Ett levande tidsdokument!
Jag tog mig tid att titta på Roy Anderssons genombrottsfilm, En kärlekshistoria, från 1970. Jag fastnade helt klart.
Det är inte lätt att titta på en film som är 42 år gammal utan att känna att filmen känns gammal och förlorad, varav handlingen kanske många gånger går förlorad på grund av ett sätt att prata, bete sig eller liknande inte går att relatera till idag. Felet med film är ju många gånger att den försöker vara just film och inte ett försök till verklighetskildring. Därför blir många filmer väldigt gamla när man ser dem 10 år senare och det blir påtagligt uppenbart att filmen inte har hängt med i utvecklingen. Filmen gjordes i en tid då den var aktuell och kan enbart betrakas med den tidens ögon.
I fallet med Roy Anderssons, En kärlekshistoria, är det tvärtom. Filmen visar ett Sverige som fortfarande inte har släppt taget om 60-talet, det är ett samtidsdokument. Det stora är dock att samtidsdokumentet är så välskildrat och äkta att det nästan ser ut som en pastige på Sverige 1970. Det vill säga att filmen är så välgjord att den många gånger hade kunnat vara filmad 2012 för att skildra en berättelse som utspelar sig 1970. På det sättet är filmen helt och hållet tidlös.
http://www.youtube.com/watch?v=Grr8-7bqOfA <----- Betrakta själva en scen ur filmen och märk att filmen likaväl kunde ha varit gjord på 2000-talet för att efterlikna Sverige 1970.
En annan verklighet som är svårt att relatera till är ofta hur människor ser ut i äldre filmer, hur de klär sig, vad de har för frisyrer etc. Den här filmens störs inte av några sådanna element, eftersom människorna känns äkta och spelar inte på något sätt en stereotyp av ett svenskt 70-tal, utan de ger verklighet åt samma verklighet som vi lever idag. De människorna tänker inte annorlunda eller beter sig mer annorlunda än vad människor idag i en vardagssituation skulle göra. De verkar egentligen bara enbart i det Sverige som det såg ut 1969, då filmen spelades in, och är människor som inte på något större sätt hade stuckit ut idag.
Det är så lätt att betrakta allt gammalt som gammalt, av den anledningen jag beskrev förut. Skillnaden här är att man accepterar filmens 42 år utan att känna den omodern. Vi kan framförallt ta en av filmens två huvudskådespelare, Ann-Sofie Kylin. Jag tror inte någon hade haft något problem att lyfta henne ur sitt sammanhang och placera in henne i Sverige 2012. Hon är oerhört tidlös, och detsamma gäller den kärleksrelation som hon utvecklar med killen i filmen, Rolf Sohlman. Han är väl i och för sig mer tidsanknuten, men med någon korrigering hade han troligen dragit åt sig blickar av samma ålderskategori av tjejer idag. Mycket av modet i filmen är egentligen överlag ganska tidlösa och många av plaggens nymoderna kusiner hänger både på Filippa K, H&M och MQ.
Det är tämligen svårt att peka ut Ann-Sofie Kylin från 1970 och säga att det var längesen, hon hade smältit in på vilket högstadium som helst i Sverige 2012.
Den enda skådespelerksan i filmen som verkligen påminner om ett Sverige 1970 är Anita Lindblom, kvinnan som sjunger "Sånt är livet". Jag skulle accepterat henne som en högst aktuell gaturepresentant på Sten Sturegatan i Stockholm 2012 visuellt. Men hon är svårare som person att smälta in i ett dagsaktuellt Sverige. Hon är mest tidsmarkör av alla i filmen.
Den största hyllningen, utöver de två ungdomarna i huvudrollerna, skall ges till skådespelaren Bertil Norström. Han gör en roll som verkligen är skräddarsydd för honom. John Hellberg, som hans karaktär heter i filmen, är mannen som slitit i hela sitt liv för att åstadkomma någonting, men som oftast blivit utnyttjad och nådde aldrig högre än en begränsad nivå. Acceptansen för det är svår för honom att erkänna och med spriten och vredesutbrott som hjälp kan han hålla verkligheten på avstånd. Enda tills verkligheten blir så påträngande att han till slut trillar över medvetenhetens kant. Han syntes för övrigt i 2011 års julkalender, 88 år gammal!
Bertil Norström, 2003.
För er som inte har sett Roy Anderssons "En kärlekshistoria", se den. Jag har svårt för många av hans filmer, då de är alldeles för suggestiva. Här lyckades det artistiska och konstnärliga med att få fram verkligheten i historien. Det är enkelt, men det är förbannat bra, det går att känna igen, känna med och det går att ta på. "En kärlekshistoria" är ett tidsdokument som skvallrar om ett Sverige som inte längre finns, men om människor och känslor som fortfarande lever kvar.
Filmens omslag från 1970.
