Sorry! Sparelefanter!
Nu har jag inte skrivit någonting på två veckor och jag ber otroligt om ursäkt till alla som följer det jag skriver! Det är många som har uppmärksammat mig på detta faktum!
Jag vill dock passa på att påpeka att jag åkte ifrån min dator av misstag i en vecka och sen har mitt eget internet mer eller mindre varit nere för räkning. Men nu är jag tillbaka igen!
Jag följde med min klasskamrat Torbjörn Sandebert på banken häomdagen. Han har visserligen Nordea och jag Swedbank men jag fick en viss nostalgikänsla över mig när jag såg marmortrappan upp till andra våningen inne på banken. Den startade i ena hörnet av lokalen och leder gissningsvis upp till både kontor och personalrum. Men i Kungälv, på Föreningsbanken, på Västra Gatan, där har minsann den trappan som finns där inne alltid varit mytomspunnen för mig.
Föreningsbanken heter ju idag precis som alla andra Swedbank så för er Kungälvsbor som inte vet vilken bank jag menar så menar jag den som ligger i början på Västra Gatan mitt emot SEB.
Varför är den trappan så speciell för? Svaret är enkelt insättningsdagarna på gamla Föreningsbanken i början på 90-talet när jag var liten!
Jag måste bara lyfta fram en bild här för att fler skall förstå vad jag menar:
Jag antar att de flesta känner igen den här elefanten. Föreningsbankens gamla sparelefant som stod i var o vartannat barnrum under 90-talet. Det är på många sätt en helt genial indirekt reklam, för vem har inte sett den? När det väl var dags för insättningsdagar på Föreningsbanken så var det anordnat som familjedagar. Jag och syrran likt hur många barn som helst, kändes det som, stod i kö med våra sparelefanter som man tyckte vägde hur mycket som helst och innehöll en förmögenhet! Kön tog låååång tid men det var riktigt spännande att se alla barn hälla ner sina pengar i den stora myntmaskinen som rasslade rejält och räknade pengar digitalt. Lite Fångarna-på-Fortet-känsla över det hela.
Till slut så var man då framme vid den stora myntmaskinen med sin sparelefant i ena handen och sin bankbok, som man hade på den tiden, i den andra handen. Det var förövrigt enda gången man hade tillåtelse att få hålla i sin egen bankbok av morsan. När jag väl fyllde 18 sen och ville veta vad som stått i den där bankboken då var den mer eller mindre värdelös eftersom internet tagit över.
Myntmaskinen var placerad under den där mytomspunna trappan som man inte visste vart den ledde. Men på insättningsdagarna då var det tillåtet att gå upp för den där trappan eftersom det var "Öppet hus" och när man väl kom upp för trappan så var det gratis saft och bullar. GRATIS BULLAR! Den som känner mig väl vet att det under några år av mitt liv gått att mer eller mindre muta mig den den sortens vara. Bullpassionen lever fortfarande kan jag väl dessutom informera.
Därför var det ju omöjligt för mig att traska in på Nordea i Halmstad slå sig ner, snegla bort på den trappan och sen undra vart den ledde? Bullpassionen kom smygandes men jag lyckades att sansa den. Så var dock inte fallet under de åtskilliga timmar man har spenderat väntandes på Föreningsbankens eviga köer med mamma och pappa under 90-talet. Mer än en gång har jag smitit iväg när jag var yngre för att gå upp för den där trappan för att se efter om det inte fanns gratis saft och bullar. Ständigt lika besviken av att enbart finna en stor konferenslokal!
Jag vill dock passa på att påpeka att jag åkte ifrån min dator av misstag i en vecka och sen har mitt eget internet mer eller mindre varit nere för räkning. Men nu är jag tillbaka igen!
