stor mängd människor som likt Per Åhlin är född på 30-talet. De som växte upp i ett Sverige då det enbart var ett parti i Sverige som kunde vara ett tänkbart regeringsalternativ och där majoriteten aav partirösterna landade på på Socialdemokraterna, där visionen om socialt ansvarstagande och ett Sverige där vi levde i ett folkhem där alla hade möjlighet att bo, leva, och arbeta under goda förutsättningar. Så nog är det vi en aningen socialistiskt vinklad historia vi ser. Men som med de flesta berättelser av Dickensk falang, finnes där de tidiga socialistiska och liberala dragen. Om friheten för individen i symbios med kollektivet.



Oavsett om man gör en politisk djupdykning i "Resan till Melonia" eller ej, bjuds man i vart fall på en berättelse med vackra och finurligt tecknade miljöer. Alla karaktärerna har sina egna drag och lyfts av de väl valda rösterna. Idag kan man många gånger känna att röstskådespelare i tecknade filmer kanske inte riktigt har hamnat på rätt plats. Här är dock skådespelarna valda med omsorg och ger en trovärdighet åt karaktärerna. I gardet hör vi skådespelare som Ernst Günther, Allan Edwall, Tomas Von Brömsen, Olle Sarri och Eva Rydberg. Addera sen självaste sångerskan Robyn i rollen som Miranda, och filmen i sig borde vara ett samlarobjekt för vilket Robyn-fan som helst.

Jag vet i vart fall att nästa gång jag och min systerson Leon får chansen att se på film tillsammans så är det "Resan till Melonia" som gäller. Kan jag erbjuda honom att upptäcka en riktigt välgjord tecknad film som fortfarande håller är det bara positivt.


Som avslutning bjuder jag på ledmotivet till filmen, skriven av den otrolige Björn Isfält som bl.a. skrev musiken till Ronja Rövardotter. Sjunger gör Maritza Horn, mamma till en viss dagsaktuell Melissa Horn.

Tänk dig att du är en talang i fotboll. Du är ung, lovande och boende i Göteborg. Plötsligt så hör IFK Göteborg av sig och helt plötsligt spelar du i deras juniorlag. Du gör sedan allt för att försöka nå A-laget och bli en stjärna, nu när du har fått förutsättningarna.

Men, det kommer fler talanger och till slut hamnar du i ett mindre lag eftersom du inte riktigt kunde ta chansen.

Precis det hände fotbollsspelaren Hannes Stiller. En lite kantig fotbollsspelare, utan den stora tekniska begåvningen. En gammal centerforward av den gamla skolan, lite tung och kraftfull, men en kille som vet vart målet står. Han gör sällan det där lilla extra och han kommer inte att lobba in en boll från 20m. Men han är en kämpe av rätt kaliber.

Säsongen 2009 spelade Hannes i Qviding, en klubb som ständigt överpresterar med tanke på sina förutsättningar. Dock har de aldrig nått bättre än att vara ett halvbra lag i superettan, den näst högsta serien i svensk herrfotboll. Med andra ord blev inte Hannes direkt rik på sitt fotbollsspelande, utan arbetade extra som fritidspedagog.

Men, 2009 var IFK Göteborg inne i en guldfajt ånyo. Några spelare hade lämnat truppen under säsongen och man behövde fylla på med nya spelare. Plötsligt kom någon att tänka på Hannes Stiller, som tidigare hette Tobiasson. Killen som tidigare var uträknad i IFK.

Han lånades in helt oväntat från Qviding, som då slogs i bottenstriden av superettan. Hannes var tvungen att begära om tjänstledigt på sin skola. Nu skulle han helt plötsligt spela svensk toppfotboll som 31-åring. Många var det som undrade varför blåvitt lånade in en 31-årig forward från ett bottenlag i en lägre serie. Det skulle dock visa sig att det var ett succélån. Hannes petade in 6 mål den halva säsongen och var i allra högsta grad delaktig till att IFK så när vann guldet 2009.

