Trädgårdsdemokratin!
Har haft svårt att hinna med att skriva. Resor Oslo, Kungälv, Göteborg och nu Halmstad.
I måndags fick jag i alla fall träffa Jens Stoltenbergs chef, Dag Terje Andersen. Han är stortingets president och är motsvarigheten till riksdagens talman egentligen. Med det blir han Norges näst högsta officiella företrädare efter kungen.
Under min tid i Oslo har jag ägnat en stor tid åt en rapport som jag själv tog initiativet till. "Vart går Norge efter 22 juli?" heter den och bottnar förstås i hur tragedin från sommaren 2011 har påverkat det norska samhället.
Det som slår mig med Norge är att jag som praktikant har fått möjligheten att träffa många högt uppsatta politiker, tjänstemän och journalister som gärna ställt upp och pratat för att medverka i min rapport. Bland annat Dag Terje Andersen, som ju får utgöra en slags auktoritet i min rapport.
För att på något sätt finns symboliken över hur nära de höga politikerna står det norska folket kan jag bara försöka visualisera ingången till stortinget. Själva stortingsbyggnaden i sig ligger placerad mitt i centrala Oslo precis breve Karl Johan och emd utsikt upp mot slottet. När man traskar upp mot själva huvudentren så möts man av ett svart litet järnstaket med en grind, liknande en sådan som finns in till människors trädgårdar. Det blir alltså en liten lustig känsla att man skall gå till maktens centrum i Norge och måste öppna en liten stålgrind, som man sen snällt och försiktigt stänger efter sig.
Väl inne är det flygplanssäkerhet som gäller. Scanning av prylar och kropp. man blir ombedd att sitta ner och vänta tills man blir hämtad. När jag skulel träffa stortingspresidenten blev jag hämtad av en säkerhetsvakt som tog mig upp på andra våningen till en stor trädörr och sa "här kan du gå in". Jag gick in genom dörren och framför mig sitter två sekreterare med varsitt stort skrivbord.
"- Det är du som är Fredrik? Varsågod och sitt ner, han tar emot strax!"
När jag väl får möjlighet att gå in genom den enorma trädörren in till presidentens kontor möts jag av ett ännu större skrivbord på min vänstra sida, ett stort mötesbord med plats för rimligen 12 personer framför mig och en soffa bredvid en öppen spis där han sitter med sin privata talskrivare som antecknade allt jag sa.
"- Så du är nyfiken på Norge? Vill du ha något att dricka?" öppnar han samtalet med.
Sedan svarar han på alla mina frågor och undrar om det finns fler, trots att den uppgjorda tiden är slut.
När jag börjar förbereda mig för att gå, då vill han helt plötsligt skämta och vara lite privatperson och insisterar på att han kan visa och skicka lite privata bilder till mig från minnescermonier och dagarna efter 22 juli.
Jag föreslår en bild på skojs skull på temat "politikerhälsningen".
"- Absolut, låt mig bara ta min kavaj först, så att den blir lite statsmannamässig!"
Resultatet, jag och en av Norges mäktigaste män på en skämtbild.
Politikerna i Norge är inte svårare än att man besöker dem i deras trädgård!
I måndags fick jag i alla fall träffa Jens Stoltenbergs chef, Dag Terje Andersen. Han är stortingets president och är motsvarigheten till riksdagens talman egentligen. Med det blir han Norges näst högsta officiella företrädare efter kungen.
Under min tid i Oslo har jag ägnat en stor tid åt en rapport som jag själv tog initiativet till. "Vart går Norge efter 22 juli?" heter den och bottnar förstås i hur tragedin från sommaren 2011 har påverkat det norska samhället.
Det som slår mig med Norge är att jag som praktikant har fått möjligheten att träffa många högt uppsatta politiker, tjänstemän och journalister som gärna ställt upp och pratat för att medverka i min rapport. Bland annat Dag Terje Andersen, som ju får utgöra en slags auktoritet i min rapport.
För att på något sätt finns symboliken över hur nära de höga politikerna står det norska folket kan jag bara försöka visualisera ingången till stortinget. Själva stortingsbyggnaden i sig ligger placerad mitt i centrala Oslo precis breve Karl Johan och emd utsikt upp mot slottet. När man traskar upp mot själva huvudentren så möts man av ett svart litet järnstaket med en grind, liknande en sådan som finns in till människors trädgårdar. Det blir alltså en liten lustig känsla att man skall gå till maktens centrum i Norge och måste öppna en liten stålgrind, som man sen snällt och försiktigt stänger efter sig.
Väl inne är det flygplanssäkerhet som gäller. Scanning av prylar och kropp. man blir ombedd att sitta ner och vänta tills man blir hämtad. När jag skulel träffa stortingspresidenten blev jag hämtad av en säkerhetsvakt som tog mig upp på andra våningen till en stor trädörr och sa "här kan du gå in". Jag gick in genom dörren och framför mig sitter två sekreterare med varsitt stort skrivbord.
"- Det är du som är Fredrik? Varsågod och sitt ner, han tar emot strax!"
När jag väl får möjlighet att gå in genom den enorma trädörren in till presidentens kontor möts jag av ett ännu större skrivbord på min vänstra sida, ett stort mötesbord med plats för rimligen 12 personer framför mig och en soffa bredvid en öppen spis där han sitter med sin privata talskrivare som antecknade allt jag sa.
"- Så du är nyfiken på Norge? Vill du ha något att dricka?" öppnar han samtalet med.
Sedan svarar han på alla mina frågor och undrar om det finns fler, trots att den uppgjorda tiden är slut.
När jag börjar förbereda mig för att gå, då vill han helt plötsligt skämta och vara lite privatperson och insisterar på att han kan visa och skicka lite privata bilder till mig från minnescermonier och dagarna efter 22 juli.
Jag föreslår en bild på skojs skull på temat "politikerhälsningen".
"- Absolut, låt mig bara ta min kavaj först, så att den blir lite statsmannamässig!"
Resultatet, jag och en av Norges mäktigaste män på en skämtbild.
Politikerna i Norge är inte svårare än att man besöker dem i deras trädgård!
Kommentarer
Trackback
