Ibland bara händer det!
Idag var jag på studiebesök på SIVA, ett utvecklingsorgan för norsk forskning och handel. Ett mycket intressant studiebesök som får mig att tänka att Sverige har mycket att lära av Norge på många områden.
Det som var dagens udda händelse var ändå strax innan...
Jag gick ut genom dörren på ambassaden och utanför står en tjej som precis har fixat pass och som sig bör stod hon självklart och granskade sitt nya pass utanför dörren. Ungefär som när man varit hos frisören, att man letar efter första bästa skyltfönster att spegla sig i.
Av någon anledning gick jag fram till henne och frågade om hon var nöjd med passet, vi började tjata lite om passet och sen kollade jag på klockan och undrade om hon skulle åt samma håll, det vill säga i riktning mot stan.
Vi gick och började prata om allt och ingenting och hon tjatade på och jag lyssnade, vi gick åt samma håll och jag märkte att vi var på väg i samma riktning. Jag hade ingen aning om vart hon skulle och hon ahde ingen aning om vart jag skulle. Vi följdes åt förbi slottet och upp på Karl Johan och jag tänkte att någon av oss lär ju svänga av snart. Vi går båda åt samma håll och hon frågar "vilken gata skall du till egentligen?", "Övre slottsgatan" svarar jag. "Där jobbar ju jag!" säger hon förvånat.
Jag pekar mot Appollos resebyrå och säger att jag skall till ett ställe alldeles i närheten av den. Jag tittar på trappuppgången breve Apollo och ser att jag skall in där. "Men det är ju här jag jobbar!" säger hon.
Jag tittar lite förvånat på henne och börjar skratta, snacka om ödets ironi. Vi går in i trapphuset och det finns tre möjlighete att gå rakt fram till företagen där, gå in i en dörr till vänster och ta hissen till företagen där, eller att gå till höger och ta hissen till företagen där.
Hon pekar på högerdörren och säger att hon skall gå in där, jag läser på skylten och ser våning 4 hennes jobb, våning 5 SIVA. Vi går in och skrattar som fasen, tar hissen tillsammans hon går av på våning 4 och säger att ja du lycka till med allt och skrattar och jag säger likadant.
Två människor som troligen aldrig kommer att ses igen, men just där och då skulle vi åt precis samma håll, precis samtidigt. Är inte världen väldigt märklig ibland?
Det som var dagens udda händelse var ändå strax innan...
Jag gick ut genom dörren på ambassaden och utanför står en tjej som precis har fixat pass och som sig bör stod hon självklart och granskade sitt nya pass utanför dörren. Ungefär som när man varit hos frisören, att man letar efter första bästa skyltfönster att spegla sig i.
Av någon anledning gick jag fram till henne och frågade om hon var nöjd med passet, vi började tjata lite om passet och sen kollade jag på klockan och undrade om hon skulle åt samma håll, det vill säga i riktning mot stan.
Vi gick och började prata om allt och ingenting och hon tjatade på och jag lyssnade, vi gick åt samma håll och jag märkte att vi var på väg i samma riktning. Jag hade ingen aning om vart hon skulle och hon ahde ingen aning om vart jag skulle. Vi följdes åt förbi slottet och upp på Karl Johan och jag tänkte att någon av oss lär ju svänga av snart. Vi går båda åt samma håll och hon frågar "vilken gata skall du till egentligen?", "Övre slottsgatan" svarar jag. "Där jobbar ju jag!" säger hon förvånat.
Jag pekar mot Appollos resebyrå och säger att jag skall till ett ställe alldeles i närheten av den. Jag tittar på trappuppgången breve Apollo och ser att jag skall in där. "Men det är ju här jag jobbar!" säger hon.
Jag tittar lite förvånat på henne och börjar skratta, snacka om ödets ironi. Vi går in i trapphuset och det finns tre möjlighete att gå rakt fram till företagen där, gå in i en dörr till vänster och ta hissen till företagen där, eller att gå till höger och ta hissen till företagen där.
Hon pekar på högerdörren och säger att hon skall gå in där, jag läser på skylten och ser våning 4 hennes jobb, våning 5 SIVA. Vi går in och skrattar som fasen, tar hissen tillsammans hon går av på våning 4 och säger att ja du lycka till med allt och skrattar och jag säger likadant.
Två människor som troligen aldrig kommer att ses igen, men just där och då skulle vi åt precis samma håll, precis samtidigt. Är inte världen väldigt märklig ibland?
Kommentarer
Trackback