4 säsonger senare har killen varit med i blåvitt och varvat mellan att vara ordinarie och sitta på bänken. Han har varit skadad och uträknad på grund av sin ålder. Inför säsongen värvade IFK en hel drös med dyra nyförvärv, som jag tidigare skrivit. Hannes syntes med andra ord vara längre ifrån en startplats. Mycket riktigt har han inte fått chansen att starta den här säsongen, utan gjort små enstaka inhopp. Tills....

...Det har gått lite grus i masikenriet för IFK under inledningen av säsongen, bland både backar och forwards. Det har varit svårt att få in bollen och efter att jättetalangen Robin Söder har spelat väldigt fin fotboll, men visat upp en usel förmåga att göra mål, fick till slut Hannes Stiller chansen från start mot Åtvidaberg.

Vad tror ni den 33-årige, uträknade fritidsledaren, gör? Han går in och gör 2 mål och vinner matchen för IFK Göteborg!


Man är nog aldrig för gammal om man bara har viljan. Killen som kallas för Killer Stiller har mycket kvar att ge i IFK Göteborg.

Just nu pågår en tävling på SVT:s hemsida där man kan vinna biljetter till friidrotten i OS i London och se bl.a. 100m-finalen. Gissa om jag hade velat vinna de biljetterna?

För att vinna biljetterna skulle man rösta fram det största idrottsögonblicket i OS-historien genom tiderna. Sportredaktionen hade själv redan plockat fram några klipp som man fick rösta på. Självklart finns det så många flera vackra och stora ögonblick utöver de som fanns tillgängliga. Jag tänker främst på Niklas Jonssons OS-silver i Nagano 1998, Herrarnas stafett-guld 4X10km längdåkning vid OS i Vancouver 2010. Jan-Ove Waldners väg fram till OS-silvret i Sydney 2000 i pingisen, Jörgen Perssons väg fram till 4:e platsen i pingis vid OS i Peking 2008 och herrarna Thomas Johansson och Simon Aspelins magiska kämpainsats i semi-finalen vid tennisdubbeln vid OS i Peking 2008. Ur svenska ögon är minnena många för min del!

Men det starkaste minnet ligger utanför det direkt sportsliga. Det var när Muhamed Ali tände den olympiska elden vid OS i Atlanta 1996. Att han skulle stå där och tända elden var så oväntat att Katarina Hultling och Jacob Hård blev riktigt förvånade när de kommenterade. Men det är ju såklart inte det som gör det ögonblicket så starkt och så vackert.

Där stod han, Muhamed Ali. Mannen med nerver av stål och en rebellisk attityd. Han som talade om för hela världen att han var "The greatest". Skillnaden var att det nu var en gammal man, märkt av det pris idrottsutövande under flera år på elitnivå inom boxningen. Ärrad fysiskt av den idrott som gjort honom odödlig. I vita kläder, med en arm som skakade av den parkinsons sjukdom som han lider av och med den flammande facklan i handen i ett skakigt grepp mot den mörka Atlantanatten. Han säger inte ett ljud, han är helt tyst och hans blick är nästan tårögd. Det är i det ögonblicket när han står där med facklan i hand som han på allvar blir "The greatset", det är där och då man inser vilken otrolig idrottsman han var som liksom många idrottsmän och kvinnor, offrat hela sitt liv för idrotten. Han ville bli bäst, han blev det och han fick betala ett högt pris för det. Men med allvaret i blicken tänder han elden och aldrig har idrotten på något sätt känts mera rättvis. Han var bäst, han gjorde invigningen enbart med sin närvaro. Det är för mig det starkaste och vackraste ögonblicket från ett OS. Där och då mer än vid något tillfälle, kunde man förstå att OS är så mycket mer än bara de idrotter som pågår just då.


Se själva, från 5min in på klippet om ni inte vill se hela. Det är så starkt!

Har ni någon gång fått känslan av att ni möter på samma människor hela tiden? Att det verkar som att vissa människor verkar ha samma scheman som ni har?