Det är inte lätt att titta på en film som är 42 år gammal utan att känna att filmen känns gammal och förlorad, varav handlingen kanske många gånger går förlorad på grund av ett sätt att prata, bete sig eller liknande inte går att relatera till idag. Felet med film är ju många gånger att den försöker vara just film och inte ett försök till verklighetskildring. Därför blir många filmer väldigt gamla när man ser dem 10 år senare och det blir påtagligt uppenbart att filmen inte har hängt med i utvecklingen. Filmen gjordes i en tid då den var aktuell och kan enbart betrakas med den tidens ögon.
I fallet med Roy Anderssons, En kärlekshistoria, är det tvärtom. Filmen visar ett Sverige som fortfarande inte har släppt taget om 60-talet, det är ett samtidsdokument. Det stora är dock att samtidsdokumentet är så välskildrat och äkta att det nästan ser ut som en pastige på Sverige 1970. Det vill säga att filmen är så välgjord att den många gånger hade kunnat vara filmad 2012 för att skildra en berättelse som utspelar sig 1970. På det sättet är filmen helt och hållet tidlös.
http://www.youtube.com/watch?v=Grr8-7bqOfA <----- Betrakta själva en scen ur filmen och märk att filmen likaväl kunde ha varit gjord på 2000-talet för att efterlikna Sverige 1970.
En annan verklighet som är svårt att relatera till är ofta hur människor ser ut i äldre filmer, hur de klär sig, vad de har för frisyrer etc. Den här filmens störs inte av några sådanna element, eftersom människorna känns äkta och spelar inte på något sätt en stereotyp av ett svenskt 70-tal, utan de ger verklighet åt samma verklighet som vi lever idag. De människorna tänker inte annorlunda eller beter sig mer annorlunda än vad människor idag i en vardagssituation skulle göra. De verkar egentligen bara enbart i det Sverige som det såg ut 1969, då filmen spelades in, och är människor som inte på något större sätt hade stuckit ut idag.
Det är så lätt att betrakta allt gammalt som gammalt, av den anledningen jag beskrev förut. Skillnaden här är att man accepterar filmens 42 år utan att känna den omodern. Vi kan framförallt ta en av filmens två huvudskådespelare, Ann-Sofie Kylin. Jag tror inte någon hade haft något problem att lyfta henne ur sitt sammanhang och placera in henne i Sverige 2012. Hon är oerhört tidlös, och detsamma gäller den kärleksrelation som hon utvecklar med killen i filmen, Rolf Sohlman. Han är väl i och för sig mer tidsanknuten, men med någon korrigering hade han troligen dragit åt sig blickar av samma ålderskategori av tjejer idag. Mycket av modet i filmen är egentligen överlag ganska tidlösa och många av plaggens nymoderna kusiner hänger både på Filippa K, H&M och MQ.
Det är tämligen svårt att peka ut Ann-Sofie Kylin från 1970 och säga att det var längesen, hon hade smältit in på vilket högstadium som helst i Sverige 2012.
Den enda skådespelerksan i filmen som verkligen påminner om ett Sverige 1970 är Anita Lindblom, kvinnan som sjunger "Sånt är livet". Jag skulle accepterat henne som en högst aktuell gaturepresentant på Sten Sturegatan i Stockholm 2012 visuellt. Men hon är svårare som person att smälta in i ett dagsaktuellt Sverige. Hon är mest tidsmarkör av alla i filmen.
Den största hyllningen, utöver de två ungdomarna i huvudrollerna, skall ges till skådespelaren Bertil Norström. Han gör en roll som verkligen är skräddarsydd för honom. John Hellberg, som hans karaktär heter i filmen, är mannen som slitit i hela sitt liv för att åstadkomma någonting, men som oftast blivit utnyttjad och nådde aldrig högre än en begränsad nivå. Acceptansen för det är svår för honom att erkänna och med spriten och vredesutbrott som hjälp kan han hålla verkligheten på avstånd. Enda tills verkligheten blir så påträngande att han till slut trillar över medvetenhetens kant. Han syntes för övrigt i 2011 års julkalender, 88 år gammal!
Bertil Norström, 2003.
För er som inte har sett Roy Anderssons "En kärlekshistoria", se den. Jag har svårt för många av hans filmer, då de är alldeles för suggestiva. Här lyckades det artistiska och konstnärliga med att få fram verkligheten i historien. Det är enkelt, men det är förbannat bra, det går att känna igen, känna med och det går att ta på. "En kärlekshistoria" är ett tidsdokument som skvallrar om ett Sverige som inte längre finns, men om människor och känslor som fortfarande lever kvar.
Filmens omslag från 1970.
Kommentarer
Postat av: Anna - foto & vardag
Mycket sant! Denna filmen är tidlös och har inget utgångsdatum. Jag har alltid tyckt att 1970 varit väldigt långt bak i tiden och det var då min pappa var ung, men när jag ser filmen så ser allting iprincip lika dant ut som när jag var 14, vilket var 2007.
Trackback
