Det vackra med OS!
Just nu pågår en tävling på SVT:s hemsida där man kan vinna biljetter till friidrotten i OS i London och se bl.a. 100m-finalen. Gissa om jag hade velat vinna de biljetterna?
För att vinna biljetterna skulle man rösta fram det största idrottsögonblicket i OS-historien genom tiderna. Sportredaktionen hade själv redan plockat fram några klipp som man fick rösta på. Självklart finns det så många flera vackra och stora ögonblick utöver de som fanns tillgängliga. Jag tänker främst på Niklas Jonssons OS-silver i Nagano 1998, Herrarnas stafett-guld 4X10km längdåkning vid OS i Vancouver 2010. Jan-Ove Waldners väg fram till OS-silvret i Sydney 2000 i pingisen, Jörgen Perssons väg fram till 4:e platsen i pingis vid OS i Peking 2008 och herrarna Thomas Johansson och Simon Aspelins magiska kämpainsats i semi-finalen vid tennisdubbeln vid OS i Peking 2008. Ur svenska ögon är minnena många för min del!
Men det starkaste minnet ligger utanför det direkt sportsliga. Det var när Muhamed Ali tände den olympiska elden vid OS i Atlanta 1996. Att han skulle stå där och tända elden var så oväntat att Katarina Hultling och Jacob Hård blev riktigt förvånade när de kommenterade. Men det är ju såklart inte det som gör det ögonblicket så starkt och så vackert.
Där stod han, Muhamed Ali. Mannen med nerver av stål och en rebellisk attityd. Han som talade om för hela världen att han var "The greatest". Skillnaden var att det nu var en gammal man, märkt av det pris idrottsutövande under flera år på elitnivå inom boxningen. Ärrad fysiskt av den idrott som gjort honom odödlig. I vita kläder, med en arm som skakade av den parkinsons sjukdom som han lider av och med den flammande facklan i handen i ett skakigt grepp mot den mörka Atlantanatten. Han säger inte ett ljud, han är helt tyst och hans blick är nästan tårögd. Det är i det ögonblicket när han står där med facklan i hand som han på allvar blir "The greatset", det är där och då man inser vilken otrolig idrottsman han var som liksom många idrottsmän och kvinnor, offrat hela sitt liv för idrotten. Han ville bli bäst, han blev det och han fick betala ett högt pris för det. Men med allvaret i blicken tänder han elden och aldrig har idrotten på något sätt känts mera rättvis. Han var bäst, han gjorde invigningen enbart med sin närvaro. Det är för mig det starkaste och vackraste ögonblicket från ett OS. Där och då mer än vid något tillfälle, kunde man förstå att OS är så mycket mer än bara de idrotter som pågår just då.
Se själva, från 5min in på klippet om ni inte vill se hela. Det är så starkt!
För att vinna biljetterna skulle man rösta fram det största idrottsögonblicket i OS-historien genom tiderna. Sportredaktionen hade själv redan plockat fram några klipp som man fick rösta på. Självklart finns det så många flera vackra och stora ögonblick utöver de som fanns tillgängliga. Jag tänker främst på Niklas Jonssons OS-silver i Nagano 1998, Herrarnas stafett-guld 4X10km längdåkning vid OS i Vancouver 2010. Jan-Ove Waldners väg fram till OS-silvret i Sydney 2000 i pingisen, Jörgen Perssons väg fram till 4:e platsen i pingis vid OS i Peking 2008 och herrarna Thomas Johansson och Simon Aspelins magiska kämpainsats i semi-finalen vid tennisdubbeln vid OS i Peking 2008. Ur svenska ögon är minnena många för min del!
Men det starkaste minnet ligger utanför det direkt sportsliga. Det var när Muhamed Ali tände den olympiska elden vid OS i Atlanta 1996. Att han skulle stå där och tända elden var så oväntat att Katarina Hultling och Jacob Hård blev riktigt förvånade när de kommenterade. Men det är ju såklart inte det som gör det ögonblicket så starkt och så vackert.
Där stod han, Muhamed Ali. Mannen med nerver av stål och en rebellisk attityd. Han som talade om för hela världen att han var "The greatest". Skillnaden var att det nu var en gammal man, märkt av det pris idrottsutövande under flera år på elitnivå inom boxningen. Ärrad fysiskt av den idrott som gjort honom odödlig. I vita kläder, med en arm som skakade av den parkinsons sjukdom som han lider av och med den flammande facklan i handen i ett skakigt grepp mot den mörka Atlantanatten. Han säger inte ett ljud, han är helt tyst och hans blick är nästan tårögd. Det är i det ögonblicket när han står där med facklan i hand som han på allvar blir "The greatset", det är där och då man inser vilken otrolig idrottsman han var som liksom många idrottsmän och kvinnor, offrat hela sitt liv för idrotten. Han ville bli bäst, han blev det och han fick betala ett högt pris för det. Men med allvaret i blicken tänder han elden och aldrig har idrotten på något sätt känts mera rättvis. Han var bäst, han gjorde invigningen enbart med sin närvaro. Det är för mig det starkaste och vackraste ögonblicket från ett OS. Där och då mer än vid något tillfälle, kunde man förstå att OS är så mycket mer än bara de idrotter som pågår just då.
Se själva, från 5min in på klippet om ni inte vill se hela. Det är så starkt!
Kommentarer
Postat av: Marie Christiansson
Men ta och skicka in den berättelsen, vem vet.......det kanske blir just du som har turen att vinna biljetter till sommar OS i London. Det ögomlicket du beskriver är jättestarkt och rörande.
Marie
Trackback