Jag kan säga att det har jag, i alla fall en person! Då skall jag tillföra bakgrundsinformationen att jag har inte haft något speciellt rutinstyrt liv de närmaste 5 åren, eftersom jag både pluggat, bott på olika ställen, praktiserat, osv.
Just nu exempelvis är jag nere i Halmstad ibland, slumpvisa dagar och olika tider. Jag är på kommunen ibland, vilket också faller sig slumpvis.

Trots det, trots att jag bodde i Oslo och Halmstad tidigare, så möter jag den här mannen minst 2-3 gånger i månaden ibland. Det spelar heller ingen roll vilken tid på dygnet det är, eller vart jag befinner mig. Han bara är där och det är på gränsen till komiskt. Jag skall inte hänga ut någon genom att säga vem det är och andra sidan är det ju inget fel på honom. Jag vet vem det är, eftersom han har bott på samma område som jag under uppväxtåren. För er som är lite detektiver har han samma namn som en viss ljushårig landslagsback i IFK Göteborg, som dominerade ute i Europa vid tiden för min födelse.


Hans namne!

Det komiska här är att det här har pågått i säkert 4 års tid. När jag åker buss är han antingen redan på bussen, väntar på bussen oavsett riktning, kliver på bussen. Det spelar ingen roll när jag dyker upp på dygnet, jag kan möta han ungefär när som helst. När jag bodde i Halmstad och var hemma och hälsade på någon gång ibland, då var han självklart där och skulle med precis samma buss. Eller när jag skulle åka hem igen, då stod han och väntade på samma buss. När jag har varit och simmat med mina kompisar, vem tror ni är där och simmar på precis samma tid? Alternativt bara dyker upp i simhallen. När jag sitter och käkar pizza i Kungälv, vem kommer inte in genom dörren? Nr jag går och handlar på MAXI. Eller som igår jag åker bussen hem från stan klockan 01:30 ungefär, vem fasen kommer inte gåendes och skall med samma buss?

Det är nästan kusligt hur vi måste ha något liknande socialt schema han och jag. Han måste dessutom ha noterat det själv och tänkt, va fasen han den där Fredrik Haraldsson är ju precis överallt!

Jag har funderat en del på det där med kollektiva fenomen. För ett sådant fenomen som blir lika påtagligt varje gång jag hoppar av bussen vid Lilla Bommen i Göteborg och styr stegen mot Nordstans lilla ingång. Den ingången där man har Fiskarbröderna precis framför sig när man kommer in. Utanför den dörren är en Sveriges största kollektiva rökplatser. Varför?

Det står i stort sett alltid en eller flera människor och röker utanför den dörren. Det är inte samma människor men lik förbannat står det folk där och röker. Det är inte direkt den mysigaste platsen i Göteborg att stå på, det är skuggsida och det blir väldigt fort kallt. Men så går det upp för mig att det är ett kollektivt fenomen som ingen egentligen kan förklara. Det bara händer att människor röker där för att andra människor gör det. Jag tror inte ens att det är medvetet och ingen vet nog vem det var som började heller för att det är bara en impulsgrej som faller rökare på att röka just där.

Skulle förklaringen vara att rökare gärna tänder en cigarett så fort de lämnar trängseln i Nordstan. Jag har ju självt levt med en rökare och vet att över huvudtaget lämna byggnader, där man vistats i mer än en timme, utan att tända en cigarett tar sig nästan komiska propotioner ibland. Men om förklaringen vore så enkel så skulle det stå och hängas och rökas utanför varje dörr i Nordstan på samma sätt... och det gör det ju inte!

Det allra mest komiska är när man ser människor komma ut genom dörren, noterar medvetet eller omedvetet de andra som röker och på 5 sekunder är cigarettpaktet framme. Den platsen signalerar helt enkelt att här skall man röka. Vilken tur att jag inte pendlar mer än vad jag gör och passerar där så ofta. Vem vet kanske hade jag till slut övervägt ett sådant där munskydd som de har i Tokyo?