Jag följde med min klasskamrat Torbjörn Sandebert på banken häomdagen. Han har visserligen Nordea och jag Swedbank men jag fick en viss nostalgikänsla över mig när jag såg marmortrappan upp till andra våningen inne på banken. Den startade i ena hörnet av lokalen och leder gissningsvis upp till både kontor och personalrum. Men i Kungälv, på Föreningsbanken, på Västra Gatan, där har minsann den trappan som finns där inne alltid varit mytomspunnen för mig.
Föreningsbanken heter ju idag precis som alla andra Swedbank så för er Kungälvsbor som inte vet vilken bank jag menar så menar jag den som ligger i början på Västra Gatan mitt emot SEB.
Varför är den trappan så speciell för? Svaret är enkelt insättningsdagarna på gamla Föreningsbanken i början på 90-talet när jag var liten!
Jag måste bara lyfta fram en bild här för att fler skall förstå vad jag menar:
Jag antar att de flesta känner igen den här elefanten. Föreningsbankens gamla sparelefant som stod i var o vartannat barnrum under 90-talet. Det är på många sätt en helt genial indirekt reklam, för vem har inte sett den? När det väl var dags för insättningsdagar på Föreningsbanken så var det anordnat som familjedagar. Jag och syrran likt hur många barn som helst, kändes det som, stod i kö med våra sparelefanter som man tyckte vägde hur mycket som helst och innehöll en förmögenhet! Kön tog låååång tid men det var riktigt spännande att se alla barn hälla ner sina pengar i den stora myntmaskinen som rasslade rejält och räknade pengar digitalt. Lite Fångarna-på-Fortet-känsla över det hela.
Till slut så var man då framme vid den stora myntmaskinen med sin sparelefant i ena handen och sin bankbok, som man hade på den tiden, i den andra handen. Det var förövrigt enda gången man hade tillåtelse att få hålla i sin egen bankbok av morsan. När jag väl fyllde 18 sen och ville veta vad som stått i den där bankboken då var den mer eller mindre värdelös eftersom internet tagit över.
Myntmaskinen var placerad under den där mytomspunna trappan som man inte visste vart den ledde. Men på insättningsdagarna då var det tillåtet att gå upp för den där trappan eftersom det var "Öppet hus" och när man väl kom upp för trappan så var det gratis saft och bullar. GRATIS BULLAR! Den som känner mig väl vet att det under några år av mitt liv gått att mer eller mindre muta mig den den sortens vara. Bullpassionen lever fortfarande kan jag väl dessutom informera.
Därför var det ju omöjligt för mig att traska in på Nordea i Halmstad slå sig ner, snegla bort på den trappan och sen undra vart den ledde? Bullpassionen kom smygandes men jag lyckades att sansa den. Så var dock inte fallet under de åtskilliga timmar man har spenderat väntandes på Föreningsbankens eviga köer med mamma och pappa under 90-talet. Mer än en gång har jag smitit iväg när jag var yngre för att gå upp för den där trappan för att se efter om det inte fanns gratis saft och bullar. Ständigt lika besviken av att enbart finna en stor konferenslokal!
Kommentarer
Postat av: Marie Christiansson
Nu gör du mig ju till en eländig morsa som inte lät dig veta hur mycket du hade sparat. Du fick visst titta på hur mycket du satte in och hur det växte, men sen låg bankboken i säkert förvar, annars hade den kanske kommit bort, den var ju dock en värdehandling. Men visst minns jag när vi stod och köade och den stora förväntan hos dig, Anna och alla andra barnen som stod där;-) Ibland fick ni ballonger, en ännu större sparbössa eller en ny färg. Skulle varit lite kult att ha dom kvar nu ;-=
Mamma
Postat av: Fredrik
ja det är riktigt kult att äga en sådan sparbössa idag. Du är väl knappast en eländig morsa för uppenbarligen har jag ju lärt mig att ha god koll på min ekonomi och spara kan jag också :)Skulle dock gärna äga en sådan där jätteelefant och spara i :P
Trackback
